Old School Hockey

Old School Hockey – Niklas Sundström

ANNONS

Niklas Sundström kom fram i MoDo:s gyllene generation. Forwarden fick sedan en framgångsrik karriär både i Nordamerika, Tre Kronor och Sverige. I dagens Old School Hockey berättar ikonen om resan.
– Det var en upplevelse och det bästa som hänt, säger den gamla forwarden om när MoDo vann SM-guld. 

ÖRNSKÖLDSVIK (hockeysverige.se)

Niklas Sundström tillhör en generation av nästintill overkligt många spelare från MoDo som tog sig till NHL. I raden av storspelare kan nämnas Peter Forsberg, Markus Näslund, Hasse Jonsson, Mattias Timander, Andreas Salomonsson och Per Svartvadet. Därefter kom Samuel Påhlsson, Daniel Sedin, Henrik Sedin, Anders Eriksson och Mattias Weinhandl. Nu pratar vi alltså om ett åldersspann på endast sju år. 

För Niklas Sundströms del började resan inte långt ifrån gamla Kempehallen i Örnsköldsvik. 
– Jag är född 1975 och växte faktiskt upp på gatan ovanför ”Kempis”. Då fanns inte MoDo-hallen. Jag kanske var nere där från det att jag var fyra eller fem år. Jag gillade att kolla på ismaskinen, vilket var det som från början gjorde att jag ville gå dit, berättar Niklas Sundström med ett lätt skratt då vi träffar honom i en av logerna på Hägglunds Arena i Örnsköldsvik. 
– Sedan började jag spela hockey där och jag kommer ihåg första is-passet. Då var jag inte ens med utan stod utanför och kollade på hur bra dom andra var. Det var så allt började. 
– Jag bodde vid ”Kempis” till det att jag var sju eller åtta år då mina föräldrar skilde sig. Sedan flyttade jag till Domsjö och bodde då ganska nära Peter (Forsberg). Han är två år äldre än jag, men vi spelade på samma uterink. Även ”Salle” (Andreas Salomonsson) var med mycket på den rinken, men han flyttade dit lite senare.

Foto: Stickan Kenne och Ronnie Rönnkvist. NIklas Sundström kom fram i MoDo.

Var du, Peter Forsberg och Andreas Salomonsson tajta redan då fast du är två år yngre?
– Nej, det var mer att vi var där och åkte skridskor samtidigt. Däremot spelade min storebror, Mattias, med dom två. 

Hade du några förebilder i MoDo:s A-lag under uppväxten?
– Jag kommer inte ihåg när MoDo vann 1979 eftersom jag bara var fyra år då. Det blev mer längre fram med Ulf Sandström, Urban Nordin ”Ödda” (Ulf Ödmark) och Jouko Narvanmaa, med sina cooper-klubbor, som spelade på 1980-talet. 

Debuterade i MoDo:s A-lag: “Matchen minns jag väl”

Hur kunde en dag efter skolan se ut?
– Skola, sedan hem för att droppa väskan, käka ”mellis” och sedan ner till uterinken som låg vid skolan 200 meter från där vi bodde. 
– Jag lekte med polarna vid uterinken, sköt, dribblade och spelade. ”Foppa” har sagt att jag inte alltid hade skridskor på mig utan ganska ofta skor istället då jag for runt och spelade på isen. 
– Mamma ropade hem mig då det var middag. Efter middagen körde vi landhockey hemma på gatan. Klockan tio släckte man lamporna vid isen på skolan. Under loven var jag där vid planen i princip hela tiden.

Kom hockeyintresset från den hockeymiljö som är kring den i Örnsköldsvik?
– Ja, det tror jag säkert. Jag spelade fotboll i Domsjö på somrarna. Farsan var fotbollsspelare, men mina morbröder spelade hockey och morfar var materialförvaltare på gamla ”Kempistiden”.  Sedan var det såklart även polarna som gjorde att jag började. 
– Fotbollen spelade jag till det att jag var 14-15 år. Nu är det lite annorlunda, men på den tiden spelade dom flesta både och fram till TV-pucksåldern. I alla fall var det så här uppe. 

Foto: Ronnie Rönnkvist. Niklas Sundström.

Säsongen 1991/92 kom så chansen för Niklas Sundström att debutera i elitserien för MoDo.
– Den matchen minns jag väl. Vi spelade uppe i Luleå. Kent Forsberg var coach. Jag fick åka med, som det hette på den tiden, som 18:e man. 
– Det small till ganska snabbt och vi låg under ganska stort. Då fick jag komma in och köra tredje perioden. Vi förlorade ganska stort (11-2), men det var i alla fall min debut. Jag tror det här var i februari efter den matchen fick jag spela matcherna som var kvar, men vi gick inte till något slutspel. Det var ändå mäktigt att få vara med.  

Hur var hierarkin i gruppen med tanke på att det var många unga spelare i det här laget?
– Jag kom in lite efter 73:orna som redan var uppe, ”Foppa”, ”Macke”, (Magnus) Wernblom… Det var många unga som kom upp då och hade fightat sig fram. Visst hade man respekt, men på isen var ingen blyg. 
– Givetvis blev man tillrättavisad av dom äldre om det var något på sidan om eller om man gjorde något halv fult på isen. Då small det, men det var också för att skola in lite. Jag tycker det var ganska hyggligt att det var så. Självklart ska man ta för sig, men man ska också visa respekt vid sidan av.

