Tvillingarna från Hyttgatan – Old School Hockey bröderna Abrahamsson

Tvillingarna är båda två legendarer i Leksand. I dagens Old School Hockey får ni möta Christer och Thommy Abrahamsson och deras resa från Hyttgatan i Falun till spel i Hartford Whalers mot Bobby Hull.

• Provspelade för Mora: “Två oprövade galningar”
• Rymde från sjukhuset: “Sprang rätt in i väggen”
• Hyllar Mases: “Utan tvekan den som byggt upp Leksand”

ULLVI/LEKSAND (Hockeysverige.se)

Från början är faktiskt bröderna Abrahamsson västerbottningar. Jo, det låg till så att tvillingarna föddes i Holmsund, men pappa Kurt Abrahamsson tog med sig familjen och flyttade in på Hyttgatan i Falun eftersom han fick en tjänst inom brandkåren i stan. Här möter ni de båda bröderna i en gemensam intervju gjord i Ullvi i utkanten av Leksand. 
– Det var mycket att cykla under uppväxten. Vi kunde säkert cykla tio mil på en dag. Farsan skjutsade inte, berättar Christer Abris med ett skratt och fortsätter:
– Vi bodde på gamla brandstationen och höll mest till på gamla Läroverksrinken. Sedan var vi uppe vid ”syris”, alltså gamla syrafabriken, och åkte skidor, skridskor, men gjorde egentligen allt möjligt. Annars var det hockey för hela slanten. 
Thommy:
– Det frös till ganska snabbt där och det blev is där tidigt. Läroverksplanen var ju vårt andra hem. Vi var där jämt. Spelade vi inte själva så var vi där och spolade isen eller fixade med något annat. Allt skulle vara tipptopp och vi ville vara delaktiga i precis allt, skrattar Thommy Abrahamsson och fortsätter:
– Första gången vi var upp till Leksand och tittade på hockey måste ha varit 1959 eller 1960. Mamma och pappa var väldigt intresserade, men det var inte lika lätt att åka med bil till Leksand från Falun då som det är i dag. Det blev väl att vi var upp ett par gånger om året. 
– Det här var åren före TV-pucken och det var fortfarande bara uterink i Leksand. Åke Lassas var Leksands stora stjärna då och blev något av en förebild för mig.

Var det fotboll också?
Christer:
– Nja, så där. Jag tycker att jag blev utvisad hela tiden, så fotboll… Vi hade en bra uppväxt och det spelades också mycket fotboll på brandstationen, gatorna, parkeringarna och överallt. 
– När vi sedan kom hit till Leksands ishall och dessutom fick vara med och åka där så kändes det stort. 

Bröderna var också väldigt tajta under uppväxten berättar Thommy. 
– Om vi var vi tajta, u ja. Vi var ihop 24 timmar. Det var inte så att vi hade egna kompisar utan vi var nog alla tillsammans. Bland annat med Gunnar Smed som blev brottare och senare hade ett stort företag uppe i Sundsvall. 
– Jan-Olov Kroon lärde vi känna i och med att vi gick med i Falu Godtemplare, så honom träffade vi nästa varje dag. Vi hade ett litet finger med i spelet då han värvades från Örebro till Leksand. 
Christer:
– Vi var även materialare och alla sådana bitar eftersom vi bodde där. Morsan var förtvivlad. ”Ni måste äta pojkar”. Hem, äta och sedan tillbaka till planen. Hela tiden. 
Thommy:
– Fem i sju varje kväll provades larmet hos Brandkåren. Vi hade ingen klocka vid den tiden så vi fick inte gå längre bort än att vi kunde höra larmet. 
Christer:
– Då larmet gick var det bara att ge sig i väg hem. Annars kom gubben och hämtade oss. 

Hur bodde ni vid den här tiden?
Thommy:
– Pappa var brandsoldat. Dom hade lägenheter på brandstationen så vi bodde i en av dem. Sedan jobbade vi där som sommarvikarier under tre somrar. Vi kunde allting eftersom vi varit med farsan. Vi gick skift och det hände att jag och Christer hamnade på samma skift som farsan. 
– Då larmet gick på nätterna hade vi stövlar som vi bara hoppade i. Sedan stack vi. När vi tre kom ut på larm samtidigt…, skrattar Thommy och skakar på huvudet.
Christer:
– Vi släckte bränder och var överallt som små råttor (Skratt). Det var många episoder. Vi var runt tolv bilar i Falun. På olika skift var på olika bilar eller ambulans. Jag var trött en morgon och läste en trea som en åtta så jag hoppade in i fel bil och somnade direkt. 
– När jag vaknade var det inte någon annan bil kvar där utan det var bara jag. Sedan blev jag uppkallad till brandmästaren. Det var en rolig tid när man tänker tillbaka på den.

“Du förstår väl själv hur bra vi hade varit”

Bröderna Abrahamsson inledde faktiskt karriären som backpar i Falu Godtemplare. 
Christer:
– I mitt fall handlade det om en träning där det fattades en målvakt. Jag vet än idag inte varför det var så, men vi måste ju ha en målvakt att skjuta på. När jag fick se grejerna förstod jag inte ens hur dom skulle sitta. 
– Jag fick skydden av en materialare och hjälp att sätta på mig grejerna. Sedan var det ut och vara målvakt. Jag tyckte det var roligt. Vi kom med i a-laget redan då vi var tolv år, men jag spelade aldrig som back i A-laget utan det var mera i pojk eller juniorlaget.
Thommy:
– Om vi haft två målvakter från början och du inte hoppat dit hade vi annars fungerat kanonbra som backpar. 
Christer:
– Nja…
Thommy:
– Du förstår väl själv hur bra vi hade varit. 

