Från Emmaboda till guldback i Brynäs – Old School Hockey Jan-Olof Svensson

Jan-Olof Svensson fostrades i lilla Emmaboda och via spel i Öster tog han sig upp till en av landets största och bästa klubbar, Brynäs. 
I Old School Hockey minns “JOS” nu tillbaka på karriären som bland annat innehöll tre SM-guld samt VM-spel. 
– Jag känner naturligtvis en stolthet över min tid i Brynäs, säger Jan-Olof Svensson. 

Canada Cup 1976. Första gången någonsin världens sex bästa lag möttes. Turneringen där Börje Salming hyllades stort. Med som reservback till Kanada fick en succéback från Emmaboda följa med, Jan-Olof ”JOS” Svensson. Hockeysverige.se och OLD SCHOOL HOCKEY reste till Faluns utkanter för att lyssna till hans berättelse om en karriär där han bland annat spelat VM och vunnit SM-guld. 
– Hockeyn var väldigt, väldigt liten och begränsad där, säger Jan-Olof Svensson då vi slagit oss ner på hans altan och vi frågar om hur stor hockeyn var i Emmaboda under hans uppväxt. 
– Emmaboda hade ett hockeylag, men det var ofta töväder och inställda matcher. Var det kallt nästa dag ”okej, då åker vi till Boda och spelar match”. Det här var så långt ner man kunde komma i divisionerna. 

Emmaboda har genom åren alltid haft en bra fotbollsverksamhet där även den blivande landslagsbacken i ishockey deltog. 
– Fotboll var min grej och inte hockeyn. Jag spelade i Division 4 med Emmaboda, men också spelat åtskilliga matcher med Smålands landskapslag. Tillsammans med bland andra Roland Sandberg. 
– Jag minns en händelse då vi spelade mot Östergötland som hade väldigt många landslagsspelare med. Vi vann med 2-1 på Fredriksskans i Kalmar. Roland Sandberg knäade in två bollar i mål.

“Diskotek var aldrig aktuellt utan det var fotboll som gällde hela tiden”

Från Emmaboda flyttade Jan-Olof Svensson till Yrkesskolan i Växjö. 
– Jag skulle utbilda mig till murare. Då sökte jag mig till hockeyn och fick vara med i Östers juniorlag. Ganska snabbt tog jag mig upp till A-laget. Sedan rullade det på.

Blev det ingen fotboll med Öster?
– Nej, men det var på tal att jag skulle var med där, men det blev aldrig av. 

Om vi stannar till i Emmaboda, hur såg dagarna ut efter skolan under uppväxten?
– Det var fotboll i kohagen. Vi var ett kvartersgäng som ofta samlades nästan varje dag där för att spela. Diskotek var aldrig aktuellt utan det var fotboll som gällde hela tiden. 

Trots att det inte var mycket hockey i Emmaboda tog han snabbt steget in i Östers A-lag som då spelade i Division 2. 
– Mer eller mindre direkt. Som jag minns det flöt allt bara på. Någonting man tycker är roligt vill man hålla på med och hockeyn var en kul grej. Jag lade också ner den kraft jag kunde på hockeyn och blev också, som sagt var, ganska snabbt ordinarie i A-laget. 

Öster hade ett ganska bra lag med bland andra blivande landslagsmålvakten, Christer Andersson och talangen Sören Gunnarsson. 
– Sören Gunnarsson, ”Tunnan”… Vi hade ett ganska bra lag. Dessutom hade vi någon fotbollsspelare från Öster som dubblerade. 
– Dessutom spelade Christer Jonsson, bror till Ove Jonsson (friidrott) som tragiskt gick bort (1962), med oss. Jan-Erik Ängshede, Tommy Roysson, Jan-Åke Roysson… 

