När svensk damhockey växte fram ordentligt var Åsa Elfving en av Damkronornas ledande spelare. 
Nu har hon valts in i svensk hockeys Hall of Fame och i Old School Hockey berättar hon bland annat om äran att bli invald samt hur damhockeyn växte fram och förändrades under hennes tid som spelare.
– Jag har verkligen fått vara med när damishockeyn utvecklats i Sverige men också fått kämpa mot fördomar och att få förutsättningar att få utvecklas som spelare, säger hon till hockeysverige.se. 

Åsa Elfving är en av svensk damhockeys pionjärer. Nu har hon, tillsammans med Camilla Kempe, valts in i Svensk Hockeys Hall of Fame. 
– Jag kommer verkligen ihåg hur jag som liten tjej blev ett hängivet MoDo-fan och hur det fick mig att BESTÄMMA mig för att jag också skulle spela ishockey. Som tur var hade MoDo en damverksamhet som välkomnade ett barn till sin verksamhet. Då fanns inget seriespel, inget SM, inget landslag. 
– Jag har verkligen fått vara med när damishockeyn utvecklats i Sverige men också fått kämpa mot fördomar och att få förutsättningar att få utvecklas som spelare. Jag är så tacksam för allt som MoDo Hockey, Nacka Hockey, Södertälje Sportklubb samt Svenska Ishockeyförbundet gett mig möjlighet att få uppleva som spelare, tränare, hockeyförälder, läkare, ledamot i styrelser och kommittéer. Att det idag är självklart att ishockey är en sport för tjejer och att det växer och utvecklas är fantastiskt att se. Därför extra stort att få min utmärkelse på U18-VM Dam en turnering jag inte ens kunde drömma om när jag tog mina första skär, berättar Åsa Elfving för hockeysverige.se inför hyllningen. 

“Varför ska bara han få spela hockey?”

Svensk damhockeys bredd står sig starkare än någonsin. I dag kommer det fram nya spelare varje säsong som visar i internationella matcher att de håller hög klass. Men om vi backar klockan lite, tillbaka till 1980 och 1990-talet så var det då Sverige började visa upp sig på allvar inom damhockeyn. En av landslagets ledande spelare då var Åsa Elfving.

Åsa Elfving är fostrad i MoDo, men hade även en mycket fin karriär i Nacka. Hon har tidigare varit Damkronornas läkare, men harr även tränare för sina barn i Södertälje. Nuförtiden är hon överläkare på Södertälje sjukhus och styrelseledamot i SSK.

Elfving bor också i Södertälje, och det är vi träffar henne för den här pratstunden om hennes karriär och svensk damhockeys utveckling.
– För mig var det naturligt att börja med hockey, men nu efteråt inser jag ju att det kanske inte var så himla naturligt ändå. När jag växte upp i Ö-vik på 70-talet hade MoDo en väldigt bra period och vann också SM-guld 1979. Det var en väldig hajp kring hockeyn och hela familjen gick på matcherna. Brorsan (Per Elfving, bl a MoDo, Husum, Hammarby och Nacka) och jag klippte ut allt om hockeyn som stod i lokaltidningen. Där skrev man ju självklart också bara om MoDo Hockey. Problemet var att det stod om MoDo på båda sidorna av tidningsbladen så man visste inte vilken av sidorna man skulle klippa ut, skrattar Åsa Elfving och fortsätter:
– Tjejer och killar spelade alltid hockey tillsammans på rasterna i skolan. När brorsan började spela hockey kände jag att: ”men jag då, varför ska bara han få börja spela hockey”? Han var dessutom två år yngre än jag. Då hade MoDo ett damlag och en av brorsans kompisars faster spelade i det laget. Då fick jag åka dit och vara med där.

Då var Åsa Elfving endast nio år gammal.
– Jag kommer ihåg då jag i skolan berättade för fröken att jag också skulle få börja spela hockey. Det var stort för mig att få börja spela hockey på riktigt. Sedan spelade jag även fotboll (senare i Division 1 med Älvsjö) och det var egentligen min huvudidrott under tonåren. Där fanns det serier och tävlingsverksamhet vilket inte fanns på samma sätt inom hockeyn. Hockeyn tränade man en gång i veckan, kanske klockan nio på lördagsmorgonen. Sedan var det en cup, Gurkacupen, som vi åkte iväg på i slutet av säsongen.
– Första säsongerna fick jag inte vara med och spela i den eftersom jag var så pass liten. Jag tränade egentligen bara under flera år innan jag fick vara med och spela någon match.

