Spelgeniet som blev en superscout – Old School Hockey Thomas Gradin

Han är en av många spelare som tagit steget via Modo till NHL och Vancouver, en klubb där han blivit kvar i fram tills nu. I Veckans Old School Hockey berättar Thomas Gradin om tiden i Modo, utvecklingen i AIK och resan i NHL.

(Denna intervju publicerades först 2017).

Thomas Gradin är en av de mest spelintelligenta spelare Sverige har fått fram. Han fick sitt nationella genombrott i Modo, fortsatte sedan till AIK innan han slog sig in i NHL som en av Vancouvers stjärnor 1978. Han blev kvar som spelare i NHL fram till och med säsongen 1987. Efter det har han mellan åren 1994 och 2018 jobbat som scout för Canucks. Som 15-åring blev Thomas dessutom ett av våra första ettårsfall då han lämnade moderklubben Långsele för spel i MoDo. Gradin var extremt ung när han debuterade i Långseles A-lag.
– Det var naturligtvis tufft att spela så ung som jag var med seniorer, men det gick ganska bra ändå. Jag var bara 14 år då och blev definitivt tillsagd att jag var ung eftersom alla våra äldre spelare sa ”Du sitter där ute”, berättar Thomas Gradin och fortsätter:
– ”När du åker buss sitter du fram med chauffören och inte bak med oss”. Det var tufft på så vis att dom sa till vad jag skulle göra och det var aldrig så att jag hade en egen vilja. På ett sätt kanske det var bra eftersom då du är 14-15 år så kanske den egna viljan inte alltid är speciellt

 smart.
– Det var inte riktigt så att jag fick några pekpinnar direkt. Snarare var det tvärtom. Jag lärde mig utifrån vad dom gjorde vad jag inte skulle göra. Vad som exempelvis kunde inträffa på en bortamatch en fredag. Skulle jag vara en idrottsman så måste man vara preparerad på ett bra sätt. Det går inte bara att slänga sig i bilen för att åka och spela match.

Var lillebror Peter Gradin en given kamrat när det skulle spelas landbandy hemma på gården i unga år eller växte du i ett sportigt kvarter?
– Det var inte bara Peter och jag som höll på med hockey och fotboll utan det var alltid folk ute och spelade hemma på gården eller på rasterna i skolan. Så visst fanns det mycket sport runt omkring mig när jag växte upp.
– När vi sedan kom upp till 15-20 års åldern var det sällan att vi var tillsammans eftersom han spelade i sitt juniorlag och jag i A-laget. Det var först när Peter kom till elitserien med Modo och jag med AIK som vi första gången spelade mot varandra. Det kändes väldigt konstigt. ”Brorsan åker där borta på vänsterkanten och är i vägen” ha ha…
– Dessutom tog han pucken av mig någon gång och det var inte kul. Jag var ju då tvungen att ge igen och ta pucken av honom. Det blev en viss form av tävling mellan oss eftersom ingen av oss ville vara sämre än brorsan. Som storebror ville jag givetvis alltid bättre. Sedan var Peter fantastiskt duktig på att göra mål och det var inte jag. Däremot var jag en bättre playmaker än Peter, men han har alltid gjort mer mål än mig och det har jag fått höra.

När Thomas Gradin skulle lämna Långsele för spel i Modo blev han ett ettårsfall?
– Det var bestämt från att början att inga pengar skulle betalas mellan föreningarna när jag skulle gå från Långsele till Modo. Sedan ändrade sig Långsele hel plötsligt och ville ha betalt, vilket inte Modo accepterade och det gjorde mig till ettårsfall.

Vad gjorde du hela den vintern?
– Jag spelade pojk- och juniorhockey för MoDo men inte i seriespelet utan bara i så kallade distriktsmatcher.
– Om jag ser på det här i efterhand så påverkade det här inte min utveckling alls eftersom det gick ganska bra för mig i alla fall. Orsaken till det är att jag inte fick spela så många matcher som jag annars skulle ha gjort. Jag spelade i pojk, junior och A-laget. Då kan det vara så att det blir för mycket så du blir mättad. I och med det här, som jag sa, så kunde jag bara spela pojklagsmatcher.