Spelade JVM – med MoDo-kompisarna

Idag är Niklas Sundström verbal och social. Han vågade även till en viss del ta för sig A-laget redan som 16, 17-åring. 
– Om du skulle fråga äldre kilarna som var med skulle dom säkert säga att jag var lite kaxig. I och med att vi var ganska många unga spelare uppe där så blev vi en stark grupp. 
– Hade vi kommit upp en och en hade det antagligen varit annat. Vi tog för oss på isen och vann respekt av äldre killarna. Samtidigt visade vi respekt mot dem. 

Vilka var papporna i laget där och då?
– (Erik) ”Ecke” Holmberg, Ulf Ödmark, Hans Lodin… Tommy Lehmann var här. Han kom in som kapten och var en fantastisk ledare. 
– Det var lärorika år för oss och jag tror att vi lärde oss mycket mognad av det. Förhoppningsvis fick vi också med oss saker i framtiden som kunde göra oss till bra ledare när vi blev äldre. 

Foto: Bildbyrån. Niklas Sundström bökar framför USA:s mål.

Under jul och nyårshelgen 1993 fick Niklas Sundström vara med om en häftig resa då han under Junior-VM i Gävle fick spela med Markus Näslund och Peter Forsberg. 
– Både jag och Peter var centrar så vi hade inte spelat ihop som kedja innan den turneringen. Vi spelade inte heller så mycket tillsammans i juniorerna här hemma eftersom dom var uppe tidigt och även jag var uppe ganska tidigt. 
– Det är en turnering jag aldrig kommer att glömma. Jag tror att det här var första gången TV började sända Junior-VM, så det blev oerhört stort. Det var fullt i gamla Gavlerinken och ett jäkla tryck och intresse. Alla visste efter den här turneringen vad Junior-VM är. Dessutom låg turneringen under en bra tid, från jul och under mellandagarna. 
– Jag fick chansen att spela med Peter och Markus. För mig blev det ganska enkelt. Jag stod mest framför mål och rakade in puckarna. Om jag inte minns fel hade jag 15 skott och gjorde tio mål.

Vad var det som det klickade mellan er tre just i den här turneringen?
– Markus och Peter var två av dom bästa spelarna i världen i den åldern. Dom hade säkert också spelat tillsammans i MoDo, så den turneringen blev en enkel resa för mig. Jag har mycket att tacka dom två för. 

"Ingen aning om varför det gick så bra"

Spelade ni tillsammans då ni kom hem till MoDo igen?
– Vi kanske spelade lite grann då vi kom hem. När jag senare hade flyttat hem och ”Macke” och Peter skulle göra någon comeback tillsammans spelade vi någon match och gjorde en gemensam line-up. Det här måste ha varit säsongen 2009/10. 
– Efter det har vi nog inte spelat i samma kedja, men den här line-upen var häftig. Jag spelade redan här, men för ”Macke” var det hans första match sedan han kommit tillbaka. ”Foppa” hade redan spelat lite. 

När vi ber Peter Forsberg förklara hur han kunde få ihop så pass många poäng på så få matcher så skrattar han och svarar:
– Jag har faktiskt ingen aning om varför det gick så bra. Hela vår kedja var fantastiskt bra kan man väl säga. Alla tre, jag, Markus (Näslund) och Niklas (Sundström) hade spelat A-lagshockey redan då och fick sedan möta juniorer.
– Vi hade en grym femma, jag fick spela otroligt mycket och fick känna förtroende. Dessutom spelade vi på hemmaplan. Det var ganska många saker som spelade in. Dessutom hade vi ett otroligt bra powerplay. Vi hade en inövad variant där vi säkert gjorde mål på över femtio procent av gångerna. Det var helt otroligt och jag tror att Niklas gjorde mål på nio av tio skott.
– Det var mycket som klaffade och hela den här turneringen gick fantastiskt bra. Det var tråkigt att vi förlorade mot Kanada tidigt i turneringen, vilket gjorde att det inte blev så roligt i alla fall.

Foto: Arkiv. Markus Näslund och Peter Forsberg firar ett mål.

Hade du, Niklas Sundström och Markus Näslund spelat i samma kedja även i Modo innan turneringen?
– Jag och Markus hade spelat ihop innan i A-laget, men vi spelade inte i samma femma som Niklas. Vi blev ihopsatta tidigt under JVM. Markus och jag visste redan innan var vi hade varandra eftersom vi hade spelat ihop redan sedan TV-pucken. Vi hade harvat ihop under nästan fem år innan.
– Niklas är otroligt spelskicklig så han hade inte svårt att anpassa sig.

Har du upplevt senare i hockeykarriären någon liknande kemi i en kedja som ni tre fick uppleva under den här turneringen?
– Jag tycker ändå att jag hade ganska bra kemi i Colorado någon gång och även i Philadelphia. Men i den här turneringen var det absolut en av de bästa, något annat kan jag inte säga. Vi gjorde otroligt många mål (30) och inte bara då mot Japan. Vi gjorde även fyra, fem mål mot lag som Tjeckoslovakien, Finland, Kanada och så vidare.

