Douglas Murray – i morfars fotspår till VM och OS

Douglas Murray gick i morfar Lasse Björns fotspår och spelade både VM och OS för Sverige. Dessutom blev det över 500 matcher i NHL.
I dagens Old School Hockey berättar den tidigare tacklingskungen om sin resa till toppen.

STOCKHOLM (Hockeysverige.se)

Alla går inte den så kallade ”vanliga vägen” till NHL. En som kan skriva under på det är Douglas Murray. Han kom faktiskt aldrig att spela i elitserien eller SHL, men väl drygt 500 NHL-matcher samt OS och VM. Hans resan började på Stora Mossens Idrottsplats i västra Stockholm. 
– Jag får nog svara Lasse Björn, säger Douglas Murray då han får frågan om vad som fick honom att en gång snöra på sig ”grillorna”. 
– Att morfar betydde allt för mig som hockeyspelare är kanske en överdrift, men han har varit en otroligt viktig kugge. Jag var ofta uppe på ”Mossen” och lirade med honom. Framför allt har jag lärt mig mest genom att titta på hockey. Jag satt mellan honom och ”Rolle” (Stoltz) på Hovet eller Globen. ”Rolle” berättade när man skulle passa pucken och morfar när man skulle proppa någon, skrattar före detta NHL-backen och fortsätter:
– När jag kom upp i 12-13 års åldern var jag bra, men när det var lite svårt ibland ville jag ändå göra morfar stolt över mig. 
– Jag hade det bra, vilket jag önskar alla barn som idrottar har. Att inte ha någon press hemifrån som inte jag heller hade. Jag tyckte alltid synd om killarna som hade pappor eller mammor som satte press på sina barn. Det där är så konstigt för mig och orättvist mot barnen.

Lasse Björn är som bekant en av Sverige mest framgångsrika ishockeyspelare genom alla tider. Två VM-guld och nio SM-guld säger en hel del om hans karriär. 
– Morfar är helt otrolig. Bara att ha varit runt honom under VM-turneringar, gammelgubbmatcher i landslaget gjorde att jag aldrig varit imponerad. Vilket var ganska skönt när jag kom in i NHL och träffade etablerade spelare och hela den biten. 
– En sak jag lärde mig under uppväxten är att det inte har funnits någon som har kunnat ryta till som morfar och då kunde i alla fall ingen coach skrämma mig genom att skrika på mig.

Givetvis var det ett privilegium för Douglas Murray att växa upp med hockeylegendarer så som ”Rolle” Stoltz, Hans ”Tjalle” Mild, Sven Tumba med flera. 
– Och stackars ”Honken” (Leif Holmqvist) som fick ta allt skit (skratt). Det var absolut ett privilegium och häftigt att få vara med och höra deras historier. 
– Jag var väldigt glad när jag kom in i ligan (NHL) för det fanns rätt många karaktärer där också, vilket har blivit lite ”copyright america”. De här riktiga profilerna finns inte kvar på samma sätt längre. Det finns väl en anledning till det eftersom allt syns och hörs idag. 90 procent av ”storysarna” jag fått höra eller varit med om skulle jag inte kunna sitta här och berätta. 

Hur stor talang var du hemma i Göta som pojklagsspelare?
– Jag har försökt titta tillbaka på det där några gånger efter det att jag kommit hela vägen och spelat med ännu större talanger. 
– Om fysik är en talang så har jag alltid där legat i toppen. I alla fall då det kommer till råstyrka. Det har alltid varit ett vapen för mig. 

“Jag var sämre skridskoåkare än de flesta”

Att träna kan också vara en talang…
– Ja, det är också en talang, men jag skulle säga att jag tränade bättre ju äldre jag blev. 
– Jag var aldrig någon gym-kille. En del killar gillar att vara på gymmet mer än att spela hockey, men det jag levde på var min tävlingsinstinkt. Så fort jag klev på isen, oavsett om det var träning eller match, brann det till hos mig. 
– Om jag får välja mina två bästa talanger så är det min råa fysik och mitt pannben då det kommer till att tävla. Jag är väl även orädd i den aspekten.

Stack det här ut hos dig redan som pojklagsspelare?
– Jo, så var det nog. Jag kunde gråta och bete mig lite dåligt. Tävlingsinriktningen får ni fråga mamma och pappa om, men jag tror den fanns där väldigt tidigt. 
– Däremot har det varit mindre bra socialt genom åren. Spelar vi något bordsspel får jag intala mig själv att det bara är på skoj och inte så viktigt. Jag har faktiskt bettet mig ganska patetiskt runt familj och vänner genom åren, något som jag inte är speciellt stolt över. 
– Kanske kan jag nu berätta det som en rolig historia, men samtidigt är det tragiskt. Det där ligger kvar inom mig. 
– Tredje talangsättet, att läsa spelet, var inget jag hade naturligt från det att jag var ung. Eller jag var tvungen att lära mig det eftersom jag var sämre skridskoåkare än de flesta.

