Old School Hockey – ”Lulle” Johansson
Både farfar, Gustaf ”Lulle” Johansson och pappa Gösta ”Lill-Lulle” Johansson skrev in sig i historieböckerna med insatser i Tre Kronor och Djurgården. I veckans Old School Hockey berättar nu Peter “Lulle” Johansson om profilernas framfart och det stora hockeyarvet.
– Vi hade en mycket stark familjekänsla, en bra kontakt och kunde prata om allting.
STOCKHOLM (HOCKEYSVERIGE.SE)
Gustaf Johansson föddes år 1900. Hans son Gösta kom till världen 1929. Om vi lägger till namnet ”Lulle” är det nog mycket hockeyfolk som får ett leende på läpparna. Gustaf ”Lulle” Johansson spelade under större delen av sin karriär i Göta samt Berliner Schlittschuh-Club (Vilket härligt namn på en klubb, alltså skridskoklubb). Han spelade bland annat två VM och två OS med Tre Kronor. Dessutom var han den drivande att starta upp hockeyn ånyo i Djurgårdens IF, vilket ni får läsa om längre ner i artikeln.
Gösta ”Lill-Lulle” Johansson spelade främst i Djurgården, men även både i Tyskland och Schweiz. Han var även med då Tre Kronor vann sitt första VM guld, vilket skedde 1953 i Schweiz. Idag är både far och son borta. Gustaf ”Lulle” Johansson gick ur tiden 1971 medan Gösta ”Lill-Lulle” Johansson avled 1997.
– Namnet ”Lulle” kommer från farfar. Han var hockeyspelare i Berlin under 1920 och 30-talet. I Tyskland finns ett ord om man är stor, kraftig, och lite långsam av sig som är ”lulatsch”. Då började publiken skrika och heja på Gustaf Johansson, vilket var svårt att säga, sa man i stället ”lulatsch” och efter det blev det en förkortning, ”Lulle”, berättar Gösta ”Lill-Lulle” Johanssons son, Peter Johansson, då hockeysverige.se träffar honom ute på Djurgården för en intervju om familjens framfart i hockeyrinkarna.
– Namnet ”Lulle” började faktiskt i Berlin med farfar. När sedan pappa föddes blev det ”Lill-Lulle”. Då jag föddes blev det ”Mini-Lulle”. Det stod till och med en artikel i Expressens mittuppslag om mig.
Peter Johansson är till och med döpt till ”Lulle”.
– Det stämmer. När mina föräldrar döpte mig ville dom bevara namnet ”Lulle” så man döpte mig till det.
Säger vännerna Peter eller Lulle till dig?
– Några säger faktiskt ”Lulle”. Bland annat gör min kompis Mats Ulander det.
Hockeyn kom in i familjen Johansson under tidigt 1920-tal, men egentligen var det en annan sport som farfar Gustaf började med.
– Farfar tyckte nog bara att det var kul att prova på och spela hockey på den tiden. Han var stor, kraftig och blev snabbt en bra hockeyspelare i Göta. Bland annat vann han en OS-medalj 1928. Han växte upp i Roslagen. Där började han med bandy och senare blev det även hockey.
– Han åkte 1922 till Tyskland. Man kan säga att han på den tiden var proffsspelare där utan att få några pengar. Det var mer att han tyckte det var kul att komma utomlands och spela. Då träffade han sin blivande fru, Gertrud, som jobbade på ett bageri i Berlin. Farfar gillade bullar, och bakelser skrattar Peter Johansson och fortsätter:
– Farfar har berättat för mig att han bjöd farmor till hockeymatcherna eftersom han ville visa att han var en duktig hockeyspelare. Så började den relationen. Henne tog han med till Sverige och här gifte dom sig 1928. 1929 fick farfar och farmor min pappa.
Hur kom han just till Tyskland?
– Han blev värvad eller sökte sig till Berliner Schlittschuh-Club eftersom han ville spela där.