“Inte direkt van att publiken jublade åt mig i Gävle”

Just det här med att ni inte bara öste in poäng mot Japan utan mot alla lag gör ju prestationen än mer imponerande.
– Ja, jag hade väl själv fem poäng eller liknande mot Ryssland och en hel del mot både tjeckerna och Kanada.

Turneringen hade Gävle som huvudort, men det spelades även matcher i Hofors, Falun, Uppsala, Bollnäs, Skutskär och Hudiksvall. Alla Sveriges matcher spelades i Gävle, förutom mötet med USA. Peter Forsberg minns att trycket var imponerande.
– Det var jättebra och en fantastisk stämning på läktarna. Självklart var det inspirerande att spela inför så mycket folk. Jag var ju inte direkt van att publiken jublade åt mig i Gävle, skrattar Forsberg.
– Det var otroligt kul att spela på hemmaplan, men det var, som sagt var, lite oflyt att vi förlorade ganska tidigt mot Kanada. Efter det gick man i stället och väntade på att Kanada skulle förlora så vi hade kunnat ta guldet. Nu blev det inte så och Kanada kunde gå genom turneringen obesegrade.

Foto: Bildbyrån. Niklas Sundström under JVM-turneringen.

Sveriges matcher slutade: Tyskland 4-2, Kanada 4-5, Tjeckoslovakien 7-2, Japan 20-1, USA 4-2, Finland 9-1 och Ryssland 5-1.
– Tittar man i efterhand hade Kanada bra spelare och gick, som jag sa, obesegrade. Det stod mellan dom och oss, men vi hade lite oflyt och Kanada det här lilla extra och lite tur. Sedan var matchen mot Kanada otroligt jämn och vi hade chansen att kvittera när det var några sekunder kvar och Tommy Tomth hade tagit ut målvakten.

Vad betydde det för dig personligen att utses till turneringens bästa forward?
– Det är väl roligt, men det går ju ut på att vinna. Jag kan inte säga att, nu när jag tittar tillbaka, är det inte lika roligt när du inte har vunnit.

Kanada drog det längsta strået: “Grämer mig än i dag”

Markus Näslund:
– Det var en fantastiskt rolig turnering. Jag tror att det till en viss del var tack vare den turneringen som den svenska publiken fick upp ögonen för juniorhockey och junior-VM. Vi fick mycket uppmärksamhet och det var mycket folk på matcherna.
– Tyvärr vann vi inte turneringen. Det grämer mig än i dag eftersom jag tycker att vi var det bästa laget, men vi förlorade med uddamålet mot Kanada.
– Niklas hade oftast spelat center i Modo, vilket Peter också hade gjort. Det var först under junior-VM man slängde in Niklas med mig och Peter.
– Det gick jättebra. Niklas är en så pass smart hockeyspelare så att det inte tog lång tid för honom att lära sig i vilket område han skulle vistas för att få pucken av oss.

Succén för trion var även med dagens mått mätt gigantisk. Näslunds succé räckte till en VM-biljett framåt vårkanten samma säsong.
– Jag hade egentligen hoppats på VM-spel eftersom jag året innan, då killarna vann guld i Prag, fick kliva av som sista spelare när Mikael Andersson kom över från NHL efter att han blivit utslagen ur slutspelet.
– Målsättning var att få vara med i VM eftersom jag hade varit med i landslaget hela den säsongen.

Fotnot: Peter Forsberg vann poängligan med 31 poäng (7+24), Markus Näslund slutade tvåa på 24 poäng (13-11) och Niklas Sundström slutade fyra med 15 poäng (10+4). Tillsammans svarade trion för häpnadsväckande 30 mål och 70 (!) poäng.

Niklas Sundström spelade även Junior-VM 1994 och 1995. Vid turneringen 1994 utsågs han till turneringens bästa forward. 
– Den turneringen spelades i Tjeckien. Vi fick silver hemma i Gävle 1993 efter att ha torskat mot Kanada. I Tjeckien var vi ändå närmare att vinna. 
– Vi var obesegrade samtidigt som Kanada hade förlorat. I sista matchen mot just Kanada låg vi under med ett mål och tog ut målvakten. Jag kommer ihåg att jag passade över framför mål till… Jag vet inte vem det var… Hade vi kvitterat och fått oavgjort hade vi vunnit guld, men i stället gjorde Kanada (Rick Girard) mål i tom kasse. 
– Även i den turneringen var vi ett väldigt bra gäng och alla Junior-VM har varit väldigt skoj.

Draftades av Rangers: “Väldigt stjärnspäckat”

Under sommaren 1993 draftades Niklas Sundström i första rundan av New York Rangers. 
– Det var stort, men nu är det ännu större. Draften var i Quebec. Jag hade en agentur, IMG hette dom på den tiden men heter idag CAA med bland andra Claes Elefalk. Mike Barnett, (Wayne) Gretzkys gamla kollega och agent jobbade där. 
– Jag, Mats Lindgren, Jesper Mattsson och Kenny Jönsson, vi alla hade IMG som agentur. Gretzky var på draften så vi tog kort med honom och fick kepsar signerade. 
– Själva upplevelsen att just Rangers tog mig var väldigt coolt. Även det är en av största händelserna i min karriär. Och där, jag fick inte ett kvitto, men förstod att jag var på väg i rätt riktning. 

