Old School Hockey – Anna Borgqvist

Anna Borgqvist är en av modern tids största spelare i svensk hockey. I dagens Old School Hockey blickar den tidigare forwarden tillbaka på karriären – och riktar svidande kritik mot sin tidigare tränare, Joakim Engström.
– Jag kände noll förtroende från tränaren, det var mest konflikter med honom.

SOLNA (Hockeysverige.se)

Anna Borgqvist började sin hockeykarriär i Växjö. Hon debuterade i Damkronorna som 15-åring och hade mer eller mindre en given landslagsplats fram till 2018. För tre säsonger sedan valde den nu 30-åriga småländskan att avsluta karriären som spelare för att hastigt och lustigt kastas in som SDHL-coach i AIK. 
– Fotbollen med Östers IF var lite större i Växjö då jag växte upp där. Växjö idag, då är hockeyn större, berättar Anna Borgqvist då vi ses för en intervju om hennes karriär på Ulriksdals IP:s café. 
– Även jag spelade fotboll och körde med grabbarna där också. Det här var i Växjö Norra. Sedan körde jag något år med Växjö FF. Nu hade jag så mycket pollenallergi samtidigt som jag tyckte hockeyn var roligare. Då blev det naturligt att jag valde den.

Hur var Växjö som hockeystad när du gjorde det här valet?
– Det var inte mycket. Jag var på herrarnas matcher, men jag vet knappt vilken division dom låg i. Det var verkligen inte någon SHL-nivå. 
– Anledningen till att jag började spela hockey var att pappa (Jan-Olof Borgqvist) spelade. Han var målvakt och stod i Växjö HC, som klubben hette då han var aktiv. Dessutom spelade min tre år äldre brorsa, Tobias. Då var pappa tränare för Tobbes lag. Jag stod där som lillasyster, tittade på och också ville spela. 
– Jag tjatade, tjatade och tjatade. Till slut gick pappa med på konståkning. ”Det finns inga tjejer som spelat hockey, men i konståkning finns det tjejer”.  Jag gick ut på isen och var där i max fem minuter. Sedan gick jag av och rätt ut till pappa. Jag ville börja spela hockey. Punkt slut, skrattar Anna Borgqvist och fortsätter:
– Då började jag med killarna i Team 92. Där var även Linnea Engstrand. Hennes pappa Per var tränare. Jag och Linnea spelade tillsammans fram till det att jag flyttade till Leksand. Vi hade alltid varandra under uppväxten fast vi var med killarna. 

Fick ni respekt med er bland killarna?
– Både och. Jag hade det lite bättre eftersom jag var duktig redan som liten, men det var mycket skit från föräldrar på läktaren, något som pappa har berättat om. 
– Sedan slog vi ihop tjejerna som bodde runt om Växjö. Tjejer från en, en och en halv timmas håll kom till Växjö så vi startade ett tjejlag. Då var vi runt elva, tolv år. Det var Per Engstrand som drog ihop allt det här. Då körde jag med tjejerna och killarna, vilket var en bra kombination både socialt och hockeymässigt. 

Hade du några speciella förebilder inom hockeyn under uppväxten?
– Jag tittade mycket på hockey, men jag visste inte att det fanns tjejer som spelade. När jag såg OS 2002 fick jag nästan en chock eftersom jag först då förstod att det fanns ett landslag. Då blev det ”där ska jag också spela”. 
– Annars var det mer att jag visste vem ”Foppa” (Peter Forsberg) är, Mats Sundin… Dom vanliga. 

Redan som ung kretsade det mesta kring idrotten i Anna Borgqvist liv. 
– Sport över lag. Det var mycket hockey, innebandy och fotboll. Sport, sport, sport hela tiden.