Vad ser du idag som höjdpunkten under din tid i Öster?
– Jag kommer inte ihåg så mycket av tiden i Öster, skrattar ”JOS” Svensson och fortsätter:
– Det jag kommer ihåg bäst är att det gick ganska bra för mig och jag måste fått en snabb utveckling där. Jag kom som 17-åring till Växjö från Vischan och när jag var 21 flyttade jag upp till Gävle. 
– När jag kom upp till Gävle var det helt slut med fotbollen förutom vid ett tillfälle. En som kallades ”Offen” (Rolf Ohlsson) var ledare i Brynäs IF fotboll. Dom hade fått en massa skador och under veckan ringde han mig. 
– ”Vi ska ner till Sirius på söndag och har en massa skador, kan inte du ställa upp?”
– ”Herregud, jag har inte spelat fotboll på flera år.” 
– Det här måste varit runt 1973 eller 1974. 
– ”Kom upp till Strömvallen så ska vi träna lite.”
– Jag åkte upp till Strömvallen, men vart var allt folk? Då kom ”Offen” gående med en boll under armen. Sedan stod han och slog passningar som jag skulle nicka eller skjuta i mål. Efter det var den träningen över. 
– På söndagen stod jag på Studenternas i Uppsala och mötte ”Lill-Garvis (Björn Carlsson), (Torsten) Furukrantz, Roland Grip och allt vad deras spelare hette. 

Hur gick det för dig i comebacken?
– Det gick bra. Jag spelade på mittfältet och höll på att springa benen av mig, men efter en halvlek tackade jag för mig.

“Sas att Brynäs värvat mig som fotbollsspelare eftersom det var billigare”

Jan-Olof Svensson kom alltså från lilla Emmaboda som knappt hade någon hockey. Bara sex säsonger senare, 1971, klev han in hos Brynäs som då tillsammans med Leksand var en av landets bästa klubbar. 
– Henning Nilsson och Lennart Jansson hörde på något vis av sig till mina föräldrar. Nilsson och Jansson kom ner till oss Emmaboda. Vi satt i vardagsrummet. Dom berättade om Brynäs IF:s intresse och frågade om jag var intresserad, vilket jag såklart var. 
– Lars-Åke Sivertsson hade varit nere och spelat med Öster några säsonger (1958–1960). Det påstås att han suttit på läktaren ett antal matcher som jag spelat, så kontakterna hade gått den vägen. 
– När allt var påskrivet och klart, nu vet jag inte om det är sant, sas det att Brynäs värvat mig som fotbollsspelare eftersom det var billigare en summa än om man skulle värva mig som hockeyspelare. Om det är riktigt sant låter jag vara osagt. 

Blev du överraskad när Brynäs hörde av sig för jag misstänker att du inte förväntade dig att Sveriges bästa klubb just då av sig?
– Det måste jag ha blivit, men jag kan inte komma ihåg något av känslorna som förmodligen bubblade upp. 

Var det flera klubbar som var intresserade av dig?
– Inte vad jag vet, utan jag ramlade in på Stigslund hösten 1971. Dit kom jag glidande med min Renault 4. Jan-Erik Silfverberg kom till Brynäs från Hofors samma år. 

Det lag Jan-Olof Svensson kom upp till i Brynäs hade spelare så som Håkan Wickberg, Tord Lundström, Lars-Göran Nilsson, Inge Hammarström, Stig Salming, Börje Salming, Hans ”Virus” Lindberg, Hasse Dahllöf, Stig Östling, William Löfqvist, Stefan ”Lill-Prosten” Karlsson med flera
– Det var en så väldigt bra anda i gänget. Även om Wickberg, Lundström, Lars-Göran och många fler hade spelat många landskamper blev jag väldigt bra bemött av dom. Det var heller aldrig någon ”trycka ner-attityd” i omklädningsrummet eller någon annanstans. 
– Jag kände mig aldrig förminskad utan det var mer åt andra hållet, att man ville lyfta upp oss nya unga grabbar så vi skulle känna oss mogna att ta steget in i laget. Det tror jag även Jan-Erik Silfverberg och alla andra som kom från juniorlag kände. Så även Leif Gustafsson som kom från Boden med flera. 
– ”Tigern” (Lennart Johansson) slutade den här säsongen. Han var pappan till alla nykomlingar som kom in i Brynäs. Han ville verkligen att jag skulle komma in i det sociala livet vid sidan av hockeyn. Det har jag förstått efteråt var en väldigt viktig grej. Det här gjorde att jag lärde känna och fick ett socialt liv vid sidan av med personer som inte hade med hockeyn att göra. Klart att dom var intresserade, men inte mer än så. 
– Att bara hålla på med hockeyn hela tiden tror jag inte håller, men jag fick ett bra kompisgäng på en gång. 