I Berliner Schlittschuh-Club spelade bland andra Nils Molander, Erik ”Burret” Burman, Birger”Bigge” Holmqvist och Hermann Andersen
– Bigge” Holmqvist och Erik Burman träffade jag, men aldrig Nils Molander. Däremot var farfar jättebra bundis med en tysk spelare, Gustav Jaenecke. Det finns en bild där Sonja Henie (Konståkerska och skådespelare), Gustav Jaenecke och farfar.
– Farfar trivdes jättebra i Tyskland och tyckte det var kul att spela hockey i Berliner Sportpalats (revs 1973), vilket var en stor inomhushall.
Senare öppnades även ett is-palats i en flyghangar vid Värtahamnen i Stockholm. Där kom inomhus matcher i det som då hette Svenska serien spelas för första gången.
– Det är där bilden togs med Gustaf Jaenecke, farfar och Sonja Heine eftersom man var i den hallen och spelade. Som jag har förstått tyckte farfar det var positivt att spela i den här flyghangaren även om rinken inte hade samma mått som man spelade på utomhus.
– Farfar spelade både för Göta och Berlin, men jag tror att det var under olika perioder under åren.
Nämnde Nils Molander, som alltså spelade för Berliner Schlittschuh-Club och blev Stor Grabb nummer ett, kom däremot aldrig att spela i Sverige, men har en alldeles egen historia under andra världskriget. Han utbildade sig för övrigt till tapetserare på NK:s möbelfabrik i Nyköping. Nils Molander hade en skofabrik i Tyskland som bombades sönder under kriget, men han bodde ändå kvar i landet till 1945 då han återvände till Sverige. Han blev för övrigt tysk mästare åtta gånger och österrikisk mästare tre gånger. Ett ytterligare märkligt ting kring Molander är att han 1914 deltog på skidsko-EM i Berlin, men då representerande Danmark.
Åter till ”Lulle” och Berliner Schlittschuh-Club.
– Farfar spelade bara hockey i Berlin medan pappa jobbade i en herraffär (Fein-Kaller i Zürich) samtidigt som han spelade som proffs i Schweiz. Det var så lite pengar man tjänade på hockeyn då så han var tvungen att jobba också. Däremot jobbade inte pappa något då han spelade i Krefeld. Där var det bara hockey.
Både bandy och fotboll: “Spelade mot dåtidens filmstjärnor”
Gustaf ”Lulle” Johansson spelade i Göta fram till och med säsongen 1935/36.
– Då spelade Göta oftast på Östermalms IP. Det här är före min tid, men av det jag fått berättat för mig så tyckte farfar det var kul att spela där.
– Vid den här tiden var det betydligt färre tacklingar. Mer passningar och finlir på ett helt annat sätt jämfört med hur det är idag.
– Farfar var, som sagt var, stor, kraftig och stångade sig fram, vilket han blev känd för. Han gick ganska hårt fram, var lite bufflig, gjorde mycket mål och succé eftersom det inte var någon som kunde få omkull honom.
Det var inte bara hockey som gällde.
– Nej, han vann SM-guld i bandy och spelade fotboll i Djurgården också. Jag har faktiskt en bild på honom när han spelade fotboll med Nils Poppe. Farfar var i sportlaget som spelade mot dåtidens filmstjärnor.
En oväntad kombination.
– Ja, det kan man säga. Numera är jag bekant med Nils Poppes dotter, Mia. Hon bor i Mälarhöjden, är också skådespelerska och varit med i många teateruppsättningar.
Peter ”Mini-Lulle” Johanssons farfar, Gustaf, spelade två OS. Dels 1924 i Chamonix dels 1928 i S:t Moritz. Han var även aktuell för spel vid OS i Antwerpen 1920, men tackade nej eftersom han var skadad.
– Jag kommer ihåg att farfar berättade att OS var väldigt stort och roligt. Att det hade varit en stor upplevelse att fått vara med där.
– För ett par år sedan åkte jag ner till S:t Moritz och besökte utomhusarenan där han blev silvermedaljör. Nu var jag där på sommaren, men det var verkligen en speciell upplevelse. Jag var inne på olympiastadion och tittade. Att vara på plats där kändes väldigt speciellt.