Säsongen 1972/1973 blev det debut i högsta serien med MoDo, vad minns du bäst från själva debutmatchen?
– Det var i november 1972 mot Djurgården hemma i ”Kempis”. Vi vann med 7-4 och jag gjorde två mål, varav det ena var helt matchavgörande. Tränaren Lennart Höglander hade satt mig i en kedja med landslagsforwarden Håkan Nygren och Håkan Dahllöf.
– Efter den matchen var det ganska lätt för mig att komma in i laget. Speciellt eftersom jag gjorde två mål. Det var ”Okej, du är med i gänget nu”. Hade jag däremot inte gjort något mål och haft minus fem så hade dom sagt ”Hej, du får gå tillbaka till juniorerna”.
– På den här tiden fanns det många färgstarka spelare i Modo som styrde och ställde, men på något vis hade jag turen att komma in på rätt sätt. Jag spelade med Håkan Nygren som hade spelat hur länge som helst och var med i landslaget medan jag bara var en pojklagsspelare. Han var så pass mycket äldre så jag kunde vara hans son, vilket gjorde att jag först kände mig ganska liten. Men efter att ha gjort två mål mot Djurgården så kände jag mig både större och stoltare.

Blev Håkan Nygren viktig för dig?
– Ja, jag tror det. Då tänkte jag inte något sådant, men så här i efterhand tror jag det. Han sa åt mig att hålla klubban i isen sedan skulle han fixa det här. Efter matchen sa han ”bra att du höll klubban i isen för jag fixade ju det här åt dig”. 

Thomas Gradin utsågs till JEM:s bästa forward 1974 och fick priset Sveriges bästa junior året därpå. Två utmärkelser som betytt en del för forwarden från Långsele.
– Det var givetvis kul att man uppmärksammades som spelare. Men annars gjorde dom ingen skillnad mot tidigare utan det var bara att fortsätta träna som tidigare om jag skulle få spela. Så här i efterhand uppskattar jag dom nog mer än vad jag gjorde just då.

Gradin tillhör generationen födda 1956, med Ingemar Stenmark, Linda Haglund, Björn Borg, Frank Andersson, Thomas Wassberg och så vidare. Men det var även en stark kull hockeyspelare födda samma år. Förutom Thomas Gradin hittar vi Kent Nilsson, Peter ”Pekka” Lindmark, Lars Molin, Göran Lindblom, Jörgen Pettersson, Björn ”Nalle” Johansson, Jan Asplund, Göte Wälitalo, ”Hasse” Edlund, Glenn Johansson, Mats Abrahamsson, Erik Stålnacke, ”Lill-Kenta” Johansson, Åke Andersson, ”Lill-Janne” Eriksson, Anders Håkansson med flera.
– Jag har faktiskt ingen aning om varför just en generation kan bli så stor inom idrotten.

Kan du se någon motsvarande stark årskull som kommit fram efter 1956 års kull?
– Det skulle kanske vara 73:orna med Peter Forsberg, Markus Näslund, Magnus Wernblom, Niclas Hävelid med flera. Det var också en extremt bra årskull. Samma sak där, jag vet faktiskt inte varför just den kullen blev så stark.

Du lämnade MoDo efter fyra säsonger för att flytta till Stockholm, hur kom det sig?
– Det var helt enkelt för mina studier skull. Jag hade kommit in på GIH (Gymnastik och idrottshögskolan) i Stockholm, så det var bara till att flytta ner.

Varför just AIK? Det fanns även Djurgården och Södertälje att välja på antar jag?
– AIK hade ett mycket bra kamratgäng vid den här tiden och efter en trevlig middag med gänget var valet av klubb klart. Något som jag aldrig har ångrat.
– Det var Lasse Norrman som värvade ner mig, ett fantastiskt minne samtidigt som han var en fantastisk ledare. Det ska sägas att det här är senare delen av 1970-talet. Lasse var en duktig ledartyp i det hänseendet att han inte byggde ett lag utefter sin egen hjärna. I stället använde han andra, spelare inom men även utanför laget, som han kunde fråga ”Tycker ni att vi ska göra det här, ja eller nej”? Var det mer ja så var det okej, men var det flera nej så var det också nej. Den här ledarstilen finns inte idag, men det är vad han stod för.

Du gjorde totalt fem säsonger i AIK, hur trivdes du i föreningen?
– Jag trivdes mycket bra under alla mina år i AIK. Det var väldigt många bra spelare i klubben under de år jag var i klubben tillika många väldigt bra kamrater utanför isen varav flera som jag fortfarande har en bra kontakt med.