“Knegade på där som dom 12-åringar vi var”

Sin första seniormatch gjorde hon som väldigt ung i Växjö. 
– Jag var 12 år då jag gjorde mitt första SM-slutspel (skratt). Alltså ett barn. Det är skillnad idag för nu kommer man inte med så tidigt. 
– Jag var den typen som ville visa att jag också kunde spela hockey oavsett hur liten jag än var. Sedan var vi Knatte, Fnatte och Tjatte-gänget. Lisa Johansson och jag knegade på där som dom 12-åringar vi var. 
– Lisa är från Nybro och kom till oss i Växjö. Vi var ett gäng som var väldigt tajta eftersom alla hade samma intresse i den åldern. Vi torskade säkert med tvåsiffrigt i varje match mot (Maria) Rooth, (Erika) Holst och kompani, men vi tyckte bara att det var svinkul att få spela hockey och vara med. 
– Vi var inte där i slutspelen för att tävla utan med att få uppleva. Det var en bra jargong i laget och jag tror även ledarna för laget tyckte det var roligt. 

Har du och Lisa Johansson hållit ihop genom åren?
– Ja, det har vi. Vi åkte till Leksand gemensamt och bodde ihop där under tre år. Ett tag bodde vi inte bara ihop utan gick även i samma klass och spelade i samma kedja. Det var lite mycket, men vi har alltid hållit varandra om ryggen. Förra säsongen blev jag tränare till Lisa och kände ”nu träffas vi igen”. 

Var det svårt att vara tränare åt en så nära vän?
– Nej, inte känslomässigt. Det var mer att jag vet hur Lisa spelar hockey. Jag vet också att det oftast inte är någon förstår sig på henne. Svårcoachad? Ja, fast ändå inte eftersom jag känner henne så bra. 
– Jag tror att dom flesta jag spelat med och som jag tränade förra året hade jag bara spelat med i landslaget och aldrig i klubblagsnivå. Lisa då, men ingen annan. 
– Det var att jag blev ett bollplank åt dom jag spelat med, (Sabina) Küller och dom här tjejerna. Jag kunde inte lära dom så många saker, men ändå lyssna in för att sedan komma med lite tips och idéer hur jag själv tänkte i liknande situationer. 

Säsongen 2007/08 var Anna Borgqvist med och spelade i den allra första Riksserien. 
– Ja, det blev en Riksserie efter jul. Vi spelade först en halv säsong i Division 1 och sedan blev det en Riksserie med tio lag. 
– Det jag minns är framför allt att det var bra matcher. Samtidigt förstod jag inte så mycket då jag var så liten. Det var match, jag körde och vi fick stryk, men vad gjorde det? Vi hade kul.

Stjärntätt i Junior-VM

Samma säsong fick Anna Borgqvist vara med i det första Junior-VM som spelats. 
– Det betydde väldigt, väldigt mycket att få spela med likasinnade. Tjejer som även var bättre än jag. Det var en morot att det fanns fler tjejer som hade samma driv och ville samma sak. Jätteinspirerande. 
– Jag minns fortfarande omklädningsrummet, hotellrummet… Allt det där eftersom det var så stort för mig. 

Vad var det som gjorde att allt kändes så stort?
– Att jag kunde identifiera mig andra tjejerna, att dom ville samma sak som jag ville. Det var ”wow”. 

I laget spelade bland andra Cecilia Östberg, Klara Myrén, Tina Enström, Madeleine Östling, Isabell Jordansson, Erika Grahm, Lisa Johansson, Emma Nordin, Annie Svedin, Johanna Fällman, Fanny Rask, Linnéa Bäckman, Valentina Lizana och så vidare. Alltså en rad spelare som senare skulle leda Damkronorna under en lång tid framåt. 
– Om jag minns rätt hade ”Cissi”, Tina och Klara även varit uppe och spelat med Damkronorna. Det var också dom som stack ut. Vi var en tajt grupp och det var inte så att dom var kaxiga bara för att dom spelat med Damkronorna, utan mer att det var häftigt att få spela med lika gamla tjejer. 
– Junior-VM var en jättebra upplevelse. Jag har idag en ganska nära relation till ”Madde” Östling, Vi kan fortfarande grämas över att vi torskade bronsmatchen. Jag minns allting från den matchen och kan fortfarande känna samma känslor som jag kände då. Det var stort för många av oss som var där. 
– Det var ”Cissi” som gjorde det första målet någonsin för Sverige i Junior-VM. Någon sköt på hennes skridskor och in i mål. 

