Världsmästare. Spelande tränare. Förbundskapten. Kjell Svensson hade en imponerande karriär, framför allt på 1960-talet. I veckans “Old School Hockey” berättar Södertäljeprofilen om när han nobbade ett proffskontrakt med Toronto, tog ut Börje Salming i VM-truppen - och hur det gick till när han blev förbundskapten för Tre Kronor.
– Jag tyckte inte det vanliga jobbet jag hade var rätt för mig. Då tog jag jobbet som förbundskapten i stället. 

SÖDERTÄLJE (Hockeysverige.se)

Kjell Svensson var med och vann VM-guld 1962 i Colorado Springs. Han rankas som en av våra bästa målvakter genom alla tider. Han nobbade ett proffskontrakt med Toronto och är nog den hittills enda målvakt som varit spelande tränare i vår högsta serie. Har dock dålig koll om Herman Carlsson också var det i AIK under en tid på 1940-talet. 

Svensson förknippas med Södertälje SK, men han började sin hockeyresa drygt tre mil därifrån, i Åkers Styckebruk. 
– Jag flyttade därifrån då jag var 15 år eftersom jag bara gick en sjuårig folkskola. Sedan flyttade jag till Södertälje eftersom jag ville spela ishockey, berättar den idag 84-åriga före detta stormålvakten då vi ses för en intervju på ett café i centrala Södertälje. 
– I Åkers hade vi bara kärr och små sjöar vi kunde åka på. Det fanns även en isbana, men där kunde vi inte åka innan det blev riktigt kallt. 
– Jag flyttade hit till Södertälje eftersom jag var idrottsintresserad, men min pappa att vad jag än gjorde så måste jag lära mig någonting. Då skrev han in mig som 15-åring på Scania-Vabis industri och yrkesskola, som det hette på den tiden. 

Där gick Kjell Svensson under tre år. 
– Det gjorde jag parallellt med ishockeyn i Södertälje. När jag kom till Södertälje fick jag fick ta över ”Brand-Johans” (Arne Johansson) gamla grejer. Jag började spel i juniorlaget, men blev andramålvakt bakom (Thord) Flodqvist i A-laget direkt. Sedan debuterade jag i A-laget då jag var 16 år. 
– Redan från början bodde jag här i ett rum, toalett och med egen ingång. Det rummet hade jag i sex år, alltså under tiden jag studerade. Jag hade nästan bara nylonskjortor eftersom det var vad jag kunde tvätta själv. Annars åkte jag hem till föräldrarna, vilket inte var så ofta, men då tog jag tåget till Åkers. Det gick ett klass 3-tåg med tre vagnar. 
– Jag gick färdigt den här industriskolan och fick en befattning på Scania parallellt med en verkstadsutbildning. Min pappa hade en egen verkstadsrörelse i Åkers Styckebruk så jag kunde det där och där ville jag inte vara. 
– Vi var två kompisar (Gösta Hemmingsson och Kjell Svensson) som då bestämde oss, efter ett och ett halvt år, att vi skulle försöka komma in på Stockholms Tekniska institut eftersom det var den möjligheten vi hade med vår bakgrund. Vi fick börja där, men vi var tvungna att först läsa in realexamen. Alla ämnen utom språk. Vi sa att vi skulle köra det där på ett halvår så vi körde på som fan. Han bodde i Järna och jag i Södertälje.
- Vi åkte tåg, 6.43, varje dag. Sedan kom vi hem vi sex-tiden. Under vintertid åkte jag direkt för att träna. Ibland hade vi även kvällskurser i Stockholm för att hinna läsa in den här realexamen på ett halvår och vi klarade det där. 

Kjell svensson och hans vän blev också antagna. 
– Jag gick igenom STI, som det hette på den tiden, på nolltid. Jag gick ut som etta och min kompis som tvåa. Utbildningsmässigt var vi färdiga och då ville jag ha ett riktigt jobb direkt. Jag kunde inte acceptera att enbart spela ishockey för det passade inte mig. 
– Det var då jag flyttade till Småland. Vi hade en lärare på STI som flyttat hem och blev konstruktionschef på Svenska Fläktfabriken i Jönköping. Han sa ”Flytta med mig ner, du får jobb hos mig direkt eftersom jag vet var du kan”.  Då gjorde jag så och spelade ett år i Taberg. 

