“Jag mådde fruktansvärt dåligt – det är den mörkaste perioden i mitt liv”

För ett och ett halvt år sedan omkom den 17-årige SSK-målvakten Louise Hård tragiskt i en bilolycka. 
En av hennes bästa vänner, Klara Larsson, nu i Leksand, öppnar nu upp om sorgen efter kompisens bortgång.
– Det var det värsta jag varit med om, jag kommer ihåg det samtalet som igår, berättar Larsson. 

LEKSAND (Hockeysverige.se)

Klara Larsson hade sommaren 2021 just lagt sin tredje säsong i Södertälje bakom sig. Hon hade börjat fundera över vart den fjärde säsongen i SSK skulle ta henne och tankarna fanns på att hon skulle jobba på Maria Rooths hockeyskola. Då fick hon ett samtal hon aldrig skall glömma. 
– Det var det värsta jag varit med om. Jag kommer ihåg det samtalet som igår. Jag hade precis kommit till jobbet som väktare på Securitas och skulle jobba på Södermalm. När jag precis kommit till vaktlokalen och stod bytte om ringde Micke (Norrgran, pappa till Louise Hård) mig. Vi pratar ibland i telefon så jag tänkte att det var som vilket samtal som helst, berättar Klara Larsson då hon minns tillbaka på dagen hon fick beskedet att en av hennes bästa vänner, Louise Hård omkommit i en trafikolycka utanför Södertälje. 

Klara Larsson fortsätter:
– Micke frågade vart jag var och gjorde. Han ville försäkra sig om att jag inte körde bil. Sedan sa han ”Det här är jättesvårt för mig att berätta så du får ha tålamod”.
– Jag tänkte att han skulle säga att han inte hade tid att slipa mina skridskor eftersom jag och ”Lollo” skulle vara ledare på Maria Rooth veckan efter. Efter det säger han att ”Lollo” dog dagen innan…, säger Klara Larsson som tystnar en stund innan hon fortsätter:
– Jag fattade inte vad det innebar när han sa det. Det var så konstigt och overkligt att höra det där. Jag tror att jag hamnade i någon sorts chock. 

Hur tajta var du och Louise Hård?
– Väldigt tajta. Det var inte så att vi umgicks jättemycket privat utan vi hängde någon gång ibland med varandra, men vi hängde jämt i ishallen under träningarna. ”Lollo” hörde ofta av sig till mig. Hon ville kanske bara snacka eller fråga om vi skulle gå ut och äta. Det var många sådana spontana grejer. 
– ”Lollo” var väldigt speciell och för mig var hon väldigt enkel att vara med. Jag har alltid känt mig väldigt trygg och bekväm med henne. Jag har inte upplevt det på samma sätt med någon annan kompis. Det blev att jag i relationen till ”Lollo” kände henne som en syster. 
– Vi kunde prata om vad som helst och hänga med varandra utan att säga ett ord. Vi bara var och allt var så enkelt. 
– Jag kommer ihåg ett tillfälle då jag var ute och promenerade och ”Lollo” ringde. Hon frågade om jag kunde komma och hämta henne eftersom hon slutat skolan och det var förseningar med bussen. Jag hade en halvtimme att gå hem. Sedan skulle jag ta bilen till Huddinge, vilket betydde en halvtimme till, för att sedan bara köra hem henne till Salem. ”Ja, varför inte?” 
– Det skulle jag inte göra för någon annan för jag gillar inte att vara Taxi åt folk, men med ”Lollo” var det en självklarhet. Det var nog för att hon betydde mycket för mig och stod mig väldigt nära. 

