Old School Hockey – Stig Salming

Stig Salming – bara namnet andas hockeykultur. Född och uppväxt i Kiruna. Farfar Anders, med efternamnet Nikolaus, bodde i byn Salmi och tog då släktnamnet Salming. Jag tror inte att den gode Anders Salming då trodde att hans barnbarn skulle göra namnet känt över hela världen.

Som spelare gjorde han inte mindre än 13 A-lagssäsonger i Brynäs och därefter sex säsonger som tränare. ”Stigge”, som Stig Salming kallas, var en av de spelare som blev känd för att alltid stå upp för laget, oavsett om det handlade om Kiruna, Brynäs eller Tre Kronor. Hockeysverige.se träffade ”Stigge” i hans hem i Valbo för några år sedan där han för övrigt bor granne med Stefan Canderyd. Vi har idag uppdaterat den intervjun med ett samtal över en lunch vi hade med både Stig och Börje Salming för fem år sedan. Vi möttes då upp utanför en liten restaurang på Östermalm i Stockholms Innerstad. Nu minns jag inte vad dagens lunch var, men upplevelsen av att lyssna på dessa två härliga norrlänningar var obeskrivbar. Det var många sköna storys, massor med skratt och en hel del allvar samtidigt som tjejerna vid bordet bredvid smög upp sina mobiltelefoner för att ta en smygbild. Börje och Stig såg givetvis detta och log åt ”fotograferna”. 

Stig Salming:
– Direkt efter tränarkarriären blev det så att jag hamnade i den där sportkommittén i Brynäs. Det insåg jag att det var bökigt och inte speciellt roligt eftersom där fick inte sanningar råda. Jag hoppade av efter en säsong och sa – aldrig mer. Det var så att man mådde dåligt eftersom det var mycket skit.
– Jag hade jobb som säljare inom ventilationsbranschen. Då ägnade jag mesta tiden åt det. Sedan startade jag eget tillsammans med en kollega och det körde vi arton år tillsammans innan jag hoppade av.

Vi reser med Stig och Börjes Salmings hjälp tillbaka till tiden innan Brynäs, det vill säga före 1968, då de båda växte upp i Kiruna.
Stig Salming:
– Vi bodde nära isbanan i Kiruna, Matojärvi. Där höll vi grabbar på med olika idrotter nästa jämt och man kan väl säga att det var på rinken i Matojärvi som jag lärde mig grunderna i hockeyn.
– Kiruna AIF plockade sedan upp mig och ett gäng av mina kompisar och tog in oss i klubben. Nu efteråt har man förstått vilka otroligt duktiga ungdomsledare det fanns där uppe. Det var inte bara jag utan en hel grupp av spelare från Kiruna som senare skulle ta sig hela vägen till Allsvenskan.

Lillebror Börje, fanns han hela tiden med i bakhasorna på dig vid den här tiden?
– (Skratt) Ja, det kan man väl säga. Vi spelade hockey utan skridskor på alla tänkbara bakgårdar och ofta var även han med.
– Det var inte bara hockey utan det var även brottning, fotboll och så vidare. Det var en fördel vi grabbar i Kiruna hade, det här med att vi hade chansen att hålla på med mer idrotter samtidigt. Just den här allsidigheten har vi haft mycket nytta av.

Bodde nära hallen: “Kunde ta på oss skridskorna hemma”

Det har kommit en rad storspelare från Kiruna AIF genom åren. Eilert ”Garvis” Määttä, Peter Lindmark (jo, han började karriären i AIF), Lennart ”Klimpen” Häggroth, Tord Lundström, Göte Wälitalo, Mats Ulander, Lasse Karlsson, Micke Andersson, Hans Särkijärvi, Emma Eliasson… Listan kan egentligen göras hur lång som helst.

Två av klubbens största är ändå två bröder som bodde alldeles nära Matojärvi Ishall, Stig och Börje Salming. ”Stygge Stigge” kom att bli en stor attraktion i Brynäs och Tre Kronor medan Börje blev en av NHL:s bästa och mest uppskattade backar genom alla tider.
– På 1960-talet byggdes ladan (1957/58) och vi fick konstfruset. Förutsättningar för att spela och träna hockey var otroligt bra i Kiruna. Samtidigt hade vi mycket naturis att tillgå tidigt. Naturligtvis gynnade det ungdomskullarna som kom då. Dom höll ju till på Matojärvi, men det fanns även flera andra ställen i stan som var uppspolade, berättade Stig Salming och fortsatte:
– Vi bodde dessutom väldigt nära hallen så vi kunde ta på oss skridskorna hemma om vi ville och knalla till hallen. Dessutom frös man upp fotbollsplanen med skrinnarnas oval runtomkring. Där kunde vi åka från oktober månad fram till mars.

Var det i princip alla killar i stan som höll på med hockey vid den här tiden?
– Jag vet inte, men jag höll i alla fall på med fotboll, bowling, handboll, ja egentligen allting, men framför allt var det mycket, mycket hockey, berättade Börje Salming och fortsatte:
– Det var så att då man släckte lysena på Matojärvi framåt kvällen spelade vi landhockey på vägarna i stället.