– Jag träffade Günter Sachs (företagare och fotograf som var gift med bland andra Birgitte Bardot) son, Rolf, som bor i själva olympiastadion. Han har det som bostad. Det är inte lika stort som Johanneshov utan det var en mindre utomhusstadion. Man kan säga att det är en byggnad som ligger intill is-rinken.
“Återskapade hockeyn i Djurgården”
Gustaf ”Lulle” Johansson har en speciell plats i många Djurgårdares hjärta trots att han nästan aldrig har spelat hockey i klubben.
– Djurgården hade dålig ekonomi och kunde helt enkelt inte fortsätta med hockeyn. Det här måste ha varit runt 1934, men farfar tillsammans med ”Stor-Klas” Svensson återskapade hockeyn i Djurgården igen 1938. Hur han gjorde vet jag inte, men det var såklart en stor bedrift och Djurgårdens IF är tacksamma och glada över det.
– Pelle Kotschak har berättat för mig att det här hade en mycket, mycket stor betydelse för klubben. Djurgården glömmer såklart inte det och, som Pelle sa i en intervju där jag var med, att farfar och hela ”Lulle-familjen” har betytt mycket för Djurgården. Då även pappa som spelade hockey i klubben och mamma som var konståkningstränare där.
I nystarten lär 38-åriga ”Lulle” Johansson och 44-åriga ”Stor-Klas” varit med på Östermalms Idrottsplats inför fem åskådare i en minus tio gradig kyla.
Du har ett Djurgårdsemblem på kavajen, hur känner du idag kring att hockeyn i Djurgården kanske inte hade funnits utan din farfars initiativ?
– Jag är ur-djurgårdare, jag föddes till det. Första gången jag stod på skridskor var jag två år gammal. Jag hade fått ett par skridskor som Gillis Grafström (Konståkare) ägt. Det var konståkningsgrillor för hockeygrillor fanns inte då för så små barn. Mycket tacksam att farfar lyckades rädda klubben på den tiden.
Gustaf ”Lulle” Johansson gick bort 1971.
– Han var bara 71 år då. Farfar blev lite senil och var ensamstående. Farmor hade gått bort redan 1964 efter att ha fått en stroke. På den tiden kunde man inte göra så mycket åt det.
– Farfar bodde på Styrmansgatan. Samma hus som George Rydeberg och de båda kände varandra. Skådespelare och sportmänniskor fungerade väldigt bra tillsammans vid den tiden.
Gösta ”Lill-Lulle” Johansson: "Ville bevisa att jag också kunde”
Gösta ”Lill-Lulle” Johansson spelade under större delen av sin tid i Sverige för Djurgården. I en intervju med Lennart Hyland berättade han varför det blev hockey.
”Jag ville bevisa att jag också kunde”.
Peter Johansson:
– Det kan varit så att först farfar tog med pappa till Göta, men att det sedan blev Djurgården föll sig ganska naturligt eftersom farfar hade kontakten med både ledningen och laget där.
Djurgården var inte ledande i svensk hockey vid tiden då ”Lill-Lulle anslöt, 1947, utan kom att bli det i början av 1950-talet.
– I början var det nog ganska tufft i Djurgården. Sedan fick man ihop ett bra lag med Hans och Stig Tvilling, Bengt ”Bingen” Larsson, Lasse Björn, Yngve Johansson, Yngve ”Rapparn” Karlsson, Bert Zetterberg, Gösta ”Knivsta” Sandberg, Carl-Göran ”Lill-Stöveln” Öberg, Kurt Thulin med flera
– Pappa vann till slut sex SM-guld. Under i stort sett hela 50 och 60-talet, alltså under tio års tid, var laget riktigt bra. Hans Tvilling och Lasse Björn är i livet fortfarande. Hans och Lasse är båda över 90 år nu.
Det fylldes efter hand på med fler och fler bra hockeyspelare så som Sven Tumba, Roland Stoltz, Ove Malmberg, Hans ”Tjalle” Mild, Calle Lilja och så vidare, vilket gjorde Djurgården till en stormakt i svensk hockey.
