Old School Hockey - Patric Hörnqvist: "Det är jag gladast över"

Han gick från att draftas sist av alla - till att bli tvåfaldig Stanley Cup-mästare och en av Sveriges bästa målskyttar i NHL. I veckans “Old School Hockey" berättar Patric Hörnqvist om resan från Gillbo IF till Djurgården, VM-guldet och det långa NHL-äventyret.
– Många har haft större talang, men ändå inte kommit i närheten av min karriär, säger “Bengan”.

Patric Hörnqvist tvingades avsluta sin karriär inför den här säsongen. När han idag ser tillbaka på karriären kan han göra det med mycket stolthet. ”Bengan”, som Hörnqvist kallas, har bland annat två Stanley Cup-ringar i säkert förvar. 

Hockeysverige.se satte sig ner med ”Bengan” på att kafé i Sollentuna Centrum för att lyssna på hans hockeyresa från lilla Gillbo IF till VM, OS och NHL. 
– Namnet ”Bengan” föddes av en barndomskompis från dagis, Jocke Hennerberg. Jag hette Bengtsson på den tiden och då kallade dom mig ”Bengan”. Namnet har hängt med både i hockeyn och fotbollen till nu, berättar Patric Hörnqvist och fortsätter:
– Mina föräldrar gifte sig 1994. Då var jag bara sju år, men ”Bengan” fick hänga med. Det hade redan satt sin prägel så det var lika bra att köra vidare på det. 

“Han var uppe på nätterna och spolade rinken”

Som registrerad moderklubb för Patric Hörnqvist står Gillbo IF. 
– Det var ett kvartersgäng som hade en eldsjäl, Bosse Eklöv. Han var uppe på nätterna och spolade rinken med brandslang. Han hade egentligen inget annat att tillgå för att sköta rinken. 
– Vi fick såklart även träna på Sollentunavallen eftersom vi tillhörde Sollentuna Kommun. Om det kom snö var papporna och mammorna ute sent på kvällarna och skottade isen så Bosse kunde spola den. Bosse var såklart ändå den som drog det stora lasset. Rinken låg precis bredvid skolan så det blev som ett fritids eftersom det var där alla hängde, lekte, spelade och allt vad vi gjorde. 

Killarna och deras familjer i och kring Gillbo IF kom också att bli en tajt grupp.
– Det blev så, samtidigt som det inte fanns TV-spel eller så mycket andra saker att göra på framför allt vintrarna. Då blev det ”ska vi upp till Gillbo och lira?”
– Vi sprang där rasterna med skorna och lirade. Efter skolan var det på med ”grillorna” för att lira smålagsspel. Ibland spelade vi med tennisboll och andra gånger med puck. Ibland kom det målvakter och andra gånger inte. Jag fick verkligen glädjen till idrotten där och lade grunden till att jag kom att älska hockeyn.

Patric Hörnqvist var även en ganska bra fotbollsspelare i Rotebro. 
– Stora anledningen till att jag valde ishockey var att jag tyckte det var roligare att träna hockey när jag blev lite äldre. Hockeyn var nog lite roligare över lag också, men just träningarna stack ut jämfört med fotbollen som jag inte tyckte var så kul att träna. Det var däremot lika kul att spela matcher.
– Jag spelade även lite innebandy, men även bandy i Helenelund, så jag har faktiskt ett St: Erikscups-guld i bandy. 

Hur såg dagarna ut efter skolan?
– Direkt i väg och spela hockey eller fotboll. Det var inte så mycket läxor på den tiden, så skolan tog jag tog lite i andra hand. Vilket jag såklart aldrig säger till mina döttrar… skrattar Patric Hörnqvist och fortsätter:
– Man måste sköta skolan. På den tiden var det ”jag tar det sen” och  det blev ofta att jag fick göra läxorna direkt innan jag gick och lade mig.

Bytte Gillbo mot Väsby

Efter tiden som knattespelare i Gillbo tog han steget över till Väsby IK. 
– Det var några i klassen som spelade i Väsby, så då gick jag också dit. Deras 86:or spelade i elit och för mig blev det då ett ganska naturligt vägval att gå till Väsby.  
– Längre fram i Väsby-karriären kom ”Challe” (Berglund) dit och gav mig alla chanser. Under en säsong fick jag spela med U16-, J18-, J20- och A-laget. Det var många matcher och det tror jag var bra utbildning just för mig. 

Patric Hörnqvist hade ”Challe” Berglund som tränare även under sin första tid i Djurgården. 
– Efter mina föräldrar är ”Challe” den som har betytt mest för mig. Vi i Väsby hade ett bra lag i Division 1. Han var där två säsonger, lät mig verkligen spela hela tiden, gav mig chansen och var förlåtande med misstagen jag säkert gjorde som 17-18 åring. 
– Så länge jag hade attityd och visade vilja tog han aldrig bort mig. Han var ganska hård och rättvis på alla sätt. Även mot äldre spelarna i laget. 
– När jag sedan kom in i Djurgården var nog inte tanken att jag skulle spela i A-laget direkt, men vi hade ett sjukt tunt lag den säsongen. Klart att ”Challe” säkert då pratade gott om mig och visste vad jag kunde. 
– Det var i alla fall meningen att jag skulle träna med Djurgårdens A-lag. När dom sedan såg att jag kunde ta en tröja pushade ”Challe” mig ännu hårdare. Samma sak där, att han lät mig göra juniormisstagen alla juniorer måste få göra för jag tror att han visste att det fanns en god tanke bakom alla misstagen. 