En viktig person för hockeyns utveckling i Kiruna var Eilert ”Garvis” Määttä. Han var den första från stan som vann VM-guld i ishockey, 1957.
Stig:
– Jag var bara sju, åtta år då, men jag har något svagt minne av då ”Garvis” spelade i AIF. Det här VM:et var 1957 och jag tror att han flyttade från Kiruna 1955 eller 1956. Jag minns att vi tyckte att det var häftigt att det var en Kirunakille som hade varit med och vunnit. ”Garvis” hade flera bröder som spelade i AIF och dom har man följt hela vägen.

Debuterade – 15 år gammal

Bröderna Määttä bestod av förutom ”Garvis” även Sören, Börje och Östen.
– Givetvis har dom betytt mycket för hockeyn där uppe. ”Garvis” och Östen hamnade i Skellefteå, Sören nere i Södertälje och Börje i Tingsryd. Under jularna och stora helgerna dök dom upp på den här stora planen och åkte skridskor bland oss. Det var häftigt så in i bomben, sa Stig Salming med ett leende och fortsätter:
– Jag debuterade i Kiruna AIF:s A-lag när jag var 14 år. Då var både Östen och Börje, dom två yngsta bröderna med i laget.

Börje, hur minns du din A-lagsdebut?
– Det är lite diffust, men jag har för mig att jag fick åka med till Skellefteå. Det var sista säsongen ”Stigge” spelade och jag kom med i slutet av den. 
– Men om jag bara åkte med eller om jag också spelade i Skellefteå kommer jag inte riktigt ihåg. Efter det var jag med i truppen och spelade i nästa hemmamatch. Då var jag 17 år.

Stig?
– Jag debuterade, som sagt var, precis innan jag fyllde 15 år. Jag har inga direkta minnen av matchen, men vi hade en tränare som hette Mike Mazur. Det var han som tog upp mig i A-laget och det var en tuff fostran redan där. Han och kanadensarna som var där har betytt mycket för utvecklingen i Kiruna. Efter honom kom en tjeckisk tränare, Miroslav Osmera. Honom hade jag sista åren som jag var i Kiruna. En jättebra kille.

Det blev bara åtta matcher för Börje Salming den säsongen som han spelade i A-laget samtidigt som Stig. Bröderna spelade aldrig tillsammans som backpar i Kiruna utan det var först i Brynäs. Bröderna umgicks inte heller speciellt mycket vid sidan av isen heller.
Stig:
– Det var så pass stor åldersskillnad mellan oss (fyra år). När Börje började träna med oss var han 15 år och jag 19.
Börje:
– Stig hade redan familj innan han stack till Brynäs. Han hade sina kompisar och jag var ute med mina.
Stig:
– Vi hade olika kompisar, men då vi var yngre hängde Börje på oss mer.

“Man fuskade med läxläsningen…”

Brödernas pappa dog i en olycka i gruvan då båda var väldigt unga, Stig nio år och Börje fem.
Börje:  
– Vi kanske inte blev tajtare, men för mig blev det så att när jag inte hade pappa där så hade jag ”Stigge”. Han hade jag sett upp till hela vägen. Gjorde han en sak ville jag också göra samma sak. Från det att jag var sex, sju år blev han såklart min förebild. När jag kom upp i juniorlaget var han redan där. Samma sak i A-laget och senare även i Brynäs.

Hur kunde en dag se ut efter plugget när ni växte upp i Kiruna?
Stig:
– Man fuskade med läxläsningen, i stället drog man till planen…
Börje:
– Så var det. Mamma jobbade ju så man sa till sina kompisar att vi ses på ”Mato”. Sedan sprang vi dit. Där var det landhockey och på kvällarna var det träningar, så där bodde man mer eller mindre.

När läste ni läxorna?
Börje:
– (Skratt) Efter maten, men då somnade jag nästan varje gång.

Hur upplevde ni rivaliteten mellan Kiruna AIF och IFK Kiruna vid den här tiden?
Stig:
– Man kan lugnt säga att den var högst påtaglig. Det var ingen AIF:are som önskade någon IFK:are framgång och tvärtom. Det gällde att vinna över IFK så inte dom skulle få någon framgång.
– IFK ledde serien något år. Hade dom vunnit sista matchen mot oss hade dom gått upp i Allsvenskan, men då lyckades vi vinna. 
– Jag var bara 18-19 år då och hade ingen klar uppfattning om vad det betydde. Det kanske hade varit fantastiskt bra för hockeyn i Kiruna om dom hade vunnit, men det var inget som fanns framför mina ögon då. Då var det bara att vi måste klå IFK så dom inte får någon framgång.

“När det sedan blev matcher körde vi över varandra”

Var det även så på stan att IFK:are och AIF:are hyste agg till varandra?
Stig:
– I alla fall var det så på arbetsplatserna.
Börje:
– Arbetarna var AIF och kontorsnissarna IFK, skrattade Börje Salming mellan tuggorna och fortsatte:
– Det var derbyn och allt handlade om vilka som var bäst i Kiruna. Vi spelade i samma division och det var alltid ett jäkla hallå.

Kunde ni umgås med IFK-killarna?
– Inte för mitt vidkommande i alla fall. Börje fuskade lite grann, säger Stig bestämt medan Börjes bästa kompis faktiskt spelade i just IFK:
– En kille som heter Rolf Älvero. Dom var två bröder (även Lars). Roffe är lika gammal som jag så vi spelade tillsammans på ”Mato”. Vi var väldigt bra kompisar och umgicks, men det var många som tyckte att det där inte var något bra. Det där brydde vi oss inte om. När det sedan blev matcher körde vi över varandra för då vill vi ju båda vinna.
– Det var alltid ”hata, hata”. Jag minns då ”Stigge” spelade i A-laget… Herrejösses vad jag skrek och härjade. Det gick inte alltid att komma in på matcherna, men då kröp man under staketet och läktaren. Det fanns ju hål överallt som gjorde att man kunde ta sig in så huvudet kom upp där från något hål i läktaren, haha… Ibland tog vi oss in där även på kvällen och åkte skridskor.