– Det här gänget var ofta hemma hos oss. Framför allt då det var högtider, födelsedagar och allt sådant. Jag tror nog aldrig jag haft så roligt som jag hade med de här personerna.
– Skämten. Man skämtade non stop. Killarna som höll låda var framför allt ”Rolle” Stoltz, Lasse Björn, Sven Tumba och delvis pappa. Övriga gänget var lite mer lågmälda.
– Det går knappt att beskriva alla roliga grejer man skämtade om hela tiden. Banala saker som blev väldigt kul. Jag tror också att det här var det som på något sätt höll ihop det här laget och gjorde att det blev succé på isen. Dom skämtade sig fram. Även då på isen.
– ”Rolle” kunde under matcherna ställa sig vid sargen, luta sig mot den och snackade lite med publiken, skrattar Peter Johansson.
Samtidigt är det flera spelare som kommit utifrån och som sagt att det var tufft att komma in i det här gänget. Inte minst på isen. Carl-Göran ”Lill-Stöveln” Öberg har tidigare berättat i OLD SCHOOL HOCKEY:
– Vi sa ofta att det var tuffare på träningarna än på matcherna och det stämde verkligen. Det var ofta viktigare att få vinna tvåmålet på träningarna än matcherna. Visst smällde det ordentligt ibland, men det var nästan alltid väldigt roligt.
– Klart att det var en stor omställning, men det fungerade bra och i början pluggade jag på dagarna och tränade på kvällarna. Jag ville hela tiden vara med och kämpa med de här stora farbröderna i Djurgården så jag jobbade på även då det var jobbigt.
– I början snurrade jag upp Lasse Björn och ”Rolle” Stoltz så det blev riktigt förbannade på mig så då gällde det att hålla sig undan, skrattade ”Lill-Stöveln”.
Gösta ”Lill-Lulle” Johansson från intervjun med Lennart Hyland:
– Vi var ett gäng killar i samma ålder, både läroverks och jobbarkillar, som började lira i Djurgården under senare delen av 1940-talet.
– Vi hade kul ihop i och utanför hockeyrinken. Det var den oerhört fina sammanhållningen, mer än något annat, som skapade framgången. Den gav spelarna det självförtroende som behövdes för att kunna spela på toppen av sin förmåga.
Peter Johansson:
– Pappa sa alltid att hans styrka på isen var passningsspelet. Det var verkligen från klubb blad till klubb blad inom laget. När man passade varandra fastnade verkligen pucken direkt på klubb bladet och just passningsspelet då var mycket bättre än vad det är i lagen idag. Dessutom var pappa hyfsad på skridskorna, ganska snabb och så vidare.
Lennart Hyland igen:
– Som spelare hade ”Lill-Lulle” en försvarlig räckvidd, han hade blick för spelet, men åkte kanske väl mycket som en längdfärdsåkare. Lite långsamt, lite eftertänksamt rent av.
Såg du många av pappas matcher?
– O ja, många. När vi var själva på isen försökte han lära mig att passa. Jag försökte, men han sa att jag måste bli ännu bättre. ”Det måste vara direkta passningar på klubb bladet”.
– Tiden i Djurgården var pappas höjdpunkt som spelare. Det var oftast den tiden han pratade om. Han umgicks också efter att han slutat spela med Lasse Björn, Rolle Stoltz och så vidare. Framför allt träffades man på matcherna som spelades på Hovet och Globen, men även privat.
Flyttade till Tyskland - träffade Gundi Busch
Gösta ”Lill-Lulle” Johansson gjorde även flera säsonger i tyska Preussen Krefeld
– Han sökte att få spela utomlands och fick då först erbjudande att spela i Zürich. Därefter blev det Preussen Krefeld. Det var också i Tyskland han träffade min mamma (Gundi Busch). Hon hade haft en uppvisning på isen. Sedan var det någon pressfotograf som skulle ta en bild där pappa skulle lyfta upp mamma över sargen.
– Då uppstod det något tycke. Det fanns såklart inga e-mail så de skrev brev till varandra. Jag har faktiskt kvar dom här kärleksbreven.