“Jag var verbal i målet”

Åkers Krutbruk jobbade med material till olika krigsmaterial under Kjell Svenssons uppväxt. Dessutom var det här under senare delen av andra världskriget. 
– Pappa (Gustav) var smed på Åkers Krutbruk. Han var ett energiknippe i sig. Han handgrävde en villa på 120 kvadratmeter med källare. Han tog cykeln dit på kvällen, grävde och cyklade sedan hem för att dagen efter gå till jobbet som smed på krutbruket, så jag är född med mycket energi.
– Sedan byggde han en smedja själv, slutade på krutfabriken och öppnade eget, en smidesverkstad. Så var den tiden, men vem gräver med spade själv en källare på 120 kvadratmeter tre meter ner i marken? Sedan skulle han dessutom få bort massorna, men han gjorde även det själv. 
– Nu var jag liten då, men visst var det lite kring produktionen och kriget som hände. Pappa jobbade inte med produktionen av krut, men jag kan tänka mig att han såklart var involverad i maskiner och allt sådant.  

En av dom som var några år äldre och spelade hockey i Åkers hockeylag var Mats Hallins pappa. 
– Sune Hallin. Jag tyckte han var duktig att spela och den jag såg upp till lite. Is-banan låg i Åkers Krutbruk och inte där den ligger idag. Dit kunde jag sticka när jag ville. 

Var du målvakt redan då?
– Jag kunde vara allting, men var bäst som målvakt. 

Många har vittnat om att du hördes ganska väl som målvakt när du styrde försvarsspelet, fanns det här med dig redan som grabb?
– Det blev så. Människorna runt om sa inte ett ord. Det fanns ingen taktik som det är idag och inga roller. Jag verbal i målet. Kanske inte från början, men jag blev det mer och mer. 

Det Södertälje Kjell Svensson kom till innehöll en rad stora profiler så som Erik ”Epa” Johansson, Sven Thunman, Göte ”Vicke-Hallon” Blomqvist, Lars-Eric Lundvall, Tage ”Sparlågan” Lindberg, Richard Fagerlund, Stig Carlsson, Olle Stenar, Ronald ”Sura-Pelle” Pettersson, Thord Flodqvist och så vidare. 
– Det var inga konstigheter alls. Jag var redan etablerad i Juniorlandslaget, vilket gjorde att jag hade en viss status redan då. På så vis var jag en av dom som accepterades av alla. 

Spelade ni era hemmamatcher på Södertälje IP då?
– Ja, på gamla IP. Själv har jag aldrig spelat i Scaniarinken utan bara varit coach där. 

Hur var relationen med Thord Flodqvist?
– Den var ganska bra. Jag tyckte att jag var bättre, men det tyckte säkert ”Flodan” att han var, skrattar Kjell Svensson och fortsätter:
– Ledningen tyckte också ”Flodan” var bättre, vilket gjorde att jag lyfte härifrån. Det här var när skolan var klar och jag fick ett bra jobb och en bra chef som varit min lärare i dom ämnena jag tyckte var bra. 

Flyttade till Taberg

Säsongen 1959/60 blev det spel i Division 2 för Taberg. 

– Där hade vi bland annat en väldigt bra spelare som hette Kenny Booth. Han spelade senare i Mora. Han och jag var dom stora stjärnorna och vi vann faktiskt den där serien och fick kvala till högsta serien. Det här var under olympiaden så då fick jag åka hem och kvala, vilket var ganska besvärligt. 
– Annars var tiden där helt otrolig. Vi spelade och tränade på en tjärn mitt ute i skogen. För mig personligen gick det väldigt bra och var med Tre Kronor.
– Vi spelade mot gamla Vättersnäs. Det som är en del av HV71 idag. Dom fick hall där väldigt tidigt, 1959. När vi möttes var hela den där hallen full. På den sida jag stod kom sargen in över isen efter att ha lossnat på något vis (Skratt). Jag tyckte det var en trevlig period där nere.

Taberg slutade sist i kvalet efter Brynäs, GAIS och Tranås. 
– På våren efter kvalet blev jag inkallad till militärtjänsten. Då visste jag inte om jag skulle vara kvar i Taberg eller inte. Herman Carlsson var chef för landslaget och även ledare i AIK. Han sa ”kom över till mig”. På det sättet hamnade jag i AIK under tiden jag gjorde min militärtjänst. 
– Egentligen skulle jag hamna någon annanstans i Sverige, men han ordnade så att jag kom till Stockholm. Det kunde inte ledarna i Taberg göra. Sedan blev jag kvar i AIK under två säsonger. 