Var det ”Challe” Berglund som tog dig till Djurgården?
– Ja, så var det. Klart att det var ett ganska stort steg att ta då. Det var efter tredje säsongen i Väsby. Första säsongen spelade jag inte mycket, men jag hade ändå varit ordinarie i två. Andra säsongen gjorde jag väldigt bra ifrån mig och kände att jag var en bra spelare i Division 1. 
– Jag kände då också att det var dags att gå från Väsby. Jag är djurgårdare och att få ta ett steg i min karriär via Djurgården kändes väldigt naturligt. Skulle jag inte ha ”färgat” hade jag velat bli utlånad till ett allsvenskt lag eftersom jag var klar med juniorhockey och ville fortsätta spela mot män på något sätt. 

En klubb som aldrig var aktuell att spela för var Djurgårdens argaste rivaler, AIK. 
– Nej, det var inte aktuellt. AIK och Västerås ringde, men vi kom aldrig till att prata kontrakt. Som tur är var Djurgården före. 

Draftades - sist av alla

Sommaren 2005 draftades Patric Hörnqvist av NHL-klubben Nashville Predators. 
– Under hela min karriär hade jag Lasse Cederström som agent. Jag var i Kista Centrum och Lasse ringde mig på dagen då draften skulle vara. Han sa: ”Det ser tyvärr tungt ut för dig, räkna inte med att bli draftad”. Man hade dessutom dragit in på några rundor eftersom det var lockout. 
– Jag hade nog inte heller räknat med att bli draftad och hade inte heller jättebra koll på det där. Jag var inte heller någon drivande spelare i landslaget eller liknande utan mer en utfyllnadsspelare. 
– Jag gick och lade mig. Sen knackade på dörren i pojkrummet. Då kom farsan in i rummet och sa att jag blivit draftad. På den tiden fick man kolla på datorn om man blivit draftad eller inte. Farsan var vaken innan mig och kom då in och berättade det här. 
– Det var overkligt. Då tändes ändå eld hos mig, att det ändå fanns en liten chans att ta mig till NHL, vilket också var mitt stora mål hela tiden. Jag ville spela i NHL.

Patric Hörnqvist draftades sist av alla. Här kan du läsa mer om detaljerna bakom Nashvilles beslut att drafta “Bengan”.

Hörnqvist kom till Djurgården under säsongen 2004/05. Där tog hans karriär fart på allvar.
– Vi kom in tre, fyra jämnåriga killar, jag, (Alexander) Ribbenstrand, (Christopher) Thörn, (Christofer) Löfberg och någon ytterligare. 
– Första säsongen i A-laget spelade jag varje match, vilket jag tror dom flesta av oss unga killar gjorde. Det kanske inte är så vanligt, men vi fick verkligen se och lära. När man få spela en hel säsong mot så mycket bättre spelare lär du dig vad ett misstag leder till. Jag tror det är väldigt bra att få det där året då du inte har någon press, inga krav utan bara få vara med och se allt som händer. 
– Säsongen efter satte coacherna ihop mig med ”Linkan” (Fredrik Bremberg) och Per Bäcker. Då blev det väldigt bra. Jag och ”Linkan” hade en bra kemi och jag tog mitt spel till en annan nivå. Den säsongen blev jag mer delaktig i landslaget och fick en större roll i Juniorlandslaget. Jag kände att jag tagit några steg och blivit den här drivande spelaren i dom lagen också. 

Säsongen 2006/07 utses han dessutom till Årets Rookie i elitserien. 
– Nu kom det egentligen under min andra säsong. Bara för att jag fortfarande var junior kunde man ge det till mig. 
– Just den säsongen var såklart fantastisk även om jag faktiskt skadade mig ganska tidigt på försäsongen och missade två, tre veckor. Fan vad jag fick cykla då, skrattar Patric Hörnqvist och fortsätter:
– När väl säsongen drog i gång var jag väldigt laddad, peppad och allt sådant. Vi fick en bra start samtidigt som jag och ”Linkan” hittade en bra kemi direkt. För att använda ett klassiskt uttryck, det rullade bara på.  Det är också vad som är bra när man är ung, att man inte tänker så mycket utan bara kör. Sedan slapp jag motgångar i mitten av säsongen utan allt fungerade hela tiden. Det var JVM, sedan fick jag vara med i Sweden Hockey Games och VM på det. 
– Karusellen slutade aldrig utan det bara fortsatte. Sedan den dagen bestämde jag mig för att aldrig ta bort foten från gasen utan jag skulle bara köra på och se hur långt jag kunde komma. 