Som ung idrottskille tillbringade Douglas Murray mycket tid på Stora Mossens Idrottsplats i Bromma. 
– Det var underbart och jag känner hur jag saknat det då jag varit uppe med grabben på Östermalms IP i slutet av vintern. Jag borde ha åkt upp dit tidigare. 
– Just gräsrotshockeyn är idag inte lika stark som den en gång var, men då jag växte upp var det jämt mycket folk på ”Mossen”. 
– Om jag ska utveckla din fråga om ”Mossen” och tiden där så tycker jag att det idag är alldeles för seriöst för tidigt. Det är synd, vilket jag märkte i slutet av min karriär, att spelarna inte hade spelat en massa olika sporter. Själv testade jag det mesta. 
– När jag tittar på hockey idag har jag svårt att känna en njutning. Med det sagt är killarna idag bättre skridskoåkare, bättre på att dribbla, bättre på att skjuta… Killarna i fjärdefemmorna idag kan göra saker med en puck som inte Joe Thornton kan göra. Ändå var han var dominant och en fantastisk hockeyspelare under många år.

Vad är den stora skillnaden?
– Tidigare, om du tar bort tiden ”scooret” och allt, skulle jag kunnat gissa om det var första bytet i perioden eller sista två minuter, vilka som ledde eller låg under eftersom man spelade annorlunda. ”Game managemnt” 
– Jag var en spelare som lade stora tacklingar. Ledde vårt lag med två, tre mål i mitten av matchen körde jag inte över någon eftersom det skulle tända andra laget. Man måste alltid ha en tanke kring varför du gör någonting för i slutändan handlar det bara om en sak och det är att vinna matchen. 
– Hur ska vi gå till väga för att vinna matchen? Jo, du spelar enkelt för att inte ge bort något gratis och tävlar stenhårt i varje tekning, 50-50 puck, varje kampsituation för att etablera en dominans. 
– Jag ser inget av det här idag. Det jag ser lilla gubben på blålinjerna och att hockeyn spelas på samma sätt i första som sista perioden, första minuten som då det är två minuter kvar. 
– Då blir jag glad när jag ser en spelare tar ett bra beslut oavsett hur talangfull han är. Tittar ni på Sidney Crosby, den killen tar jävligt bra beslut och är otroligt talangfull.  
– Nicklas Lidström. Klart att han kunde dribbla, men han dribblade inte eftersom det inte var bra för laget och då kunde laget inte heller vinna i slutändan. Han skulle säkert kunna prova att skjuta ribba in varje gång, men han sköt i rätt höjd i powerplay för att ”Homer” (Tomas Holmström) skulle kunna stå och styra in puckarna. 80 procent av målen görs också inom en meter.

“Hierarkin har ändrats”

Handlar det om egoism hos spelarna eller att det kan saknas det spontana och glädjen hos killarna som spelar hockey idag?
- Det har blivit seriösare, handlar om mer pengar och hela den biten, men det går djupare än så. 
– Ungar har idag dribblingstränare, individuella fys-tränare, skridskotränare… Något jag är väldigt stolt över med Sverige, vilket jag tror att (Tommy) Boustedt ledde från början är hur vi jobbat med utveckling. 
– Efter 80:orna, inte Douglas Murray utan (Daniel och Henrik) Sedinarna och Henrik Zetterberg, var vi länge dåliga i draften. 
– Sedan gjorde Sverige om hur man skulle lära ut och hela den biten. Efter det har vi varit fantastiska. Jag tror att det började med Victor Hedman, Erik Karlsson och grabbarna för att vi sedan konstant levererat talanger på hög nivå i draften. Spelare som blivit stjärnor där borta. 
– Med alla specialtränare killarna har idag, jag skulle inte göra det för jag skulle antagligen bli ”cancellerad” med tanke på hur annorlunda man får bete sig nu för tiden, tycker jag att man borde ha en som lär ut Hockey-IQ eller Sport-IQ, management, ”be a pro” och hela den biten. 

Douglas Murray cortsätter:
– Nu kommer jag låta som en gammal gubbe, men killarna får pröjs tidigt nu. Rangordningen har ändrats. Tidigare fick killarna lägga in fem till tio år innan dom fick betalt. Även stjärnorna. Nu, efter rookiekontraktet är påskrivet ska du vara bäst betald i laget. Jag kommer inte argumentera emot att killarna ska få betalt eller att den som är bäst i laget får bäst pröjs, men hierarkin har ändrats. 
– Veteranerna spelar på ligans minimum. Då sitter han där med en miljon och spelar i tredjelina och ska säga till en 21-årig kille som får in tio miljoner dollar varje år. 
– Det fanns en legendarisk basketcoach, Bob Knight, från Indiana. Han var inte klok på många sätt. Kastade stolar och allt möjligt. Jag ser inte att coacher ska vara som honom, men han sa en väldigt bra sak. Han blev rekryterad av många NBA-lag. ”Betala mig mest så gör jag det”. 

– Hela hans poäng var att han inte kunde vara boss om han får en miljon dollar per år samtidigt som spelarna får 20 miljoner. I de flesta företag är det VD:n som får bäst betalt, har mest ansvar och hela den biten. ”Ska dom lyssna på mig när jag har miljonlön medan killarna har 20?” 
– Det handlade inte om att han bara brydde sig om pengar. Hade han gjort det skulle han tagit så mycket han kunde få, men det är intressant vad som följer med i hierarkin utifrån vad man faktiskt får in på lönekontot. Säkerheten och hela den biten, men också att förtjäna det man får. 