– Dom bestämde sig för att åka till USA eftersom mamma blev proffs i konståkning där. Då följde pappa med. Då provspelade han för Detroit Red Wings med Gordie Howe, och lärde känna Red Kelly i Toronto. Red Kelly var också gift med en konståkerska. Pappa sa att hockeyn där var alldeles för tuff. Man slogs och var ruffigt. Det här gillade inte pappa alls så han avstod från att spela där. Han fick ett kontrakt, men tackade nej.
– Det här var under den tiden mamma turnerade runt med en konståkningsshow (Hollywood Ice Revue) i USA. Då tänkte han ”Jag kan liga gärna spela hockey här”, men så blev det alltså inte.
Mamma Gundi Busch var när hon träffade Gösta ”Lill-Lulle” Johansson en av världens bästa konståkare.
– Mamma är född i Italien av tyska föräldrar. Därefter bodde hon i Holland innan hennes familj flyttade till Garmisch Partenkirchen. Det blev en liten runda och det här var under andra världskriget. Hon föddes 1935 och då bodde hennes föräldrar i Milano- Mamma gick på en tysk skola där.
– Det var också i Milano hon började med konståkningen, men egentligen var hon mest intresserad av att rida. Hon hade en egen häst och så vidare, men föräldrarna styrde in henne på att börja med konståkning.
– På grund av kriget flyttade familjen till Holland. Hennes pappa skulle in i den tyska armén, men det ville han absolut inte. Han lät då dra ut alla sina tänder så han fick en infektion och sa ”Jag kan inte vara med eftersom jag har jätteproblem med munnen”.
– I Holland jobbade min morfar på en fabrik där man byggde V2-bomberna, men han slapp i alla fall vara med i kriget och bli skjuten.
Vad var Gundi Busch främsta meriter som konståkerska?
– Hon var väldigt bra på piruetter och något som hon jobbade hårt på. Det var inga höga hopp, trippelhopp och sådant inom konståkningen som det är idag. Musikaliskt, konstnärligt och just det här med piruetter var hon bättre än många andra.
– Senare blev hon succétränare för bland andra Britt Elfving i Djurgården som vann flera SM-guld. Mamma tävlade själv aldrig för Djurgården även om hon gjorde uppvisningar, men annars jobbade hon bara som tränare där.
– Mamma var också mycket uppskattad bland andra konståkerskor. Britt Elfving och många andra har skrivit mycket om mamma, att hon var väldigt bra och ett stöd när dom reste på olika tävlingar tillsammans.
– Jag var själv med mamma och Britt Elfving till ett EM 1969 i Garmish Partenkirchen och jag upplevde det som mycket bra och väldigt roligt.
I Schweiz jobbade Gösta ”Lill-Lulle” Johansson i en herraffär. I Tyskland var han heltidsproffs och i Sverige jobbade han också i en herraffär.
– Han gillade kläder, mode och jobbade i en affär som hette Rydholms. Butiken låg på Kungsgatan precis vid Stureplan. Innan des jobbade han på Rydholms butik som låg på Vasagatan.
– När han lade av med hockeyn jobbade han också med kläder, men då hade en agentur där han sålde kvinnokläder. Bland annat åkte han runt i Schweiz och sålde klänningar ifrån Finland.
Medan ”Lill-Lulle” jobbade med kläder passade Sven Tumba på att sälja mattor hos Nessims. Ett jobb han hade genom sin Mona, vilken är dotter till Nils Nessims.
– Tumba och min pappa var på den tiden bland de första att ha ”Jänkarbilar”. Det här var under 1950-talet som man skeppade hit sina bilar, vilket var en stor grej.
– Pappa och Tumba var också mycket tajta. När pappa gick bort 1997 ringde Tumba direkt från Florida till oss, och han var helt förtvivlad.
”Lill-Lulle” blev även tysk mästare med Preussen Krefeld.
– Att vinna i Tyskland betydde mycket för pappa. Det var absolut prestige att få en medalj utomlands vid den tiden.