“Jag var väldigt trasig under den perioden”

Samtidigt som Klara Larsson själv mådde dåligt över det som hänt ville hon finnas där för familjen. 
– Jag mådde fruktansvärt dåligt och det är den mörkaste perioden i mitt liv. Jag var väldigt trasig under den perioden. 
– Det som var skönt var att jag fick vara hemma hos Micke och Jessica. Jag sov över hos dom några gånger och bara hängde där för att jag kände att jag inte riktigt klarade av att vara hemma själv, säger Klara Larsson samtidigt som blir blank på ögonen. 
– Jag hade inte riktigt någonstans att ta vägen för jag visste inte vem jag skulle vända mig till. Ingenting kändes rätt. Jag kunde inte åka hem till Linköping hela tiden och vara där även jag var det också en del. 
– Jag hade Micke och Jessica nära. Att få vara hemma hos dom och på något sätt bearbeta sorgen tillsammans, finnas där för varandra, var något väldigt fint på något vis. 

Louise Hårds har en lillasyster, Bianca, som Klara Larsson också står nära. I en tidigare intervju med hockeysverige.se berättade hon om henne:
– Hon har betytt väldigt mycket. Speciellt under Stora Coop-cupen i våras. Vi hade ingen mer målvakt än jag. Då fick vi ta in Klara som andramålvakt. Innan varje match var jag jättenervös och ville verkligen inte göra några fel. Klara peppade mig att köra vidare och våga utmana mig själv i målet. 
– I periodpauserna sa hon vad jag gjorde bra eller om det var något jag behövde tänka på. Det här hjälpte mig väldigt mycket och fick upp mitt självförtroende.

I samma intervju berättade Klara Larsson om Bianca Hård:
– När jag tittar på Bianca ser jag många likheter med hennes storasyster både på och utanför isen. Bianca är en lika varm och härlig person och sprudlar av energi precis som ”Lollo”. Man blir glad bara av att vara i närheten. Sen ser jag såklart även likheter på isen då Bianca har en nästintill identisk spelstil som Lollo. 
– Den gångna säsongen har Bianca utvecklats väldigt mycket. Hon har tränat hårt och gjort allt med ett leende. Hon avslutade den med en helt fantastisk insats under en cup i Enköping i våras. Det tycker jag säger mycket om hur stark hon är som person. Om hon fortsätter att utvecklas i samma takt kan hon gå hur långt som helst tror jag. ”Bibbi” är ung och har framtiden för sig. 

“Det här stora leendet då hon sken upp är det första jag tänker på”

Klara Larsson:
– Jag och Bianca träffas i ishallen och jag har stöttat henne på träningar både före och efter att det här hände. Bianca är en superhärlig tjej som jag tycker om jättemycket. Ses vi så snackar vi, men hon är nio år yngre än jag så det är lite åldersskillnad mellan oss. Samtidigt är det inget som märks så jättemycket. 

Vad är det första du tänker på om jag säger ”Lollos” namn?
– Hennes skratt, säger Klara Larsson samtidigt som hon själv spricker upp i ett leende.
– ”Lollo” var jämt väldigt glad av sig och skrattade mycket. Det här stora leendet då hon sken upp är det första jag ser och tänker på.

Är det här fortfarande jobbigt att prata om?
– Det är inte lika jobbigt nu som för ett år sedan, men det är såklart känsligt och jag känner tårarna kommer och jag är darrig på rösten. Det är ändå inte så att jag undviker att prata om det på något vis. Om någon frågar något så är det helt okej. 

Klara Larsson har haft en lång resa till SDHL. Hon började karriären som målvakt i Linköping. 
– Min tid i Linköping var väldigt bra. Jag spelade med killar från jag var nio år till att jag flyttade. Jag har alltid trivts och behandlats jättebra där samtidigt som jag haft en bra miljö att utvecklas i. 
– Sedan började jag spela med tjejer då jag var tolv år. Då spelade jag bara matcher med tjejerna, men sedan började jag även träna med det laget mer regelbundet. 
– Det har varit lite blandat, upp och ner tycker jag. I början var det bra, men under senare åren var det sämre. 