Säsongen 1995/06 fick så Niklas Sundström kliva in i samma omklädningsrum som bland andra Mark Messier i Madison Square Garden. 
– Det var mäktigt. Han var en respektfull ledare, väldigt schysst och rak. Dessutom hade han pondus. Jag tänkte inte så mycket på det då utan ville bara spela hockey och fokusera på det. 
– Så här i efterhand förstår jag att det var väldigt stjärnspäckat. Många av gamla klenoderna med. 

Foto: Arkiv och Ronnie Rönnkvist.

Hur bra var du på engelska då du åkte över?
– Jag hade väl skolengelskan (skratt). Jag var ganska blyg och sa inte så mycket i omklädningsrummet, men att komma dit var en härlig känsla. 

Du tog en plats direkt i det här stjärnspäckade Rangers, hur upplevde du första tiden där?
– Jag fick förtroende från början av Colin Campbell, som var vår tränare. Jag tror inte att han jobbar kvar åt ligan längre, men gjorde länge det. 
– I början hade jag en defensiv roll i fjärdekedjan. Det var fantastiska lirare med i det laget och jag fick bland annat spela med Jari Kurri. Dom gillade någonting av det jag gjorde. Samtidigt hade vi många äldre medan jag var yngst i laget under första säsongen. 
– ”Notan” (Mattias Norström) var där i början och även Uffe Samuelsson. Uffe och jag spelade fyra säsonger tillsammans i Rangers. Jag hade honom som pappa på det sättet att han hjälpte mig jättemycket både på och vid sidan av hockeyn. 

Spelade med Gretzky: “Gillade honom skarpt”

Kom det att bli en viktig bit för dig?
– Ja, han betydde mycket. Han var stor där borta då. Dessutom har han en fantastik familj som jag fick enormt mycket hjälp av. 
– Då hade vi träningsrinken uppe i Rye vid Playland. Nu har dom den lite närmare, men dom flesta bodde uppe vid Rye eftersom vi tränade där. Det var bara fyra, fem av storstjärnorna som bodde inne på Manhattan. 
– Sedan flyttade jag lite närmare stan och sista säsongen flyttade jag in till stan. Då var det flera av lagets lite yngre killarna som hade börjat ta för sig och också bodde där. 
– Att bo inne på Manhattan var väldigt coolt, men samma sak då, att jag inte tänkte så mycket på sådana saker eftersom jag var så fokuserad på hockeyn. Så här i efterhand kan jag känna att jag under hela karriären borde gjort saker runtomkring när chansen fanns. Tagit för mig och sett mer. 

Inför säsongen 1996/97 kom Wayne Gretzky in i laget, men för den sakens skulle förändrades inte gruppen speciellt mycket. 
– Nej, inte direkt. Han är en professionell, förstaklass och inte en så högljudd ledare. I och med att vi hade Messier och några till som redan innan var stora ledare, självklart blev vi ett bättre lag, men gruppen förändrades inte speciellt mycket. 
– Gretzky är en förstaklass person. Det var aldrig något gnäll och han var väldigt ödmjuk, snäll och tog han om oss yngre killar. Jag gillade honom skarpt på det sättet. 

Foto: Ronnie Rönnkvist. Niklas Sundström spelade med tidernas bästa i New York Rangers.

Däremot var han ingen sprinter på skridskorna.
– Nej, det kan man inte säga. När jag hade äran att spela med honom var han i slutet av sin karriär. Jag såg ändå ofta och förstod hur stor han varit. Sedan började han bli äldre, men fortfarande enormt smart och steget före i dom flesta situationerna.

Kan man ta in att ha spelat i samma kedja med kanske den bästa hockeyspelaren genom alla tider?
– Nej, det är jättesvårt. Det kanske kommer då jag blir ännu lite äldre. Det är främst när folk påminner mig om jag haft den äran att spela med den som gjort flest poäng genom tiderna. Det är ingen som kommit i närheten av honom. Att då fått spela i samma kedja som honom under två och ett halvt år är fantastiskt. 

Trejdades till San José: “Chockad”

I Sverige blev Niklas Sundström prinsen av New York.
– (Skratt) Det är också en historia. En vän, Sola Olsson hette han, myntade det där. Det fanns en film som hette ”Prinsen av New York” som kom ut i den vevan. 
– Jag vet inte hur det där kom sig och det finns ingen ”story behind it”. Sola är kompis med Gunnar Nordström som är från ”Ö-vik”. Han skrev det här någon gång i tidningen. Jag tror att det var så allt började, men det där vara bara lite lokalt. 

I augusti 1999 trejdades Niklas Sundström till San José.
– På sommaren innan trejden visste jag att det fanns intressen och att Rangers ville få något tillbaka. Första ryktena sa Islanders, men först blev jag på draften faktiskt trejdad till Tampa Bay. 
– Jag tillhörde Tampa Bay under fyra, fem veckor. Det här var på midsommar. Jag var i Strömstad hos några kompisar och firade midsommar. Vi var ute på en båt. Då ringde min agent och sa att jag skulle prata med General Managern. Han ringde och sa att jag var trejdad, vilket var lite överraskande. 