Hur trivdes du i AIK?
– Jag upplevde att AIK på den tiden bara var fotboll. Vi var något som inte skulle vara i föreningen. 
– Vi hade några bra spelare. ”Ankan” (Anders Parmström) var där ”Sillen” (Lennart Selinder)… (Lennart) ”Liston” Söderberg var back framför mig, Ingemar Johansson, ”Krullo” (Ove Hedberg) och så vidare. Det gick ganska bra för oss.
– Sedan kom det in ett nytt styre i Södertälje. Då fick jag kontakt med Kaj som var informationsdirektör på Scania. Jag fick mer eller mindre ett, det hette inte så på den tiden, men Treniprogram.  Det var egentligen vad jag ville eftersom jag då också kunde spela ishockey. Jag utbildade mig under hela karriären så när jag slutade…

Det gick ganska bra för dig efter karriären också
– Ja, jag kan inte säga annat…

Det återkommer vi till längre fram i intervjun…

Under tiden i AIK fick Kjell Svensson vara med om att vinna VM-guld i Denver Colorado 1962. 
– Då var jag redan på väg bort från AIK. Någon vecka innan vi skulle åka över till VM blev jag skadad i en match mellan AIK och Djurgården. (Hans) ”Tjalle” Mild forsa på mig (slog huvudet i målburens ribba) så jag låg på Karolinska i en vecka. Jag hade fått en hjärnskakning. 
– AIK, det var väl samma sak där, att det var jag som räddade dom. Djurgården hade bättre spelare med (Sven) Tumba och alla dom där, men dom ville såklart ha bort mig.

“Det kunde ha blivit Hawaii”

Trots allt var Kjell Svensson redan uttagen till att spela VM. 

– Det var då ”Klimpen” (Lennart Häggroth) kom in i bilden. Jag visste inte vem det var, men han gjorde två bra matcher. Där var han fantastisk. Sedan fick dom ta bort honom och jag fick stå i stället.

Varför valde man att plocka bort "Klimpen”?
– Han var inte förberedd på det så det kunde ha blivit Hawaii då, men det var aldrig några problem mellan oss. Vi hade ganska olika intressen, men det var aldrig några konflikter eller så och vi vann faktiskt guldet.

Vad var det som gjorde att ni kunde vinna det här guldet med tanke på att ni knappast var favorittippade?
– Ryssarna var inte med. Det var den egentliga orsaken. Annars hade vi inte vunnit. 
- Vi hade ett bra lag som hade börjat växa till sig. Vi var bra även vid VM 1963 i Stockholm liksom under OS 1964. Efter det gick vi ner lite och många av spelarna försvann. Själv hade jag ingen glädje av att spela i landslaget längre. Jag hade gjort mitt även om jag var ung.
– I stället fick jag mer intressen mot uppdragen jag fick inom Scania. Jag ville bli någonting. Vill man inget så blir man inte heller något. 

Borde ni ha vunnit guld vid VM 1963 där ni faktiskt var lite av favoriter tillsammans med Sovjetunionen?
– Det var ett mål mot tjeckerna som det hängde på. Vi slog ryssarna. Och i den matchen var jag bra och räddade laget. Mot tjeckerna fick vi tyvärr stryk med 3-2.

Hade Södertälje som klubb förändrats mycket under dom tre åren du varit borta?
– För mig var inte det vad som var viktiga utan vad jag fick för anställning på Scania. Det andra gjorde jag mer för att jag fortfarande var intresserad. Det ena gav det andra hela tiden till fördel för mitt arbete. 

Blev spelande tränare

Under hans andra säsong efter återkomsten till Södertälje kom en ung kille från Nyköping, Curt Larsson, fram. Han skulle senare bli VM-målvakt och proffs i Winnipeg Jets. 
– Han var så dålig i början (skratt). Jag höll upp i två år och spelade inte så mycket. Då höll vi på att åka ur. Jag kommer ihåg att då vi var i Karlskoga fick jag ta fram utrustningen och spela igen. 
– Som människa hade vi inte mycket gemensamt. Det är inget fel på honom utan han var snäll och trevlig, men jag tycker inte att han var någon bra ishockeymålvakt när han var i Södertälje. 