Douglas Murray valde efter tiden i Göta spel med Djurgårdens juniorer, men som 17-åring valde han att åka över till USA för att spela juniorhockey i New York. 
– Det var lite av en ”perfect storm”. Min fasters man, systern i familjen, har en svensk mamma. Pappan var amerikan och en pytteliten del av Islanders. Han älskade hockey, hörde att det gick bra för mig och tyckte att jag skulle komma över och spela för ”high school-laget”. 
– I första ring är det många som tar ett år i USA för att lära sig engelska. Två av mina kompisar skulle göra det. Samtidigt har jag alltid gillat att titta på den nordamerikanska hockeyn, små rinkar, det fysiska spelet och hela den biten, så jag bestämde mig för att åka över ett år och prova på det. Det kändes som en cool grej att göra. 
– Samtidigt visste jag inte vad college var, men jag blev rekryterad av college då jag spelade där, men jag sa ”Tack, men nej tack. Jag ska försöka bli NHL-spelare”

Fick du scholarship?
– Man får inte det i EJ-League, men jag blev däremot erbjuden det. Jag fick redig utskällning av två legendarer. Jack Parker från BU (Boston University) och Grant Standbrook från Maine. I 30-40 minuter satt dom och skrek på mig i telefonen, att jag aldrig skull spela i NHL. Jag var 17 år och undrade ”vad är det här för något?” Det är ändå väldigt många som kommit till NHL från den ligan. 
– Fem år efter fick jag reda på via en USA Today-artikel att jag var den första svensken som spelade och college och kom till NHL. Det var såklart flera svenskar innan mig som spelat college och senare kommit till AHL. 
– Jag fick ta ett stort beslut. Skulle jag göra klart High School och sedan gå collegevägen? Visst var jag bra på hockey, men jag var inte ”sedinarna-klassen” eller skulle gå i en första runda. Jag har aldrig ångrat att jag gått den vägen. Kanske hade jag utvecklats snabbare en annan väg. Samtidigt ska man inte sticka under stolen med att man får mer tid på sig att utvecklas om spelar universitetshockey.

“När telefonräkningen kom var den på 20 000”

Fyra år på Cornell University gjorde att Douglas Murray kom ganska sent i karriären till AHL. 
– Jag var 23 år då jag började i farmarligan medan de flesta andra killarna är 20. Du har ungefär tre år på dig i farmarligan. Efter det är du ganska stämplad att inte komma till NHL. Klart att det finns en handfull undantag. 

Vad gjorde det med dig som människa att gå på Cornell University?
– Jag fick växa upp ganska snabbt. Dels var det tufft att lämna, polarna, familjen och tryggheten i början. Jag fick lära att klara mig själv, så var det. 
– Sedan hade jag en otrolig support av mamma och pappa som hälsade på mig mycket. Det var inte heller som idag när du kan prata facetime varje dag. 
– Under mitt första år på high school satt jag och ringde till familj och kompisar. När telefonräkningen kom var den på 20 000. Då fick jag skämmas ihjäl, säger Douglas Murray med ett leende.

Har alltid utbildningen varit viktig för dig med tanke på att du tillbringade sex år i USA med att plugga parallellt med hockeyn?
– Ja, det tycker jag. Jag är en väldigt nyfiken person och vill lära hela tiden så skolan passade mig väldigt bra. Sedan önskar jag att jag varit tio gånger mognare då jag gick på universitetet. Att jag hade värderat det ännu mer då jag var där. Jag fick vänskaper för livet och ett kontaktnät som varit ovärderligt. 

Var du social och verbal redan då?
– Ja, jag kan nog säga att jag var ganska social redan från början. Det underlättade ganska mycket. 

Efter två säsonger med spel för San Josés farmarlag Cleveland Barons i AHL kom chansen säsongen 2005/06 för Douglas Murray att debutera i NHL. 
– Jag hade en väldigt lyxig debutdag eftersom jag fick debutera samma dag som en av idag mina bästa kompisar och mitt yngsta barns gudfar Joe Thornton blev trejdad till Sharks för Wayne Primeau, Brad Stuart and Marco Sturm. Alltså två forwards och en back. Då öppnades det upp en backplats.
– Vi är nere i Houston och satt på en middag. Det var bara att hoppa på ett flyg därifrån med det jag hade i väskan. Första matchen var i Buffalo. Det var ett stort ståhej eftersom Thornton kom från St. Thomas som ligger precis i närheten, men på den kanadensiska sidan. 

– Det var mer reportrar än vanligt och alla ögon var på honom. Jag vet inte ens om jag gjorde en intervju första dagen utan jag fick glida rakt in under radarn som rookie. Det var bara ”keep it simple”.
– Vi vann med 4-0. Det var otroligt häftigt att få göra den matchen, men också glad för att jag gled in i en väldigt bra situation. Sharks hade förlorat tio matcher i rad och nu vann vi direkt. 