Foto: Ronnie Rönnkvist. Niklas Sundström i San José-tröjan.

Firade du trejden eller?
– Nej, det var mer förvåning och lite chockad över att det hade hänt. 
– Samtidigt visste jag att Sharks hade visat intresse för mig. Det blev ett nytt kapitel att flytta till Kalifornien och en helt annan värld. Jag kände ”Ragge” (Marcus Ragnarsson) innan. Han betydde och hjälpte mig jättemycket när jag kom dit. 
– Vi hade ett jättebra lag och var bra under några år. Samtidigt blev det mer resor eftersom vi var på Västkusten. Då fick jag hänga med grabbarna under två veckor på ”roaden” i stället för att flyga fram och tillbaka, men jag trivdes jättebra i San José. 

Det måste ha varit en stor kontrast att bo i Kalifornien och ha solglasögon och kortbyxor till träningarna?
– Exakt. Det var annorlunda, men jättekul. Även den organisationen var förstklassig. Hockeyn var ganska ny där. Vi hade mycket folk på matcherna och det var ett bra tryck. 
– Sedan kunde inte folket hockey lika bra som i andra städer, men dom var där, skrek och levde sig in.

Köpte hus – blev trejdad direkt

Vilken kedja fungerade du bäst i under dina tre och en halv säsong i organisationen?
– Jag spelade under några säsonger med Mike Ricci, han den långhåriga, och Scott Thornton som hade varit i Edmonton och Montréal. En tuff kille. 
– Vi körde i tredje kedjan, hade en defensiv roll och gjorde det bra. Vi blev väldigt respekterade i laget och runt om i ligan. 

I laget spelade även Owen Nolan som var 1990 års första draftval. 
– Han var en ledare, men mest på isen. Stenhård och gjorde egentligen allt. Vid sidan om var han lugn och sa inte så mycket. Han var riktigt bra och under de här åren var han som bäst. Jag hade inte velat möta honom då han var grinig, skrattar Niklas Sundström. 

Foto: Bildbyrån. Niklas Sundström trejdades igen, denna gången till Montréal.

Under säsongen 2002/03 trejdades Niklas Sundström ånyo. Ny klubbadress blev nu Montréal. 
– Det var lite snöpligt. Vi fick in en ny tränare (Ron Sutter) och jag fick mindre och mindre med istid efter jul. Min mamma och styvpappa var och hälsade på. Jag och frugan hade precis köpt hus. Vi hade fått in alla möbler och hängt upp TV:n i sovrummet. 
– Vi åkte upp till San Francisco för lite sightseeing. Då ringde det från kontoret, Dom sa att general managern ville prata med mig. Då förstod jag att jag blivit bortbytt, men jag hade ingen aning om att det skulle bli Montréal. 
– Det finns en myt som säger att ofta när man köpt hus och ska börja stadga sig händer det grejer. Det var lite tråkigt. Samtidigt fick jag se det positiva i det, att jag fick komma till en klubb som förhoppningsvis ville ha mig. 

Med tanke på att du fick spela mindre och mindre, ville du själv också bort?
– Nej, det ville jag inte. Vi trivdes så pass bra och jag hade förhoppningar om att det skulle vända. Branschen är så där. det var bara att gilla läget, packa och dra dagen efter. 
– Jag hade köpt hus i Silicon Valley där det är svindyrt att bo. När vi sedan skulle lägga ut det för försäljning kom kraschen, så jag är nog den enda som förlorat pengar på ett hus i det området (skratt). Alla andra har tjänat hur mycket som helst. Att det var taskig tajming på det sättet grämer jag mig lite för. 

Spelade med Dackell: “Hade väldigt roligt”

Hur var det att komma till Montréal?
– Mäktigt. Montréal är bara hockey och har en atmosfär som är fantastisk. Staden är väldigt europeisk och modern. Mode, restauranger… Stadskärnan är grym och folket brydde sig nästan för mycket om hockeyn där. 
– Som tur var pratar jag inte franska för folket där kan vara ganska hårda. Vi hade Patrice Brisebois, en legendar, back, som hade vunnit Stanley Cup med Montréal. Han hade lite tufft en säsong då jag var där. Han tjänade bland dom bättre i laget så folk ställde krav på honom. 
– Det gick dåligt för honom och han började bli lite nervös. Det slutade med att någon körde förbi där han bodde och kastade in en stor sten genom fönstret och skrek ”Du är värdelös Brisebois, dra härifrån”. Han tog ett break efter det och for till Frankrike i två veckor. 
– Det var inte bara för stenen utan det var en så hård hets mot honom. Hockeyn där är som fotbollen i Italien eller England. Levererar du inte blir det riktigt jobbigt, men är du å andra sidan bra är du kung. 

Kunde du gå på gatorna i Montréal utan att behöva snacka hockey eller bli verbalt påhoppad?
– Ja, det var inga problem för mig. Det var stora killarna som (Saku) Koivu, målvakten José Théodore, Sheldon Souray, (Alexei) Kovalev och dom här killarna hade det jobbigare.

Bild: Fredrik Jax.