I Södertälje spelade legendarer så som Eilert ”Garvis” Määttä, Einar ”Kiosken” Granath, Stig-Göran ”Stisse” Johansson, Börje ”Poppen” Burlin, Dick Yderström, Calle Lilja, Hasse Carlsson, Stig Carlsson och så vidare. 
– ”Masen” var med och var nästan sjuklig mot vissa av spelarna. ”Stisse”, att han gick bort för tidigt kan han tacka ”Masen” för. Jag tycker att dom hade en helt annan syn på hur man ska vara vid sidan av. 
– ”Stisse” och många av dom här var begåvningar, men klarade det inte. Jag tog ”Stisse” under mina armar senare och han fick börja jobba hos mig. Det gick hyggligt bra. Då hade det värsta gått över och han förstod vad allt innebar, men det gick inte då att ha med honom som ishockeyspelare eller ledare. Det var tragiskt. Han var en väldigt duktig spelare och fin person.
– Jag pratade med ”Nille” (Nils-Olof Schillström) häromdagen och vi sa just att det var tragiskt att det blev så här. ”Stisse” var den bästa spelare jag taktiskt sett och med hans huvud jag coachat. Jag kunde använda honom överallt. 
– En annan sådan spelare var Håkan Wickberg. Han var en jäkel på att veta var han skulle vara. Stod någon fel på en tekning åkte han och klappade till dom. "Stisse” var en bättre spelare, men Wickberg var en väldig taktiker. 

Efter säsongen 1977/78 lade Kjell Svensson ner sin tränarkarriär. 
– Jag gled ifrån det där ganska snabbt eftersom jag hade förmågan att kunna gå vidare inom Scania. Sådant känner man på sig, om man kan ta andra jobb eller inte. 

Du har alltid använt ditt ledarskap både på jobbet och inom ishockeyn, är det något som lockat dig lite extra?
– Ja, det kan jag nog säga. Jag är väldigt ordningsam både på och utanför jobbet. Har man ett anställningskontrakt, oavsett om du är ishockeyspelare eller anställd… Det gäller att få människor att förstå vad det innebär att ha ett anställningskontrakt. Då går det inte att gå och sova en hel dag. 
– Har man ett kontrakt inom ishockeyn måste man förstå vilka regler som gäller där. För mig har det alltid varit självklara saker.

Så blev han förbundskapten

Efter att Billy Harris lämnat jobbet som Förbundskapten fick Kjell Svensson frågan om han ville ta över. 
– Det där var lite speciellt. Jag hade kommit till en punkt i min karriär där jag blev upptäckt av en kille på ett företag i Stockholm. Han frågade om jag ville komma dit och bli teknisk chef. ”Ja, det kan jag väl göra”. 
– Jobbet var inte vad jag riktigt hade tänkt mig. Det var för småskaligt, men en dag blev jag uppringd av Helge Berglund. Han ville träffa mig klockan sex vid SL:s garage på Birger Jarlsgatan. När jag kom dit hälsade han mig välkommen och sa:
– ”Jag måste gå nu”. 
–”Vad ska jag göra här då?”
– Då kom Peo Wester fram och sa att han och jag skulle prata. Peo hade kände jag lite sedan tidigare. Han sa att Helge sagt att jag skulle bli förbundskapten. Jag frågade Peo om han hade någon förklaring till det. Peo svarade bara ”Det tror jag inte att han har, men det handlar nog om dom kvalitéer du har”.

Kjell Svensson tackade ja till jobbet, men skrev aldrig något kontrakt. 
– Det stämmer och jag visste faktiskt inte någonting, mer än att jag fick en lön. Allt annat var det ingen som sa någonting om. 
– Jag tyckte inte det vanliga jobbet jag hade var rätt för mig. Då tog jag jobbet som förbundskapten i stället. 

Blev du heltidsanställd som förbundskapten?
– Nej, det ville jag inte vara. Jag skulle egentligen tillbaka till Scania direkt, men han som var ordförande i Södertälje då, Per-Erik Öhlén, var även administrativ chef på Scania. Han var med i hela processen och sa att jag skulle ta jobbet som Förbundskapten. 
– Sedan fick jag ett Treniprogram på halvtid på Scania. Jag tyckte inte om det här med hockey och heltid. Det passade mig inte alls, men jag var kvar som Förbundskapten på deltid under två år. 

Kjell Svensson trivdes aldrig riktigt i rollen som förbundskapten. 
– Jag trivdes i rollen som person, men inte som att ha det som arbete. Jag tyckte det var för andefattigt. 

“Börje var vår absolut bästa”

Hans stora turnering var vid VM 1973. Där svarade han för fyra mål och totalt tio poäng på tio matcher. 