NHL-karriären tog fart: “Då jagade jag tacklingar”

Nästa match för Douglas Murray var under ”Hockey Night i Canada”. 
– Mot Toronto. Då jagade jag tacklingar (skratt). Jag har känt Mats Sundin lite i och med att jag fick åka med dem på somrarna. Eftersom jag är Lasse Björns barnbarn fick jag lite mer access.
– Jag och Mats hade en gemensam polare så han visste vem jag var, men jag lyckades aldrig få ”Sudden” (skratt). Jag försökte, men fick aldrig tag på honom. Däremot fick jag både (Tie) Domi och (Eric) Lindros på fall. 
– Jag vet inte om jag såg pucken i den matchen. Om det sedan var positivt eller negativt vet jag inte.

Hade du en uttalad roll redan från början att du skulle vara den som proppade motståndare, stod upp för laget, tog fighter och allt sådant? 
– Fightdelen var något jag skapade åt mig själv. Jag hade aldrig några förväntningar på den. Jag har alltid haft respekt för historien och för att spela tufft och ärligt. Åker du på en smäll där borta får du helt enkelt. 
– Fighterna, jag kände aldrig från någon coach att jag behövde göra det. Det var mer något jag gjorde för att både skydda och stå upp för mig själv, stå upp för killarna i laget, men också göra lite för att göra mig ett namn. 

Vem är den tuffaste du mött i en fajt?
– Man fajtas olika mot alla. Eric Godard mötte jag två gånger. Han hade några år där han knockat alla stora killar. Då även ”punchat” Derek Boogard. Jag låste hans högerslägga. Där hade jag lite tur som fick tag på hans högra armhåla. Det jag visste att jag inte skulle göra i den fighten var att inte släppa den, skrattar Douglas Murray och fortsätter:
– Jag klarade mig rätt bra på min styrka. John Scott, såklart, slogs jag mot sista säsongen med Montréal. Han är den som varit mycket större än mig och jag fajtats med. Han drog en knytnäve i mitt ansikte så det kom lite blod, men jag ramlade inte. Då var det bara att in och sy ”jag ser ditt skallben”. Sedan var det några stygn för att sedan åka ut och lira igen.

Säsongen 2007/08 kom Douglas Murrays genombrott i NHL. Han spelade den säsongen 66 matcher för San José. 
– Jag blev draftad av Sharks (1999) när Dean Lombardi var ”GM” och Darryl Sutter coach. Dom tog mig för att dom gillade mig. 
– När det var dags att skriva på för college hade jag en fantastisk relation med Doug Wilson. Han var en poängback och nu var hans bror Ron Wilson coach. Han ville ha talang och uppskattade inte sådana som mig. Jag fick fightas varje byte jag hade under Ron Wilson. 
– Tredje säsongen… Jag vet inte riktigt vad som gjorde att det släppte, men jag blev nog lite mer bekväm. Samtidigt hade jag en väldigt bra plus/minus-statistik, men Ron Wilson hade då inte pratat med mig på två år. 
– Du måste ha ett tjockt skinn för att klara av den här branschen. Andra säsongen kom jag upp, fick spela 25 matcher i rad och sedan kom trejd deadline. Efter det fick jag inte spela mer. 
– Säsong två efter ”training campen” skulle jag ha möte med coachen om jag skulle komma med i laget eller inte. Ron Wilson tittade på mig och sa ” I don't want you on the team, but management want not lose you on waivers so you are a part of the team”
– Det var såklart inget man vill höra från sin coach eller boss, så det var uppförsbacke och jag fick kriga för varje byte, köra extra efter träningarna, stå upp för laget när jag fick chansen och hela den biten.

"Ska du ha mig i mål så ska Douglas spela”

Under tredje säsongen för Douglas Murray i San José släppte trots allt Ron Wilson fram honom. 
– Helt plötsligt började coachen prata med mig. Om jag ska vara ärlig vet jag inte om jag spelade så mycket bättre än säsongerna innan. Jag behövde komma upp i tempo. 
– Under min första ”training camp” var det första gången jag trodde att jag inte skulle kunna spela i NHL eftersom jag låg efter i farten. Jag gjorde misstaget att tro jag behövde vara ännu starkare, men nej, jag behövde vara ännu snabbare. 
– Jag var som ett kassaskåp under min första ”training camp” och NHL kändes långt borta, men man fick i gång mig i farmarligan. Jag hade fick mycket mer förtroende tredje säsongen, vilket jag antagligen byggt upp genom hårt arbete och tagit bra beslut.
– Det finns också en förklaring ytterligare. (Yevgeni) Nabokov var vår målvakt. Han gick in till Ron Wilson och sa ”Ska du ha mig i mål så ska Douglas spela”. Det var nog väldigt viktigt för mig men betydde såklart inte allt. Det här var ganska tidigt på säsongen så då spelade jag 66 matcher.

På våren samma säsong fick Douglas Murray ett samtal från Mats Näslund som vill att han kommer till Quebec för att spela VM.
– Jag har alltid varit förvånad över att folk inte hade riktig koll innan eftersom jag var Lasse Björns barnbarn. Det skrevs en del om det där eftersom han var runt i hela hockeysverige. 
– Första gången jag var med i ”Icebreakers” som ”Foppa” (Peter Forsberg) körde kom hans farsa Kent (Forsberg) in till mig:
– ”Hello Douglas. Welcome to Icebreakers”
– ”Hej Kent, trevligt att vara här”
– ”Pratar du svenska?”. 
– Det var komiskt att många hade så dålig koll på mig. Samtidigt skrevs det inte lika mycket om NHL då. Det visades inte heller lika mycket och var inte samma access med sociala medier, ”highlights” och hela den biten. 
– Idag, om det är en spelare i fjärdefemman som har en bra match syns det överallt.