Det blev ett Junior-VM ytterligare för den blivande OS och VM-spelaren. 
– Jag åkte även för att spela ett tredje, men jag drog sönder korsbandet. Så mycket som jag grät då…
– Vid mitt första Junior-VM var ”Madde” Östling kapten. Någonstans i mig fanns det att då jag kommer vara äldst i laget vill jag vara kapten. Jag fick också äran att vara kapten inför tredje turneringen. Det var något jag velat, men sedan drog jag sönder korsbandet under första träningen i Chicago. Det var tufft, säger Anna Borgqvist som ändå har en bronsmedalj från Junior-VM 2009.

Flyttade till Leksand

Efter tiden i Växjö kom alltså Anna Borgqvist tillsammans med sin kompis, Lisa Johansson, att hamna i Leksand. 
– Det var för hockeygymnasiet. Jag, Lisa och våra pappor var på ”roadtripp” i hela Sverige. Vi åkte upp till MoDo för vi hade sökt dit också och sedan åkte vi till Leksand. 
– Jag gillade både MoDo och Leksand, men det var 100 mil upp till Örnsköldsvik. Det kändes lite långt och då blev det Leksand. Inte bara för avståndet utan även för att det också var en lite mindre by. Där kunde vi gå överallt. Skulle vi vara i MoDo behövde vi åka buss så allt var lite mer trixigt där. Vi skulle träna i Kempehallen och sedan bo på Valla. Det var praktiskt enkelt i Leksand, men det var också 50 mil närmare hem. 

Hur upplevde du att det var socialt med en flytt till Leksand?
– Jag fattade inte att jag hade flyttat hemifrån så det var kaos ett tag, skrattar Anna Borgqvist och fortsätter:
– Jag och Lisa bodde gatan upp från ishallen. Vi trodde ”ja, vad kul det här blir” fram till det vi fattade att vi måste handla mat, tvätta, sköta skolan… Om man flyttar nu så får man matlådor, tvätt, allt… Vi fick ingenting. 
– Mamma gjorde en tvättlista ”Det här tvättar du i 40 grader och det där sorterar du så”. Mamma och pappa kom upp ofta och lagade mat som jag kunde frysa in, men det var verkligen kaos ett tag och jag fattade ingenting. När mamma kom upp en gång sa hon:
– ”Anna, nu behöver du ta tag i ditt liv”
– ”Ja, men hur?”
– Jag var på ett möte med en lärare och jag satt där med min kalender och gjorde färger så jag visste att jag har koll på allt, vilket jag fortfarande gör. Det gick från kaos till att få lite ordning på livet, men jag måste säga att det var tufft.

Trots kaoset trivdes Anna Borgqvist bra i Leksand. 
– Ja, det gjorde jag. Jag har alltid gillat Leksand. Det var många bra tjejer. ”Cissi” (Östberg), Klara (Myrén), Lina Wester, Hanna Lindqvist, Emma Lind… Vi var till slut sju hockeytjejer i samma klass så det var häftigt. 

Tränare för Leksand var Ulf Hedberg. En kontrast mot tränarna hon hade haft tidigare. 
– Jävlar vilka duster vi haft (skratt). Vi har alltid tyckt om varandra på något sätt. Lisa har berättat att jag tydligen inte var rädd att ifrågasätta på den tiden heller. Det kanske var därför Uffe tyckte om mig, för att jag vågade ifrågasätta ”varför ska vi göra så här?”
– Uffe är väldigt hockeykunnig, men inte alltid så pedagogiskt. Det var såklart en kontrast mot Per Engstrand som vi hade haft som en extrapappa. Allt blev en kontrast då jag flyttade hemifrån.

Gick från Leksand till Brynäs

Under sin första vända i Leksand blev det tre säsonger. 
– Det var guldår. Jag hade jätteroligt och jag gillar Leksand som by, bra skola… Bara positivt.

Utvecklades du mycket hockeymässigt under den här tiden?
– Ja, det gjorde jag. Jag spelade på en hög nivå, fick mycket ansvar i alla former och situationer. Det var bra även om det var väldigt tufft emellanåt.

Efter tiden i Leksand valde Anna Borgqvist att flytta till Gävle och spela för Brynäs?
– Då ville jag gå till ett bra, bra lag. Brynäs var ett topplag så det blev ett naturligt nästa steg för mig. Att få träna med bättre spelare. 