Vad ser du som ditt bästa minne i AIK?
– Nu var det två delar med AIK. Först var det på 1970-talet. Sedan försvann jag, men kom tillbaka 1987.
– Det mest betydelsefulla för mig personligen är då jag kom tillbaka och fick spela med brorsan. Vi hade växt upp tillsammans både i Längsele och Modo men aldrig spelat i samma lag. Även om det inte var en dröm så var det en fantastisk upplevelse att få spela med honom. Framförallt då vi spelade mot Modo borta. Det var en sak att spela mot Modo på Hovet, men att spela i ”Kempis” var en helt annan sak.

Hur bemöttes ni av publiken i Örnsköldsvik?
– Det var inte burop så det var väl bra, men det kändes konstigt att spela mot killar hemifrån som jag känt under så många år. När vi dessutom var två så blev det en ännu större press, men det var en kul upplevelse.

Efter VM 1978 valde Thomas Gradin spel i NHL för Vancouver Canucks.
– Det jag visste om spelet i NHL var väl egentligen bara att det skulle vara tufft att spela där borta och att det skulle bli många långa resor till matcherna.

Var det som du hade tänkt dig när du väl var på plats?
– Inte riktigt, spelet i NHL var vid den här tiden inte så utvecklat rent taktiskt som vi var vana med hemifrån Elitserien. Så det blev en viss omställning inledningsvis.

Hur minns du första dagen i Vancouver?
– Att jag gick naken in i bastun (skratt). Vi hade träningsläger ute på Vancouver Island. Där var det två rinkar och en simhall i mitten. Efter morgonpasset skulle vi ha eftermiddagspass klockan två. Då var det perfekt att gå in och värma upp sig i bastun klockan 12.
– Jag gick in och satte mig på handduken, men då kom det in två kvinnor. Det var inte så bra och det stod i tidningen dagen efter ”Swedish in natural ”. Det var ju en gemensambastu för kvinnor och män vilket jag inte visste.
– Jag minns också mycket väl första resan över till Vancouver från Köpenhamn som jag och Lasse Lindgren gjorde. Efter ett långt tag sa man i högtalarna att man kunde se Kanada på höger och vänster sida, men man sa inte hur långt det var kvar till Vancouver. I alla fall tog vi ner jackorna och gjorde oss klara för vi trodde att vi var framme, men då hade vi bara rest halva resan. Då förstd vi hur stort Kanada egentligen var.

Var du bra på engelska då du kom över?
– Det ska jag kanske inte svara på, men alla vi från Sverige är hyfsat bra på engelska eftersom vi har läst det i skolan. På vår tid var det engelska från årskurs tre. Nu har vi det till och med från årskurs ett. Jag var med andra ord inte så jätteovan till skillnad mot en ryss som knappt kan någonting.
– Trots det var jag lite osäker eftersom jag inte var van att prata engelska hela dagarna, men jag tror att det gick bra.

I Vancouver så fick du spela ihop med svenskar som ”Lasse” Lindgren, ”Lasse” Zetterström, Roland Eriksson, ”Peo” Brasar, Patrik Sundström, Anders Eldebrink och ”Lasse” Molin. Vad kom ni svenskar att betyda för deras organisation?
– Jag tror att vi svenskar kom att betyda mycket för Vancouver Canucks. Det märks om inte annat idag då det fortfarande spelar många svenska i Canucks. Vancouver har ett stort förtroende för de svenska spelarna i deras organisation.

Hur stort är ishockeyintresset i staden Vancouver?
– Intresset för hockeyn är stort där, men givetvis inte lika stort som i till exempel Toronto där traditionen från NHL-spel går längre tillbaka i tiden än vad den gör i Vancouver.

Vad är din största milstolpe i Vancouver?
– Jag har ingen milstolpe som att jag exempelvis gjort en otrolig säsong. Många spelare har gjort över 1000 matcher, 100 mål eller vad det nu kan vara. Jag var inte heller någon stor målskytt, men kanske en bättre passningsläggare.
– Med tanke på vart jag kom ifrån och vad jag var hemma i Sverige så fick jag ändå en hel del utmärkelser under tiden som jag var i Vancouver, men vilken som imponerar mest där… Efter säsongen var det alltid MVP, Most exciting player och så vidare. Det var priser jag fick ett antal gånger så det blir inte något av dom.
– Jag skulle säga att det nästan är utmärkelser jag har fått sedan jag slutade spela. Att jag blivit invald i Hall of Fame och sådana saker. Det är nog mer sådana saker.