Hade du där och då förväntat dig VM-spel?
– Nej, det hade jag inte. Det kändes ändå inte så långt borta. VM spelades på liten rink och jag visste sedan tidigare att alla trodde att jag bara kunde spela på liten rink. Så var det under hela karriären. Det var aldrig snack om större rinkar. Även under OS i Vancouver spelade vi på liten rink. Jag har alltid tyckt det varit komiskt eftersom det varit lättare att spela på stor rink för mig. 
– Visst var det speciellt att vara med på VM och något jag drömt om sedan jag var liten. Det fanns ju dessutom en koppling till morfar genom att få spela i landslaget.

Hur ser du på själva VM-turneringen?
– Jag blev känd i Sverige i alla fall, skrattar Tre Kronor-backen.

Murray syftar givetvis på den numera omtalade tacklingen på Alexej Morozov som gav matchstraff och avstängning.
– Det var svårt att njuta eftersom vi kom fyra och inte fick någon medalj. Att spela om tredje och fjärde pris är något jag tycker är en konstig grej att göra. Att inte vinna en final och få silver är alltid något.
– Det var jättehäftig att vara med och jag hade bra polare i laget där. Sedan var det såklart en otrolig upplevelse att sätta på sig Tre Kronor-tröjan som senior. Jag hade bara spelat i U16-landslaget innan jag åkte över. 

“Kunde inte jag hjälpa att han inte skött sin träning”

Hur upplevde du själv tacklingen på Morozov?
– Matchstraffet blev jag förvånad över, men det handlade nog om att han pajade nyckelbenet. 
– Tajmingen har alltid varit en stor del av tacklingen. Det pratade morfar mycket om. Folk säger att jag kunde tacklas för att jag är stor, men har ni sett fighters i NHL? Dom kan inte tacklas. 
– (Niklas) Kronwall, han kan tacklas tack vare sin tajming och är inte så stor. Om ni tittar på klippet från situationen i VM så slår dom pucken i rundeln. Morozov ska ner i fickan för att ta pucken samtidigt som jag tajmar för att smälla på honom. Det har jag inbyggt i ryggmärgen. ”Bengan” (Patric Hörnqvist) sträcker sig framåt och stannar pucken så den kommer aldrig fram. 
– Jag kan erkänna att jag absolut skulle haft två minuter för interference, men matchstraff för att han fick så jäkla ont… Jag kunde inte jag hjälpa att han inte skött sin träning ordentligt. Det bedöms lite annorlunda internationellt än vad det gör i NHL.

Hade det varit matchstraff i NHL?
– Idag: ja. Då: nej. Det är också något jag är stolt över från karriären, att jag faktiskt ändrade hur jag tacklades utefter reglerna ändrades. Reglerna ändrades tre, fyra gånger bara under den tiden jag spelade. 
– Enda gången jag blivit avstängd var under min sista säsong i NHL. Det var olyckligt och kanske välförtjänt. Jag spelade för att proppa och tajma en tackling på (Michael) Kostka i Tampa Bay.  Han såg mig i sista sekund, blev rädd och skulle vika sig ner. Då fick han såklart smällen i huvudet. 
– Det var på en ”millesekund” det där hände. Hade han åkt rakt fram och tagit proppen skulle det inte blivit någon avstängning. 

Douglas Murray trivdes inte bara bra på isen i San José utan även vid sidan av hockeyn. 
– Ja, jag trivdes jättebra och älskar San José. Det blir konstigt när man pratar om San José för det är ingen stad. Det är inte New York eller Chicago. Inte ens ett Nashville eller Dallas. 
– Det finns så otroligt många fina platsen runtomkring i norra Kalifornien, vilka jag har en stor kärlek till. Det är en bra matkultur där och jag är definitivt en gastronom. Mat och vin ligger nära mitt hjärta. Bra restauranger. Jag måste ändå framför allt lyfta fram människorna där. 
– Jag tycker det är otroligt häftigt att vara runt framgångsrika duktiga människor. Enda gången du märker deras förmögenhet är då du kommer hem till deras hem, hoppar in i privatplanet för att flyga någonstans eller dom beställer vin på krogen.

Jordnära?
– Otroligt jordnära. Man kan säga att det är coolt att inte synas i Silicon Valley. Man bröt ner det här med kostym och slips till t-shirt och ”flipp flopp”.
– Jag gillar människorna. Sedan kan man generalisera allting, men till största delen bor där väldigt bra folk. 