MoDo var en av de första klubbarna att över huvud taget ha damhockey på programmet.
– MoDo/Timrå bildades redan 1969. Drivande i den verksamheten kring damhockeyn var bland andra ”Kabben” Berglunds fru Astrid. Hon var en av lagledarna. Ulla Jonsson hette den andra.

Var damhockeyn något naturligt i Örnsköldsvik runt 1979 eftersom den i Stockholm vid den här tiden fick vara i ishallarna på nåder?
– Nej, det var inte något naturligt. För mig var det däremot ganska naturligt eftersom jag tyckte att det var så roligt, men jag var ganska ensam om det bland tjejerna. När man är liten tänker man inte så mycket på om man är tjej eller kille och inte heller på vilka begränsningar man har. I alla fall tänkte inte jag på det.

Fick du respekt med dig bland grabbarna för ditt hockeyspelande?
– Ja, det tycker jag nog. På skolgården fick jag det då vi spelade. Det var aldrig så att jag bara fick vara med på nåder.

Åkte till USA: ”Där blev hockeyn blev min huvudidrott”

Säsongen 1984/85 får Åsa Elfving vara med i det första Riksmästerskapet i ishockey som spelades i Sverige.
– Jag hade spelat i A-laget hela tiden. Eftersom det bara fanns ett A-lag i Modo så kändes det inte så konstigt. Däremot var det jättestort att åka iväg och spela i Stockholm.
– Jag upplevde aldrig att det blev något speciellt uppmärksammat att det startade ett Riksmästerskap och det skulle dröja länge innan det skulle bli någon hockeyboom på damsidan.

Under första åren Riksmästerskapet spelades var MoDo, Nacka och Diö väldigt överlägsna.
– Vi spelade ju inte mot så många andra lag eftersom det nästan inte fanns några serier. Jag kommer ihåg att vi spelade mot några finska lag och så vidare, men vi spelade inte många matcher under en säsong.
– Jag flyttade ner till Stockholm 1990 för att plugga, men jag hade även varit över till USA och pluggat ett år under gymnasiet. Det var nog också där som hockeyn blev min huvudidrott. I USA är det så att du idrottar i skolan och där är förutsättningen densamma för killar och tjejer. Då var det plötsligt träning varje dag och match två gånger i veckan. Det här var så himla roligt och dessutom fick jag spela med de som var ungefär jämngamla. Som mest skiljde det tre år. Under det här året startade även första landslaget. Det var några MoDotjejer som kom med där och jag minns att jag tänkte att kan de komma med så måste jag kunna vara med också. Då bestämde jag mig verkligen för att köra på med hockeyn.

Det high school Åsa Elfving åkte över till i USA var inte en vanlig hockey-high school som många svenska spelare åker över till idag.
– Nej, det här var ett utbytesprogram där man bara skickar utbytesstudenter till privata internatskolor. Det var jättebra undervisning och jag gick på en skola som var rankad fyra i USA då det gällde undervisning. När jag kom hem efter det kunde jag tenta av de flesta ämnena ganska enkelt.
– Idrotten är ofta stor i skolan och så var det där också. Den här skolan låg i New England. Där och borta i Minnesota är hockeyn som starkast i USA.

Hur var det att komma över till Northfield Mount Hermon School själv som svensk och plugga vid den här tiden?
– Det var skoj och annorlunda. Jag var ganska självständig då. Mamma hade legat väldigt mycket på sjukhuset och pappa var ute och reste en hel del. Det innebar att jag och brorsan fick sköta oss själva ganska mycket och var vana att ta mycket ansvar. Sedan kommer man till en skola i USA där man ska be om lov för allting. Man skulle bland annat ha pappas tillåtelse för att cykla om man lämnade skolområdet. Jag kommer ihåg när de drog reglerna första kvällen på skolan, jag trodde det var ett practical joke, skrattar Elfving.