Var det bråk på läktarna också?
Börje:
– Nej, det upplevde jag aldrig. Klackarna var dessutom på varsin sida. Dom skrek och härjade under matcherna, men vad dom gjorde sedan vet jag inte.
Stig:
– På arbetsplatserna var det mer att man skötte om spelarna. Jag minns då jag hade varit borta och spelat både lördag och söndag och sedan kommit hem fyra på måndagsmorgonen. Jag skulle upp och jobba klockan sex. När jag kom upp dit skickade gubbarna in mig i ett rum vi hade i gruvan så jag fick lägga mig och sova ett par timmar på förmiddagen.

Var det ingen från IFK som jobbade i gruvan?
Börje:
– Jo, visst fanns det några. Gruvan var trots allt den största arbetsgivaren som fanns i Kiruna då.
Stig:
– Jag minns att du hade blivit uttagen på något juniorläger och inte fick ledigt från jobbet. Då ringde du mig och frågade hur du skulle göra. ”Stick bara, stick”.
Börje:
– Ja, just det. Man var i väg på backläger och juniorläger. Annars hade man aldrig någon chans att komma ifrån Kiruna. Det var fantastiskt roligt att få vara med, men jag fick inte ledigt från gruvan. Förresten gruvan, jag jobbade på MCD ovan jord som svetsare.
– Jag jobbade bara två månader och då fick jag dessutom vara med och strejka. Det var lite roligt så jag bara garvade. Dom sa åt mig att sitta ner och inte säga ett skit. ”Kan man lägga sig ner också?” Då svarade dom: ”Lägg dig ner”. Då var det strejk och då var det bara att lägga sig ner och sova. Vad skönt, haha…
– Dessutom fick jag strejkkassa. Man gick till Folkets Hus och hämtade pengar.

Återvände aldrig till Kiruna: “Fick aldrig frågan”

Kiruna AIF var upp och vände i allsvenskan, vilket motsvarade dagens SHL, säsongen 1973/74, men det var aldrig aktuellt för någon av bröderna Salming att återvända hem för att spela med sin moderklubb den säsongen.
– Vi fick aldrig frågan, men vi var uppe och spelade i Kiruna med Brynäs. Börje hade stuckit till Toronto då. Jag minns inte hur det var att spela den matchen, men jag minns att det året som Börje värvades till Brynäs var vi upp och spelade någon tackmatch.

Kiruna fick besök av Brynäs i högsta serien den 1:a November 1973. Brynäs vann med hela 7-0. Det stod faktiskt bara 1-0 inför tredje perioden. Lars-göran Nilsson, som kom från Vuollerim och hade spelat i IFK Kiruna nätade. Sedan rasslade det till i tredje perioden. Lars-Erik Ericsson (idag Ridderström), Lars-Göran ”Jajjen” Gerdin, Martin Karlsson, Lasse Öberg, Håkan Wickberg och Lars-Göran Nilsson svarade för ett mål var inför 3 400 åskådare i Matojärvi ishall. Stig Salming noterades för två utvisningsminuter. Brynäs var ändå så pass illa ute att tränarduon Tommy Sandlin och Lennart ”Tigern” Johansson tänkte toppa laget. Speciellt eftersom Kirunas målvakt, Freddy Lindfors, tycktes ha mer eller mindre spikat igen kassen. 

Hur mycket har ni följt Kiruna AIF genom åren?
Stig:
– Inte så jättemycket ändå. Jag vet att AIF var ner till Hofors och spelade någon kvalmatch. Då var jag dit och tittade.
Börje:
– Jag var ju borta i Toronto då så jag hade ingen koll alls egentligen eftersom jag inte hade några tidningar där borta heller. I dag hade det varit en helt annan sak att följa.

“Brynäs kändes rätt redan från början”

Åter till intervjun med enbart Stig Salming:

Tord Lundström var en av de Brynäsare och landslagsspelare som också började sin hockeybana i Kiruna AIF.
– Tord är två år äldre än jag och lämnade Kiruna AIF redan då han var arton år. Jag flyttade ner först då jag var tjugo år. Vi spelade tillsammans under två säsonger i Kiruna AIF och han var riktigt bra redan då. Det var inte konstigt att lagen från Allsvenskan drog i honom.
– Däremot var inte Tord någon som jag umgicks med uppe i Kiruna eftersom han var äldre än jag. Han hade sitt gäng som han umgicks med och jag mitt. Fast det var naturligtvis lättare att ha någon som man visste vem det var och kände lite grann när jag kom ner till Brynäs.

Lars-Göran Nilsson, även han blivande Brynäs och Tre Kronor-spelare, fanns också i Kiruna under en period.
– Ja, men han spelade med IFK och då är vi där igen, skrattar Salming och fortsätter:
– Lars-Göran kom från Vuollerim och flyttade till Kiruna i samband med att han slutade skolan nere i Piteå. Honom lärde jag känna först när vi spelade tillsammans i Brynäs.