“Spelade ingen roll vad jag gjorde – jag fick ändå inte chansen”

Trots att hon var lovande fick hon aldrig chansen till spel i Linköpings A-lag. 
– Lite besviken var jag kanske. Jag blev målvakt väldigt sent och hade inte kommit så långt i min utveckling så jag kan till viss del förstå det. Jag fick ändå träna med SDHL-laget några gånger och gjorde helt okej ifrån mig. 
– Jag kanske inte kände att jag måste fått spela, men jag hoppades dom hade sett min potential och velat behålla mig. När jag nämnde att jag ville lämna efter gymnasiet kändes det som att det aldrig fanns något intresse eller vilja från Linköpings håll att ha kvar mig. 
– Sista säsongen kände jag mig väldigt åsidosatt för en annan målvakt i laget. Jag tyckte inte att det hade med prestation att göra eftersom den målvakten inte alltid var bättre. Hon kom inte på alla träningar, men fick spela hela tiden. Det spelade ingen roll vad jag gjorde på träningarna, jag fick ändå inte chansen.

Vad låg bakom beslutet att lämna Linköping?
– Dels var det att jag inte fick chansen. Det kändes som Linköping inte trodde på mig. Jag kände också efter att ha spelat där under tio år att jag ville se något annat. Byta miljö, få nya tränare och lagkamrater. 

Flyttade till SSK: “Gynnat min utveckling väldigt mycket”

Ny klubbadress blev då Södertälje. 
– Det var inte min plan från början. Jag var och provtränade med Karlskrona innan. Det var Karlskrona jag egentligen var mest sugen på. I Södertälje hade jag före detta lagkamrat, Daniela Karlsson. Jag hängde med henne dit och provtränade. Egentligen var det för att jag ville träffa och hänga med henne lite.
– Det blev att jag åkte till Södertälje flera gånger. Jag fick mer och mer kontakt med tränarna och dom visade ett stort intresse för mig. Då blev det naturligt att det till slut var dit jag ville gå. Samtidigt var det smidigt eftersom det var nära hem till Linköping. 

Hur utvecklades du som målvakt under dina år i klubben?
– Jag fick väldigt mycket speltid och en stor roll i laget, vilket jag tror har gynnat min utveckling väldigt mycket. Jag har fått spela många matcher och varit en avgörande spelare. Det tror jag har varit nyttigt. 
– Sedan har jag haft regelbunden målvaktsträning. Dels med föreningen där juniormålvakterna och vi från damlaget var med en till två gånger i veckan. Första åren hade jag även egna is-pass med Calle Brattenberger. Där nötte vi teknik och annat som jag behövde. 
– Sista två åren hade vi Martin Sjöberg. Han var med på våra träningar, matcher och hjälpte till med det han kunde. Jag tycker ändå att jag utvecklades mycket under dom fyra åren. Kanske inte lika mycket sista två åren, men det finns såklart förklaringar till det. 

Vilka är förklaringarna till det?
– Om vi tar tredje året så var det coronasäsongen. Den tog slut i oktober och sedan fick vi inte träna på några månader. Vi gick på is i januari eller februari, men då var det bara träningar. 
– Förra säsongen var väldigt jobbig på flera olika sätt. Först det här med ”Lollo” och sedan hade jag skadebekymmer och sjukdomar.

“Jag har aldrig åkt så här mycket bil”