Jan-Olof Svensson kom även in snabbt ett kompisgäng med spelare från laget där alla var ungkarlar.
– Det var Börje Salming, Lars Öberg, jag (Lennart) ”Huppa” Lind och Rolf Högberg som var materialare. Vi hade våra sammankomster då vi var spellediga. 

Så du har varit på Blå Grottan några gånger?
– Ja, där var jag åtskilliga gånger. Vid den här tiden gick jag i skolan för att bli byggingenjör. Det lyckades jag med. Börje gick också på Polhemsskolan, men han var nog lite för ofta på Blå Grottan och orkade inte alltid kliva upp på mornarna, skrattar ”JOS” Svensson. 

Hur upplevde du Börje Salming som person vid den här tiden?
– Han var inte kaxig eller stöddig. Jag minns en träning, Börje var duktig på att slänga sig och täcka skott, jag sa till honom ”Börje, du måste vara felplacerad hela jävla tiden när vi tränar eftersom du måste slänga dig.” Det där tyckte han var kul, men framför allt var Börje bra att ha och göra med. 
– Vid ett tillfälle på en träning klämde jag till Börje. Han kom på högerkanten och skulle bryta in vid blå. Jag var ganska bra på att tacklas med rumpan. (Lars-Erik) Sjöberg i Frölunda var extremt duktig på det. 
– Då tog jag Salming med rumpan så han tog ett varv i luften. Efter det kunde inte han vara mer med på den träningen och inte heller på matchen efter. Det var ändå inget tugg från Sandlins sida om det eftersom det var en regelrätt tackling. 
– Jag åkte själv på en smäll nere i Frölundaborg efter att jag gjort likadant som Börje gjorde mot mig. Jag bröt in, men då kom ”Taxen” Sjöberg och jag gick runt två varv, men jag slog mig inte utan kunde resa mig upp igen och fortsätta spela.

Flera starka profiler i Brynäs

Det har målats upp att Stig och Börje Salming kunde ryka ihop och slåss på träningarna, vilket bekräftas att så var av deras backkollega. 
– Visst var det så, men det var snart över. Ni vet då vi delade upp, spelade tvåmål och första priset var exempelvis en Sockerdricka, var det hårda bataljer och gällde att vinna. 
– Börje var ett energiknippe då han kom ut på planen. Vid sidan av var han som Skalman. ”Kom och väck mig då klockan är det eller det.” När han väl fick på sig skridskorna var det något annat. 

En av spelarna i laget var ”veteranen” Hans ”Länsmann” Dahllöf. 
– Senaste gången jag hade kontakt med Hasse Dahllöf var då vi hade problem med ett jättestort flygplan och landade i Rörberg. Många av spelarna, även jag kanske, hade för mycket i bagaget. Det här var klockan två eller tre på natten. 
– Då hade man skickat ut tullare som skulle tulla av hockeylaget då vi kom. Vem kom då om inte Hasse Dahllöf. Det blev inte mycket till tullning då inte, skrattar Jan-Olof Svensson. 

På tal om hur det kunde gå till i Gävle och bland spelarna i Brynäs…
– Jan-Erik Silfverberg frågade om vi skulle ut och åka lite bil. Vi stack ut mot Bönan. Han hittade på en grusväg där han körde så in i helsike. Han missade att vi kom fram till en T-korsning och trampade ner bromsen, men bilen gick rakt fram och voltade ner och blev liggande på sidan. 
– Vi fick upp bilen med lite hjälp. Jag bodde på Stigslund då. När vi närmade oss Gävle sa Jan-Erik ”Har inte du garage, kan jag få ställa bilen där?” Han ville inte komma hem till föräldrarna med bilen så han fick ställa den i mitt garage. Hur det utvecklades sedan vet jag däremot inte. 