Christer, har du någon gång ångrat att du blev målvakt?
– Nej, man måste smart för att vara målvakt. Inte kan man stoppa en idiot i mål inte, skrattar Christer Abris. 
– Det var kul att vara målvakt och en annan tid där det var enkelt och smärtfritt, men samtidigt var det ett stenhårt jobb. Det small överallt. 
– Vi hade inte någon målvaktsutbildning eller målvaktstränare. Idag är det så oerhört långt gångat och det finns hur mycket folk som helst som talar om hur du ska göra. 
– Den som lärde mig mest var Rune Gudmundsson. Han och ”Pära” (Karlström) höll på som målvakter i Leksand under många år. Rune var duktig och lite smartare än alla andra. På den vägen var det.

Christer, det sägs att du var en duktig långfärdsskridskoåkare i klass med Hasse Börjes. Var det nära att du valde den sporten i stället?
– Hasse Börjes var nog i en helt annan klass. Men det stämmer att jag var ganska duktig och jag har faktiskt två DM titlar som borde varit tre. I det tredje loppet hakade jag i skridskorna när jag skulle glida och föll.
– Jag hade tagit tåget från Falun till Kvarnsveden för att tävla. Pappa och mamma visste ingenting så de blev nog överraskade då jag kom hem med två guldmedaljer.
– Fast det fanns inga tankar på att jag skulle satsa på skridskor. Det var mera så att när jag var på ”Syris” var jag lite flexibel och ville testa på allt.

TV-Pucken?
Christer:
– Vi var i Mariestad och spelade, men åkte ut redan i första eller andra rundan. Dalarna hade vunnit året innan och var favoriter till att vinna turneringen igen. Vi förlorade tidigt mot Södermanland med 2-1 så det är inget av mina större hockeyminnen.

Provspelade för Mora: “Två oprövade galningar”

Bröderna var faktiskt även en sväng i Mora för att spela hockey. 
Thommy:
– Det stämmer. Vi var i Orsa och jobbade samtidigt var det sommarträning i Mora för TV-pucken. Vi fick åka med (Kjell) ”Rövarn” Eklind från Orsa ner till Mora. 

Var ni nära att spela för Mora då?
Christer: 
– Nej, vi var unga och ingen som visste vilka vi var, två oprövade galningar. 

På sommaren 1964 bjöds Thommy Abrahamsson till en Restaurang Kullen i Falun för att träffa Leksands starka ledare och tränare, Rune Mases och Per Ejendahl. 
– Det var en restaurang som låg uppe vi regementet. Leksand ville värva mig och Håkan Hedlöv. Jag tror att det var Håkan Leksand var mest utefter, berättar Thommy Abrahamsson och fortsätter:
– Jag var ändå med i bilden och var överlycklig för det, men jag sa också:
– ”Christer, brorsan, ska inte han med?”
– ”Vi behöver ingen målvakt”
– ”Då blir det nog inget…” 
– Det gick ändå ganska smidigt och dom tog till slut oss bägge två. 
Christer:
– Jag hade själv inte haft någon kontakt med Leksand utan det var Thommy och Håkan som klubben var intresserade av. Klockan hann bli elva på kvällen innan Thommy kom hem och berättade att han sagt åt ledarna i Leksand att han skriver gärna på för Leksand, ”Men då vill jag ha med min bror Christer också.”.
– Vi flyttade in i en liten enrumslägenhet med en säng. Som transportmedel fick vi dela på en ganska sliten cykel. Vi hade inga krav direkt utan vi var ju glada att bara få vara med och spela i Leksand. Sedan bodde vi centralt så det var inga avstånd till rinken heller, så det fungerade bra med en cykel. Ena dagen satt jag på pakethållaren och andra dagen brorsan. 

Vad sa mamma och pappa när ni skulle lämna Falun för att flytta till Leksand?
Christer: 
– Vi kom hit till Leksand 1964 och gick på yrkesskolan då. Vi var 16 eller 17 år då, så det var inga problem. 

Första tiden bodde bröderna vid Korstäppan, vilket ligger centralt i Leksand. 
Christer:
– Vi hyrde en etta av en privatperson, Nyberg hette han. Vi bodde högst upp och jag minns att han bara hade en säng. Vi vågade inte säga något till honom, men vi sa till morsan och farsan att vi kan väl få en säng till. När farsan tog ton blev det bestämt. 
– Han gick på Gösta (Mårtas) direkt. Gösta var högsta hönset. ”Grabbarna måste ha en säng var”. Vi kunde ju inte ligga skavfötters hela tiden, men vi gjorde det i två år. 
Thommy:
– Det var inget direkt lyxliv som vi levde i Leksand under dom första åren (skratt). Vi gick på yrkesskolan, när vi nu var där, och träningarna var utomhus.

Flyttades till A-laget: “Väldigt nervös”

Inledningsvis spelade Christer och Thommy i Leksands juniorlag även om det också blev spel i högsta serien. 
Thommy:
– Vi höll till uppe på gamla Siljansvallen och fick elda med björk och koks i en kamin för att få varmvatten. Sedan fick vi gå ner därifrån till gamla rinken, men 1965 kom hallen. Då byggdes omklädningsrummen in. Det var som en revolution, superbra och riktigt lyx. 
Christer:
– 1965 kom dessutom tjecken Vladimir Zabrodsky hit. Det var ”Bank-Olle” (Olle Grundel) som värvade honom. Han hade hämtat familjen nere i Schweiz dit dom flytt från Tjeckoslovakien. Zabrodsky hade två busungar, Jan och Vladimir junior.