Niklas Sundström var inte ensam svensk i Montréal. I laget spelade även Andreas Dackell. 
– Jag fick spela in honom i laget (skratt). ”Susse” är en skön person och bra kille. Vi har bra kontakt än idag och hade väldigt roligt tillsammans i Montréal, berättar Andreas Dackell

Niklas Sundström:
– ”Dacke” hade varit där under några år då jag kom till Montréal. Vi körde tillsammans i tredjekedjan med Joé Juneau. En defensiv kedja. 
– ”Dacke” var jättebra för mig där. Han, Linda och barnen tog hand om och hjälpte mig. Deras son Tim föddes där borta under tiden jag var där.

Flyttade till Italien: “Mycket pizza”

Du säger själv att du ofta fick spendera din mesta tid i defensiva kedjor, men från början var du en offensiv spelare…
– Som ung kanske, men samtidigt har jag under tiden som defensiv producerat hyfsat. 

Trivdes du den defensiva rollen?
– Ja, jag trivdes jättebra med den. Det var inga problem. När jag spelade med Gretzky var jag den som var defensivt ansvarig. Senare spelade jag i en tredjekedja som ändå producerade framåt. 

Foto: Arkiv. Niklas Sundström i Tre Kronor-dressen.

Säsongen 2004/05 blev det lockout i NHL och ligans spelare letade klubbar i främst Europa för att få spela hockey. Niklas Sundström kom då att hamna i Milano. 
– Det var en upplevelse och jäkligt coolt. Mycket pizza och pasta, skrattar Niklas Sundström och fortsätter:
– Milano var proffsigt. Vi tränade på mornarna och hade fem eller sex italiensk/kanadensiska landslagsmän i laget. Vi var tre lockoutspelare och två svenskar (Jörgen Rickmo, Magnus Eriksson). Ett bra gäng och vi lyckades vinna allting. 
– Visst var det speciella förhållanden där ibland. Matcherna kunde börja halv nio på kvällen någonstans uppe i alperna för att folket skulle äta middag först. Matcherna styrdes efter när man skulle äta. 
– Det tog en kvart att gå från där jag bodde i Milano till San Siro så när jag var hemma såg jag alla Inter och Milans matcher. Zlatan (Ibrahimovic) var i Juventus och han var där och spelade. Barcelona var också där.  

Det blev ytterligare en säsong i Montréal efter lockoutsäsongen med Milano. Efter det återvände han hem till MoDo. 
– Jag fick några förfrågningar från klubbar där bort om jag ville vara kvar, men jag var ganska nöjd. Vi bestämde oss för att flytta hem under sista säsongen Montréal. Mot slutet av grundserien fick jag lite mindre istid. Sedan fick jag spela mycket i slutspelet, vilket jag inte riktigt förstod varför. 
– Några av mina polare redan hemma i MoDo, (Per) Svartvadet, (Mattias) Timander, (Hans) Jonsson och (Andreas) Salomonsson. Dessutom skulle det bli en ny arena. 
– Det fanns egentligen ingenting att tveka på även om San José visade intresse och ville ha tillbaka mig. Jag har inte ångrat det beslutet en sekund.

Tog SM-guld med MoDo: “Bästa som hänt”

Redan första säsongen efter hemkomsten vann MoDo, med Niklas Sundström i laget, SM-guld. 
– Det blev en drömstart och mäktigt med nya arenan. Vi hade fullsatt nästan varje kväll. I slutet fick vi in några bra spelare. Bland andra en tjeck (Zdenek Blatny), som hjälpte oss på vägen. Det var en upplevelse och det bästa som hänt. 

Du som kommer från Örnsköldsvik, vilka känslor hade du då er lagkapten, Per Svartvadet, lyfte SM-bucklan?
– Det var alla möjliga känslor. Precis då fattade jag det inte, men det var enormt. Senaste MoDo hade vunnit var 1979. Det hade varit nära då sedinarna spelade. MoDo hade spelat final fyra gånger efter guldet 1979, men fick aldrig till det. 
– Jag kände både lättnad och glädje för alla här att äntligen få vinna igen. Det var ett bra firande på stan och folk kunde på ett sätt andas ut, likt i våras då vi lyckades gå upp igen. Framför allt är det största jag varit med om. 

Foto: Bildbyrån. Niklas Sundström blev svensk mästare i MoDo.

Niklas Sundström spelade ytterligare sex säsonger i MoDo, men laget lyckades inte vinna något guld ytterligare. 
– Det är ett bevis på att det inte är så lätt att vinna. Samma sak som i NHL, att många lag vinner två, tre år och sedan blir det inte mer på ett tag. 
– Säsongen efter åkte vi i kvartsfinal mot Timrå. Efter det missade vi slutspel, kval och sedan slutspel igen under mina två sista säsonger.  