Det var inte samma satsning i Brynäs då som idag, hur upplevde du att förutsättningarna var för er?
– Brynäs låg ändå i framkant i damhockeyvärlden där och då. Första tre, fyra åren var det väldigt bra. Sedan dippade dom. Det var tufft mina sista år där och inte samma satsning. Nu har Brynäs ryckt upp sig igen. 
– Största skillnaden på föreningarna var att Brynäs hade ett SHL-lag. Jag var helt frälst över att få gå och se hockey på SHL-nivå. Det hade jag aldrig gjort tidigare.
– Framför allt var det ett bättre hockeylag jag kom till och fick spela med. Då var Emma Eliasson väldigt stor i Brynäs och drog det här laget mycket, men vi hade även många andra bra spelare där då.

"Då ville jag ha en stad igen"

Hur blev din roll i det laget?
– Jag fick kriga hårdare för att få speltid. Samtidigt fick jag bättre träning varje dag jämfört med i Leksand. Jag var med i landslaget, men samtidigt började min skadeproblematik. 
– Jag har dragits med mitt knä mycket, men så fort jag varit frisk har jag varit med i landslaget. Korsbandsskadan har hämmat mig så det har blivit fler och fler belastningsskador. 
– Under tiden i Brynäs var menisken skadad mycket. Första gången tog läkarna bort en bit. Andra gången sydde dom den, så den finns där men fyller inte mycket funktion. 

Anna Borgqvist trivdes samtidigt väldigt bra i Gävle som stad. 
– Det var lite som Växjö, vilket var skönt. Jag hade tre bra år i Leksand, men i den åldern, jag var 19 år, ville jag ha en stad igen eftersom jag var uppväxt i en. På så vis landade Gävle bra. 

Vad är ditt bästa minne från tiden i Brynäs?
– Det jag minns mest är att vi var så väldigt bra, men ändå lyckades vi inte ta guldet. 

Hur kom det här sig?
– En jävla match mot MoDo som vi torskade med 1-0. Då var det något strul med två norska spelare som inte fick spela eftersom dom skulle på VM. Emma Eliasson hade så ont i ljumskarna att hon knappt kunde åka skridskor. Året därpå tror jag att vi torskade mot AIK.
– Vi var klart bäst sett över säsongen, men den där matchen då var vi inte det. Dom minnena sitter i.

Vann utvisningsligan: “Tvungen att vara fysisk med killarna”

Svider det att du inte har något SM-guld?
– Ja, så gör det. Det svider nog mest från tiden i HV71. Då var jag arg…, vilket vi återkommer till med Anna Borgqvist längre fram i samtalet. 

Säsongen 2013/14 toppade Anna Borgqvist Riksseriens utvisningsliga. 
– Det hade jag aldrig gjort i dagsläget med dom här nya reglerna. Jag tror det var väldigt många ”body check”. Det kan vara mycket ”roughing” också. 
– Jag var tvungen att vara fysisk med killarna. Satte jag inte in proppen först fick jag själv en känga. Det var vad jag var uppväxt med. Om en eller två tjejer spelade med killar var du väldigt utsatt. Pappa lärde mig tidigt att titta upp. 
– Själv var jag väldigt rivig så jag satte in smällen först eftersom jag visste att annars skulle jag få stryk. Det där har hängt med mig. 

Kan det varit ett dilemma för dig att det fanns ett rykte kring att du spelade tufft och ibland på gränsen?
– Spelar jag fult eller tufft? Jag har aldrig varit avstängd. Det finns många som varit avstängda, men jag har inte varit det. 

Jag tänker på hur domarna såg på dig som spelare?
– Dom hade nog koll. Samtidigt, om du tacklar mot sargen låter det illa. Men hur skulle jag vinna pucken om jag inte fick använda kroppen? Då visste inte domarna vad dom skulle svara. 
– Det var en diffus regel och i matchen innan kunde man få smälla på utan att det hände någonting.

Vände tillbaka till Leksand

Hur tänker du då kring den nya tacklingsregeln?
– Att det är svinkul. Jag hade älskat att spela med den. 