VM-debuten

Vid VM 2007 fick Patric Hörnqvist chansen att spela med spelare så som Johan Davidsson, Tony Mårtensson, Dick Tärnström, Kenny Jönsson, Jörgen Jönsson och så vidare. 
– ”Linkan” var med, ”Bäckis” (Nicklas Bäckström)… Det kom bara två NHL-spelare: Dick Tärnström och Alexander Steen. 
– Den turneringen var såklart väldigt rolig. VM då - nu låter jag svingammal - men i mitt tyckte behövde man spela en eller två turneringar för att ta sig till NHL. Det fanns inte så mycket NHL att kolla på utan ville man se bästa spelarna var det verkligen i VM. 
– Hela Sverige kom ihop under april och maj för att kolla på VM. Jag kommer verkligen ihåg den tiden från det att jag var grabb, när jag kollade på VM. Det var verkligen en barndomsdröm att få spela ett VM och det gick bra för mig där också. 

VM 2008 spelades i Quebec och även här var killen från lilla Gillbo IF med. 
– Då spelade jag fortfarande i Djurgården. Att jag spelade kvar där en säsong till var för att bygga upp mig inför NHL. 

I VM-laget spelade även Henrik Lundqvist. 
– Man såg verkligen direkt vilken pondus han har. Släppte han in en puck på träningen blev han hur förbannad som helst. Det är sådana spelare man vill vara runt, killar som gör alla andra bättre. 
– Alla absoluta toppspelare jag spelat med har haft exakt samma inställning. Det här har såklart hjälpt mig med som hockeyspelare. 

På vilket sätt?
– Jag har försökte ta det bästa från dom och föra över det till min karriär. Det spelar ingen roll om det är ledare, spelare eller materialare. Man kan lära sig av alla. 
– Klart att absoluta toppen, i mitt tycke, har den här vinnarinstinkten. Dom förlorar inte den där tekningen när det gäller. ”Den ska jag bara vinna”. Sedan spelar det ingen roll på vilket sätt och det är inte heller några stilpoäng som räknas. 

När blev det aktuellt att åka över till NHL och Nashville?
– Jag skrev på för Nashville efter VM i Ryssland (2007). Samtidigt sa jag ”Jag vill gärna bli utlånad en säsong eftersom jag inte känner mig redo”. Jag ville spela i NHL och inte i något farmarlag. 
– Att åka över som 20-åring när allt hade gått bra hela tiden, var jag verkligen redo att ta det steget, att flytta från familjen och allt vad det innebär? Jag hade bott i Stockholm under hela mitt liv. Sedan skulle jag komma över dit och prestera på den absolut högsta nivån. Att vara kvar en säsong till i Djurgården var ett val jag och mina föräldrar gjorde för jag var inte redo mentalt för att åka över. 

Med facit i hand, känner du att det var ett bra och riktigt beslut ni tog där och då?
– Ja, jag tror att det var ett väldigt bra beslut. När jag väl åkte över till Nashville fick jag börja i NHL, men blev sedan nedskickad. Det blev ett litet slag i magen. Framför allt efter att jag hade fått börja i NHL. Då kom karriärens första motgång. 
– Samtidigt hade jag en fruktansvärd tur att det var många bra människor i Milwaukee. Nashvilles organisation var också byggd så att de flesta fick börja i farmarlaget. Därför stöttade man upp spelarna med bra lagkamrater, några ”vets” som var riktigt bra och framför allt en bra tränare (Lane Lambert). Han utbildade oss för att komma till NHL och såg mellan fingrarna om vi försökte slå den där passningen som skulle genererat i ett friläge i stället för ”Så där kan du inte göra, vi ska vinna varje match”. 
– Han ville såklart också vinna, men det var ändå ett sätt att utveckla spelarna. Jag fick spela med Cal O'Reilly, alltså Ryan O'Reillys brorsa, som är en sjukt bra hockeyspelare och verkligen fungerade bra med mig, precis som ”Linkan”. 

“Jag kände mig liten”

Hur var första dagen då du kom över till Nashville?
– Första dagen i Nashville var jag nervös, kände mig liten. Det var stora, stora pojkar och alla pratade engelska. Det var sådana saker som, vilket man nog ska göra, gjorde att jag tog ett steg tillbaka. 
– I Sverige kände jag mig bekväm och kunde underhålla en konversation med alla. Sedan jag var 15 år hade jag bara umgåtts med vuxna människor. Här kom jag som 21-åring till en NHL-klubb där jag kände en liten större respekt. Framför allt också eftersom alla pratade engelska. 
– Jag förstod såklart inte allting och kunde inte heller uttrycka mig på samma sätt, men på isen har jag alltid känt mig bekväm. Jag har alltid gjort mitt bästa och är också något jag är väldigt stolt över om jag kollar tillbaka på min karriär, att jag inte försökt vara någon spelare som jag inte var. Även att jag utifrån resurserna jag hade tog mig så långt som jag gjorde.