Under Stig Salmings tid i Kiruna fanns det en tuff nordamerikan vid namn Mike Mazur som påverkade Stig Salmings karriär en hel del.
– Mike var spelande tränare för både oss och IFK fast i olika omgångar. Det var även Mike som plockade upp mig i Kirunas A-lag då jag var fjorton år.
– En envis rackare som hade passat väldigt bra i Brynäs. Mike var en stark personlighet med mycket synpunkter. En bra förebild som lärde oss mycket om hockeyn. Han kom till IFK från Skottland (Dundee Tigers), faktiskt, dit han blivit värvad från Kanada. Efter IFK tränade han oss i AIF.

När Stig Salming i match efter match i gamla Division 2 Norra A gjorde stormatcher för Kiruna AIF började även klubbarna i Allsvenskan få upp ögonen för den tuffe backen i norr.
– Jag vet att det var några klubbar som var intresserade. Minns jag inte fel var det bland annat Djurgården och Skellefteå förutom Brynäs.
– Efter säsongen 1967/68 reste jag ner och träffade Lennart Jansson, Thure Wickberg och grabbarna i Brynäs. Deras tankegångar passade mig som ung spelare från Kiruna perfekt. Brynäs kändes rätt redan från början.

Brynäsandan: “Kunde vara ganska hårda ord mellan varandra”

Var Anders Engström, ”Brynäs Norrlandsöga” inblandad i själva värvningen?
– Det var först något år efter att jag kommit till Brynäs som jag förstod att han hade haft ett öga på mig under åren i Kirunas A-lag och sedan tipsat Brynäs.

Vem fick du som backpartner under din första tid i Brynäs?
– I Kiruna spelade jag mest tillsammans med Roger Bergman, men tyvärr hamnade han i Västra Frölunda i stället för hos Brynäs.
– När jag kom till Brynäs spelade man bara med fyra backar och jag tog inte inledningsvis någon ordinarie backplats. Jag fick spela med Kjell ”Kulan” Johnsson en del, men det var många olika. Först när Börje kom ner till Brynäs och vi båda kom att bilda ett backpar blev jag riktigt ordinarie i Brynäs.

Stig Salming debuterade för Brynäs i Allsvenskan säsongen 1968/69 på Rocklunda mot Västerås. Brynäs vann med 6-3 efter Brynäsmål av Lasse Bylund, Lars-Göran Nilsson, Hans ”Virus” Lindberg, Håkan Wickberg, Lasse Hedenström och Jan-Erik Lyck. Västerås mål gjorde för övrigt av Uno ”Garvis” Öhrlund, Kent Persson och Janne Östling. Brynäs slutade på silverplats efter Leksand under ”Stigges” debutsäsong. Redan året därpå är ordningen återställd och Brynäs kunde åter titulera sig svenska mästare.
– Jag gjorde illa axeln den säsongen och spelade bara sju matcher. Då var jag femte back precis som säsongen innan. (Bertil) ”Masen” Karlsson och (Kjell) ”Kulan” Johnsson var ena backparen medan Lasse Bylund och Lasse Hedenström var det andra.
– Även om jag var med och vann det här guldet, vilket var stort, kände jag mig mer delaktig i gulden åren därpå eftersom jag var ordinarie då.

Det finns en historia om hur Stig och Börje slogs på träningarna till vaktmästarna släckte belysningen.
– Lite skämtsamt har man talat om att våra internmatcher var tuffare än vissa seriematcher. Det ligger faktiskt något i det. Vi ville vinna till vilket pris som helst och så även på träningarna.
– Alla killar höll ihop trots att det kunde vara ganska hårda ord mellan varandra ibland. Vi hade högt till tak och alla kämpade verkligen för varandra. Det här var det som skapade den så kallade Brynäsandan.

“Domarna kom med någon konstig bortförklaring”

Hur upplevde du generationsväxlingen i Brynäs efter guldet 1972?
– Generationen med Lars-Åke Sivertsson, ”Tigern” Johansson, Lasse Bylund, Lasse Hedenström slutade. De hade varit stommen i Brynäs under en tio års period och varit med och skapat den här Brynäsandan.
– Nu kom i stället en ny generation med (Lars-Gunnar) ”Krobbe” Lundberg, Stefan Canderyd, Martin Karlsson med flera och etablerade sig i Brynäs och införde en ungdomlig entusiasm i laget, killar som tog med sig och förde vidare den här Brynäsandan på ett väldigt bra sätt.
– Killarna jag nämnde och andra killar som Jan-Erik Silfverberg och Stefan Persson var också en stor anledning till att vi vann guld även 1976 och 1977.

I januari 1974 gick Thure Wickberg ur tiden 54 år gammal. Det var efter en match i Gavlerinken mellan Brynäs och Timrå. Wickberg var på väg till Mac Gänger för en intervju till TV då han föll ihop drabbad av en hjärtattack. Senare samma kväll avled Thure Wickberg på sjukhuset i Gävle.
– Thure skapade det Brynäs som blev så framgångsrikt. Självklart märktes det i klubben att han var borta. Trots det tycker jag att killar som Lennart Jansson, Henry Jansson, Breit Hellman med flera jobbade vidare i Thures anda och gjorde det väldigt bra.
– Dagen då Thure Wickberg dog var otroligt jobbig för alla i laget, inte minst för Håkan (Wickberg).