Debuterade för Djurgården. “AIK var en svordom när jag växte upp”

Under lockoutsäsongen 2012/13 gjorde Douglas Murray sina enda matcher för Djurgårdens A-lag. Det blev totalt 14 matcher. 
– Det har alltid varit en dröm samtidigt som det blev en dunderkoppling till morfar. AIK var en svordom när jag växte upp. Det fanns bara Djurgården och jag blev medlem där när jag föddes, så att få chansen att spela för Djurgården var en stor ära. 
– Sedan var det surt att vi var nere i allsvenskan. Allt var lite speciellt eftersom det var lockout så det blev bara in och ut. Jag är van att vara i ett lag där man sliter tillsammans under en säsong. Sedan kommer det alltid till ett slut där man helst vill vinna. I det här fallet var det att gå upp. Det fick jag inte vara med om så det blev inte en full 360-upplevelse.

Var det många som ville utmana dig?
– Det var ingen som utmanade mig, skrattar Douglas Murray och fortsätter:
– Jag hade gladeligen släppt handskarna och tagit en avstängning om någon utmanat. 

Efter att han återvänt till San José från Djurgården kom ett oväntat besked, Douglas Murray var trejdad till Pittsburgh. 
– Då var jag en etablerad topp fyra back. Det var en stor emotionell sak att trejdas. Jag fick ett samtal när vi var nere i Anaheim. Jag hade varit i San José under sju och ett halvt år och var en trotjänare. Laget gick sämre än vad det gjort tidigare under min tid där. 
– Jag och (Ryane) Clowe blev trejdade, två ”free agents” som hade ett värde för slutspelsklubbar, så egentligen var det inte förvånade att det var vi två som blev flyttade på.
– Jag hade mentalt förberett mig för det där under hela karriären eftersom jag sett så många killar komma ut och in. Jag försökte aldrig tänka på det där och det var inte mitt jobb att ta beslut om någon trejd.

Trejdades till Pittsburgh

I slutet av mars 2013 var trejden ett faktum och nu väntade spel med Pittsburgh. 
– Det var väldigt nervöst. Inte på grund av att (Sidney) Crosby och (Evgeni) Malkin spelade där, men Pittsburgh hade trejdat till sig Brendan Morrow några dagar innan. Han som varit kapten för Dallas Stars. 
– Pittsburgh hade vunnit tolv matcher i rad och nu skulle jag dit och spela. Jag hade varit med tillräckligt länge för att fatta att det inte hade varit mitt fel om vi skulle förlorat, men laget gillar inte förändringar om man vinner. Vi vann i alla fall den matchen och fyra matcher ytterligare och det blev 17 vinster i rad. 
– En otroligt proffsig organisation och en sjukt bra sportstad. Crosby är Crosby och det var inget snack om att han var bäst i världen. Första träningen, jag har alltid varit först ut på isen till det att jag blev topp fyra back, men sedan kanske blivit lite bekväm. Jag hade knappt börjat klä om. Då var Crosby redan på väg ut till isen. 

– ”Helvete”. Det spelade ingen roll att jag är sju år äldre än honom, han är bäst i världen. Det var bara för mig att slänga på mig grejerna och snabbt ut på isen. Efter första träningen började jag klä av mig för att gå in och ta en dusch. Då drar Crosby till gymmet. Det var bara att dra på sig grejerna och gå dit, så jag var på gymmet varje dag under tiden i Pittsburgh. 
– Jag tycker det är häftigt med spelare som Crosby och man kan sätta honom i samma kategori som Michael Jordan och Tiger Woods. Det är så jäkla häftigt när någon är bäst och fortsätter trycka på för att bli ännu bättre. Det är vad som gör dom till ”one in a life time-människor”. Jag kan tänka mig att även Connor McDavid är en sådan. 

I Pittsburgh träffade han även på två killar som han träffat tidigare. 
– Två av killarna jag smällt på som mest under mina år i Pacific division var glada att vi nu var på samma lag. Brendan Morrow har avslöjat att han och Steve Ott hade haft ett bett om vem som först kunde tackla ner mig först. Ingen hade ”cashat” in på fem år i alla fall.

Dessutom tog Pittsburgh in Jerome Iginal. 
– Pittsburgh hade fått ganska mycket stryk fysiskt åren innan. Därför tog dom in Morrow och mig som är fysiska spelare. Iginal var både målgörare och åt det fysiska hållet.
– Vi gick som tåget och jag gjorde två mål i en slutspelsserie, vilket jag aldrig gjort tidigare. Det bara hände. Nabakov var målvakt, vilket gjorde det extra roligt. Han var inte glad efter. 
– Sedan stötte vi på Boston och som var mer fysiska i ”Confrence final”. Alla har ursäkter till varför, men vi förlorade fyra raka. Samtidigt var tre av matcherna förlust med uddamålet och Tuukka Rask var otrolig i deras mål. 
– Det kändes otroligt bittert eftersom vi hade ett ruskigt bra lag. Jim Neal var fortfarande där, Malkin, Kris Letang… (Marc-André) Fleury hade jätteproblem i målet så vi spelade för det mesta med (Tomas) Voukun. Pittsburgh hade sitt Stanley Cup-lag plus att man lade till mig, Iginal, Morrow plus Olli Jokinen. 
– Sedan rök ”GM” Ray Shero som jag gillar starkt. Pittsburgh hade ju storsatsat, men det gick inte vägen. Även coachen Dan Bylsma rök. Alla försvann så det blev inte ny-sajnat för mig där.