Förbundskapten då var tidigare världsmästarmålvakten, Kjell Svensson. 
– Vi fick in vildmarkens son. Jag såg att han hade förutsättningar, men som människa var han överhuvudtaget inte mogen att spela i ett landslag, berättar Kjell Svensson för hockeysverige.se och fortsätter:
– Det hände att jag fick be honom gå hem och lägga sig för att sova, men sedan kunde han komma tillbaka på kvällen och vara bäst på planen, precis som han var vid VM 1973. Han lärde sig det där ganska snabbt och förstod att man måste följa reglerna som omger honom på och vid sidan av banan. Jag tycker att vi fick ordning på honom och han passade tider och allt det där.

Vilken nivå höll han under VM?
– Börje var vår absolut bästa. Han och ”Böna” (Björn Johansson) var suveräna, outstanding. Ulf Sterner var också bra, men jag tycker Börje var mycket bättre. När vi spelade mot ryssarna var han sagolikt bra och spelade både forward och back. Han hann med allting. ”Böna” fick väl mera passa upp bakom honom. 
– Det var också här Toronto var och tittade på honom. Jag pratade med deras klubbdirektör och jag sa bara ”ta honom, men han är inte färdig som människa.”
– Börje frågade mig i samband med det där om han skulle åka. Jag sa; ”Med dina förutsättningar, åk. Tveka inte. Du kommer växa som människa och på alla kanter som spelare”. Det var egentligen rådet jag gav honom. 

Hade ni båda kontakt efter det att Börje Salming åkte över till Toronto tillsammans med Inge Hammarström?
– Ja, jag träffade Börje lite då och då. Det var inte så intensivt eftersom jag var på väg att slutat. Sedan har jag träffat och pratat med honom efter det att han flyttat hem till Sverige. Det har inte varit många gånger, men jag har sprungit på honom och vi har alltid kommit bra överens. 
– Jag pratade med Stig, brorsan hans, och han säger samma sak, att han fick lära Börje att man måste passa tider. Stig sa till mig att han hade fått som uppdrag att ta med honom till skolan eftersom han knappt kom till någon lektion. 
– Stig tog sig igenom och klarade sin examen, men Börje kom, som sagt var, knappt till en lektion. 

Hur var Börje Salming i omklädningsrummet när han var med i landslaget?
– Han var mycket bra. Inte någon dominant, vilket det inte var så lätt att vara med det laget vi hade. 
– Jag tycker att jag fick en väldigt bra kontakt med Börje. Just att man kunde vägleda honom på ett bra sätt. Det är så med alla människor, att får dom ingen vägledning vet dom inte vart dom ska vara. 

Tackade nej till ett kontrakt med Toronto

Börje Salming har också nämnt Kjell Svensson flera gånger för just dom råd han fick av honom. Något som såklart känns varmt om hjärtat för den före detta stormålvakten från Åkers Styckebruk. 
– Som han utvecklades… Jag kände att jag gjort vad jag kunde göra. Stig har också sagt till mig ”Jag har varit som en pappa för honom och inte alltid så lätt att styra en brorsa.”Lite så var det.

Är du förvånad över att han blev så stor i NHL?
– Inte som spelare. Jag såg faktiskt att han hade dom egenskaperna. Han var helt orädd. Dumdristigt orädd, tyckte jag, säger Kjell Svensson med ett lätt skratt och fortsätter:
– Jag tror också att det var med det spelsättet, att han var så orädd, han blev etablerad och accepterad där borta. Jag hade varit i Toronto tio år tidigare på träningsläger. Jag frågade mig redan då ”Vad vill spelarna här?” Dom ville ha jobb och dom som inte fick det blev arbetslösa. 
–J ag visste vad jag hade för möjligheter och kunde acceptera det dom höll på med, men jag tyckte inte om sättet dom levde. Det var gangsters. Jag menar att man inte åker och skadar folk avsiktligt. Det gör man bara inte, men lite så var det. 

Var det därför du tackade nej till ett kontrakt med Toronto?
– Nej, det var egentligen för att jag hade då kommit i kontakt med Scania. Jag visste att min ishockey skulle vara under en period i livet. Sedan skulle det inte bli något mer. 