Mellan åren 1973 och 1975 var Leksand Sveriges bästa hockeylag och vann tre raka guld. I den tredje och avgörande finalen mellan Leksand och Brynäs på Scandinavium 1975 gjorde Stefan ”Lill-Prosten” Karlsson ett mål som domarna Orwar Cerwall och Åke Södergren dömde bort.
– Vi blev bestulna på det guldet. Domarna dömde bort ”Prostens” mål helt felaktigt. Jag tycker det var riktigt dåligt och i förlängningen gjorde sedan Roland Eriksson mål för Leksand.

Stefan ”Lill-Prosten” Karlsson har tidigare berättat för Old School Hockey:
– Ja herregud… Här kan man väl prata om en skandal! Jag tror alla på hela Scandinavium såg att pucken var inne utom domaren. Jag fick en törn av Högosta så jag flög över honom men jag ser ändå att pucken ligger inne i målet.
– Domarna (Orwar Cerwall och Åke Södergren) kom med någon konstig bortförklaring att jag hade varit inne i målgården före pucken eller något liknande. Klart att jag blev förbannad då eftersom vi missade SM-guldet på det domslutet. Leksands Roland Eriksson avgjorde sedan finalen efter förlängning.

“Övervägde tränarjobbet i Schweiz”

Stig, hur minns du den 10 april 1980, 15.31 in i andra perioden i finalen mot Västra Frölunda?
– Det var en riktigt rolig stund eftersom jag lyckades göra mål, vilket jag inte var känd för att
göra allt för ofta, skrattar Salming.
– Att jag lyckades läsa spelet just då och dessutom få in segerpucken var nog lite mer av tillfälligheter. Det var en väldigt rolig och jämn finalserie mot Frölunda och fyra av fem matcher vanns med uddamålet.

Ni var inte direkt favorittippade inför finalserien.
– Nej. Vi tog oss till slutspel i sista omgången. Sedan vann vi stort mot Leksand både borta och hemma. Det blev 9-4 borta och 8-2 hemma. Då ska man komma ihåg att Leksand var storfavoriter till SM-guldet efter att ha vunnit grundserien.

Stig Salming spelade till och med 1981 då han lade skridskorna på hyllan och blev tränare.
– Jag hade problem med knäna, händerna och en axel så det hade varit en tidsfråga innan gubben Salming var tvungen att lägga av. Då ringde ”Tigern” och sa att jag skulle sluta med hockey och i stället hoppa in som hjälptränare i Brynäs. När ”Tigern” kallar så lyder man, säger Salming med ett leende.
– Redan efter en säsong hoppade ”Tigern” av. Då fick jag förfrågan om att bli huvudtränare. Jag blev lite överrumplad av ledningen i Brynäs och kände mig inte etthundra procent mogen för det jobbet, men jag tackade ja ändå. Därefter blev det fem säsonger som tränare i klubben. 
– Till en början var det jag och Lasse Öberg som tränade laget. Sedan plockade man upp Janne Grönberg från juniorleden som assisterande tränare.

Var det aktuellt med en fortsättning i någon annan klubb efter att du lämnat över tränarjobbet i Brynäs till Staffan Tholson?
– Jag fick några erbjudanden från bland annat Bern i Schweiz och även från Percy Nilsson nere i Malmö. Då var yngsta dottern Stina nyfödd och vi ville inte bryta upp från Gävle för att börja en osäker resa som tränare runt om i landet. Av erfarenhet vet man ju att det sällan bli mer än ett par år på samma ställe, vilket inte passade oss. 
– Det var ändå så att jag övervägde tränarjobbet i Schweiz. Jag och frugan var nere och tittade på vad klubben hade att erbjuda, men då valde man i stället att rekrytera från egna ledet.

Blev aldrig någon flytt till NHL: “Hade krävts rejäla pengar”

Lockade aldrig proffslivet borta hos Börje i Nordamerika?
– WHA var i gång då och jag fick en förfrågan därifrån och även någon från NHL. Det hade krävts rejäla pengar om jag skulle bryta upp med familjen från Gävle för att flytta till Kanada då.
– Kontrakten jag fick avrådde dessutom Börje mig ifrån att skriva på och han visste vad han pratade om med all den erfarenhet han fått genom åren där borta.

Vilken är den mest minnesvärda match du spelat tillsammans med din bror?
– Egentligen är det hela första säsongen när jag och Börje fick spela ihop som backpar. Vi två hamnade tillsammans med Jan-Erik Lyck, Lars-Göran Nilsson och ”Virus” Lindberg. 
- Det var roligt eftersom det fungerade så bra mellan oss. Jag upplevde att vi kompletterade varandra väldigt bra.
– Sedan är det Canada Cup i Toronto som har satt sig på minnet naturligtvis.

Hyllningarna Stig Salming talar om är alltså inför premiären i Canada Cup 1976 då Tre Kronor skulle möta USA i Toronto.
– Vi var nog ganska oförberedda på att det kunde hända. I Sverige var det inte så vanligt att man hedrade sina spelare på det här sättet. Att det dessutom skedde då deras egna hjältar från USA spelade i det andra laget gjorde bara saken ännu större.
– Det gick verkligen rysningar genom kroppen och jag var otroligt glad för Börjes skull. Vi har alltid haft en väldigt fin kontakt och relation genom åren och att då få uppleva hur stor han var där borta är ett minne för livet.
– Vi gjorde en bra turnering frånsett 6-8 mot Finland i näst sista omgången. Vi slog USA och Tjeckoslovakien, spelade oavgjort mot Sovjet men förlorade mot Kanada. Hade vi slagit Finland så hade vi antagligen gått till final mot Kanada. Varför det blev som det blev mot Finland har jag inget bra svar på.