Just den delen är väl något som personifierar din karriär?
–Ja, jag tycker faktiskt det. Många har haft större talang, men ändå inte kommit i närheten av min karriär. Det visar att huvudet är ett bra verktyg att ha.

Inledningsvis var Patric Hörnqvist ensam svensk i Nashville, vilket kunde vara tufft för en 21-åring. 
– Jag var dessutom ganska knackig på engelska. Som ensam svensk var jag tvingad att växa direkt. Det var såklart grymt nyttigt för mig. Det är något jag skulle rekommendera dom flesta. 
– Nu går inte det att kontrollera, men folk som tycker det är jobbigt att komma över dit som ensam svensk… Ja, men du måste bryta isen direkt. Är du inte den personligheten som kan göra det kan det bli jättetufft. Du måste gå utanför din ”comfort zone”.
– Det är ändå likasinnade grabbar du kommer till. Där var det en sjukt bra ”role model” i Shea Weber. Han och Pekka Rinne tog hand om mig. Det är vad man vill ha i allt som händer i livet, att kommer det någon ny så ska vi hjälpa den och inte trycka ner honom eller henne. Att hjälpa är det finaste man kan göra som människa, vilket NHL är väldigt bra på. 
– Det står inte en bil, lägenhet och matkasse när du kommer över utan du får ordna allt själv. Hade man vetat det innan kanske flera spelare hade tvekat ännu mer om man skulle åka över eller inte. Samtidigt, ska man leva sin dröm måste man riskera något också och inte bara få saker här livet. 

Vann poängligan: “Vad fan hände?”

Patric Hörnqvist gjorde sin NHL-debut på bortaplan mot St. Louis. 
– Jag tror vi förlorade med 3-1 och jag var minus ett. Ingen jättebra insats från mina skridskor, skrattar Patric Hörnqvist och fortsätter:
– Hela första säsongen var jag inte tillräckligt bra. Jag var lite efter i många situationer och fick inte den här lilla tiden jag skulle behöva för att göra det här lilla spelet. Jag hamnade alltid i tidsnöd som dåliga spelare gör. 

Barry Trotz måste ändå gett dig tid och trott på din kapacitet eftersom du blev kvar i Nashville. 
– Ja, det gjorde han såklart. Det var inte så att jag misslyckades, men jag kunde inte göra så mycket kreativt. 
– Jag har alltid varit en ganska smart spelare och inte ”forcat” något spel när det inte har behövts. Det var att tiden rann ur händerna på mig för att göra spelen jag ville. Då platsar du inte i topp nio. 

Redan under sin andra hela säsong i Nashville vann han den interna poängligan. 
– Ja, vad fan hände? skrattar Patric Hörnqvist.
– Egentligen är det exakt samma story som i Djurgården. Jag fick ändå vara med 28 matcher första säsongen, resa med laget, se och lära, känna mig bekväm i alla situationer och kände andra säsongen att spelet verkligen exploderade. 
– Allt gick in, mål, assist, speltid, powerplay… Då var den där bollen i rullning igen. Den säsongen spelade jag mycket med Marcel Goc och Steve Sullivan. Jag spelade även en del med (Jason) Arnott. Sedan hade vi (Shea) Weber och (Ryan) Suter på backen som i PP skickade in puckar på mig. Det var mest backskott och sedan fick jag stå framför mål. 
– Klart att jag fick väldigt mycket att göra. Det var också då jag verkligen lärde mig spelet runt målet eftersom nästan alla våra spel kom upp från backarna. 

Vilken målvakt är den som rappat dig mest på benen?
– Det var nog alla (skratt) och ingen som slagit mer eller mindre. Jag fick göra mål i första matchen den säsongen. Jean-Pierre Dumont hade gått sönder i första matchen mot Dallas. Då kom det en öppning för mig. 
– I andra matchen mötte vi Colorado hemma och då gjorde jag två mål inom loppet av fem minuter. Dessutom vann vi matchen med 3-2. Klart att då självförtroendet fick en bra ”boost”.

“Nu har vi värsta trejden på gång"

Patric Hörnqvist minns en speciell spelare han fick ta hand om under sin tid i Nashville. 
– När Filip Forsberg kom tog Trotz mig åt sidan och var helt i extas. ”Nu har vi värsta trejden på gång. Skulle du kunna ta hand om honom om vi får igenom den?”
– Det var självklart. Pekka Rinne och Shea Weber gjorde det med mig. Nu var det min tur att bära fanan vidare. Nästa dag då jag kom till rinken var (Martin) Erat borta och vi fick Forsberg, som jag inte hade någon koll på då. Han är ändå sju år yngre än jag. 
– Jag hade varit i USA så länge, inte följt dom här spelarna på nära håll och inte spelat i landslaget. Så jag hade inte hade koll på de här killarna. Han kom in där, en 18-åring från Leksand… Om jag var liten så var han ännu mindre då!
– Vilken jäkla hockeyspelare han är. Han har betytt väldigt mycket för Nashville. Utan den trejden hade nog inte Nashville varit i final eller där laget är idag. Man måste riskera för att vinna och Nashville valde att skicka en av sina bästa spelare. Vid deadline kan det hända sådana grejer. 