Leksand spelade mot Mora i Smidjegrav och vann med 8-3 i Thommys debutmatch. Målskyttar för Leksand var Lennart Lange och ”Nisse” Nilsson med tre mål var. Nyligen bortgångne Bosse Englund svarade för två av målen. Thommy Abrahamsson noterades för två utvisningsminuter. Det här kom att bli den första, men inte sista, seriematchen han kom att spela tillsammans med Gunnar Andersson.
– Gunnar Andersson är en väldigt bra kille och back. Jag visste att han alltid fanns där bakom mig och täckte upp. Han gjorde sitt jobb väldigt bra varje dag. Vi spelade ihop under många år.
– Jag spelade även en del i både Leksand och Tre Kronor med Lars-Erik Sjöberg. Fast han var ju i väg en sväng till Djurgården. Senare flyttade han till Frölunda och det var framför allt då jag och Gunnar spelade många matcher tillsammans.

Christer, vem är den största talangen du spelat med här i Leksand?
– ”Totte” (Folke Bengtsson) när han kunde underordna sig laget. Han var en gudabenådad skridskoåkare. Bra klubbföring, bra blick, skott… Han hade allting. 
– Man kan plocka fram olika spelare från olika fack. Tillexempel Gunnar Andersson som spelade med Thommy. Perfekt kombination. Gunnar defensiv och Thommy offensivt. Ett mycket, mycket bra backpar. Det ser man inte så mycket av idag utan det byts hela tiden, säger målvaktslegendaren som minns tillbaka på första tiden i sin då nya klubb.
– Visst var det stort och en dröm som gick i uppfyllelse då jag fick vara med och träna med Leksand första året. Vi hade enormt mycket mängdträning, något som jag kan sakna hos dagens spelare. Trots allt måste hjärta och lungor ha sitt för att man ska orka.
– Inför första träningen var jag väldigt nervös. Då jag väl stod där och de här stjärnorna sköt på mig var det trots allt inte så märkvärdigt.
– Min första match i Leksand var mot Skellefteå, men fråga mig inte hur det slutade för det minns jag faktiskt inte (Leksand vann med 7-2).

Hur var det att fightas med hetlevrade ”Pära” Karlström om målvaktsposten?
– Haha! Ja du, han var hetlevrad precis som jag. ”Pära” var en bra kille som jag tyckte mycket om och som jag lärde mig mycket av. Det var ett härligt men ibland lite speciellt gäng. ”Nisse” Nilsson sprang i buskarna och gömde sig för att skrämma oss nya och så vidare. En rolig tid med ett härligt lag.

Nisse Nilsson var den stora stjärnan: “Djävulsk backhand”

Hur var det sociala livet inledningsvis i Leksand?
Christer:
– Det fanns inget utan det var hockey dygnet runt och yrkesskolan. 
Thommy:
– Vi i laget var såklart tajta. Det var mest Masar i laget. Ulf Mårtensson var nog första utifrån. Han kom från Surahammar. Sedan var det Dan Labraaten från Grums. Nej, förresten. Först var Nisse (Nilsson) han kom redan 1962 (Från Forshaga). 
– Nisse var fantastisk att spela med, Han var jäkligt snabb, världsmästare och med i landslaget. 

Nisse Nilsson var väldigt lugn vid sidan av hockeyn, var han så i omklädningsrummet också?
Thommy:
– Han gjorde inga stora väsen av sig. 
Christer:
– Satt vi så här runt ett bord och pratade kunde han vara lite rolig. Som hockeyspelare var han snabb. När han slog om gick det fort. Dessutom hade Nisse en djävulsk backhand. 
– Jag minns en träning med ”Pära”. Nisse drog en backhand rakt i kolan på honom. Varenda jäkla nöt ramlade ut. ”Pära” fräste ut tänder. Nisse gjorde såklart inte det där med flit, men det är svårt att som målvakt få grepp på en backhand
– Jag minns en gång då vi var i ”Ö-vik” för att spela mot MoDo. Det var två domare på den tiden. Nisse var lite förtvivlad på domaren eftersom dom slog på hans bakben hela tiden. Jag kunde inte undgå vad Nisse sa till domaren ”Kan inte du hugga julgran till mig”. Domaren fattade ingenting, men gav Nisse tio minuter. Samma sak sa han då en spelare var och högg på honom. Nisse var lite underfundig. 

Hade ni bröder en speciell kemi mellan er båda på isen?
– Kemi behövdes inte. Vi skällde bara, skrattar Christer Abris. 
Thommy:
– Det fanns inom oss. När det blev si eller så visste man att det var bäst att göra si eller så. Det var ganska givet. 

Slogs ni med varandra på träningarna?
Thommy:
– Ja, nog hände väl det…
Christer:
– Det var tufft. Sedan åkte vi över till WHA. Då var det ännu tuffare.

Leksand vann sitt första guld: “Rankar som nummer ett”