Vid VM 1976 i polska Katowice urartar den sista matchen mellan Sverige och USA. Domarna Lagasse från Kanada och Filip från Tjeckoslovakien tappade matchen helt. USA:s spelare gick lös rejält på svenska spelarna. Bland annat blev Wille Löfqvist överfallen av USA:s målvakt Mike Curren när han försökte hjälpa Stig Salming ur en fight. ”Stigge” själv blev brutalt överfallen bakifrån av Dave Langevin. Inte nog med att han slog sönder ögonbrynet på Salming med klubban, väl på isen satte han sig på Salmings rygg, tog hans huvud och dunkade det i isen.
– Klart man kommer ihåg den där matchen och hela turneringen. Det var egentligen början på det som kanadensarna fortsatte på vid VM i Wien året därpå. Jag tyckte att vi rädde ut det på ett bra sätt och vann båda matcherna mot just USA. Turneringen slutade med att vi fick brons och USA hamnade utanför pallen.

Kanada spårade ur

Lou Nanne målades upp som USA:s värsta buse.
– Lou Nanne kom faktiskt och bad om ursäkt efter matchen, fast då var det bara han och jag. Han tyckte att USA hade agerat fegt. Vid VM i Wien var det han som till slut fick stopp på Phil Esposito. Jag har stor respekt för Nanne och han är en schysst personlighet.

Lou Nanne berättar för hockeysverige.se:
– Det är en del av spelet. Vi gjorde en bra match mot Sverige som hade ett bra lag. Man gör det man måste göra där ute på isen. Jag hade en bra relation till Stig och han var en spelare som spelade hårt precis som jag.
– Vi hade aldrig några problem med varandra vid sidan av isen och jag har alltid haft en stor respekt för svenska hockeyspelare. Stigs bror Börje Salming är nog den bästa spelare jag har spelat mot.

VM i Wien 1977 hade en mycket mörk baksida. Kanada, som inte deltagit i VM sedan 1969, hade skickat ett mycket starkt och välmeriterat lag där alla spelare kom från NHL. Största stjärnorna i laget var Phil Esposito och Carol Vadnais. De båda skulle visa sig stå för några av dom värsta negativa uppträdanden som har skådats under Ishockey-VM:s historia. Vi lärde även känna en arrogant galning i rinken vid namn Wilfred ”Wilf” Paiment. Normalt levde han som en skygg yngling på NHL:s bakgård, men under denna turnering fick han utbrott som närmast kunde liknas vid kriminella handlingar. Paiment lyckades till exempel köra en klubba i ansiktet, bara någon centimeter från ögat, på Lars-Erik Ericsson (idag Ridderström), något som han redan dagen innan mötet hade utlovat att göra.

Ni åkte till VM i Wien med åtta VM-debutanter, vilket var mycket vid den här tiden, men vilken status hade laget i media innan turneringen?
– Det fanns väl inga större förväntningar på oss, men alla killarna växte med uppgiften före och under VM. Vi hade ett bra uppladdningsläger i Prag innan turneringen utan att för den delen göra några bra resultat i träningsmatcherna.
– Känslan var bra hela tiden och blev bara bättre och bättre. Sedan måste jag också lyfta fram initiativet med att våra fruar kom ner under turneringen och hälsade på några dagar. Det var första gången något sådant hade hänt och betydde en hel del för oss spelare.
– Den hade redan börjat bli lite irriterad i en träningsmatch som spelades i Scandinavium innan VM. Kanadensarna hade lite konstiga saker för sig, men jag tycker resultatet talar sitt tydliga språk. Vi vann med 4-2 och behärskade deras sätt att spela ganska väl.

“Låter helt vansinnigt när man berättar det”

Tre Kronors tvåmålsskytt, Lars-Erik Ericsson, var nära att bli blind efter ett fult tilltag av kanadensaren Wilf Paiment under VM.
– Jag minns inte exakt vad som hände med Lars-Erik, men han fick väl en klubba i ögat strax efter det att han gjort sitt andra mål?
– Det jag minns väl var att ”Rolle” Eriksson hade anlänt från NHL och var fantastiskt bra. Det var vårt enda NHL-proffs som var med i det VM:et medan hela Kanadas lag var NHL-spelare.

Kent-Erik Andersson fick nästan mjälten spräckt av en kanadick i samma match.
– Det var en ”buttending” av någon kanadensare (Carol Vadnais) som enligt brorsan inte gjorde mycket väsen av sig i NHL, utan var där istället from som ett lamm.

Det sägs att du hamnade i handgemäng med Phil Esposito i Hotellets restaurang, vad hände egentligen?
– (Skratt) Det blev väl aldrig något handgemäng. Vi hade vunnit mot Sovjet och satt i restaurangmatsalen på hotellet. Jag minns att man visade vår match i repris på österrikisk tv då vår ordförande Ove Rainer kom och hämtade oss för någon prisceremoni.
– Det fanns ett ganska stort dansgolv mitt i restaurangen och då jag gick över golvet så kom ”Espo” farande och skulle slåss med mig, men hans polare slängde sig över honom och brottade ned honom på golvet. Så det blev aldrig någon fight… Det låter helt vansinnigt när man berättar det, skrattar Salming.