– Jag vet att det var en uppvisningsmatch i Krefeld under 1960-talet. Det var otroligt roligt att få vara med och träffa alla där. Runt den matchen var det lite festligheter och då fick jag av en tillfällighet träffa världsmästaren i boxning, Max Schmeling. Det var en upplevelse. Han var stor, kraftig och jag fick respekt för honom direkt.
Uppmärksammades det något i Sverige att han vann guld i Tyskland?
– Av det jag sett i tidningsartiklar så tycks det inte varit så mycket. Det borde ha uppmärksammats mer.
– Samma sak var det med våra första spelare i Kanada, exempelvis Gustaf Forslund. Han uppmärksammades inte heller så mycket, vilket var synd.
Tog sex SM-guld - och blev spelande tränare
Det blev alltså totalt sex SM-guld med Djurgården mellan åren 1950 och 1960. I finalen mot Mora 1950 svarade herrekiperingsexpediten för tre mål när Djurgården vann med 7-2.
– Första guldet uppskattade han mest. Hela det här gänget, som vi pratade om tidigare, lyfte sig under säsongen. Sedan bar det här fram till senare titlar också. Det var ett sammansvetsat gäng som uppnådde något tillsammans.
– När pappa många år senare jobbade som tränare byggde han upp lagen mycket kring den här sammanhållningen. Då han sedan var tränare i Italien vann han där tre italienska mästerskap. Det berodde mycket på den här sammanhållningen, att det blev ett bra gäng. Han var en ledartyp som fick spelarna i lagen att hålla ihop. Jag har fortfarande idag kontakt med några av de italienska spelarna i pappas lag.
Farfar Gustaf ”Lulle” Johansson jobbade som journalist på Svenska Dagbladet och skrev under pseudonymen ”Puck”, skrev han då även om sin sons insatser i hockeyrinkarna?
– Det tror jag att han gjorde även om jag inte har något direkt minne av det.
Mellan 1960 och 1962 var Gösta ”Lill-Lulle” Johansson spelande tränare för Västerås. Därefter blev det två säsonger i en liknade roll för Hammarby innan han återvände till VIK för ytterligare två säsonger, men då bara som tränare. Som spelare i Västerås var han oftast center mellan Rolf Hallgren och Leif Öhrlund.
– Stig Pennemo, som gick bort för några år sedan, var ledare i Västerås. Han rekryterade pappa. Pappa var spelande tränare i början och senare enbart tränare.
– Det var mycket snack om att vi skulle flytta till Västerås eftersom han pendlade med bil mellan Valhallavägen här i Stockholm och Västerås. Det var såklart väldigt jobbigt, men någon flytt blev det aldrig. Senare tränade pappa även Nacka, och Almtuna ishockeyklubbar i närheten av Stockholm.
Vad tror du din pappa betydde för Västerås IK som hockeyklubb?
– Väldigt mycket. Samma sak där, att han fick ihop ett bra gäng, och det blev en jättesuccé. Sedan kom en kanadick dit som tränare, Des Moroney. Han var lite mer aggressiv än pappa så det blev kanske inte riktigt samma sak.
I boken VIK Hockey skriver Bo Wallin följande om värvningen:
– En bomb och med facit i hand den kanske bästa värvningen Pennemo någonsin gjort.
Rolf Hallgren, som hade ”Lill-Lulle” som tränare i Västerås berättar i samma bok:
– Han var en fantastik person, lika oklanderligt elegant både på och utanför isen. Han skulle aldrig ha dragit på sig några halvslitna hockeypaltor. Nä, nä, där var det elegans. Han höjde aldrig rösten, men när han hade något att säga så lyssnade man. När jag fick spela ytterforward med ”Lulle” så åkte jag ganska mycket offside i början. Så en dag tog ”Lulle” mig åt sidan och förklarade:
– ”Du Roffe, jag sitter och åker tio mil, till och från Stockholm, nästan varje dag hit till Västerås. Det är ganska långt. Sedan åker jag ganska mycket upp och ner under matcherna. Jag tar pucken bakom målet och åker långt upp i banan. Så åker du offside. Det är inte så bra, eller hur?