Filip Forsberg:
– ”Bengan” är grym. Han och Malin tog hand om mig när jag kom hit första gången och jag fick bo hos dem. “Bengan” var tyvärr skadad när jag kom i slutet av säsongen, men han körde mig till träningarna, matcherna och förberedde mig på det mesta från match, till etikett utanför isen. 
– Jag har honom att tacka för väldigt mycket och det var väldigt tråkigt att det bara blev en halv säsong ihop, då jag spenderade halva säsongen i AHL, och han blev trejdad sommaren efter.

Det blev totalt sex säsonger för Hörnqvist i Nashville. 
– Jag trivdes jättebra där. En kanonstad och kanonorganisation. Barry Trotz var en jätteviktig människa för hela Nashville som stad, förening, lag och coach. 
– Han utstrålade den här tryggheten och familjära känslan. Att komma dit som ensam svensk och första NHL-klubb, med facit i hand fanns det inte många bättre klubbar att komma till och utvecklas i på just den tiden. Då var Trotz som människa den största anledningen till att det var så. 

Säsongen 2012/13 var det lockout i NHL. Då passade han inledningsvis på att spela i Schweiz andraliga för Red Ice.
– I Martigny. Jag spelade där under en månad. Det var mest på skoj och verkligen bara ren spelglädje. Jag ville spela hockey och som NHL-spelare fick inte spela i SHL. Djurgården spelade i Hockeyallsvenskan. (Alexander) Steen var den första att spela i SHL då han skrev på för MoDo. Jag vet inte hur han fixade det där. 
– Jag spelade i Schweiz en månad mest för att få spela hockey och se något nytt i livet. Det var jätteroligt och vilken upplevelse det var att få komma dit. Det blev en sjukt stor kulturkrock då hela laget kom från jobbet till träningarna. Vi reste samma dag och folk stod på läktaren bakom målen och rökte mitt under matcherna. ”Back to the reality”. 

Stortrejden - till Pittsburgh: “Blev jäkligt besviken

Efter säsongen 2013/14 trejdades Patric Hörnqvist till Pittsburgh, något som han inledningsvis inte uppskattade 
– Jag hade varit nere på Andreas Thuressons välgörenhetsgolf. ‘Idrott för alla’ tror jag att det hette. 
– Vi satt på tåget upp och det var lite annat idrottsfolk med. Elias Lindholm var också med, men även Anders Limpar. Man frågade mig hur det funkar när man blir trejdad. Jag och Elias visste inte eftersom vi aldrig blivit trejdade. 
– ”Man får ett samtal och sedan har du bytt arbetsgivare.”
–”Så kan det inte fungera, ni måste få någon typ av heads' up”

Två dagar senare ringde det på hans telefon. 
– Mitt i natten. Jag kollade och det stod ett okänt nummer, så jag tryckte bort samtalet. Jag orkade inte prata med någon jag inte visste vem det var.  
– Det ringde igen och då kom jag på ”Det är draften i natt”. Då förstod jag att det var något på gång. Jag svarade. Det var Paul Fenton, assisterande ”GM” i Nashville. Jag kände direkt… 
–”Horny, we have traded you to Pittsburgh. Good luck and thank you. Jim Rutherford will call you in a few minutes, so stay close to your phone”. 
– Jag hade knappt vaknat, men förstod vad som hade hänt. Jag väntade ute i hallen och frugan frågade om det hade hänt något. ”Ja, det kan man säga att det har gjort, vi ska flytta till Pittsburgh”. Isabelle, vår dotter, var tre månader då. 
– Det var tungt och jag blev jäkligt besviken. Första gången, innan är det klassiska, att du inte tror att det ska hända dig. På så vis har jag haft tur båda gångerna jag blivit trejdad, att jag inte har behövt vara på plats direkt.
– Tankarna började snurra i skallen. Vi hade just fått barn och stadgat oss i Nashville. Jag hade skrivit ett femårskontrakt, bara spelat ett år på det och fått ett ”A” på bröstet. Det var många saker som gått i rätt riktning och som visade på att jag skulle bli kvar där väldigt länge. Som tur var kom jag till ett lag som Pittsburgh. 

Ett Pittsburgh med tydliga ambitioner att vinna Stanley Cup.
– Pittsburgh hade (Jevgenij) Malkin och (Sidney) Crosby i "primen”. Även (Marc-André) Fleury. Det är tre är ”Hall of famers”. Redan sex, sju år in i deras karriärer visste alla vilka status dom hade. Under åren jag spelade i Nashville var det ingen som var i den kalibern. 
– När jag började se hela bilden blev jag ändå lite glad. Jag var ändå en målskytt och i efterhand tog jag ytterligare ett kliv i min karriär när jag fick spela med sådana spelare. Första tre åren fick jag spela med Crosby och efter det med Malkin.
– Under mina sex år spelade jag ändå halva tiden med Crosby. Då måste du utveckla ditt spel och våga slå den där passen som är lite farlig för får han pucken i mitten med fart löser sig mycket, så jag utvecklade mitt spel och tog det till en ny nivå när jag fick spela med sådana spelare. 