Trots att karriären gick snabbt framåt upplevde aldrig Jan-Olof Svensson att det var några problem att ställa om till spelet i dåvarande allsvenskan. 
– Jag upplevde det inte som något speciellt. Klart att trycket blev lite större i och med att jag kom med där. Vi hade press och reportrar, men inte mycket TV eller intervjuer. Däremot var det alltid mycket publik. Så var det inte i Öster precis. 
– Visst upplevde jag ett tryck innan matcherna, men det var också den enda skillnaden jag kände.

Under nästan hela sin tid i Brynäs spelade han med samma backkollega. 
– Stig Östling. Han var mer kämpen bakåt och som rensade upp lite. Min roll var lite mer offensiv. Exempelvis att bryta sönder motståndarnas fem mot fyra-spel. Jag var ganska duktig på skridskorna och hann med att störa mycket. 
– Vi spelade tillsammans under så gott som hela min tid i Brynäs, men honom har jag inte träffat på jättelänge. 

“Självklart var det något speciellt med att möta Leksand”

Redan under sin första säsong i Brynäs fick Emmaboda-sonen vinna sitt första av tre SM-guld. 
– Första guldet, jag var så uppe i ruset så allt bara ramlade på. När jag kom upp var jag inte speciellt tung utan vägde bara 72 kilo. Efter en kortare tid var jag uppe i 78 kilo efter en ganska massiv träning. 
– ”Bylle” (Lars Bylund) spelade i början av säsongen. Sedan tyckte Tommy Sandlin att han hade gjort sitt och att det var dags att plocka in mig. Efter det var jag med resten av säsongen medan ”Bylle” fick stå vid sidan av. Han var ändå med och lyfte pokalen den säsongen. 

Hur upplevde du rivaliteten med Leksand under åren?
– Det var egentligen ganska skoj och skapade ett intresse. Allt det här byggdes upp av media. Mellan spelarna var det ingen rivalitet. Vi träffades på landslagsläger och spelade matcher tillsammans. 
– Klart att det var lite tuffa grejer emellanåt, men det var bra killar i Leksand. Gunnar Andersson, Dan Labraaten, (Hans) Jax, (Kjell) Brus, Mats Åhlberg, Dan Söderström och allt vad dom hette. 
– Självklart var det ändå något speciellt med att möta Leksand och det var inte alltid vi vann eftersom dom också hade ett bra lag. Exempelvis Jax, hans dragningar. Jag förstår ännu inte hur han bar sig åt. Brus var på sitt sätt. Labraaten var lite enklare. 

En av alla Leksandsspelare Jan-Olof Svensson även träffat efter karriären är Per-Olov Brasar, men han har även vunnit över honom som kusk i ett travlopp. 
– 1974 eller 1975 skulle Brynäs och Leksand mötas i trav på Rommehed. Jag som aldrig suttit på en häst blev tillfrågad om jag kunde vara med. Jag ställde upp liksom Wille Löfqvist, Lasse Öberg och några till medan Leksand hade sitt lag. Även ”Peo” Brasar var med och körde den tävlingen. 
– Jag fick en häst från Karlstad. ”Höppa upp så ska jag visa hur man gör”, sa den här killen från Värmland. Jag tog tömmarna och han satt bakom rygg. När det var dags för lopp gjorde jag ingenting så det var tur att hästen hade sprungit förut för den sprang själv medan jag satt där bak. Det skulle visa sig vara bra eftersom vi vann. 

När besökte du Per-Olov Brasar senast?
– Det är många år sedan. Jag och ”Tigern” var ute och åkte av någon anledning. Det här var då ”Tigern” hade sommarstuga i Enviken. Då var vi i Leksand och tyckte att vi skulle åka upp till Brasar i Heden. 
– Jag var även uppe och murade grunden åt ”Tigern” i Enviken. Hantlangare då var Börje Salming och Hans-Ivar Engvall. Börje och Hans-Ivar fick helt enkelt springa med sten och bruk. 