Under sin tid i Gävle gick Anna Borgqvist på högskolan där hon utbildade sig till lärare. 
– Jag jobbar som idrottslärare i Nacka. Jag började där då vi bodde där ute. Idag bor vi i Haninge, Vega. Jag och min sambo har köpt ett radhus där, så vi flyttade in i mars. 
– Jag vill såklart enbart jobba med hockeyn, men jag krigar på med mitt läraryrke.

Just utbildning har varit något som betytt mycket för den före detta landslagsspelaren. 
– Den har varit väldigt viktig. Pappa har alltid sagt att den är viktig, men jag har aldrig förstått varför förrän jag faktiskt stod där och var klar. 
– Jag har alltid lyssnat på pappa ”Du måste ha en plan B”. Även om jag suckade då tackar jag idag för att jag hade det. Annars hade jag stått där idag. Nu hade jag min lärarlegitimation och då var det inte så svårt att få ett jobb i dagens samhälle med lärarbristen vi har. 
– På så vis har det varit skönt att haft någon som varit väldigt jobbig (skratt), men varit det av kärlek. 

Säsongen 2018/19 var Anna Borgqvist tillbaka i Leksand. 
– Det var Uffe (Hedberg) som värvade mig och det gjorde han bra. Jag kände mig klar med och trött på Brynäs IF, att dom inte brydde sig om oss. Sara (Grahn), ”Udden” (Erica Udén Johansson) och jag lämnade samtidigt. Alla vi som var på OS hade fått nog. 
– När Uffe ringde och gav mig ett bra upplägg, att Leksand satsade, kände jag ”Okej, vi kör”. Det var trevligt att komma tillbaka för jag gillar Leksand. 
– Jag jobbade halvtid på förskolan i ishallen. Efter att ha jobbat klart för dagen tog jag bara trapporna ner till omklädningsrummet, vilket fungerade bra.

“Då blir det också väldigt bra”

Det blev sju mål och 32 poäng på 36 matcher för Borgqvist under säsongen i Leksand. 
– Vi var bra och Uffe var verkligen på oss. Jag tror att han hade behövt sitta ner i båten lite för vi var redan bra, men vi fick inte till det riktigt. 
– Om jag minns det rätt började vi jättebra, men vi kunde inte hålla i det hela vägen. 

Drev Uffe Hedberg på laget för hårt?
– Ja, jag tror det. Samtidigt var jag lite äldre och vågade säga ifrån på ett bättre sätt. Han lyssnade mycket på mig eftersom jag hade erfarenhet, men vi gick på knäna till slut. 
– Det var väldigt synd för vi hade även en väldigt bra gruppdynamik. Det har man i och för sig alltid i Leksand eftersom det inte finns något att göra där. Man umgås, går på matcher och spelar hockey. Då blir det också väldigt bra. 

Det blev bara en säsong i Leksand. Inför säsongen 2019/20 valde hon att skriva på för HV71. 
– Jag blev värvad. Lucas Frey ringde. Han tog kontakt med mig och berättade att HV71 skulle göra en väldig satsning. Bästa satsning jag hade hört under min karriär på klubblagsnivå. 
– Samtidigt hade jag fått reda på att brorsan skulle bli pappa. Brorsan bor i Göteborg. Mamma, pappa och farmor i Växjö. Jönköping ligger mitt emellan och med den satsningen HV71 skulle göra var det taget. 

Hur blev det?
– Det blev väldigt bra fram till coronan. HV71 den säsongen är lätt det bästa lag jag spelat med.

Hyllar unge forwarden: “En fröjd att spela med henne”

Var det lite av ett självspelande piano?
– Ja, det måste vara det mest lättcoachade laget någonsin för en tränare. Vi var så himla duktiga. 
– Jag gick till Lucas och sa ”Sätt mig i tredje. Jag tar allt ansvar för våra yngre”. Våra yngre var alltså spelare som ”Zinken” (Felicia Wikner Zienkiewicz). ”Kennedy Marchment, Kaitlyn Tougas, Hanna Olsson, låt dom gå framåt. Jag tar ansvaret bakåt i tredje”
– Jag ville lagets bästa och var inte där för att göra poäng. Jag var där för att vinna SM-guld. Att få ta det ansvaret och att jag tyckte det var kul tror jag gjorde mycket för gruppen. Då kunde Michelle Löwenhielm gå framåt och så vidare.