Hur upplevde du Sidney Crosby vid sidan av?
– Han är den bästa personen jag spelat med. En grym människa. Det går inte att var på den nivån om du inte är en bra människa. Just han är topp tio i hela världen genom alla tider. 
– Samma sak med Malkin, men han var mer sluten till vissa spelare. Ryss och lite tillbakadragen. Crosby är kanadensare, var kapten som tog hand om allt och alla medan Malkin såklart var en bra spelare. Visst tog han också hand om människor, men där kom engelskan in som gjorde att han kom lite i skymundan. Där hade Malkin Crosby som gjorde allt snack med media, så varför skulle han lägga energi på det? Om det verkligen behövdes backade Malkin upp alla. 

Patric Hörnqvist och Sidney Crosby blev även tajta vid sidan av isen. 
– Ja, det blev vi absolut. Vi är väldigt tajta, vilket jag är väldigt tacksam för. Inte för vilken hockeyspelare han är utan mer för den person han är. Det fina med honom är hur han beter sig utanför isen. 

Dubbla Stanley Cup: “Fruktansvärt bra lag

”Bengan” Hörnqvist fick vara med om att vinna två Stanley Cup, 2016 samt 2017, med Pittsburgh. 
– Vi hade ett så fruktansvärt bra lag och var kompletta. Vi trejdade till oss (Carl) Hagelin. Sedan fick vi Trevor Daley lite innan. Sparkade tränaren… 
– Gruppen som var bara växte och växte. Alla gick ihop samtidigt som det kom upp två, tre unga spelare från farmarlaget. 
– På något sätt fick vi ihop alla delar. Tränaren (Mike Sullivan) kom från farmarlaget och hade koll på spelarna där. Vi var först en mindre kärna, men efterhand blev hela laget kärnan. Det är sällan att det blir så.
– Vi kände spelmässigt att vi verkligen sköljde över lag. Den känslan var verkligen ”shit, vad häftigt”. Vi låg ändå under med 3-2 i matcher mot Tampa i semifinalen. Åkte till Tampa, tog match sex och vann match sju hemma. 
– I finalen mot San José hade vi verkligen allt. Lite som Vegas hade mot Florida förra säsongen. Visst att pucken studsade deras väg, men man såg verkligen hur Vegas bara sköljde, sköljde och sköljde över Florida. Det skulle till ett mirakel om man skulle vinna en match, men man skulle vinna tre matcher ytterligare för att vinna Stanley Cup. 

Känslomässigt, var det skillnad att vinna första respektive andra Stanley Cup?
– Ja, så var det. Första året var vi så väldigt bra och första gången jag var med och vann. Andra gången, mot Nashville i Nashville, rann känslorna över lite och det blev mer känslosamt för mig. 
– Nu har Tampa gjort det också, men alla experter sa att det inte gick att vinna två år i rad under lönetaket. Ändå gjorde vi det trots att (Kris) Letang var borta. Det säger en del om den truppen och kärnan vi hade. 

Kunde du fira trots att det var i just Nashville ni vann andra säsongen?
– Ja, det kunde jag absolut. Det kanske blev lite ”fan, vad skönt att dom inte fick vinna”. Det blev lite så, en lättnad att Nashville inte vann. Framför allt när Nashville trejdade bort Shea Weber mot (P.K) Subban. 
– Jag tror det hade känts jobbigare om Weber spelade. Nu hade min bästa kompis också försvunnit. Nashville ville göra revolt och pröva något nytt. Det gick jättebra, men gick inte hela vägen vilket jag tyckte var jätteskönt. 

Ny trejd: “Jag ville vara kvar i Pittsburgh”

Efter sex säsonger i Pittsburgh gick Patric Hörnqvists resa vidare till soliga Florida och spel med Panthers. 
– Hur hamnade jag där med värsta brännan? skrattar Patric Hörnqvist och fortsätter:
– Covid kom och vi spelade i den där bubblan. Vi åkte ut 8 augusti och jag var hemma den 10. Jag fick knappt flyga och vet nästan inte hur jag kom hem. Flygplatserna var helt tomma. Det känns overkligt att varit med om det. 
– När jag kom hem till Stockholm var allt som vanligt. Det här var 2020 och Isabelle ska börja första klass i Pittsburgh. Den skulle börja i september det året eftersom det var Covid. Vi åkte över runt 10 september. Sedan skulle hon sitta i karantän sju dagar för att få börja skolan. 
– Vi satt och åt middag då jag fick ett samtal från agenten. Eftersom det var i mitten av september tänkte jag att det inte var något som kunde hända så jag sa till min fru ”jag ta det där sen”. Jag ringde tillbaka efter middagen. Då sa agenten ”Florida är intresserade av dig, hur känner du kring det? Och jag vet att du har en no trade-klausul i kontraktet”. Jag sa direkt att jag ville vara kvar i Pittsburgh. ”Bra, jag ville kolla hur du kände”.