Många av Leksands första riktigt stora landslagstjärnor började nu komma upp till åren och slutade i Leksand. Åke Lassas, Vilgot Larsson, ”Sigge” Bröms, Stig Påvels, Knut Knutsson, ”Pära” Karlström, Göran Lysén var inte längre kvar och inför säsongen 1968/69 bar Brynäs och Västra Frölunda favoritskapet till SM-guldet.
Thommy:
– Vi hade ett väldigt bra lag vi med, men visst var Brynäs favoriter. Brynäs hade vunnit dom tre säsongerna innan. Leksand bestod av ett ungt gäng killar som verkligen ville vinna SM-guld. Sedan hade vi, som sagt var, ”Nisse” Nilsson i laget som var Sveriges kanske bästa hockeyspelare just då och som gjorde en mycket fin säsong liksom Lars-Erik Sjöberg. 
– Leksand hade helt enkelt värvat dom bästa spelarna som fanns i distriktet just då, så för mig kom det inte som någon direkt överraskning att vi vann 1969.
– Första SM-guldet är nog det som jag rankar som nummer ett. Jag fick vara med och att vinna guld även 1973 och 1974, vilket självklart var stort det med. Vi hade ett fantastiskt bra lag då också. Ett lag som klubben hade börjat bygga upp redan 1970. Det var killar som i första hand kom från Leksands juniorlag där dom hade haft Vilgot Larsson som tränare. 
– Det var riktiga kanonår och jag var lagkapten vilket innebar ett alldeles speciellt ansvar. Visst var jag både extra stolt och glad även då vi vann dom sista två gulden.
Christer:
– Vi hade ett väldigt bra lag den säsongen 1968/69 med ”Nisse”, ”Totte”, ”Taxen”, Sjöberg och så vidare. Sedan gällde det även att ha lite tur också och det hade vi.
– I den avgörande matchen mot MoDo uppe i ”Kempis” (Kempehallen) kom Ulf Thors helt fri med mig precis i slutet av matchen Han fick till ett sådant skott som man som målvakt inte vet vart den tar vägen. Det sa ”ding ding” bakom mig eftersom pucken tog i båda stolparna och sedan ut igen, men just då hade i alla fall jag inte en aning om att vi hade chansen kvar att vinna SM-guld och om att vis skulle missat guldet om den hade smitit in.
– Annars minns jag mest då vi åker runt på isen i säkert tjugo minuter och väntar på att det ska plinga på måltavlan från matchen Frölunda-Brynäs. Till slut kom MoDo:s ordförande Thorsten Andrén nedspringande för läktaren och berättade att det var slut i Göteborg och att Leksand då var svenska mästare.

Varför orkade inte Leksand behålla mästarbältet säsongen därpå?
– Nästa guld kom ju först 1973 men varför…, säger Christer som tystnar en kort stund för att tänka tillbaka hur det var för drygt 50 år sedan.
– Jag har nog inget riktigt bra svar på det. Det handlade nästan enbart om Leksand och Brynäs de här säsongerna och oftast hugget som stucket vilket av lagen som skulle bli mästare. Efter guldet 1969 var det flera av våra etablerade spelare som slutade. ”Totte” Bengtsson flyttade till Djurgården, ”Nisse” Nilsson flyttade hem till Värmland, ”Lillen” Gustafsson lika så och Jan-Olov Kroon till Stockholm för att gå på polishögskolan, men även spela för AIK. Vi hamnade i en generationsväxling där under några säsonger.

Vad tog er hela vägen till guldet 1973?
– Liksom 1969 hade vi ett väldigt bra lag där alla var äregiriga och verkligen ville vinna SM-guld. ”Pära”Karlström, som var vår tränare då, hade förberett oss genom att se till att vi var fruktansvärt bra tränade samtidigt som många av våra killar var på väg uppåt i karriären. Halva gänget spelade ju i Tre Kronor.
– Vi vann den avgörande matchen mot Brynäs med 5-4 efter att Dan Söderström gjort tre mål och Mats Åhlberg två. Men den matchen hade kunnat sluta hur som helst.

Guldet 1974?
– Då var vi faktiskt ganska överlägsna och de flesta killarna började nå toppen på sin karriär, så det guldet var mer väntat.

Flyttade till Nordamerika: “Väldigt annorlunda”

Mellan 1974 och 1977 spelade Christer och Thommy Abrahamsson för WHA-laget, New England Whalers. 
Thommy:
– Jag var redan 1974 på väg över till Buffalo för att skriva på ett treårsavtal. När jag på flygplatsen i Köpenhamn fick jag ett meddelande från Gösta Mårtas att jag inte kunde åka över och spela i NHL.
– Tydligen hade inte Svenska Ishockeyförbundet och NHL något avtal, så hade jag skrivit på så hotade förbundet med att stoppa mig från spel här hemma för resten av livet. Det här tog jag väldigt hårt eftersom allt var klart med Buffalo och jag såg verkligen fram mot att spela där borta.
Christer:
– New England, dit vi kom 1974, spelade i Hartford som ligger mellan Boston och New York. Det var efter VM 1974 som Björn Wagnsson frågade om vi var intresserade av att spela där borta. Egentligen var det även denna gång Thommy som organisationen var intresserade av, men jag gjorde väl en bra insats under VM så det blev intresserade av mig också.
– Vi fattade nog inte vad det innebar att spela i WHA och var nog mest nyfikna på att åka över och testa på att spela där.

Var du tvingad till ett annorlunda målvaktsspel för att lyckas i WHA?
– Ni måste komma ihåg att det var en helt annan målvaktskultur där borta med många väldigt bra målvakter. Min spelstil med bra rörlighet och bra skridskoåkning passade bra där borta där rinken var mindre och spelet snabbare. Ibland fick jag nästan agera halvback vilket var väldigt annorlunda mot hemma i Leksand, men väldigt roligt.

Vilken var din bästa säsong i WHA?
– Det var nog säsongen 1975/76 då jag utsågs till lagets bästa spelare och fick vara med i ligans All Star match. Den matchen var en fantastisk upplevelse. Jag och legendaren Gerry Cheevers delade på målvaktsjobbet. Bland utespelarna fanns namn som Gordie Howe och Bobby Hull. Vi spelade inför hela 22 000 åskådare i Cleveland. Stod du högst upp i arenan var spelarna på isen som små prickar.
– Det fanns helt andra möjligheter att fortsätta utvecklas som målvakt eller överhuvudtaget som spelare där borta. Bland annat fanns det en tränare för varje position i laget och en hel stab kring laget.
Thommy:
– Livet där var perfekt. Vi tränade på morgnarna och hade matcher på kvällarna. Det passade oss perfekt. Staden var i storlek ungefär som Göteborg. 
Christer:
– Hallen där var helt ny. 
Thommy:
– Idag har New York Rangers farmarlag den hallen, men just tiden i New England var verkligen en kanontid.

Hur var det att som back att kliva in och spela i den tuffa miljö som var där då?
– Det tycker jag inte var några problem. Klart att det var tuff och vi fick lära oss det där med mycket slagsmål och allt sådant. Jag var så pass bra på skridskor att man utnyttjade mig som både back och forward första säsongen. 
Christer:
– Det kunde vara hundar och allting på isen. Polisen kom in för att man inte fick stopp på idioterna. Spelare var uppe på läktarna och slogs och det small överallt. Det var cirkus. 
– Jag räddade ”Honken” (Leif Holmqvist) under en match uppe i Indianapolis. När jag såg att dom började bråka stack jag direkt. Hade jag inte gjort det hade dom slagit ihjäl honom. Han stammade lite ”Vi, vi. v är kompisar Christer” Han var rädd att jag skulle nita honom. Jag så åt honom att ta tag i min skjorta. ”Lugn, lugn ”Honken”.
Thommy:
– Det gick inte en match utan att det var bråk. Spelarna i den ligan var lite halvsnurriga. Som privatpersoner var dom superbra, men när dom kom in i rinken klickade det där uppe. 
– Vi hade en kille som heter Nick Fotiu. Han var egentligen boxare och hade vunnit Golden Glove. Samtidigt var Nick duktig på att åka skridskor, men när han kom över egna blå hade och fram för att skjuta vid nästa blå hade han ingen puck. Jag kunde inte hålla mig utan sa ”Nästa gång, ta med dig pucken också”. (Skratt). Han var inget vidare på hockey, men slåss kunde han. 
Christer:
– Alla lag i ligan hade tre ”goones”. När andra lagen skickade ut sina skickade vi ut våra. Jag minns att då vår coach ”Rick” Ley höll tummen upp ovanför sargen var det okej att gå ut och ta en fight. För då stod klubben för böterna. Våra slagskämpar satt bara där och väntade på tecknet och då det kom så brakade det loss ordentligt.

Thommy, du spelade utan hjälm…
– (Skratt) Ja, det var kanske inte det bästa beslut jag tagit, men andra spelarna hade varken hjälm eller tänder så jag hoppade i alla fall över hjälmen.

Rymde från sjukhuset: “Sprang rätt in i väggen”

I boken ”Leksands stora grabbar” av Lars Ingels berättar Thommy Abrahamsson om då han rymde från ett sjukhus i Quebec. Där hade han hamnat efter att ha åkt på en smäll i matchen mot Nordiques. 

”Jag åkte på en riktig propp i matchen och var borta ett tag. Sedan kommer jag inte ihåg någonting förrän jag vaknade upp på lasarettet. Jag hade lite ont i knäet och det skulle bli operation nästa morgon. Jag låg där och blev skjutsad till operationsavdelningen, där jag satte mig upp och tittade på röntgenbilderna dom tagit – men det var bilder på min rygg!!!

De pratade bara franska och jag fattade inte ett dugg. Dessutom hade jag fått en spruta så jag var lite halvhög… Men jag frågade vilket knä dom skulle operera för jag var som sagt lite öm i knäet. Då sade de i stället att jag hade knäckt en kota i ryggen! Då slet jag ur slangarna och hoppade av den där britsen, men jag var så groggy så jag sprang rätt in i väggen. 

På något vis krånglade jag mig ur det där. Men jag visste inte riktigt på vilken våning jag var… Sjukhuset var stort som bara den! Jag tog mig i alla fall ned till salen igen, fick av mig den där särken jag fått på mig, hittade mina egna kläder och stack därifrån.

Jag kom tillbaka till hotellet, men jag hade inga pengar på mig. Som tur var hade jag ett kreditkort, så jag tog en buss till Montréal och därifrån flyget till Hartford. Jag gick direkt upp till managern, Jack Kelly, och sade att ”det är inget fel på mig”. ”Är du här du???”, undrade han. 

Så småningom stämde Whalers lasarettet…. Tänk om dom hade skurit upp ryggen på mig, då hade ju hela säsongen varit förstörd. Dagen efter hade vi match och då var jag med igen.”

Mötte många svenskar: “Passade perfekt”

Hur var det att spela mot kedjan med Bobby Hull, Anders Hedberg och Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson?
Thommy:
– Dom var bra och hade börjat få in det här svenska snabba spelet och spela precis som spelarna gjorde här hemma i Europa. Amerikanarna fick anpassa sig eftersom dom såg att Hedberg, ”Pröjsarn”, (Lars-Erik) Sjöberg och (Thommie) Bergman var mycket, mycket bättre än vad deras egna killar var. Sedan värvade Winnipeg ihop bättre och bättre lag hela tiden. 
– Hos oss i New England var det bara jag och brorsan, men i Winnipeg spelade sju eller åtta svenskar och ett par finnar (bl a Anders Hedberg, Ulf ”Lill-Pröjsan” Nilsson, Curt Larsson, Dan Labraaten, Thommie Bergman, Lars-Erik ”Taxen” Sjöberg, Mats Lind, Kent Nilsson, Willy Lindström, Heikki ”Hexi” Riihiranta och Veli-Pekka Ketola) under åren vi var där borta. I Toronto Toros fanns både Vaclav Nedomansky och Richard Farda. Det här gjorde att det blev stor skillnad på hockeyn som spelades där under våra säsonger med New England.

Att möta svenska spelare måste ha passat er bra som kom från Europa?
Thommy:
– Det passade perfekt. Jag har nog heller aldrig varit så bra som jag var där borta. Jag hade tre kanonsäsonger.

Hur var det andra gången du var över och då spelade för Hartford i NHL?
– Jag gick sönder i ljumsken så jag spelade inte så mycket. Jag fick inte heller någon ordning på den där.

Hur var det att inte ha brorsan med sig över?
Christer:
– Det måste han ha tyckt var skönt, ha ha…
Thommy:
– (Skratt) Det var med Hartford där New England tidigare hade spelat. Sedan blev dom uppköpta av Carolina, men jag trivdes bra och bodde i en fin lägenhet. 

Tvillingarna mötte varandra: “Då skämdes jag”

Har ni två spelat mot varandra?
Thommy:
– Med Timrå, men vi var inte så bra då. 
Christer:
– Vi hade vunnit stort mot Timrå (9-2) och skulle ligga kvar där uppe. Jag var sur som fan eftersom jag inte hade fått stå eller fått någon bra mat. Då vi några dagar senare möttes här i Leksand vann vi stort.
Thommy:
– Då skämdes jag, skrattar Thommy Abrahamsson.

När bröderna återvände från livet i WHA startades Abris Sport som låg på Z-torget invid Norsgatan. 
Thommy:
– Vi hade spelat i WHA under tre säsonger. Sedan ville Leksand ha hem oss igen. Då öppnade vi 1978 Abris Sport och fritid på Z-torget. Där fanns allt.
Christer:
– Husgeråd, jakt, fiske… Vi var där så mycket vi kunde. Allans (Sport) var oerhört stora då. Vi och Kent (Abrahamsson) började då att ta in vapen till försäljning. 
Thommy:
– Med facit i hand, ska vi vara ärliga, så skulle vi aldrig öppnat den här butiken. Vi var inte typerna som skulle hålla på med business. Sedan tog Kent över helt. 

Christer Abris återvände till svensk ishockey och Leksand inför säsongen 1976/77. Han spelade fram till och med säsongen 1981/82 då tränarna i Leksand inte ansåg att det fanns plats för honom i laget längre. 
– Avskedet var tråkigt, men det har jag lagt bakom mig nu. När jag återkom till Leksand hade jag en del otur med skador. Säsongen 1979/80 hade vi verkligen oflyt. Vi hade ett väldigt bra lag men föll mot Brynäs i semifinal.
– Sista säsongen i Leksand var jag inledningsvis inte speciellt bra. Det kändes dimmig på något vis då vi spelade. Jag gick till optikern och han gav mig linser. Matchen efter så såg jag ju hela banan och jag började ta puckarna igen, skrattar Christer Abris.

Hur föddes idén att bli tränare?
– Jag har nog alltid varit intresserad av att ge tillbaka till hockeyn av de kunskaper som jag fått av andra tränare genom åren.
– Mora ringde då jag var ute på ett jobb i Idre och frågade ifall jag var intresserad av att träna laget. Jag sa till mig själv ”Varför inte? Mora är väl en bra början?” och tackade ja.

Christer blev tränare: “Malmö var ett konstigt lag”

Efter Mora tränade Abris Skellefteå innan han återvände till Leksand. 
– Jag har alltid föredragit att spela en offensiv hockey och såg ingen anledning att ändra på det när jag kom till Leksand igen. Leksands styrka har alltid varit skridskoåkningen och att ha initiativet i spelet. Varför stå och vänta på motståndarna och se vad dom ska göra då vi spelar på hemmaplan. 
– När jag spelade var oftast Stockholmslagen kaxiga på hemmaplan, men då de skulle möta Leksand på bortaplan blev dom bra ”skitnödiga” redan då de kom till Borlänge. Dom visste att vi skulle gå ut stenhårt här hemma. Sådan är ju hockeykulturen i Leksand. Den ska vi vara rädda om och försöka få tillbaka i klubben.

Var det med den filosofin du lotsade Leksand till final mot Djurgården 1989?
– Vi hade mycket glädje i allt vi gjorde. Ishockey måste vara kul annars blir det sällan bra. I dag släpar vissa spelare huvudet i asfalten på väg till hallen för de känner sådan press på sig.
– Sedan har jag alltid gillat att lyfta fram ungdomen för det sätter en bra blåslampa på de äldre och mer erfarna spelarna. Talang har vi nog lite till mans allihop, men det gäller att ta fram den också.
– Visst hade vi lite tjafs inom laget även den säsongen, men även de äldre killarna tog det här på rätt sätt och jobbade stenhårt i varje match för lagets bästa. Jag är väl inte den som är känd för att vara feg direkt och kunde ta den kritik som jag fick.

Mora, Skellefteå, Leksand, Rögle, Malmö, Falun, Hannover och Östervåla blev Abris adresser som tränare. På frågan om det svåraste jobbet så svarar han: 
– Malmö var ett konstigt lag. Många bra äldre spelare som inte ville göra något för laget. Det fanns ingen glädje eller entusiasm bland killarna. Jag har tidigare aldrig riktigt förstått varför, men nu efteråt förstår jag att laget delvis var på väg neråt de här åren.

Christer, hur minns du idag debuten i Tre Kronor?
– Mot USA i Göteborg 1967 och jag delade rum med Hans ”Virus” Lindberg. Jag minns inte matchen speciellt väl, men vi hade spelat mot USA dagen innan och vunnit ganska klart. Då stod ”Honken” i målet. 
– Den här matchen slutade oavgjort, om jag inte minns helt fel. Visst var det nervöst och stort, men då jag väl var där ute på isen var det inte så märkvärdigt. (Matchen slutade 4-4 efter svenska mål av Björn Palmqvist, Folke ”Totte” Bengtsson, Lars-Göran Nilsson och Leif ”Blixten” Henriksson).

Flera framträdanden i stora mästerskap

Du spelade fem VM-turneringar. Det blev silver 1973 och 1981 samt brons 1971, 1972 och 1974. Vilken ser du som din bästa turnering eller vilken var roligast?
– VM 1974 i Helsingfors då jag och ”Curre” Larsson delade på målvaktsjobbet. Det var den turneringen som ”Lill-Pröjsarn” Nilsson fastande för doping och hela det finska laget skrattade åt vår klantighet. 
– Dagen efter åkte deras målvakt, Stig Wetzell, fast för att ha haft samma medel i blodet. Då skyllde Wetzell på att han ätit för många bananer.

Thommy, hur minns du idag debuten i Tre Kronor?
– Vi spelade två landskamper mot Norge redan 1967 som vi vann. Jag spelade tillsammans med ”Rolle” Stoltz som då var på väg att avsluta sin fantastiska karriär. Snacka om att man var nervös, skrattar Thommy Abrahamsson och fortsätter:
– Dom här ”gammelgubbarna” hade jag verkligen respekt för, men ”Rolle” var härlig att spela med. Han sa bara: ”Känn ingen press Thommy utan härja som du vill där framme så håller jag rent bakom dig.”
– VM-debuten gjorde jag på Hovet 1970. Vi gick till final mot Sovjetunionen. Vi ledde efter halva matchen efter att Håkan Wickberg gjort 1-0. Ryssarna vände matchen och vann med 3-1 (Målskyttar: Vladimir Petrov, Vladimir Vikulov och Alexander ”Sajja” Maltsev) och Sverige fick nöja sig med silver. Jag och Lars-Erik Sjöberg spelade ihop. Den här turneringen blev mitt internationella genombrott.
– Intresset för VM-turneringen var grymt stor. Herregud, man talade senare om Stenmark-feber i Sverige, men redan då våra matcher visades i TV 1970 stannade hela Sverige. Det var folk överallt som pratade hockey och det sägs att över 80 procent av svenska folket såg den här matchen. 

Bröderna var även med vid OS i Sapporo 1972
Christer:
– Vi hade verkligen guldläge mot Sovjet. OS spelades i en enkelserie och hade vi slagit ryssarna så hade vi stor chans på guldet. Vi låg under med 3-1 en bit in sista perioden då Inge Hammarström gjorde 3-2 och strax därefter kvitterade Håkan Wickberg till 3-3. 
– I slutet av matchen fick ”Taxen” (Lars-Erik Sjöberg) ett friläge och chans att avgöra matchen. Han fick ner (Vladislav) Tretiak på isen, men lade pucken över. Uj, vad han har grämt sig för den missen. Ryssarna var verkligen i brygga och deras förbundskapten Tarasov hängde ut över sargen och skrek åt sina killar.
Christer:
– Det blev ingen medalj vid den OS-turneringen. Inför OS 1968 i Grenoble blev jag skadad strax innan turneringen. Inför avresan fick jag en vridning på knä. När jag blev undersökt visade sig att jag var tvungen att hoppa av och fick vara kvar hemma. ”Hasse” Dahllöf från Brynäs fick vara reserv bakom ”Honken” i stället.
Thommy:
– Det var mest Christer landslagsledningen var ute efter då och jag kom, som sagt var, med till VM 1970 i Stockholm. 
Christer:
– Vi hade Arne Strömberg. Kanske den skickligaste tränare vi haft. Han är en person som fått för lite cred. Han gjorde speciella kurser för målvakter, backar och forwards. Bland annat här i Leksand. Jag var själv med. Bland annat tog han hit Jaques Plante från NHL till en av kurserna. 
– Vi var i Ryssland varje år. Det var varken mat som gick att äta eller något annat som var bra. Arne åkte före med (Anatoli) Tarasov i någon gammal bil. Tarasov var auktoritär, jäklar. Han flyttade på poliserna. Vi kom efter i bussen och såg då att det var hål i golvet på taxi
Thommy:
– Det var också här han hamnade på lasarettet. 
Chirister:
– Jo, det fanns inget golv i bilen så fötterna stack ner i backen och samtidigt dammade huvudet inne i bilen. När dom ökade farten small det bara.

Petades från Canada Cup

Thommy Abrahamsson gjorde 133 A-landskamper, vann två VM-silver, tre VM brons, spelade med i ett OS och fick Guldpucken som ett bevis på att han var Sveriges bästa hockeyspelare säsongen 1972/73. 

Christer Abris spelare 104 A-landskamper, vann två VM-silver. Två brons, spelade ett OS och vann Guldpucken. 

Trots att det var två av Sveriges absolut bästa spelare fanns inte bröderna Abrahamsson från Leksand med då Förbundskaptenen, Hans ”Virus” Lindberg skulle ta ut sin trupp till Canada Cup 1976. Den turnering där alla bästa spelare skulle ställas med och mot varandra för första gången.
– Ove Rainer var förbundsbas då. Han hade bestämt att jag och Christer inte skulle få vara med i Canada Cup. Än idag så har vi inte fått någon förklaring till varför. Det skylldes på en incident då Christer var tvungen att kissa i en papperskorg i en paus 1974 i Helsingfors. Självklart kunde inte det vara anledningen till att vi inte fick vara med i Canada Cup.
Christer:
– Det stämmer och sägs att vi inte fick vara med eftersom jag hade kissat i en papperskorg i ishallen i Helsingfors då jag inte hann fram till toaletten. Skulle jag springa på cementgolvet i stället och förstöra skridskorna så jag inte hade kunnat spela mer den matchen? 
– Hela grejen var barnslig och varken jag eller Thommy fick någon riktigt bra och hållbar förklaring av Rainer varför vi inte fick vara med.

Hur reagerade dom övriga killarna i laget över petningen?
– Det blev ett jäkla liv. Flera av killarna var beredda att bojkotta hela turneringen. Både jag och Christer sa att det är bättre att vi två stod över än att hela laget skiter i att spela. Så blev det tack och lov, men givetvis var vi väldigt besvikna.