Häftiga VM-upplevelsen: “Inte beredd på det”

Säsongen 1989/90 får så Åsa Elfving debutera i landslaget när förbundskaptenen Lars G Karlsson plockar med henne till VM i Ottawa.
– Det var en jättestor grej att få spela med landslaget. Då var det inte mycket landslagsverksamhet. Man samlades och sedan åkte vi till VM. Vi kanske hade en träningsdag eller liknande innan. Första åren fanns det bara VM, EM och inga andra turneringar.
– Mitt första VM jag var med i gick i Ottawa, i Kanada. Jag kommer så himla väl ihåg min första match där. Vi spelade mot just Kanada och i den turneringen hade de rosa tröjor, vilket kändes lite, ja, ja…, skrattar Elfving och fortsätter:
– Det var invigningsmatchen i VM. Arenan var nedsläckt men vi skulle gå ut och sätta oss i båset eftersom det var någon show innan. Då var arenan verkligen fullsatt och jag var nog inte riktigt beredd på det, att det skulle vara en helt hysterisk arena som vi skulle gå in i. Jag var ju van med att det var mamma, pappa och de andra föräldrarna på läktaren. När vi satt där drog dessutom arrangören av något fyrverkeri precis bakom ryggen på oss.

Matchen mot Kanada började, trots alla nya intryck, bra för svenskorna.
– Vi tog ledningen med 1-0, men det kanske var i ren chock som vi lyckades göra mål. Jag passade fram till Lisa Plahn som gjorde det målet. Sedan förlorade vi med 15-1. Kanada malde ner oss skulle jag nog säga, trots att vår målvakt storspelade som vanligt.

Vilka var drivande i det här landslaget du kom upp till 1990?
– Det var Kristina Bergstrand som var drivande. Hon verkligen älskar att träna, tävla och ger alltid 100 procent. Dessutom var hon riktigt duktig med den tidens mått mätt.

Tog ni rygg på henne eller hade ni yngre tjejer mest en stor respekt för henne?
– Det hade man ju, men även Lisa Plahn var en duktig och drivande spelare då.

Flyttade till Nacka för att plugga – vann sex SM-guld

Säsongen därpå, 1990/91, lämnar Åsa Elfving ånyo MoDo, men den här gången stannar hon i Sverige och väljer spel för Nacka där hon blir lagkamrat med just Kristina Bergstrand och Lisa Plahn.
– Jag flyttade till Nacka eftersom jag skulle börja läsa till läkare på Karolinska då. Om jag skulle fortsätta spela hockey så var det bara i Stockholm som jag kunde bo i och kombinera det. Att exempelvis gå på skolan i Umeå och pendla kändes inte som någon bra lösning.

Hur fungerade det att plugga en ganska tuff läkarutbildning samtidigt som du spelade hockey på elitnivå?
– Jag tycker att det fungerade jättebra. För det första måste man tänka på vilka träningstider vi hade eftersom de alltid var sent på kvällarna. Jag hade hela min skoldag, sedan hade jag några timmar som jag kunde gå hem och plugga, och efter det, som det sista jag gjorde, var att åka och träna.
– För mig var det bra att det var dåliga träningstider samtidigt som vi inte tränade i samma utsträckning som tjejerna gör nu. Det fanns bara inte möjligheten att träna på is i den mängd som vi borde ha gjort.

Som läkare i både Nacka och landslaget figurerade den tidigare NHL-spelaren Leif Svensson, som också hade pluggat till läkare parallellt med att han spelade hockey på yttersta elitnivå.
– Han var läkare för oss i Nacka ett år och jag minns att jag tyckte det var häftigt att det kom en gammal NHL-spelare som dessutom var läkare. Han jobbade på Södersjukhuset, så jag stötte ihop med honom några gånger under min studietid.

Redan första säsongen i Nacka får Åsa Elfving vara med om att vinna SM-guld. I finalen besegras Alvesta med 9-0. Elfving svarar för en assist. Nacka vinner skotten i en SM-final med 34-8.
– För mig kändes det jättestort att få vara med och vinna SM-guld, jättehäftigt.

Uppmärksammades det här SM-guldet i media?
– Nej, så var det inte. Sedan hade dom gjort det smart eftersom man ett tag alltid lade SM-finalen på internationella kvinnodagen (8 mars). Då fick vi alltid lite extra uppmärksamhet i och med att det var just den dagen.