Upplevde du under den korta tid du var i Toronto hur stor hockeyn var där?
– Jo, men jag såg också en annan sida som inte passade mig alls. Det här med att åka och skada folk passar inte mig. 
- Man kan spela hårt och tufft, men att medvetet skada folk… Tillexempel sköt dom bara mot mitt huvud på träningarna (skratt), men min spelstil passade rätt bra där borta. Jag stod hela tiden och var sällan nere på isen och simmade. Det var bara vid något undantag så jag var motsatsen till vad dom hade där. 
– John Bower hette målvakten som var Torontos förstamålvakt. Jag fick kontrakt för att jag var bättre än honom. Han var tandlös, hade 100 stygn i ansiktet och såg för jävlig ut, säger Kjell Svensson som själv aldrig spelade matcher iklädd ansiktsmask. 
– På slutet tog dom fram en mask åt mig, men den hade jag bara på träning. Det var också då det var som farligast. 

Hur tänker du kring den ALS som Börje Salming drabbades av?
– Jag träffade honom för sju, åtta år sedan på Östermalmshallen. Jag var där och åt lunch när han kom förbi där jag satt. Han skulle också äta lunch så vi kom att börja snacka. Då frågade jag hur han mådde. ”Du ska veta, jag mår inte så jävla bra”.
– I den vevan hade jag gjort en hjärtoperation som var lyckad. Jag talade om problemen som är med det, att det egentligen inte behöver vara ett problem, men ändå är en stor händelse. Samtidigt visste inte Börje varför han inte mådde bra. Om han känt av det här med sin sjukdom tidigare vet inte jag och han visste inte heller själv då om det här med ALS. 
– Det var tragisk att han fick ALS och se honom på slutet. En sådan människa med den fysiken… Dessutom hade aptiten på livet växt enormt hos honom. 
– Jag såg på TV i somras när hans dotter (Bianca) tävlade. Då var han där och jag sa för mig själv att han kunde ju gå upp och ner för dom här stora stegen på läktaren. Och sedan på galorna… Att han inte ens kunde gå själv då. Det är otäckt. 

Börje Salming har tidigare berättat i OLD SCHOOL HOCKEY om VM 1973.
– Vid VM 1972 bröt jag lillfingret redan efter fyra matcher och vår doktor Norlén var tvungen att gipsa handen på mig. Vid VM 1973 i Moskva kan man väl säga att jag fick mitt internationella genombrott, precis som du säger. Det gick riktigt bra för mig och förbundskaptenen Kjell Svensson gav mig ett stort förtroende.
– Direkt efter VM åkte jag och Inge över till Kanada för att få se hur det var borta i Toronto och för att göra klart alla papper.

Vem är bäst: Maradona eller Messi?

Kjell, hur har ditt liv sett ut efter hockeykarriären och hur ser det ut idag?
– Nu är jag pensionär, säger 84-årige Kjell Svensson med ett leende innan han tar en mun kaffe. 
– Jag kom till Scanias styrelse, eller rättare sagt blev jag återkallad eftersom jag då redan gått i pension. Scania ville ha mig som personaldirektör. Jag sa att jag kunde vara det under max två år. Innan hade jag varit produktionsdirektör. Jag hade kommit dit jag ville och med all rätt fick jag dom jobben. 
– Det var en spännande period och trevlig resa jag fick göra då all produktion förändrades från manuellt till mer systematiskt och styrt av robotar. 

Kjell Svensson jobbade inte enbart på Scania I Sverige.
– Jag var i Argentina i sex år. Det var ett trevligt land att bo i, men att man hade pengar var förutsättningen för att kunna leva bra där. Jag har fortfarande vänner kvar i Argentina även om jag inte varit tillbaka dit efter det att jag slutade där. Varför skulle jag döda minnet av hur bra jag hade där? Det är många som förstör det där genom att åka tillbaka. 
– Sedan bodde jag i Spanien under några år. Jag bodde i Barcelona och tittade på alla deras matcher. (Leo) Messi var fantastisk under dom åren. Då var han så kvick, men det där har försvunnit, vilket är naturligt. Däremot har Messi fortfarande spelsinnet. 
– Jag såg även (Diego) Maradona, han var också väldigt bra, men jag tycker Messi var bättre. 

Numera blir det inte heller speciellt många besök i Scaniarinken. 
– Jag har varit där en gång i alla fall. Södertälje bjöd in gamla Ordföranden. Vi skulle titta på en match mot Djurgården. Då hade man även bjudit in en massa spelare som jag inte hade sett på många år. Det var kul och väldigt trevligt. 
– Idag har jag ingen ambition att gå dit, men jag har sett min sonson (Anton Svensson) på TV:n några gånger. Sedan ringer jag till honom och säger ”Så där ska du inte spela”, avslutar Kjell Svensson med glimten i ögat och ett leende. 

TV: Så minns Stig Salming lillebror Börje