Esposito mot Sovjet

För att få ytterligare en bild av hur Phil Esposito och hans Kanada uppträdde under turneringen lägger vi ut följande händelse från Kanada – Sovjet: 

Vid 1-1 och efter ett av flera slagsmål tacklas Kanadas Eric Vail av Sergei Babinov. Wilf Paiment blir då ursinnig och svingar klubban med all kraft i huvudet på Babinov. När Babinov ligger på isen näst intill medvetslös sticker Esposito sin klubba i ansiktet på Babinov som får ett djupt jack i hakan och börjar blöda kraftigt. Babinov förs medvetslös och kraftigt blödande av isen allt medan Kanadensarna skriker glåpord efter honom. 

I pausen kastar kanadensarna sina klubbor från dörröppningen in i ryssarnas omklädningsrum som spjut mot ryska spelarna. Alexander Maltsev träffas i huvudet. Han har hjälmen på sig som tur är. Ryska läkaren är i full färd med att sy ihop Babinovs haka då Esposito går in i ryssarnas omklädningsrum och inför en förvånad skara ryska hockeyspelare skriker han ”I did it” och slår sig själv för bröstet innan han spottar mot Babinov. Efter matchen eskorteras den finska domaren Raimo Sepponen av ett tjugotal poliser från matchen jagad av den uppretade Esposito.

Har du haft kontakt med Phil Esposito efter VM 1977?
– Inte direkt. Vi sprang på varandra i en korridor på Globen i samband med någon VM-turnering, men inte något efter det.

Kanada bojkottade banketten

Ni kom att förlora andra matchen mot Kanada med 7-0, hur var känslan inför den matchen?
– Jag tror många av våra spelare tyckte det var ganska obehagligt att spela den matchen och ville bara få den överstökad 

Sovjet hade ett fantastiskt lag i VM, Tre Kronor vann båda matcherna ryssarna med 5-1 respektive 3-1. 
– Göran Högosta i målet gjorde två fantastiska matcher. Han tog flera frilägen i båda matcherna. Sedan hade vi killar som till exempel ”Rolle” Eriksson som kunde göra avgörande målen.
– Vi hade ett lag där alla kämpade och hela tiden backade upp varandra. Det fanns också flera härliga killar som Mats Åhlberg och ”Peo” Brasar vilket var underbart att ha med. Många förstod nog heller inte innan VM vilket talangfullt lag vi hade i Wien. Flera killar som till exempel Stefan Persson blev också proffs efter VM. Han vann väl några Stanley Cup också? (Fyra)
– ”Virus” Lindberg, vår förbundskapten, gjorde ett bra jobb. Han jobbade lite i skymundan och lät oss delta och ha åsikter. Han bidrog mycket till den fina stämning som var under hela VM.

Vad njöt ni mest av på banketten, att ni vunnit silver eller att Kanada missade medaljerna?
– Det var helt klart att vi vann silver. Men nu när du nämner banketten så var det så att Kanada inte kom dit eftersom man missade medaljen. 

Den 24:e november 2022 stannade verksamheten upp i alla ishallar runt om i Sverige. Börje Salming hade avlidit i sviterna av ALS. En av våra största hockeymänniskor genom alla tider hade somnat in. Börje Salming var omåttligt populär för sitt hockeykunnande, men framför allt för hans jordnära och varma sätt att vara. 

“Salmi glömmer jag aldrig”

Sista gången jag hade äran att träffa Börje Salming var dagarna innan han skulle fylla 70 år och fira det uppe i Dalarna. Jag minns så väl när han sa ”Tror du att ungdomarna idag vet vem jag är?”  Nästan så han bad om ursäkt för att hockeysverige.se ville fira honom med blommor och göra en intervju. 

På frågan om hur det varit att vara en offentlig person i drygt 50 år svarade han:
– Jag har bara kört på, inte brytt mig så mycket och inte varit en sådan som känt ”oj, jag är jättekänd”.  Det kanske beror på att jag är från Kiruna och lite konstig, skrattade Börje Salming och fortsatte:
– Den där biten med kändisskapet… Jag har aldrig velat vara kändis utan hållit mig lite undan även om jag naturligtvis även varit där och accepterat det också. Det är en del av det hela, att man just måste acceptera det.
– I Toronto var det som galet, men jag vet aldrig om jag där kände mig som en kändis. Jag var bara en hockeyspelare så att folk kände igen mig och då var jag bara tvungen att acceptera eftersom folket där var galet i hockey.

Kände du att det var lite av din skyldighet att ställa upp?
– Ja, faktiskt. Så har jag känt under hela mitt liv. Jag har en ”role model” och det är Sixten Jernberg. Han gav mig sin autograf då jag var runt 10-12 år. När jag har tänkt tillbaka på det så har jag känt att jag ska ställa upp för alla andra. ”Kan han så kan jag”.

Han berättade också vad Salmi-by har betytt för honom:
– Allt. Vi åker upp om två veckor igen. Jag ska hälsa på mamma och självklart ta skotern upp till Salmi. Det är så otroligt vackert där uppe. Salmi glömmer jag aldrig och dit vill jag alltid.
– Visst är det också så att jag har hjärtat kvar i Kiruna. Som jag sa då jag sommarpratade ”När jag ska dö så ska jag göra det i Salmi”.