Vad var det som gjorde det här Nacka-laget så pass bra?
– Som jag uppfattade det så var det här ett gäng kompisar som hade hållit ihop ganska länge, tjejer som gillade att tävla. Jag har alltid haft förmånen, både i fotbollen och hockeyn, att spela i lag med tjejer som har tävlingsinstinkt och har roligt ihop.

Åsa Elfving fick vara med och vinna hela sex SM-guld med Nacka, 1991, 1992, 1993, 1994, 1996 och 1998.
– Det jag minns bäst från åren i Nacka är att vi tränade och hade kul ihop. Jag upplevde inte att vi var så tajta i laget. Vi var nog ganska olika som personer. Jag hade lärt känna en del av tjejerna innan eftersom vi hade spelat VM tillsammans och kände väl då att de här tjejerna kanske inte var så farliga.
– Sedan tog tjejerna i Nacka väldigt bra hand om mig, bland andra Lisa Plahn, så jag kände mig välkommen i laget. Dessutom var lagledaren och materialaren väldigt omhuldande. Bland annat var ”Krickans” (Kristina Bergstrand) mamma (Marianne) en av lagledarna.

Lagkapten i första OS-laget

I februari 1998 får Åsa Elfving äran att vara lagkapten för det svenska landslaget som åker till Nagano, för att vara med i det första OS som har damhockey på programmet. Det blir dock ingen lyckad turnering för svensk del, och förbundskaptenen Bengt ”Fisken” Ohlsons tjejer slutar femma.
– Själva turneringen blev lite av en besvikelse. Turneringen i sig var inte heller så annorlunda eftersom det är samma lag, samma domare och så vidare. Hockeyn levde sitt eget lilla liv.
– Skillnaden var mediepådraget runt omkring, både innan och under turneringen. Ibland kunde jag känna att media kunde ingenting om damhockeyn. Vi spelade 1-1 mot Kanada innan OS och efter det byggdes det sådana förväntningar på oss, att vi skulle vara bra bara för att vi spelade oavgjort mot Kanada. Så bra var vi inte riktigt och sedan blev det som ett fiasko eller vad man ska säga. Vi blev femma, men vi kanske skulle ha blivit fyra. Bättre än så var vi inte.

Min upplevelse, jag var på plats i Nagano, var att ni nästan fick vara med i OS på nåder.
– Ja, så kändes det. Samtidigt kändes det på samma sätt under många år. Hela tiden fanns det där hotet om att vi skulle läggas ner, tjejer skulle inte spela hockey, vi var inte tillräckligt bra och så vidare.
– Jag kände mest att varför skulle inte jag få spela hockey? Jag älskar ju den här sporten också. Vi var så bra vi kunde vara utefter förutsättningarna som var givna. Hade vi haft bättre förutsättningar hade vi kanske vi hade blivit bättre. Ser du till tjejerna som börjar nu så går de i Tre Kronors hockeyskola och börjar spela när de är sex år. Får de samma förutsättningar som killarna så är det klart att de kommer att bli jätteduktiga.

Ni var, som sagt var, ganska bra mot Kanada innan turneringen, men sedan kändes laget lojt när det blev skarpt läge i OS, hur kom det där sig?
– Jag kan nog säga att det här OS:et och den här säsongen var nog det av åren som jag spelade i landslaget där vi hade sämst lagkänsla.

Varför blev det så?
– Jag vet egentligen inte och det fanns ingen osämja i laget, men det kuggade inte i.

”Min bästa turnering var definitivt inte OS”

Åsa Elfving kom att totalt spela 83 A-landskamper där OS i Nagano blev hennes sista stora turnering som spelare. Hon kom senare att bli bland annat Team Manager för Damkronorna under en tid.
– Min bästa turnering? Det var nog första turneringen, den i Ottawa 1990. Där får jag också pris som en av lagets tre bästa spelare. Min bästa turnering var definitivt inte OS 1998 i alla fall.
– Vi vann EM-guld i Ryssland 1996. Den turneringen kommer jag ihåg väldigt väl eftersom vi verkligen hade en stark lagkänsla där jag kände att inget lag kunde slå oss. Från den turneringen kommer jag ihåg ett speciellt mål som jag gjorde. Det var mot Tyskland och vi låg under i slutminuten. Pucken låg där framför mål och den skulle bara in. Jag kommer ihåg att jag tryckte in målvakt och allting i målet, skrattar Elfving.