Vann tre SM-guld med Brynäs

Jan-Olof Svensson vann SM-guld även 1976 och 1977 med Brynäs mot Färjestad.
– Det var då ”Krobbe” (Lars-Gunnar Lundberg) hade lekstuga i en av finalerna. Han var duktig och hade en väldigt fin teknik. Skulle man få stopp på en så skicklig spelare gällde det att titta mot hans mage och inte på klubba och puck. 
– Gänget jag berättade om tidigare höll ihop även vid den här tiden. Sedan fylldes det såklart på med någon kille ytterligare. Bland annat Leif Gustafsson. Stig Salming var aldrig med. Tord Lundström, Lars-Göran Nilsson, Janne Lyck och Håkan Wickberg höll sig till sina familjer medan vi var ungkarlar. 
– Martin (Karlsson) och ”Krobbe” kom ner från Skellefteå, men var aldrig med i det här gänget. Inte Stefan Canderyd eller Jan-Erik Silfverberg heller, men vi höll såklart ihop alla i det här laget. 

Vilket av gulden har betytt mest för dig?
– Förmodligen det första. Jag var ung, grön och kämpade som en dåre för att slå mig in i laget. Samtidigt växte jag hela tiden. Anledningen till det var den här Brynäs-andan, att ta hand om grabbarna.
– Sedan var det så att när Lars-Göran (Nilsson) kom som en virvelvind på kanten var jag tvungen att kunna åka baklänges lika snabbt som han åkte framlänges, vilket inte var någon konst (skratt). Som back var jag tvungen att kunna trycka ut honom. 

Under hela tiden i Brynäs hade han Tommy Sandlin som coach.
– Tommy var väldigt speciell. Han hade en förmåga som jag tycker få besitter, att med en lugn, tyst och saklig ton få 25 hockeyspelare, som vanligtvis sitter och gafflar, tuggar skrattar, nojsar och ha sig, då han skulle säga något fick oss alla att bli knäpptysta. 
– Han talade om vad han tyckte vid exempelvis en genomgång efter en match. Då kunde han berätta saker som hänt i matcherna till punkt och pricka. Det var inte allmänt svammel om att forechecka, backchecka, göra si eller så. Han pekade på smågrejer och ingen kunde påstå att han stod och ljög för allt stämde. 
– Det han tyckte att vi behövde förändra fanns med i bilden från det som hänt på planen, men också, som sagt var, hade han en sanslös förmåga att få tyst på ett gäng. Det var knappt att vi hörde vad han sa. Antagligen var det därför vi var tvungna att vara tysta, skrattar ”JOS” Svensson. 

Vad betydde tiden i Brynäs personligen?
– Självklart betydde tiden där mycket för mig som hockeyspelare. Jag känner naturligtvis en stolthet över min tid i Brynäs. Sedan är jag inte en person som springer omkring och skryter om den, men det finns såklart här, säger tidigare Brynäsbacken samtidigt som han pekar på sitt hjärta innan han fortsätter:
– På den tiden var det inte så många smålänningar och skåningar som pratade med lite udda dialekter i lagen. Det var jag, (Björn) ”Böna” Johansson och Sverker Torstensson som både spelade i Södertälje. Det var antagligen några fler, men det var inte jättemånga. 

Vart fick du smeknamnet ”Knois” ifrån?
– På den tiden gick TV-programmet Raskens och därifrån fick jag smeknamnet ”Knois”. ”JOS” fick jag mer eller mindre på en gång då jag kom upp till Brynäs. Jag tror att det var Wille Löfqvist som hittade på det där. 
– Wille hittade på många hyss för sig och var aldrig tyst. Han kunde prata hela vägen från Karlstad till Gävle. Det är ändå 30 mil. Han var en trevlig prick.

Lämnade – för Mora: “Intresset för hockeyn avtog lite”

Efter SM-guldet 1977 valde han så att lämna Brynäs för att i stället spela i Division 1 med Mora. 
– Det blev en omställning och en dipp för egen del i och med att vår pojke föddes 1977. Andra intressen kom in i bilden. 

Hade du chansen att vara kvar i Brynäs?
– Ja, ja… Det var inget snack om att jag skulle petas därifrån. 