– Så det var bara att skärpa till sig. Jag åkte inte så ofta offside efter det.
“Att ha landslagströjan på sig var något speciellt för honom”
Gösta ”Lill-Lulle” Johansson var med vid VM 1949. En turnering som spelades på det som idag heter Olympiastadion invid Valhallavägen, men även på närliggande Östermalms Idrottsplats.
– Det var helt galet. Publiken stormade Stadion. Turneringen var en enorm succé med väldigt många åskådare som kom dit. Det var här hockeyn slog igenom på allvar i Sverige, att pappa fick vara med om det var såklart väldigt stort.
Inför Tre Kronors möte med Kanada var publiktrycket enormt. Staketet runt Stadion rasade och många personer blev svårt klämda, men som tur var dog ingen. Alla ville se det kanadensiska laget, som var det samma som klubblaget Sudbury Wolves, spela eftersom kanadensarna i matcherna innan spelat en näst intill brutal hockey, men mot Sverige höll sig kanadensarna lugna. Matchen slutade för övrigt 2-2.
– Under den här turneringen blev pappa väldigt god vän med tjecken, Vladimir Zabrodsky. Han kom senare hit till Sverige och hans son blev tennistränare. Pappa och Zabrodsky umgicks en hel del senare i livet. En väldigt vänlig och trevlig person.
”Lill-Lulle” Johansson var också en person som var öppen och nyfiken på andra personer.
– Ja, så var han och hade ett ganska stort socialt nätverk. När jag gick med pappa på stan kom det hela tiden fram folk som sa ”Hej, Lulle”. När jag frågade vem det var nästan alltid svaret ”Det vet jag inte”.
– Pappa var väldigt känd och vid den här tiden spelade man kanske utan hjälmar och visade mer av sig själva, vilket gjorde att folk visste vem det var på ett annat sätt.
Sverige vann sitt första VM-guld 1953 i Schweiz. I laget spelade bland andra en viss Gösta ”Lill-Lulle” Johansson. Under lagets fem matcher svarade han för tre mål och totalt åtta poäng. Bara Sven Tumba med tolv poäng och Göte ”Vicke-Hallon” Blomqvist med nio poäng gjorde fler.
Lasse Björn om vilka som var stjärnorna i guldlaget 1953:
– Hasse Isaksson hade varit fantastisk i mål och sedan hade vi en bra kedja med bröderna Stig och Hasse Tvilling som lirade ihop med ”Lill-Lulle” Johansson. Men jag har för mig att ”Vicke-Hallon” (Göte Blomqvist) blev bäste målskytt. Sedan hade vi Tumba med och han var som vanligt väldigt bra.
Peter Johansson:
– Ryssarna hade inte börjat med hockey ännu och det var en speciell och ovanlig turnering eftersom bästa lagen och spelarna inte var med.
– Samtidigt hade Sverige lite tur som vann efter att Tjeckoslovakien inte fick spela finalen eftersom deras president, Gottwald, hade dött.
– Pappa skröt gärna om guldmedaljen och tyckte det var kul att ha varit med om att vinna Sveriges första guldmedalj i ett VM, vilket såklart var väldigt speciellt för honom.
Vad betydde landslaget för farfar och pappa?
– En enorm stolthet. Pappa sa vid ett tillfälle att tar man på sig nationaldräkten, tröjan med Tre Kronor, känner man sig stolt och hedrad.
– Jag fick en landslagströja som jag ville ta på mig, men då sa han ”Nej, den måste man använda med stolthet och heder”. Så att just ha landslagströjan på sig var något speciellt för honom.
Vet du varför han valde att bli tränare?
– För att han tyckte att det kändes som något roligt. Han hade flera anbud. Till och med att bli tränare i Dubai. Vi i familjen diskuterade om vi skulle kunna tänka oss att flytta dit, men på den tiden var det otänkbart.
– I samma veva hörde dom av sig från Italien. En president för hockeylaget i Bolzano berättade att man hade ett lag det gått dåligt för under några år. ”Vi behöver en ny tränare och gärna dig ”Lulle”.”