Idag är Felicia Wikner Zienkiewicz given i damkronorna och en person som Anna Borgqvist uppskattar. 
– Hon är så jäkla rolig. 
– ”Hur tänker du Zinken?”
– ”Så här, så här och så här”
– ”Okej, då ska jag anpassa mig efter det”.
– Jag visste att hon orkade åka. En exemplarisk tjej, men svår att spela med.

För att hon for runt?
– (Skratt) ”Var är du nu?” Svår att få grepp om men alla visste att hon gjorde allt för laget. Det var verkligen en fröjd att spela med henne och i det laget. 

HV71 gick till final mot Luleå. Efter att vunnit första matchen på bortaplan skulle småländskorna spela hem guldet på hemmaplan, men timmarna innan matchen skulle spelas avbröts säsongen på grund av pandemin. 
– Jag var så arg och ledsen. Det var fruktansvärt. Just det här att vi vann första matchen i Luleå. Sedan skulle jag åka ishallen och kände att vi bara skulle vinna guldet den dagen. Det kändes som att det inte fanns en chans att Luleå skulle vinna. 
– Sedan började det tisslas och tasslas från Luleås sida. (Anna) Kjellbin är lik mig med raka puckar och då brann det till. Jag tog för givet att förbundet bara skulle dela ut guldet medan Kjellbin tittade mig i ögonen och sa ”Anna, vi pratar om hockeyförbundet i Sverige. Det finns inte en chans att dom gör det.” 
– Hon hade rätt. Jag tror inte någon hade sagt någonting om vi hade fått guldet. Vi vann serien, alla kvartar, alla semin och första finalen… Då var det psykbryt delux. 
– Jag tycker det är svagt att man inte vågade delat ut guldet till oss. Jag kan ha mer förståelse för herrarna som inte kom i gång med sitt slutspel. Sedan såg jag innebandyn och där var det ”varsågod” och det kändes tufft.

Stenhårda kritiken: “Där dog min motivation”

Anna Borgqvist valde att sluta spela efter säsongen 2020/21. 
– Jag blev så trött på det, tappade motivationen och kände noll förtroende från tränaren. Det var mest konflikter med honom. Innan hade vi haft Lucas och honom uppskattade jag som tränare. Sedan hade vi (Joakim) Engström. Jag har aldrig hatat hockey så mycket som under hans ledning. Det var fruktansvärt. Där dog min motivation totalt. 
– Jag hade även ont i mitt knä, men när jag inte orkade mentalt kände jag att det var skitsamma. 

Varför har du nu hamnat som ledare i AIK?
– Jag sa till min flickvän, ”Milla” som bodde i Nacka ”jag är klar”. Hon ville bo kvar här och jag sa till henne ”Jag skiter i hockeyn och jag vill bo med dig”. Hon tyckte att jag skulle hålla i hockeyn. 
– Vi flyttade ihop och det gick inte mer än en vecka så frågade jag Jared (Cipparone), som jag haft i landslaget, om han visste något flicklag som jag kunde vara ledare i. 
– ”Jag måste få göra något med hockey?”
– ”Japp, kan du vara med mig i SDHL?”

Förra landslagsspelaren tackade ja till Jared Cipparone även om hon hade tänkt sig att träna betydligt yngre tjejer. 
– Det var väldigt spännande, rakt in i hetluften. Så blev det, kul, men jag har svårt att få dom att förstå hockey. Jag har levt mycket på mitt hockeykunnande, spelsinnet. Att få andra att förstå det är charmen när man lyckas, men det blir psyk bryt när man inte lyckas, säger Anna Borgqvist med ett skratt och fortsätter:
– Jag tycker det var väldigt roligt och kunde ta med mig mycket från Jared. ”Det där gillar jag, men det där gillar jag inte.” Jag vill ju bli mig själv som ledare, men man plockar bitar från alla ledare man haft, både på gott och ont.

Säsongen 2007/08 debuterade Anna Borgqvist i Damkronorna. 
– Vi spelade i Ängelholm. Jag var 15 bast. Peter Elander var Förbundskapten. Jag var där för att se, lära och plocka puckar. 
– Jag gjorde inte många byten, men det var ”wow” att få dra på sig landslagströja. Rooth, Holst och alla dom var där och lilla jag. Klart att jag satt där på bänken och tänkte ”varför får inte jag spela?” Jag var där för att jag ville spela.