Efter sina sju säsonger med MoDo var det tänkt att det skulle bli spel i KHL för honom. 
– Under min sista säsong här i MoDo hade jag inte den här riktiga glädjen. Jag var ganska nöjd och mätt och sa till ”Macke” (Markus Näslund), som var sportchef, och Uffe (Samuelsson) som var tränare, i ganska god tid att jag nog inte skulle köra nästa säsong. Det var ett beslut som jag inte har ångrat. 
– Samtidigt kände jag att det skulle vara kul med ett äventyr medan jag fortfarande kunde. Då fick jag frågan om att åka och prova i Dinamo Minsk på en liten try out. Klubben ville först se mig och ifrågasatte min ålder. 
– Jag åkte dit, tränade och sedan gjorde dom en medicinsk undersökning. Det var en jätteproffsig förening, men då blev jag faktiskt skärrad. Jag var på något sjukhus och man gjorde ultraljud på ryggen. Då var det en rysk kvinna som sa ”o o…” 
– Hon sa sedan på knackig engelska att jag hade en cysta på min njure. Min mamma fick cancer på njuren och gick bort på grund av det 2010. Det här var strax efter. Jag tänkte ”fan, har jag också fått det där skiten” och fick panik. 
– Man gjorde tester där borta och sa efter dem att det inte var något elakartat. Jag sa ändå ”Vi bryter, jag vill åka hem och få en grundlig undersökning där hemma”. Klubben var förstående och väldigt bra. Jag var i Minsk under fyra dagar. Sedan åkte jag hem och kände då att det nu fick räcka även om jag hade kunnat spelat några säsonger till. Jag har inte heller haft några problem efter det.

Blev scout efter karriären

Hur mådde du mentalt då allt det här hände?
– Ovissheten första dagarna var väldigt jobbiga. När jag sedan kom hem, träffade MoDo:s läkare och vi kollade upp allt sa han att man kunde ha det där utan att ha värk. Det här är ändå tio år sedan nu. 
– Vi höll på att renovera huset hemma så i stället började hjälpta till med lite snickerier och var hantlangare till snickarna. Det blev ett år där jag inte gjorde någonting, skrattar den idag 49-åriga före detta centern. 
– Jag försöker förklara för dom som slutar med hockeyn nu… Något jag kunde känna var väldigt skönt att jag på en fredag kunde ta helg. Helg finns inte när du är en atlet. Det var aldrig att man en fredag klockan fyra sa ”Nej, nu tar vi helg”. Det var alltid träning fredag och match lördag. När snickarna packade ihop klockan fyra och tog helg kände jag det var fantastisk och något jag uppskattade.

Hoppade du på scoutjobbet direkt?
– Säsongen efter ringde Shin Larsson, som jag kände sedan tidigare. Han hintade lite och lyssnade om jag vill vara scout. Sedan hörde San José av sig. Jag började och trivs fantastiskt bra med det. 
– Nu har vi bytt ut lite folk, men till och med förra säsongen var det jättemånga kvar i organisationen sedan jag spelade. Materialarna, sjukvårdarna, sjukgymnasterna och några i management. Det var lite roligt att jag kände igen lite folk när jag började.

Foto: Ronnie Rönnkvist. Niklas Sundström i Tre Kronor-tröjan.

Niklas Sundströms första stora turnering med Tre Kronor var World Cup 1996 då han endast var 21 år. 
– Det var en av mina absoluta favoritturneringar. Jag hade äran att spela med ”Sudden” (Mats Sundin) och Micke Andersson. Vår kedja gick väldigt bra. ”Sudden” gjorde något klassmål på Globen, men framför allt var det en väldigt rolig turnering och att få möta dom bästa. 
– Vi spelade mot Finland (5-2) och Tyskland (6-1) hemma och sedan mot Tjeckien (3-0) borta. Efter det åkte vi över och spelade slutspelet i USA. Vi förlorade semifinalen mot Kanada (2-3) i stenhård match där vi spelade väldigt bra. 
– Det var Kent (Forsberg) som tog med mig. Jag var ung, men fick kliva in och spela storpojkarna, vilket var jättekul. 

Just Kent Forsberg är en coach och person som har betytt en hel del för Niklas Sundström. 
– Han var en bra coach och spelade spelarna som var heta. Sedan är han ganska tyst och säger egentligen inte så mycket, vilket kanske andra tränare gör. Han har haft med sig bra assisterande som hjälpt honom med dom bitarna. 
– För mig Kent betytt mycket. Dels tog han upp mig här i MoDo, dels i landslaget och dels fick jag vara med då vi vann VM-guld 1998. 

Vann VM-guld med Tre Kronor: “Jag satte oss lite i skiten”

Det blev VM-guld för Tre Kronor 1998, men tidigare samma år hade svenska laget gjort ett bottennapp under OS i Nagano där Tre Kronor, med ett av bästa svenska lagen någonsin, åkte ut redan i kvartsfinal mot Finland. 
– Den turneringen sved faktiskt. Vi spelade ganska bra, men sedan blev det den här snöpliga matchen mot Finland i kvartsfinalen.
– Samtidigt var det mäktigt att få vara med på en sådan grej med OS-byn och allt runtomkring. Vi var och kollade på slalom och lite annat, men framför allt var att träffa alla andra atleter mäktigt. Tyvärr, men OS-turneringar har jag inga bra minnen ifrån. 

Hans andra OS-turnering var 2002 i Salt Lake City då Sverige åkte ut i kvartsfinalen mot Belarus. 
– Det var jäkligt tråkigt. Vi spelade bra i den turneringen också och vann bland annat mot Kanada (5-2). Jag gjorde ett mål i den matchen.    
– Det var underskattning och vitryssarna krigade på. Vi har sett liknande saker hända i turneringar som spelats senaste tiden. Senast var det letterna.
– Ändå skulle vi han vunnit en sådan match, inget snack. Vi hade också mycket lägen, men blev kanske lite stressade och kände ”det här måste vi vända på”, men nej. Det var tungt. 