– Han åkte dit ner 1976, skrev på, blev tränare och vann alla tre säsongerna där. Jag var med där nere sista två säsongerna. Just sista säsongen blev presidenten för klubben kidnappad. Det var en riktig rysare och det begärdes lösensumma. Han blev frisläppt efter att ha fått betala en enorm summa.
– Sista finalmatchen tredje året var speciellt. Den spelades utomhus på Olympiastadion i Cortina. Pappa var alltid lite elegant, men när Bolzano vann klippte man av slipsen på honom, skrattar Peter Johansson och fortsätter:
– Det var en härlig tid. För mig var det mycket skidåkning och jag jobbade på ett hotell där nere. Pappa blev även god vän med Nisse Liedholm under sin tid i Italien och de båda umgicks en del.
Just mode och fint klädd var något som personifierade ”Lill-Lulle” Johansson.
– Han var alltid väldigt elegant och det skulle vara skjorta och slips. Det var hans kännetecken. Man har sagt att pappa även var elegant på isen, att han spelade på ett elegant sätt.
– Han gick oftast inte in i närkamper utan han skickade in (Hans) ”Tjalle” Mild för att rota vid sargerna.
Följde inte efter pappa och farfar: “Det blev för mycket”
Har du själv spelat hockey?
– Jo, då. Jag spelade Djurgårdens ungdomslag upp till det att jag var 15 år. Då hade jag så många ögon på mig för att jag var ”Lill-Lulles” son att det blev jättejobbigt. Det blev för mycket så jag slutade.
– Jag kände för mycket press. ”Du ska bli storstjärna och har släktingar som spelat i landslaget…” Det här var något jag kände underförstått. Jag har pratat med Tumbas killar om det här och dom hade exakt samma upplevelse. Det är jättesvårt att jämföras med kända föräldrar.
– En kul grej är att det var farfar som introducerade golfen för Tumba. Det var på Lidingö golfklubb. Farfar var väldigt involverad i den klubben. Pappa och Tumba kom dit någon dag. Tumba fattade först inte någonting om det här med golf.
– Min farfar sa då ”Prova på det här”. Jag har en bild hemma från en green då Tumba håller i en golfklubba på samma sätt som han höll sin hockeyklubba. Han fick ändå i väg några bollar och fattade tycke för det där. Så började hans golfkarriär.
Gösta ”Lill-Lulle” Johansson gick ur tiden 1997 efter en tids sjukdom.
– Pappa fick levercancer. Han fick besked av läkarna att det helt enkelt inte gick att bota. Det var såklart väldigt tragiskt och pappa blev väldigt ledsen. Han fick strålbehandling för att kunna ha lite längre tid kvar.
– Vi frågade pappa om han ville vara på sjukhuset eller hemma. ”Jag vill absolut vara hemma”. Pappa blev väldigt smal. Mamma tog hand om honom där hemma. Jag var där en del. Sista natten pappa levde turades vi om med att vara bredvid honom så vi fick vara med till slutet. Jag höll pappa när han dog. Den känslan glömmer jag aldrig.
– Mamma dog 2014. Båda två rökte och hon fick något som kallas för kol. Lungorna blev bara sämre och sämre. Till slut kollapsade hon. Det fanns inget att göra där heller. Hon låg på S:t Göran, men var hemma över julen. Efter att hon åkt tillbaka fick jag ett samtal där läkarna sa att hjärtat hade stannat.
– Vi hade en mycket stark familjekänsla, en bra kontakt och kunde prata om allting. Själv har jag inga barn, men en fru som har en son sedan tidigare. Min fru är född i Ukraina men uppväxt i Vilnius och vi har varit gifta sedan 2004, avslutar Peter ”Mini-Lulle” Johansson med ett leende samtidigt som regnet tilltar utanför Källhagens Värdshus där vi tillbringat ett par mycket trevliga timmar.
Här kan du beställa "Stickan" Kennes bok, "Hockeyadeln"
Den här artikeln handlar om: