"Ankan" Parmström: "Det är för lite AIK i AIK Hockey"

Nästa år har det gått 40 år sedan AIK senast vann SM-guld i hockey och den här säsongen sladdar laget i mitten av den hockeyallsvenska tabellen. Nu vill klubbprofilen Anders “Ankan” Parmström se en treårsplan – och fler AIK:are i klubben.
– Det har jag sagt till dom också, att det ska vara mer AIK:are i både styrelsen och den operativa verksamheten, säger “Ankan” till Hockeysverige.se.

AIK vann sitt senaste SM-guld i ishockey så långt tillbaka som 1984. Då efter att ha kört över Djurgården och vunnit finalserien med 3–0 i matcher. Nästa år är det 40 år sedan. Idag lever AIK i en annan värld där föreningen säsong efter säsong letar efter en väg till att hitta en grupp som kan ta laget tillbaka till högsta serien. För inte allt för många säsonger sedan var AIK dessutom snubblande nära att ramla ner i Hockeyettan. 

I skrivande stund kämpar AIK, med Anton Blomqvist som tränare, i Hockeyallsvenskan för att behålla sin plats i mitten av tabellen och ta sig till slutspel och med det chansen att gå upp i SHL. 

Vad har egentligen hänt med klassiska AIK, ett av Sveriges starkaste idrottsvarumärken? Anders ”Ankan” Parmström har levt med AIK under hela sitt liv. 
– Jag började min aktiva karriär i AIK 1953. I början var jag ungdomsspelare i hockey och fotboll. Sedan blev det bara hockey där jag spelade aktivt till 1970. Jag spelade nästan varje match under en elvaårsperiod, berättar Anders Parmström och fortsätter:
– Klart att AIK betydde mycket för mig och jag är också uppväxt i Solna. Det går inte att komma ifrån att AIK har sina rötter där även om rötterna egentligen är på Biblioteksgatan. All verksamhet har ändå legat i Solna. 
– Vi bytte om i omklädningsrummen på Råsunda Fotbollsstadion. Sedan promenerade vi ner till Solna-is i gympadojor och bar klubbor och skridskor på axeln. 

“Varit lite en frontfigur för AIK”

Tiden i klubben har också gjort att Anders Parmström starkt förknippas med AIK. 
– Jag är lyckligt lottad som varit lite av en frontfigur för AIK eftersom jag varit med under så många år. Efter att jag slutade spela var jag tränare under åtta år, vilket inte är så vanligt. 
– Sedan satt jag i styrelsen fram till 1992. Då var det en liten kontrovers där vi hade olika uppfattningar. Jag satt i både hockey och huvudstyrelsen, men jag hoppade av efter att jag och Arne (Hegerfors) blev anklagade för att ha riggat någon fråga under en hockeytorsdag på TV. Det var inte så utan det var en spontan fråga. Arne var alltid spontan och riggade aldrig några frågor i förväg. 
– På den tiden var hockeyns ekonomi ganska bra. Däremot tog fotbollen pengarna från hockey. Hockeyn fick in ganska bra med pengar då Globen var ny och vi hade ett snitt på 10 000 åskådare. Det blev mycket pengar på det då. Vi blev då också anklagade för att ha värvat dyra spelare, men vi gjorde det inom vår budget. 
– Då låg hela ekonomin under AIK centralt. Sedan hade vi som divisioner som drevs som egna bolag där alla hade sin egna budget. 

Redan vid den här tiden var det framför allt fotbollen som gällde för styrande personerna i klubben. 
– Det var fotbollsstyrt även om det var hockeyn som drog in pengarna. Fotbollen kom inte upp på banan ordentligt förrän i mitten på 1990-talet, efter hemma-EM (1992) och USA-VM (1994). Först då började publiken komma till fotbollen.
– När AIK 1986 spelade SM-final mot Malmö FF på Råsunda kom det bara 7000 åskådare. Det var lite andra tider då. 

Om du ser till det AIK du växte upp i, hur tänker du kring klubbens hockeyverksamhet idag?
– Laget som gick upp i högsta serien 1959 var ett lag där 15 av 18 spelare kom direkt från St. Erikscupen. Vår kedja (Anders Parmström, Lennart Selinder, Göran Svensson) var med våra 17 år yngst. Vi var födda 1942 och sedan var et ett gäng födda 1940 och 1941. Utifrån kom Berndt Arvidsson från Wifsta/Östrand och “Pelle” Zellén från MP. 
– I laget var det även väldigt mycket fotbollsfolk. "Kurre" Andersson var med “Jimpa” Nildén, “Kjelle” Pettersson, ”Liston” (Lennart Söderberg). 
– När vi kom upp spelade vi första matchen mot Leksand, som såklart var storfavoriter. Vi spelade 3–3 och vår Kycklingkedja gjorde alla tre målen. Då blev vi satta på kartan. Man måste sticka ut för att komma på den kartan, vilket vi gjorde. ”Svirre” gjorde alla tre målen. Jag passade fram till två och ”Sillen” till ett. Då blev det också mycket skriverier kring oss. 
– Under hela 1960-talet var vi bra. Först kom Bert-Ola (Nordlander) och sedan ”Honken” (Leif Holmqvist), men stommen var det här gänget där även ”Antik” (Anders Johansson) och ”Lill-Tumba” (Björn Larsson) ingick. Det var mycket en AIK-stomme. Och inte som nu när man värvar minst halva laget varje säsong, men det är såklart också så att livet förändras. 

“Blev övermodiga efter SM-guldet”

Med tanke på vad du säger, hur känns det i ditt AIK-hjärta då laget sladdar i andradivisionen?
– Det var ganska tufft när man skapade elitserien. Från början var det 16 lag där man skulle slå ihop division 1 Norra och Södra till tio lag säsongen därpå. Jag var tränare då och jag tycker att det var en nystart på det mesta då. 
– Här kom många nya in efter bra rekryteringar plus att vi hade bra egna spelare. Jag vill påstå att det mynnade ut i gulden 1982 och 1984. Det var samma bas-trupp då. Jag var tränare fram till 1980 och bastruppen bestod av bland andra “Leffe” Holmgren, ”Råttan” (Rolf Edberg), "Bengan" Lundholm, “Uffe” Isaksson, Lars-Erik Ridderström, Mats Ulander och så vidare. Vi hade åtta man i Tre Kronor. 
– Dom som skapade det här var i första hand Lasse Norrman, Janne Juhlin och Sven Bergqvist… Jag vill påstå att jag också var med en hel del där. Det var inte en enda rekrytering utan att vi satt där tillsammans och bestämde ”Dom här spelarna vill vi ha”. Samtidigt var det inte så många värvningar. 
– Dessutom var vi ett lag, precis som Leksand, ville spela hockey och inget ”dunka, dunka”. Det var mer spel. Då var det väldigt lätt att få spelarna vi ville ha och dom kostade inte lika mycket som en spelare gör idag. 

Anders Parmström fortsätter:
– Jag vill påstå att AIK blev lite övermodiga efter SM-guldet 1984. Vi var kvar i elitserien något år efter, men sedan hade vi en säsong i division 1. 
– ”Bäckis” (Per Bäckman) kom in och gjorde ett kanonjobb, men han ville spela en viss typ av hockey samtidigt som han hade en stark position. Han plockade då bort en del spelare som andra ville kvar. Jag har ingenting emot det, men det blev, som sagt var, lite högmod då. 
– Tillexempel hamnade AIK:s kapten, “Bosse” Ericson, i Södertälje. Dessutom blev det ett stort hål då Per-Erik Eklund gick till Philadelphia. Vi trodde att vi var lite bättre än vid var. 
– Vi fick ändå ihop ett nytt ganska bra lag. “Bosse” Berglund kom och han var bra. Sedan var jag själv med och rekryterade (Patrick) “Putte” Ericsson från Brynäs, Tomas Strandberg från Västerås, Björn Ahlström från Hammarby och för att inte tala om “Micke” Nylander från Huddinge. Vi hade Åke Lilljebjörn i målet. Hela högen var landslagsmässiga. Vi tog även hem Börje Salming till Sverige. Han och Margita ville bo i Vaxholm eftersom hennes syster bodde där så jag lade ner mycket tid på honom och vi hade en bra relation. 
– Efter den här tiden var jag borta från AIK. Klart att jag gick på matcherna, men jag satt inte i någon styrelse eller var involverad i hockeyn. 

“AIK hade inget riktigt lag på den tiden”

Är det här du känner att det börjar gå åt fel håll för hockeyn?
– Nu kan jag inte alla detaljer, men så pass mycket för att veta att 1990-talet blev en konstig period. Det var inget hockeyfolk som satt med och jobbade i huvudstyrelsen eftersom dom avgått allihop. 
– Då köpte man in den här ”tjeckkedjan” (Martin Procházka, Otakar Vejvoda och Pavel Patera). Det här var då även Hjallis Harkimo kom in i bilden, Jokerit-gubben. Den kedjan var väldigt bra, men AIK hade inget riktigt lag på den tiden. Inte heller några pengar. Jag hjälpte själv AIK med att få in pengar utan att vara engagerad. Några miljoner här och några miljoner där fick jag in. 
– Här försvann lite av själen i hockeyn. Det måste finnas en själ i ett lag annars tappar du din identitet och då blir det svårt. 
– Hjallis tog hit finska coacher, assisterande coacher och allt vad det var. Han kunde ingenting om det här utan var en seglare och business-kille. Till och med Thomas Johansson, som var i Jokerit, kom över och spelade någon säsong i AIK. Han var ju Djurgårdare, men Hjallis bestämde att han skulle till AIK. 
– Från mitten av 1990-talet och framåt, fast vi hade den här fantastiska ”tjeckkedjan” och bra spelare över lag, tappade AIK lite av själen. Det blev inget riktigt AIK kvar och det där är svårt att ta på. Vi var nere i rena skiten och då insåg Hjallis att det här inte gick att tjäna pengar på. 

Hjallis Harkimo hade vid den här tiden en ägarposition i AIK. 
– I början av 2000-talet hörde AIK av sig till mig och ville att jag skulle vara med och förhandla bort Hjallis ägande eftersom jag kände honom lite grann. 
– Jag vet inte hur många procent Hjallis hade. Det var nog en del samtidigt som han styrde och ställde allting. Då förhandlade jag med hans finanschef för att lösa ut Hjallis från AIK. Hjallis förlorade runt 13 miljoner på den affären. I början behöll han ändå några procent i AIK av skatteskäl under ett antal år. Annars skulle det ha blivit ännu dyrare för honom. 

Ser du att det finns ett svart/gult hjärta och själ i dagens AIK?
– Det är en fruktansvärt svår fråga…, säger Anders Parmström som tystnar och tycks tänka efter en stund innan han fortsätter:
– Jag vill inte vara för kritisk. Vi var på gång 2011, 2012 och bland annat uppe och spelade semifinal. Vi slog HV71 och åkte sedan ut i semi mot Färjestad ett år. Säsongen efter slog vi ut Luleå, men åkte mot Färjestad i semin. Då såg det rätt bra ut med bland andra Robert Rosén, Viktor Fasth och (Richard) Gynge.  
– Efter det har allt bara gått utför. AIK har helt enkelt inte hängt med i den pengadans som krävs för att hänga med. Vi har inte heller haft, tycker jag, en stabil utveckling på ledarsidan. Det är för få som är kopplade till AIK Hockey.

Kängan: “Dom kunde ingenting om hockey”

Kan du utveckla hur du menar?
– I styrelsen, i och runt omkring laget och så vidare. Det var (Anders) Gozzi som inte var så lätt att jobba med alla gånger. Christian Sandberg och (Daniel) Bång var rätt bra vid den tiden…

Personerna du nämner nu är ändå killar med AIK-hjärta. 
– Visst är det så, men dom var inte tillräckligt många. Där blev det schismer, vilket AIK är bra på. Det är för övrigt många klubbar som är det. 
– Det kom in ett gäng som skulle styra och ställa, vilket dom också gjorde. Bland annat (Jonas) Galotta och hans följe som slog ut allt annat. För att ersätta Gozzi satte dom in Daniel Rudslätt som sportchef, en fantastiskt duktig kille. Han hoppade av eller fick lämna och Galotta var i allra högsta grad inblandad i det där. Rudslätt och ”Frasse” (Rikard Franzén) fick grishuvuden placerade på sina bilar medan Galotta åkte runt i sin Ferrari för att värva spelare och tränare. 
– Det var flera tränare i Sverige som ringde till mig för att fråga ”vad är det här för skit?”. Jag svarade ”se upp”. Plötsligt stod Peter Nordström i båset och man sparkade ut Peter Gradin.
– Dom som kom in där, ett gäng kring Galotta, skulle revolutionera hockeyn i AIK. Jag vet faktiskt inte vad dom hade för målsättning. Dom kunde ingenting om svensk hockey, spelare, klubbar, tränare och så vidare. Ingen av dom hade något nätverk utan ville bara in och rota i AIK. Även Johan Segui var inland i det här med Galotta. Jag vill påstå att det var ett gäng som över huvud taget inte kunde idrott. Dom körde över allting och det lider vi av nu. 
– Det har varit svårt att jobba i AIK efter det här även om det kommit in någon som lagt in tio miljoner under tre år och så vidare, men det är ingen som tar tag i det där på rätt sätt och så har det inte varit sedan semifinalerna 2012. Närmast att gå upp igen var 2016 då Karlskrona gick upp i stället. Sedan dess har vi aldrig varit i närheten. 

Vill se mer AIK-hjärta

”Ankan” Parmström vill se mer AIK-hjärta i verksamheten. 
 – Sportsliga ledningen och styrelsen kämpar på, men det är för lite AIK:are i AIK. Det har jag sagt till dom också, att det ska vara mer AIK:are i både styrelsen och den operativa verksamheten. 
– ”Blomman” (Anton Blomqvist) kämpar på. En bra kille, men han har inte den erfarenheten som krävs på den här nivån. Så jäkla lätt är det inte. 
– Vad finns det annars som representerar AIK på den sportsliga sidan? Var är alla?

Vad tror du krävs för att AIK ska bli ett topplag i SHL igen?
– Det behövs såklart pengar, men framför allt behöver man samla ihop sig och se över hela organisationen. 
– Vi spelar i andraligan i J20 (AIK missade J20 Nationell Top 10), reds anm.), men vi ska alltid ligga i förstaligan med det laget och J18. Så har AIK Hockey alltid byggts. Under 70 och 80-talet var vi kanonbra på juniorsidan. Nu är vi bara bra och inte kanonbra. 
– I mina ögon… Alla behöver inte vara AIK:are som jag är, men det ska finnas så man känner att det här är AIK-hockey. Det finns det inte nu. Sedan bör man stapla upp en treårsplan. Längre går inte att ha när man bygger upp det finansiella och ska göra den mycket starkare. 
– Ska jag samma sammanfatta allt så skulle jag säga att det är för lite AIK i AIK Hockey, avslutar Anders ”Ankan” Parmström.

TV: Studio Oddset med fokus på Linköping och Tre Kronor