Det blev även en säsong i Boston Bruins. Var det av egen vilja du lämnade klubben då?
– Jag var så kallad ”free agent” efter säsongen 85/86 och det betydde mer pengar till spelaren. Det står då fritt att välja mellan de anbud som du fått och det bästa anbudet i mina ögon var det från Boston Bruins så därför avslutade jag spelet i NHL med en säsong där.

Vilken är din mest minnesvärda NHL match?
– Det var nog min NHL-debut som var mot Colorado Rockies där jag fick göra mål i mitt första byte.

Du blev bara ett VM. 1978, och två Canada Cup, 1981 och 1984, med Tre Kronor för Thomas Gradin trots att han hade en så pass lång och framgångsrik karriär.
– Canada Cup-silvret 1984 är nog mitt starkaste minne. Leif Boork var förbundskapten och vi tog oss till final mot Kanada som hade stjärnor som Wayne Gretzky, Ray Bourque, Mike Bossy, Paul Coffey, Mark Messier, Peter Stastny och Larry Robinson i laget. I den andra finalen låg vi under med 1-5 innan vi gick upp till 5-6 i sista perioden. Men närmare än så kom vi tyvärr aldrig.
– Jag har ändå en fantastisk bra erfarenhet av Canada Cup även om den andra var mer lyckat resultatmässigt.
– I ett VM är inte dom bästa spelarna med, men i ett Canada Cup var alla dom bästa med, USA, Kanada, ryssar och tjecker hade alltid sina bästa med i turneringen. Det är en speciell känsla för där gick det inte att ”slappa” ett byte eftersom det var superstjärnor även i fjärdefemman.
– Första turneringen hade vi ”Ankan” Parmström som coach och i den andra Leif Boork och det var fantastiska upplevelser. Det var två olika typer av ledare, men ändå tongivande på sitt sätt.

Vad betydde Tre Kronor för dig som spelare?
– För mig har det alltid varit stort att ha Tre Kronor tröja på sig, men jag var tvungen att tacka nej till flera VM-turneringar. En orsak var att man var tvungen att säga ja då vi var på väg att gå till slutspel. Det var så på den tiden att var man på väg till slutspel så tog man inte ut dom spelarna eftersom det inte var någon mening. Det tycker jag var helt rätt. Bättre att ha ett sammansvetsat gäng som varit tillsammans på träningslägret och spelat första matcherna än att hålla platser öppna för spelare som kommer in senare. Det skapar ofta en oro i laget.
– Jag tror att framförallt vi i Sverige är väldigt beroende av känslan i laget än vikten av att få individuellt duktiga spelare senare i en turnering. Har du en bra känsla i laget så får du också ett bättre resultat jämfört med om vi bara skulle ha superstjärnor med. Då tror inte jag att vi får ett lika bra resultat.

Sju år efter din sista säsong med AIK (1990) gjorde Thomas Gradin comeback i Elitserien och spelade för Västerås. Hade du abstinens efter ishockey?
– Ha ha… kanske. Det började med att Västerås ville ha mig med som tränare vilket jag tackade nej till. I stället blev det spel med laget i slutet av säsongen då Västerås kvalade för att hålla sig kvar i Elitserien.

Hur ser Thomas Gradins liv ut idag?
– Jag jobbar som talangscout åt Vancouver Canucks. Jag har varit med det laget ganska länge. Tyvärr har jag bara varit i Modo, AIK och Vancouver. Hade jag varit runt i tio lag så hade jag kanske haft en större erfarenhet. Men jag mår inte dåligt på något sätt och trivs jättebra med det jag gör. Dessutom bor jag sedan flera år i Vancouver.

När ni är ute och scoutar spelare runt om på turneringar, hur hemlighetsfulla är ni scouter mot varandra om de ”fynd” ni hoppas att hitta?
– Det finns inga hemligheter längre utan de flesta scouter och organisationer i NHL har bra koll på de unga spelarna som kommer fram.

Avslutningsvis Thomas – svåraste frågan – Hur skulle ditt All Star team se ut med spelare du spelat med?
MV – Richard Brodeur, Vancouver Canucks

B – Ray Bourque, Boston Bruins
B – Anders Hagström, MoDo AIK
F – Peter Gradin, AIK
F – Patrik Sundström, Vancouver Canucks
F – Cam Neely, Boston Bruins

TV: Experterna om Nylanders frånvaro i slutspelet