Det kan inte ha varit för att varva ner eftersom Mora ändå satsade ganska hårt. 
– Det var ingen sådan grej alls. Jag tror att det var sociala biten som gjorde att jag fick lite andra intressen. Kanske att intresset för hockeyn avtog lite och jag fick för mig att det skulle vara en lite lugnare tillvaro i Mora. 
– Så var det kanske också och inte lika mycket runtomkring eller åskådare. Anspänningen blev inte lika stark. 
– Vi hade dessutom ett ganska bra lag. Bland annat var Hasse Hansson där, Roland Bond, Peter Elander, Mikael Westerling… 

Ser du tillbaka på tiden i Mora som en rolig tid?
– Jag bodde då i Mora och det var ett trevligt gäng där uppe. Jag har fortfarande kontakt med några spelare från Evertsberg, men inte några från Mora. 

Andra säsongen blev det endast sju matcher för honom i Mora. 
– Det var nog så att Mora hade lovat lite för mycket i samband med flytten, så jag tröttnade. En uppgörelse som Mora inte fullföljde. Då hoppade jag av. 
– (Jan) ”Bambis” Danielsson och flera av grabbarna hade för avsikt att sluta i Mora. ”Bambis” blev i stället tränare i Evertsberg. Han tog med sig tre, fyra killar från Mora IK upp dit. Bland annat var det Benny Smångs, ”(Bengt-Göran) ”Beje” Mattsson och några ytterligare som hängde på. Det var en väldig kontrast att komma upp dit till deras utebana. 
– Under första träningen efter att jag kommit upp dit stod det 300 personer i snödrivorna runt planen. Det blev ett väldigt intresse och det gick ganska bra för laget som sådant. 

Hur seriös var du med hockeyn under tiden i Evertsberg?
– Slänger man ut en puck eller fotboll framför mig så är jag inne i det. Så är det bara och det går inte att säga att jag höll tillbaka något under tiden i Evertsberg. 

Uttagen i VM-laget 1976: “Visst var det stort”

Den 12:e november 1974. Prag. Där gjorde Jan-Olof Svensson sin debut i Tre Kronor. Sverige förlorade mot Tjeckoslovakien med 4-2. Här var han reservback. Sin första match från start med Tre Kronor gjorde han tre dagar senare. Då som backkollega till Roland Bond. Även där förlust, 1-8.
– Att jag kom med där betydde att jag hade gjort något bra ifrån mig och känslan upprymd. Vad det gällde uttagningarna till Tre Kronor och även Vikingarna spred sig ganska snabbt innan. 
– Det var samtal till Tommy Sandlin som antagligen sa att den där jäkla smålänningen har gått bäst den här säsongen och så vidare. På så vis kände jag nästan på mig att det var på gång. 

När det drog ihop sig till VM i Katowice 1976 plockade förbundskapten, Ronald ”Sura-Pelle” Pettersson med honom i truppen. En turnering där Sverige vann brons efter Tjeckoslovakien och Sovjet. 
– Det var då ”Stigge” Salming rök ihop Lou Nanne och Dave Langevin. Visst var det stort att få vara med i ett VM. Det är nog ändå större att som individuell idrottare att få vara med om det. Som ishockeyspelare är du med i ett lag. 
– Exempelvis som Armand Duplantis i OS, vilket måste vara jättestort eller om du som löpare vinner 5 000 meter på ett VM. Eller förlora som Ingebrigtsen på 1 500 i OS, vilket måste varit en stor besvikelse.

Upplevde Börje Salmings hyllningar

På hösten tillträdde Hans ”Virus” Lindberg som förbundskapten. Han skulle plocka ut ett lag till det första Canada Cup som någonsin spelats. I laget och med som reserv med tröja 26 tog han med Jan-Olof Svensson från Emmaboda. 
– Det var verkligen ganska häftigt att komma över dit 1976. Att komma till Maple Leafs Garden var häftig. Det såg ut som en helt vanlig byggnad med en trappa upp. När man kommer in där hade man en helt plötsligt en hockeyplan under sig.
– Jag var med i truppen, men spelade inga matcher. Däremot var jag med och tränade hela tiden. 

Hur var det här gänget där nästan hälften av spelarna var nyblivna NHL och WHA-spelare?
– Jag ska inte klanka på någon, men namnet Juha Widing tycker jag inte sa så mycket. Man kan diskutera om han skulle ha varit med eller inte. Jag misstänker att allt kring honom blev ganska uppförstorat. 
– Anders Hedberg, ”Pröjsarn” (Ulf Nilsson), Thommie Bergman, Lars-Erik Sjöberg… Alla var jättebra killar. Dessutom var Börje Salming naturligtvis med. 

Du såg hyllningarna från läktarplats, hur upplevde du allt kring honom där och då?
– Det var som det beskrevs. Vi satt på läktaren och det var lika mastigt som alla sett på TV. Hyllningarna höll aldrig på att ta slut och det var mäktigt. 
– Börje var lite förlägen och tyckte ”sluta nu, det räcker det”, och bockade ner huvudet.  

Förstod ni egentligen hur stor han var redan då i Toronto?
– Nej, men efteråt tänkte vi antagligen ”Är han verkligen så stor?”, men det var han. 
– Inge Hammarström spelade också i Toronto och var med i Canada Cup 1976. Han var väldigt duktig på att fixa, dona och ha sig. En förbannat trevlig och sympatisk människa, men pedantisk så i helvete. 
– Han hade tagit hem en sportbil från Kanada. Av en händelse skulle jag åka med honom från Pigalle som näringsstället i Gävle hette. Tror ni inte på fan att han sliter fram en liten sopkvast så jag kunde sopa av skorna innan jag gick in i bilen, skrattar Jan-Olof Svensson.

“Mer eller mindre förflyttad upp till läktaren”

Förbundskapten för Canada Cup-laget var alltså Hans ”Virus” Lindberg.
– Jag hade spelat med honom i Brynäs. Eftersom jag inte var med på själva matcherna har jag inte mycket att tillägga vad det gäller ”Virus”. 
– Jag blev mer eller mindre förflyttad upp till läktaren tillsammans med en del andra. ”Virus” var en go och glad person när han var i Brynäs. Hur han sedan skötte förbundskaptenssysslan har jag inga synpunkter på. 

Kände du en besvikelse över att inte fått spela under Canada Cup?
– Nej, det var faktiskt inte något jag tänkte på. Jag accepterade det och har inget minne av att jag reagerade på något annat sätt. 

Vi har pratat mycket om Börje Salming, men hur upplevde du Stig Salming som lagkamrat både i Brynäs och landslaget?
– Han var en i gänget och spelade nog en roll. Genom att vara lite småtuff tror jag att han flyttade fram sina positioner lite grann. 
– Han hade lite svagheter vad det gällde skridskoåkningen, men i och med att han spelade allmänt bufflig så skapade han sig fria ytor. Det var helt okej och man ska utnyttja det man är bra på. 

Efter karriären och idag – hur har livet sett ut?
– Livet har ungefär varit i gång som tidigare. Inte lika avancerat, men jag håller fortfarande i gång. Jag cyklar i skogen, mycket svampplockning, dans… 
– Jag har varit på Dansbandsveckan i Malung 30 år i rad. Marianne lärde mig att bugga, men innan det var jag dålig på att dansa. Som gammal idrottsman, har man bestämt sig för en sak då ska det genomföras. Så jag tränade dans på egen hand. Idag vet jag inte hur jag gör utan det sitter bara där. 
– Dessutom är jag en sportnörd. I alla fall enligt Marianne. Jag köpte in mig på hockeykanalerna, men åker aldrig till Gävle. Det är för segt. Vintertid och lite dåliga ögon för mörkerkörning är inte något kul alls. Jag har åkt till Leksand då min granne ska dit. Annars ser jag matcherna på TV. 
– Jag har två barn. Flickan (Mikaela) spelade handboll, men det dog ut. Pojken (Henrik Karlsson) har varit med i TV-pucken, men också spelat i Oskarshamn, Örebro och Nybro. Dessutom har jag en broder, Leif Svensson, som spelat fotboll i Kalmar FF, avslutar Jan-Olof Svensson.

---

TV: Avslöjar NHL-stjärnans oväntade fobi: ”Livrädd”