I stället blev det spel för Douglas Murray i Montréal. 
– Det här var efter lockouten och absolut sämsta året att vara ”free agent”. Jag hade ganska mycket intresse och till slut handlade det om Philadelphia, Vancouver och Montréal. 
– Alla var samma pengar, ett år och ville skriva på längre senare. Jag ångrar att jag inte gick till ”Philly” för min spelstil hade varit älskad där. Vancouver är en av mina favoritstäder, men Montréal hade jag ingen koppling till. 
– Marc Bergevin var ”GM” där då och han var absolut hårdast på att jag skulle komma dit. Dom skulle dessutom sajna mig efter sex månader, men jag vill kalla det ”bullshit” alla dagar i veckan. Alex Yemelin hade gått igenom en knäoperation. Han var deras fysiska back och skulle vara borta första halvåret. 
– Det selade ingen roll hur dåligt han spelade då han kommit tillbaka för han fick ändå spela mer än jag hela tiden. Dom hade fått stryk av tuffa motståndare och man tog in en gammal polare till mig, George Parros. Gamla fightern från Anaheim. Parros hade jag spelat mot på High school, college och NHL.  Han var tillexempel i Princeton då jag var i Cornell.  
– Vi fick spela mot Boston och Philadelphia. Bara spela mot fysiska motståndarna. Annars hade dom inget alls intresse av oss. Coachen där, (Michael) Therrien, har jag inte mycket gott att säga om.

Kritiken mot Djurgården: “Var ett jäkla skämt”

Så Montréal är inte din klubb?
– Jag bodde i Old Town och älskade det. Montréal är Djurgården, men i NHL. Rikaste historien och mesta mästarna. Det går inte argumentera emot att Djurgården är det. Även om vi inte idag är i toppskiktet är vi fortfarande mesta mästarna. Framför allt delvis tack vare morfar med sina nio SM-guld. 
– Montréal har inte heller vunnit på länge och det var framför allt tidigare den klubben hade sina stora dagar. Det var såklart as-häftigt att spela för en ”original six” klubb. 
– Jag var tillbaka dit en gång då jag flög upp med CCM och på det sätt man behandlar gamla spelare där även om jag bara gjorde 40 matcher i klubben är häftigt.
– Sedan träffade jag fantastiska människor där så det är inte bara att skriva bort tiden, men det är surt att karriären slutade där. 

Hade du möjligheten att stanna i NHL?
– Jag hade sajnat för ett minimum, säger Douglas Murray och fortsätter:
– Jag tränade i stället med Djurgårdens juniorer, men dom tyckte inte att jag passade in i laget 
– Jag har kämpat hela livet för det jag fått och sa till och med till min svenska agent att jag kunde provträna. ”Passar det inte så…” Men jag fick inte ens provträna. 
– Det tycker jag absolut var ett jäkla skämt. Inte för att jag skulle fått en annorlunda behandling bara för att morfar (Lasse Björn) hänger i taket, men att någon som kommer efter nio NHL-säsonger inte får en provträning tycker jag är under all kritik. 

– När jag spelade för Djurgården under lockouten (2012/13) hade klubben inte ekonomin för att försäkra min lön. Då betalade jag min egna försäkring för att få spela med Djurgården under lockouten. Tacken var att jag sedan inte ens fick provträna med Djurgården. 

Efter tiden i NHL valde Douglas Murray i stället spel i Tyskland.
– Jag hade inte spelat på sex månader. Niclas Sundblad var i Köln och det var väldigt kul och inspirerande. Sundblad körde lite Old School och det skulle åkas en massa skridskor och att sitta på den där cykeln. Jag kom i en helt annan form där nere. Jag kände att jag hade gjort om mig själv, vilket jag kanske borde gjort några år innan i och med att spelet blivit snabbare och mer skridskoåkning.
– Då fick jag en tryout med Calgary. Jag åkte upp dit och dom ville att jag skulle skriva på för att spela. As-taggad kommer jag in och dom säger:
– ”Vi kan inte skriva på dig”.  
– ”Jaha…” 
– Där gick luften ur mig. Eftersom jag kom dit på tryout efter trejd deadline skulle Calgary förlora ett ”emergency call up” i slutspelet. Jag skulle heller inte på spela i slutspelet eftersom jag kom efter trejd deadline. 
– ”Du får stanna här och träna med juniorlaget. Får vi någon skada sajnar vi dig” 
– ”Vad är det här för cirkus?”
– Då drog jag till L.A en månad. Calgary ville ha tillbaka mig på tryout om jag inte skrivit något kontrakt. Klart att jag inte skulle skriva något kontrakt eftersom jag inte hade spelat på ett år och med tanke på vilken spelare jag var. 
– Calgary trejdade till sig Dougie Hamilton, vilket jag fattade att det inte var bra för mig även om han inte har min spelstil som back. Han var ändå en toppback. Då fick min agent ett samtal från Brad Treveling (General Manager Calgary) tio dagar före ”training campen”. 