Minns Börje: “Väldigt, väldigt svårt och tungt”

Stig Salming minns tillbaka på sin lillebror efter hans bortgång för snart ett år sedan:
– Det första jag tänker på är att vi lyckats gjort något bra av att vi kommit ifrån Kiruna och lyckats ta oss vidare som vi gjort båda två,
– Om jag tänker på Börje i första hand så har han haft en otrolig hockeykarriär där han lyckades med allt som man egentligen kan tänka sig. Från Kiruna, ner till Brynäs och sedan vidare till Toronto. Det är bara att konstatera att det vi sett av uppvaktningen senaste tiden gör att man förstår man vilket genomslag han haft. 

Vad tror du gjort att han har blivit så pass folkkär och samtidigt bra hockeyspelare?
– Det handlar om ödmjukhet. Han satte laget i centrum, tänkte inte alla gånger på sig själv i första hand utan på lagets resultat. Det visar på just den här ödmjukheten Börje hade inför uppgiften. 
– Innerst inne vill man vinna det man ställer upp i. Sedan att få vinna tillsammans med sina lagkamrater. Det vet jag var i Börjes fall vad som präglade honom och hans sett att vara.

Hur mådde du själv när du såg din lillebror tyna bort?
Stig Salming tystnar en lång stund för att samla sina tankar innan han svarar på frågan. 
– Jag måste säga att det var väldigt, väldigt svårt och tungt med tanke på vad vi gått igenom från det vi var små. Att sedan inte få fortsätta livet där vi hade mycket kontakt med varandra. Det är väldigt, väldigt tungt faktiskt. 
– Vår mamma gick också bort nyligen och vi fick inte vara med om den stunden tillsammans. Att Börje inte fick vara kvar då känns jävligt. 

Mamma Karin Salming var 95 år då hon somnade in.
– Jag var enkom upp för att tala om för henne när det skedde att Börje gått bort. 

“Den stunden kommer jag såklart alltid bära med mig”

När hade du sista riktiga samtalet med din bror?
– När vi var nere i Tyskland och såg på Bianca. Det var sista gången vi kunde kommunicera riktigt. Sedan var det sporadiska saker vi kunde prata om, men sista tiden kunde vi inte kommunicera på ett vettigt sätt.

Börje Salming kämpade sig igenom två stora hyllningar. Dels i Toronto dels på hockeygalan i Avicii Arena och gav på så vis uppmärksamhet till kampen mot ALS.
– Först och främst var det Börjes yttersta vilja, att han skulle få vara med om det. I efterhand har jag sagt att det kändes som att livet rann ur honom något vis efter att han varit med på dom sakerna. 
– Sista dagarna… Jag var i Stockholm efter Avicii-grejen. Då såg jag att han tröttnade ur ordentligt. Sedan gick det bara några dygn innan jag fick ett meddelande att det var på upphällningen. 
– Jag hann fram och fick hålla honom i handen sista timmen innan han tog sitt sista andetag, säger Stig Salming samtidigt som hans röst inte riktigt håller, men han fortsätter ändå berätta:
– På så sätt var det dramatiskt fast vi visste utgången och allting, men den stunden kommer jag såklart alltid bära med mig.

Hur tänker du kring vad man kan göra runt sjukdomen ALS? 
– Man blir såklart ställd av det skälet att man inte kan göra någonting. Börje visste att det inte fanns någon återvändo. Nästa steg var att se hur gräslig sjukdomen är.
– Jag kan säga att det i princip var samma sak som hände med min fru året före. Det gick ett halvår från det vi fick reda på att hon hade cancer och åts upp inifrån till… 
– Det är så vårdslöst otäckt. Samma sak var det med Börje. När vi fick redan på att det var ALS och tittar till det bittra slutet är det att han åts upp inifrån på något konstigt och fruktansvärt vis. Det blev inget kvar. 
– Han kunde inte äta… När man ser på det hela så fick han inte i sig näring och till slut fanns det inget kvar. Han tynade bort, säger Stig Salming som drar en djup suck för att samla ihop sig.

Fick en gata i Kiruna uppkallad efter sig: “Jättefint"

Nu har det startats en stiftelse i Börje Salmings namn för att jobba mot ALS. 
– Att ha fått till en sådan insamling som det här blivit, dom krafter det satt igång och, när jag tänker på just Börje, vilket genomslag han har för den goda sakens skull. Att Börje betytt mycket för det här är fint, men det är bedrövligt att det ska behöva finnas sådana sjukdomar.

Nyligen döptes en gata alldeles nära Matojärvi Ishall i Kiruna efter Börje Salming.
– Det är hedersamt naturligtvis att Kiruna visar sin uppskattning för Börje. Nu har Kiruna gjort det väldigt många gånger, men en sådan här bestående sak i framtiden vet jag att Börje skulle tycka vara hedersamt att få.
– Jag tycker också det är jättefint för Börjes skull att man tagit sig an en sådan här sak på det sättet man gjort. 

Stig, du låter som en stolt storebror.
– Ja, absolut. Det har jag tyckt hela vägen. Jag fick också äran att vara med laget i Canada Cup 1976, när jag satt där i båset och såg Börje åka ut på isen och få den där uppskattningen. 
– Jag är oerhört stolt över Börjes prestationer och den person han varit, avslutar Stig Salming. 

Här kan du beställa "Stickan" Kennes bok, "Hockeyadeln"

TV: Svenskarna hyllas - efter succéstarten: "De har varit riktigt, riktigt bra"