Åren innan EM-guldet och OS kom en ny generation spelare in i laget. Jag tänker då på bland andra Ylva Lindberg (nu Martinsen), Erika Holst, Maria Rooth, Gunilla Andersson, Nina Söderberg, Joa Elfsberg och så vidare. Hur förändrades landslaget i och med deras intåg?
– När framför allt Erika och Maria kom in, som hade spelat hockey sedan de var små, hade de en helt annan teknik och kunde hantera pucken på ett helt annat sätt. De var jätteduktiga och hade ett helt annat hockeykunnande. Dessutom är det ödmjuka tjejer. Det är häftigt att se hur de har växt från att de var jättesmå och nästan inte sa någonting till det att de tagit större och större plats.
– Just Ylvas utveckling tycker jag är jättehäftig. Jag kommer ihåg då hon kom till landslaget och Nacka. Då var hon hur tyst som helst. Då var det svårt att tro att hon skulle vara den som stod och coachade hem ett JVM-brons. Ylva är en väldigt rolig tjej på ett underfundigt sätt, och klok. Jag är inte förvånad över att det gått så bra för henne, inte ett dugg, men det var kanske inte det första man trodde när man mötte henne första gången för hon var verkligen norrländsk och tyst.

Höjdes statusen på Damkronorna när de här tjejerna kom in i laget?
– Det jag kände var att när de här ”småchipparna” kom in och var så där duktiga var jag tvungen att träna lite mer, skrattar Åsa Elfving och fortsätter:
– Om det sedan höjde statusen? Nej, det tror jag inte. Det är väl inte så statushöjande att det kommer in ”småchippar” och tar plats i A-landslaget? När de sedan har blivit äldre så tycker jag att de har höjt statusen på ett fantastiskt fint sätt. Dels var de fina hockeyspelare, men dels även hur de har uttalat sig i media där de gjort det otroligt bra. Sedan gjorde Erika ett fantastiskt jobb på förbundet och Maria med sin hockeyskola. Nog har de höjt statusen, men kanske inte just när de kom in i landslaget. Däremot höjde de kvalitén.

Känd för sitt slagskott

Åsa Elfving var bland annat känd för att ha ett väldigt bra slagskott från blålinjen.
– Det var kanske en av mina styrkor, att just skjuta, åka skridskor och kämpa.

Hur tränade du upp slagskottet?
 – Jag har väl alltid tyckt om att skjuta. Några skottramper fanns ju inte då och jag var inte så smart att jag tänkte på att bygga en själv heller. Jag var väl ute på ”allmis” (allmänhetens åkning) och sköt och tyckte det var kul att skjuta mycket på träningarna. Det är alltid roligt att träna på det man redan är duktig på.

Med tanke på ditt skott, blev det mycket spel i powerplay för din del?
– I klubblaget fick jag nog det, men inte i landslaget eftersom jag inte var tillräckligt bra tekniskt med klubban.

När Åsa Elfving hade avslutat sin karriär som spelare höll hon på att förstöra en match för landslagsstjärnan Erika Holst.
– (Skratt) Det stämmer. Det var på ett landslagsläger där jag var med som läkare. Nu hade man en träning där bara några av tjejerna skulle vara med och träna. Som doktor måste man ju ändå vara med på träningarna. Jag tänkte att då kan jag också vara med lite. Så jag lånade Ylvas skridskor och Erikas klubba som hon hade gjort ordning för match.
– Jag hade aldrig spelat med den typen av klubbor. Vi hade ju träklubbor. Nu var det väldigt roligt att få skjuta med dom här nya klubborna och jag kände att jag sköt bättre nu än när jag själv spelade. Sen gick klubban av och jag minns att jag tänkte att de här klubborna inte kan gå av.

Vad sa Erika Holst när du berättade att du skjutit av den klubba hon lindat och fixat inför matchen?
– Hon skrattade väl bara…

TV: SHL:s tre hetaste MVP-kandidater