Bild: Fredrik Jax.

Hur tänker du kring kritiken Tommy Salo fick efter turneringen?
– Det är jättetråkigt. Vi alla var med och att han har fått så mycket strunt efter är tragiskt. Jag lider verkligen med Tommy. Nu har jag inte pratat med honom på långe, men av det jag har hört hört har han inte haft det lätt. 
– Han ska inte alls belastas för den förlusten utan det är vi som skulle gjort målen och en massa andra saker. Vi alla står bakom Tommy. 

Vid VM 1998 blev det däremot succé för både Tre Kronor och nämnde Tommy Salo. Finalerna spelades i bäst av tre matcher. Sverige vann den första med 1-0 medan den andra slutade 0-0, vilket innebar att Sverige var Världsmästare. En kuriosa i sammanhanget är Sverige vann med 1-0 mot Finland i en så kallad slutspelsgrupp. Sverige släppte alltså inte in något mål mot Finland under någon av lagens tre matcher mot varandra under turneringen.
– Vi fick till slut ett bra lag där och det kom in en efter en från NHL, ”Sudden”, ”Foppa”, Uffe Dahlén och så vidare. Det var även med några ganska okända kort med. 
Det var ett annorlunda upplägg med två finaler. Vi vann första 1-0 och sedan blev det 0-0 i den andra. Då var det Salo som var vår stora spelare, men det är knappt någon som nämner något om det. 
– (Johan) Tornberg avgjorde. Jag kommer ihåg att jag tog en utvisning (18.34 i tredje perioden) sent i första finalen och satte oss lite i skiten, men det gick bra.

Blivit talangscout: “Är en härlig tid”

Väl hemma i Sverige firades Tre Kronor på Sergels Torg i centrala Stockholm. 
– Det var något jag aldrig varit med om tidigare. Redan vid inflygningen och då vi landade på Arlanda började det. På vägen in till Stockholm med bussen stod det folk efter vägarna. 
– När vi sedan klev av vid Sergels Torg var det fullt med folk. Jag har sett bilder där människor till och med satt på taken. Det var sjukt mäktigt. Framför allt blev det här ett fantastiskt minne för livet. SM-guldet är nummer ett. Sedan kommer VM-guldet och tiden i NHL.  

Hur har livet sett ut efter karriären som spelare?
– Bra! jag jobbar som talangscout så det blir lite resor och får vara med och se utvecklingen på framför allt svensk hockey, vilken jag tycker ser väldigt ljus ut. 
– Jag har två barn som är 16 och 14 år. Dottern, Nika, håller på med hästhoppning och vann faktiskt EM-silver i lagponny. Vi har en gård hemma där min fru håller på med hästar, så jag är ute och kör traktor ibland eller ute och skottar hästbajs, skrattar Niklas Sundström och fortsätter:
– Vår son, Milan, är 14 år och spelar i Järved där vi bor. Han ska nu spela i MoDo:s U16. Det är ett pusslande med logistik, men jättekul och jag försöker vara med så mycket som jag kan för att stötta och bara vara där. Barnen växer upp så fort och snart är dom utflugna. Det är en härlig tid.

Foto: Håkan Nordström. Nika Sundström.

Din tröja hänger i taket här bakom oss på Hägglunds Arena, hur var det känslomässigt att få uppleva något sådant?
– Det var jäkligt mäktigt och en enorm upplevelse. Familj, vänner och gamla hockeykollegor var med, så det var en fantastisk tillställning. Det är inga dåliga lirare som hänger där uppe och nu ska ”Macke” upp i februari.
– Först kom jag in och fick någon grej av MoDo och fansen. Sedan började jag mitt tal, men jag hade också gjort en video där jag berättade min historia från det att jag växte upp vid ”Kempis”. Det var svartvita bilder och en film i min resa i MoDo samtidigt som jag parata. Det var många som uppskattade det där, avslutar Niklas Sundström.


TV: Experterna listar NHL:s mest intressanta free agents

Den här artikeln handlar om:
Hockey PÅ TV
söndag 19 maj
16:20 USA - Kazakstan VM
16:20 Norge - Österrike VM
20:20 Slovakien - Lettland VM
20:20 Schweiz - Kanada VM
måndag 20 maj
16:20 Sverige - Frankrike VM
16:20 Storbritannien - Norge VM
20:20 Kazakstan - Polen VM
20:20 Finland - Danmark VM
tisdag 21 maj
03:00 Vancouver Canucks - Edmonton Oilers NHL
12:20 Frankrike - Tyskland VM
12:20 Österrike - Storbritannien VM
16:20 Kanada - Tjeckien VM
16:20 Lettland - USA VM
20:20 Sverige - Slovakien VM
20:20 Finland - Schweiz VM
torsdag 23 maj
02:00 New York Rangers - Florida Panthers NHL
lördag 25 maj
02:00 New York Rangers - Florida Panthers NHL
söndag 26 maj
21:00 Florida Panthers - New York Rangers NHL