Trots det inledande samtalet skulle det ändå bli Florida. 
– Det ringde dagen efter igen ”Florida vill verkligen ha dig.” Antagligen betydde det också att Pittsburgh verkligen inte ville ha mig. 
– ”Jag vill ändå att du tar ett samtal med Bill Zito (GM)”. Paul Fenton, som var assisterande i Nashville var också i Florida då som advisor åt Zito. 
– Jag kunde absolut prata med Florida och i alla mina konversationer jag haft har jag kunnat gå rakryggad därifrån och snackade aldrig skit om någon. Jag säger däremot vad jag tycker. 
– Jag sa också till Florida att Jim Rutherford och Pittsburgh gett mig en ”no trade” och då är det lite av en princip för mig. Florida förstod, men då hade tankarna börjat komma hos mig. När jag fick tredje samtalet och samtidigt visste att jag inte hade en tioårig karriär framför mig… Jag var inte slut på något vis, men karriären började gå mot sitt slut.  
– Alternativet var att jag skulle spela i ett lag där dom troligen inte ville ha mig. Till saken hör att det blev en stor mediagrej av det. Då kollade jag och min fru på varandra och kände att det här var inte vår grej. 
– Om jag fick välja ville jag inte komma till någon som inte vill ha mig. Jag ville känna mig behövd. Sedan sket jag i om det var Pittsburgh eller Florida. I Florida kände jag mig verkligen behövd och då bestämde vi oss för att åka till dit. Det blev verkligen fantastiskt. 

Blev ett topplag: “Tåget bara ångade på”

Hur trivdes du i Florida?
– Grymt bra. Bill Zito - vilken människa! Vilken resa han gjort under de här tre och ett halvt åren med Florida Panthers. Det finns ingen som ens trott att det skulle kunna gå så här bra. Dessutom, vilka trejder han gjort. 
– Den explosionen, även med ägaren ”Vinny” (Vincent Viola) som verkligen pumpar in pengar och tror på det här, från en ganska nedgången organisation och lag under en tioårsperiod till vad det är idag har varit grymt.
– Sedan kom Covid-året. Jag tror att vi vann första sex matcherna. Två mot Chicago, två mot Columbus och två mot Detroit, vilket fick bollen i rullning direkt med en ganska ny grupp. Det var en kort säsong. Vi kunde knappt träna utan vi bara spelade, var på hotellet, käkade, spelade…Vi fick inte röra oss ute. 
– Det här gjorde att vi fick ihop en kärna. Framför allt spelarna som hade varit i Florida under en längre tid, (Alexander) Barkov, (Jonathan) Huberdeau, (Aaron) Ekblad… (Sergej) Bobrovskij kom efter att inte haft någon jätteframgång i Columbus. Vi var ett riktigt bra lag. 
– Dessutom hade vi ”Q”(Joel Quenneville) som tränare. Han hade tidigare haft Chicago och tagit det laget till tre Stanley Cup på sex år. Han fortsatte mata oss med den här sköna känslan. Tåget bara ångade på .För mig blev det en kickstart för karriären i Florida och organisationen. Sedan mötte vi Tampa i slutspelet och spelade riktigt bra, men dom slog ut oss. Om du frågar Tampa-grabbarna tror jag att det nog säger att det här var deras svåraste serie i slutspelet. Det var verkligen stenhårt och fasiken vilken bra hockey som spelades i den serien. 
– Florida som organisation och alla spelare kände ”shit, vad vi har lärt oss”. Säsongen efter gick vi och vann hela grundserien.

Florida gjorde också en rad lyckade trejder som lyfte laget. 
– Vi fick (Sam) Bennett på deadline första året, (Sam) Reinhart sommaren efter. Gustav (Forsling) på waivers. (Carter) Verhaeghe och (Anthony) Duclair för ingenting... Listan var lång. Bra människor, bra spelare och vi fick ihop gruppen. 
– Andra året slog vi ut Washington i första rundan och kände att vi är mycket bättre än Tampa, men då visade dom att ”gammal är äldst”. Tampa var inte som lag bättre än oss, men bättre förberedda på att spela slutspel. 

Ett av Patric Hörnqvist stora landslagsuppdrag var World Cup under hösten 2016. 
– Det är så otroligt roligt när man får ihop bästa svenska spelarna, verkligen coolt. Vi hade först ett läger i Göteborg, spelade mot finnarna. Sedan flög vi över till Washington och spelade. 
– Känslan att vi verkligen var det här bästa Tre Kronor… Nu saknades ändå några av våra bästa spelare som var skadade. Det blev väldigt intensivt och att sedan få spela i Toronto är något jag unnar alla toppspelare i Sverige att få göra. 
– Nu är ett OS mycket större än World Cup utifrån själva arrangemanget, men att få tävla mot dom bästa i hockeyn med Sverige-tröjan på är jättehäftigt. Jag har alltid känt en stolthet att sätta på mig landslagströjan och så ska det alltid vara. Spelar ingen roll om det är World Cup, OS eller en J18-turnering. Att få stå där, sjunga nationalsången och verkligen kämpa för landet är väldigt speciellt. 