Hyllar Mases: ”Utan tvekan den som byggt upp Leksand”

Hans ”Virus” Lindberg:
– Jag fick heller aldrig någon förklaring till varför Christer och Thommy inte fick vara med i Canada Cup. Det var bara ett konstaterande från förbundshåll att dom inte var tillgängliga för att nomineras till spel i turneringen. 
– Med facit i hand kanske skulle jag ha drivit saken till sin spets, men det var min första turnering och jag stod inte på mig tillräckligt. Både Christer och Thommy skulle i alla fall varit aktuella för spel om inte förbundet fattat det beslutet som man nu gjorde.

Sivert Svärling Styrelseledamot i Svenska Ishockeyförbundet 1976:
– Ove Rainer hade sina idéer för sig och jag vet faktiskt inte varför han förbjöd Thommy och Christer att vara med i Canada Cup. Jag har ett svagt minne av att det skulle vara någon ekonomisk ersättning från deras lag i WHA som inte Ove ansåg vara korrekt. Mer än så vet jag faktiskt inte.

Det var ofta, i alla fall medialt, att du och Christer fick motstå både spott och spe. Hur tog du den kritiken eller påhoppen om man så vill?
– Positivt faktiskt (skratt). Visst var det tuffa ord stundtals, men det som redan var skrivet kunde vi inte ändra på så det var väl mer att det tände oss ännu mera. 
– Det viktigaste var trots allt vår relation till lagkompisarna och våra motståndare. Den har alltid varit väldigt bra. Visst kunde det vara tuffa matcher mot exempelvis Brynäs, men då matcherna var slut var vi bästa vänner. Vad som sedan skrevs i media var inget som vi egentligen brydde oss om.

Vad har Leksands IF som klubb betytt för er?
– Allt egentligen, säger Thommy och fortsätter:
– Det var i Leksand vi fick chansen och utvecklades. 
Christer:
– Vi hade bra tränare jämt. Rune Mases… Det var mycket förbränningsträning och kuta. 
Thommy:
– ”Fisken” (Bengt Ohlson) kom in med styrketräning vilket var väldigt bra för oss. 
Christer: 
– Under en av säsongerna med ”Pära” förlorade vi inte någon match. 
Thommy:
– Rune är annars utan tvekan den som har byggt Leksands IF.

“Nej, nej, nej… Elda upp skiten” 

Vad betydde Vilgot Larsson för klubben?
Christer:
– Han hade hand om ungdomarna och juniorerna. Han lärde ut skridskoåkningen och grunderna. 
Thommy:
– Det var viktigt att ha Vilgot där som kunde påvisa för ungdomen ”så här ska ni göra” och ge killarna hjälp. 

Trots två säsonger i Timrå betyder klubben såklart inte lika mycket för Thommy som Leksand har gjort. 
– Timrå var en rolig grej. Jag hade tänkt att lägga av men Timrå ringde och frågade. Samtidigt hade jag anbud från både Schweiz och Japan, men även Leksand. 
– Dottern var dålig på svenska så vi valde att hon skulle gå i skola här och efter Timrå drog jag mig tillbaka. Efter två år där uppe började jag fiska ute vid havet. Tynderö heter stället. Man hade fått bra med torsk där. 
– På vintern var det isfiske och jag var ner och tittade på gubbarna som höll på. Jag kunde ingenting om det där. Jag frågade ”vart kan man köpa dom här grejerna?” Dom sa att jag skulle ringa till Umeå för där gjorde dom nät och grejer.
– Första jag beställde, fyra eller fem kilometer långa nät, var fel och jag fick stå i två dagar och plocka Simpor. Sedan kom fiskarna dit 
– ”Vad fan har du köpt för något?”
– ”Det är vad ni sa.”
– ”Nej, nej, nej… Elda upp skiten.” 
– Jag gjorde så och fiskaren sa ”Kom hit ska du få låna nät av mig”. Efter det hade jag fisk varje dag. Senare flyttade jag ner till Karlshamn och i Kungshamn på västkusten. Jag jobbade i drygt 30 år som fiskare. 

Bröderna hade även ett stort fiskeintresse under sin tid som spelare i Leksand och tog ofta båten ut på Siljan för att dra upp en del fisk. 
Christer:
– Vi drog upp fisk som vi lade upp på massagebänken och som killarna i laget kunde köpa. Vi ville ju ha pengar till soppa.  
Thommy:
– Rune sa ”Nu har dom kommit i land. Det luktar fisk i omklädningsrummet”. Massören från Borlänge, Bengt Pettersson, skrek ”Abrisarna har lagt fisk på massagebänken” ha ha…

“Slutade lite för tidigt”

Hur ser era liv ut idag?
Thommy:
– Idag ser det lugnt ut. Nästan att jag blir lite rastlös ibland. Jag har köpt ett litet torp utanför Falun som jag snickrar och grejar på. När jag ser alla kompisar som gått bort är jag glad för varje dag jag har. Ibland är jag på hockey här i Leksand, men inte så värst ofta, men jag trivs kanonbra. 
– Är det något som jag kan ångra lite idag så är det att jag slutade med ishockeyn lite för tidigt. Visserligen hade jag spelat i många år men jag hade nog kunnat hålla på några år till.

Christer:
– Rastlös, men jag vet inte varför. Frugan (Christina) är sjuk så jag är där varje dag. Annars har jag det rätt behagligt. Det finns alltid någonting att göra i och med att jag har kåk. 
– Jag har varit tränare under många år och blivit trött, men jag tittar på dom flesta matcherna. Tidigare reste jag i regel även till bortamatcherna för att titta.

---

TV: Ifrågasätter målvaktssatsningen: ”Inget stort fan”