– ”Det är en ära att få ge dig en tryout, men jag ska vara ärlig mot dig, du kommer inte få spela några ”exhibisongames” eftersom vi vet vilka som är våra topp sju och vill låta våra unga spelare spela.”
– Jag pratade med agenten. Vad skulle jag göra nu? Alla hade fyllt upp sina ”training camp”. Det var bara för mig att åka dit, göra det bästa jag kunde och se om det skulle bli några skador. 
– Spelar du inte kör du ”back skate”. Jag körde så hårt jag kunde som jag alltid gör. Jag fick vara kvar där sjukt länge. Calgary hade spelat fem träningsmatcher av åtta och jag hade fortfarande inte blivit hemsläppt. Det var en så bisarr situation efter som jag tänkte varje dag att dom kanske gillade mig och jag får en träningsmatch. 
– Jag fick ingen träningsmatch och sa till slut till ”GM””Jag fattar inte vad jag gjort här så länge”…
– Det var snack om att jag skulle fortsätta i Europa någonstans, men med min spelstil skulle det inte bli uppskattat i Schweiz eller i några sådana ligor. Senare år, vilket jag ångrar skiten ur mig… Jag älskar att åka skidor och min brorsas svensexa i Cortina. Där har man en hall mitt i byn. Att jag inte sajnade med Cortina är det största misstaget jag gjort i karriären, skrattar Douglas Murray.

Fick chansen i OS: “Väldigt speciellt”

När du stod på Stora Mossen som ung kille, kunde du då tänka dig att du en dag skulle spela OS?
– Det var något jag lekte hela tiden. När vi lirade landhockey eller på var på banan stod jag där efter ha gjort det avgörande målet i en final. 
– Det där ändrades ganska mycket med tiden. I den åldern, hur seriös är man med det då? Det fanns något med att morfar spelat OS och att jag då också kunde göra det en dag. Det låg i släkten och kändes med det närmare än längre bort. Då var det heller aldrig något genomtänkt, att det här var det enda jag skulle göra under många år framöver. 
– Jag har alltid blivit tillsagd att jag aldrig kommer klara nästa nivå med skridskoåkningen eller vad det än varit. Jag har varit van att jobba i uppförsbacke eller motgång, vilket jag trivts ganska bra med. 
– Det jag lärt mig genom åren är också att vara lika bra när jag haft vind i seglen. Om det är något jag velat att jag gjort ytterligare i karriären är när jag spelade i NHL och satt på cykeln, att jag skulle tryckt på samma sätt som jag gjorde när jag inte var i NHL.
– Jag ska inte gnälla över gammalt utan då kanske jag i stället hade tröttnat på hockey och inte tyckt varit kul. Det är lärdomar jag försöker ta med mig framåt livet.

Hur upplevde du OS-turneringen i Vancouver 2010?
– OS var väldigt speciellt. Det med OS jag hade speglat upp i huvudet som barn var upplevelsen. Du sitter med familjen, tittar på invigningen, en massa olika sporter, avslutningen och sedan räknar du Sveriges medaljer. 
– Så var inte upplevelsen. OS var intryckt i NHL-säsongen. Vi var inte med på invigningen och hade såklart någonting varje dag. Match eller träning. Sedan tillbaka till klubben då turneringen var över. 
– Andra OS-deltagare har en specifik tid dom tävlar, men också tid för annat. Vi hade inte tid att gå och titta på andra svenskar som tävlade. Sedan var vi där för att vinna ett OS-guld. Vi bodde nere i byn och då ta en heldag för att åka upp till Whistler när vi skulle prestera i en hockeymatch hade inte varit det smartaste. 
– Jag hade hela familjen där, vilket var väldigt speciellt. Dessutom var det något otroligt häftigt att fått vara med om, vara i OS-byn och hela den biten. Sedan var det samma sak igen. Båda mina landslagstillfällen var otroligt frustrerande. ”Lidas” (Nicklas Lidström), (Daniel) Alfredsson, ”Foppa” (Peter Forsberg) försökte med foten, ”Sudden” (Mats Sundin), Sedinarna, Henrik Zetterberg… Vi hade ett sanslöst gäng, men det blev ingen medalj där heller. 
– Man dressade åtta backar och jag fick spela som en av sex backar, vilket var väldigt stort för mig med den truppen vi hade.

Hur ser Douglas Murrays liv ut idag?
– Oj, oj oj… Jag har jobbat med ett konstruktionsbolag bolag, fastighetsutvecklare, startat Sharks Alumni Foundation…
– Idag är det vin och spritimport som gäller. Det är en stor passion. Dessutom är jag nyutbildad sommelier och kommer nog plugga vidare inom det. En fantastisk industri med bra människor. Sedan har jag alltid gillat ”hospitality branschen”. Det är jättespännande och vi är i en stor utvecklingsperiod. 
– Vi vann äran och uppdraget att få lansera Björn Franzéns viner, vilket vi är otroligt stolta och peppade för. 
– Fru och tre barn. Fyra och en halv åring, en treåring och en sju månaders krabat. Så det är en Volkswagen multivan (skratt). Sedan får vi se vad det blir av våra busungar. Jag är väldigt inne på att dom ska bli golfare som svärfar (Jesper Parnevik). Golf tycker jag låter lite snällare mot pappa än kalla ishallar, avslutar Douglas Murray.

---

TV: Mathias Bromé om mordhoten på sociala medier