VM-guldet 2018: “Det jag är gladast över”

VM-debuten kom 2007, men totalt har han spelat fem VM och ett OS. Höjdpunkten kom vid VM 2018 då Sverige spelade hem guldet i Köpenhamn. 
– Det tråkiga med de här turneringarna är att man spelar under en så kort period jämfört vad man är van vid, en hel säsong. World Cup höll på under två och en halv vecka i börja av säsongen. Då är det bättre med ett OS som ligger mitt i säsongen och alla är redo. 
- VM, det var så självklart för mig att åka när jag fick frågan. Att komma dit och under åtta dagars tid få chansen att vinna ett VM-guld, jag vet inte vem som skulle kunna tacka nej till en sådan upplevelse. - 2018 hade vi många bra spelare. Spelare som precis började blomma ut. Samma sak där, att vi hade en så jäkla bra kemi i laget. Alla kuggade i varandra hela tiden. Från målvakter till grymma backar och bra forwards. Alla ville verkligen framåt och ville visa ”vi är bättre än de andra linorna”. Det blev en inbördes tävlan om vilken kedja som var bäst. Vi sporrade verkligen varandra. 

Går det att klä ord på känslan att bli världsmästare i ishockey?
– Det kan vara svårt att hitta något ord för det. Jag kände bara en jäkla glädje att få vinna något med Sverige-tröjan på. 
– Det är också vad jag är absolut gladast över, att jag vann någonting för Sverige. 

Tvingades sluta: “Är hockeyn så mycket värd?”

Under säsongen 2022/23 kom beskedet att Patric Hörnqvist tvingas sluta med ishockey. 
– Jag fick två smällar på kort tid. Efter första smällen mådde jag jättebra, men då jag fick andra smällen…
– Det var en olyckshändelse. Vi båda skulle backchecka och svängde åt samma håll. Jag fick hans axel mot hakan i full fart. Jag vaknade upp i hörnet, men efter det har jag inget minne från det jag var i bortre hörnet till jag kom till bänken eller hur jag kom in i omklädningsrummet.
– Jag vaknade upp där inne och det blev ganska snabbt bra därefter, men jag kände att om jag skulle få en sådan här smäll till, hur skulle mitt liv se ut då? Är hockeyn värd så mycket för att troligen bara spela ut den säsongen för att sedan kanske aldrig mer kunna vara med mina barn fullt ut, vara delaktig i min familj?
– Jag har ändå en skyldighet gentemot min familj. Det är inte bara hockey, vilket såklart varit en stor del av mitt liv. Det finns något som är viktigare än hockeyn när man får barn. Samtidigt visste jag att karriären troligtvis skulle vara över inom tre år. 
 
Blev det ändå känslomässigt ett relativt lätt beslut att ta?
– Ja, så blev det faktiskt. När det väl var över blev det jobbigt känslomässigt. För mig skulle det ändå aldrig vara värt att sätta på mig grejerna igen för att riskera något.
– Det kan hända på match, träning och i så många olika situationer. Vi pratar inte om ett knä, fot eller hand som du kan leva normalt med, utan här handlade det om någonting annat. Förhoppningsvis har jag minst 35 bra år kvar i livet.  

Patric Hörnqvist är fortfarande involverad i Florida Panthers. 
– Jag har ingen riktigt roll, men jag har redan varit över dit sex gånger, varit med och tränat lite med grabbarna. Jag och Bill Zito fick en bra relation och han bollar många frågor med mig runt laget, hur vi ska tänka i framtiden och allt sådant. 

Hur ser ditt liv ut idag?
– Klart det är mycket hockey. Jag sitter i adviserboard hos Djurgården, men är, som sagt var, även med i Florida. Jag är väldigt delaktig, men från distans.
– Vi får se hur det blir närmsta åren, hur delaktig jag kommer bli i vardagen. Det har att göra med hur familjesituationen är. Nu har vi valt att flytta hem och göra allt från Sverige. Då kan jag inte vara så delaktig i Florida. 
– Jag brinner fortfarande för hockeyn i allt från detaljer till att utveckla spelare, få spelarna att må bra, ge bästa förutsättningarna… Jag vill hjälpa folk att bli bättre i sina karriärer. Om det sedan handlar om en 15-årig pojke i Sollentuna Hockey eller någon i Florida Panthers har ingen betydelse, avslutar Patric Hörnqvist innan han smyger i väg för att fylla på kaffekoppen en andra gång. 

---

TV: Det bästa från Patric Hörnqvist 2019 till 2023