Inför säsongen 2022/23 valde Klara Larsson att flytta till Borlänge och inledningsvis spela för Falun. 
– Jag fick ett samtal i mars förra året. Det var Filip (Myreskog) som ringde. Han hade hört mitt namn eftersom jag hade haft lite kontakt med Leksand under senaste fyra åren, men det hade aldrig blivit någonting tidigare.
– Han frågade direkt om jag var intresserad av att komma till Leksand, men att jag då skulle bli utlånad till ett Division 1-lag. Jag sa varken ja eller nej i början, men att jag var öppen för förslag. Ganska snabbt räknade jag ut att det stod mellan Mora eller Falun eftersom det var dom två närmsta klubbarna geografiskt och båda hade kommit upp i Division 1. 
– Jag var mer sugen på Falun eftersom det var närmare hem till Linköping, men jag hade också hört mycket positivt om Falun som stad. Jag visste också att dom bara hade en målvakt så jag tänkte att jag kunde gå dit, vilket jag sa till Filip. 
– Vi hade kontakt senare igen. Då hade Filip haft kontakt med Falun och dom var jättesugna på att få dit mig. Sedan har det rullat på. Jag skrev avtal med Leksand samtidigt som jag skrev kontrakt med Falun. 

Det har varit en hattig säsong för Klara Larsson där hon spelat matcher i Falun och varit reservmålvakt i Leksand. 
– Jag har aldrig åkt så här mycket bil, skrattar Klara Larsson och fortsätter:
– Det har blivit väldigt mycket pendling fram och tillbaka, vilket absolut varit jobbigt och tidskrävande. Samtidigt visste jag vad jag gav mig in på när jag skrev på. Jag hade mentalt förberett mig på att det kunde bli så här. 
– Sedan kanske jag inte var förberedd på att det skulle bli så här mycket som det nu har blivit. Tanken var inte att jag skulle vara så mycket i Leksand som jag nu varit den här säsongen. Det skulle vara ungefär en gång i veckan, men det har blivit Leksand under i stort sett hela säsongen. 

Klara Larsson har spelat en period i SDHL. Övrig tid har hon fått agera reserv bakom Emma Polusny. 
– Jag fick stå tredje perioden mot MoDo för några veckor sedan. Det har varit tråkigt att jag inte fått spela för matcher är ändå en typ av bevis för vad man presterat. Jag tycker ändå att jag stundtals har gjort bra ifrån mig så jag önskar att jag fått mer chanser. 
– Samtidigt var det sagt inför säsongen att jag inte skulle spela någonting eftersom jag var tredjemålvakt. På så vis kan jag inte förvänta mig så mycket mer heller. Jag vet också att jag har en del förbättringsområden som jag måste jobba på.
– Jag känner ett fullt förtroende för att våra ledare väljer den målvakt dom tror är det bästa för laget. Sedan är det tråkigt att det ännu inte varit jag, men jag köper ändå det. 

“Jag vill vara kvar i Leksand”

Hur fungerar samarbetet med Emma Polusny?
– Jättebra. Vi kommer bra överens. I början, när jag var ny, var både hon och Amanda (Johansson) väldigt bra på att ta hand om mig och fick mig att känna mig välkommen. 
– Dom har också stöttat mig på isen då det gått tungt och inte fungerat under vissa träningar. Jag är jättenöjd med den biten. Det är också jätteskönt att vi inte bara är konkurrenter utan även lagkamrater. Jag ser oss mer som lagkamrater och vänner än konkurrenter. 

Hur har situationen förändrats för dig efter det att Amanda Johansson lämnade laget?
– I och med att jag varit med under i stort sett hela säsongen innan Amanda lämnade så har det inte förändrats så mycket. Jag har varit där och en del av laget. 
– När Amanda lämnade fick jag en större roll. Nu är det jag som är andramålvakt på matcher och är i Leksand varje dag och tränar. Det har varit väldigt gynnsamt för mig och min utveckling. Dels att få träna på en hög nivå hela tiden dels vet jag vart jag ska vara. Innan visste jag inte alltid om jag skulle vara i Falun eller Leksand. Det kunde ändras från en dag till en annan. 
– För mig är det väldigt skönt att ha den här strukturen och ordningen. Jag vet att jag ska vara här hela tiden och kan planera mitt liv utefter det. Det har gått snabbare för mig i utvecklingen då jag fått vara med här på heltid. För mig har det bara varit positivt.

TV: Studio Oddset Hockey - med målvakterna i fokus