“Till och med Leffe Boork blev tyst”

Har du varit så hela ditt liv?
– Ja, det tror jag. Jag var nog väldigt utmanande som spelare och vågat ta plats, men ändå inte. Jag kan ha upplevts som väldigt kaxig, men jag har varit målmedveten. Sedan kom nog ödmjukheten då jag blev lite äldre. 

VM-debuten kom 2011 i Schweiz, men sitt första OS gjorde hon 2014. 
– Dels bara att få reda på att jag kom med, dels när jag var där fattade jag det knappt. NHL-spelarna var med. Bara det. Daniel Alfredsson eller någon kunde slå sig ner bredvid vid lunchen, ”tjena, hur är läget?” Det var vi, ett Sverige, vilket var så sjukt häftigt. 
– Vi gjorde en väldigt bra turnering fram till sista 20 minuterna i matchen mot Schweiz. Då blev det panik. Vi ledde med 2-0, men tappade allt (förlust 4-3).

Varför blev det så?
– Vi var så nära, men det fanns ingen rutin att vinna. Det låste sig för både spelare och ledare. Till och med Leffe Boork blev tyst. Det var på den nivån. 
– Annars var allt där en fantastisk upplevelse. Där vann vi mot Finland i kvartsfinalen (4-2), Anna Borgqvist ett mål. Det var som att vinna hela turneringen. 

Blev den matchen en urladdning?
– Jag vet inte eftersom vinsten även sporrade oss. Även om vi torskade semin mot USA så gjorde vi en bra match. Sedan gjorde vi 40 minuter jättebra i matchen om bronset mot Schweiz. Schweiz var dessutom ett lag vi bara skulle slå.

Kritiserar förbundet: “Dags att vakna”

Anna Borgqvist var även med vid OS 2018 där Sverige slutade sjua. 
– Det var en stor skillnad. Där var vi inte lika bra, vilket vi nog visste om redan innan turneringen. Inga NHL-spelare var med, vilket gjorde mycket eftersom det lockar mycket intresse.
– Jag fick ändå förtroendet att vara assisterande lagkapten, vilket var stort här inne för mig, säger Anna Borgqvist samtidigt som hon lägger handen vid hjärtat. 
– Däremot hade vi inte samma spetskompetens i laget. Så var det. Då visste jag mer eftersom jag var äldre. 2014 var det bara att köra. 2018, när folk berättade att dom tagit tjänstledigt eller hade slut med pengar på kontot bara för att få spela OS kände jag att ”nu får det vara nog”. Man delade ut 18 stipendier, men det var 21 spelare som åkte. Det säger en del. Engagemanget dog lite från min sida efter det där ”fan, ska vi alltid ha det så här?”

Är det här en känsla du haft med dig under hela karriären?
– När jag blev vuxen. Jag har själv haft det väldigt bra under min karriär, men när jag blev äldre blev jag förbannad för att dom andra inte hade det bra. Varför behöver dom tjejerna jobba heltid medan jag kunde kriga på och jobba halvtid? Jag kunde göra mina fyra timmar, sedan gå hem och ha ork över. Där dog jag mentalt. ”Det är inte värt skiten”.

Hur tänker du då kring det som hänt Göteborg och Almtuna som valt att lägga ner sina damlag?
– Jag är inte förvånad. Sedan finns det bra exempel. Frölunda gör det något djävulskt bra. Brynäs har tagit tag i det. Luleå vill gå i bräschen. MoDo tycker jag också gör det bra. Jared gick härifrån dit upp av en anledning. Där får han vara coach och samtidigt ha tid för sin familj. 
– Om jag tittar på den här föreningen så sliter jag och Denise (Husak Asp) ihjäl oss för dom här tjejerna skull. Hade vi tränat juniorkillar så hade vi varit heltidsanställda. 

Kan du sakna en stark röst för damhockeyn på Svenska Ishockeyförbundet?
– Ja. Det är bara vuxna män som styr allt. Jag vet inte hur många möten jag suttit på ”Men okej, tjejerna? Varför är det bara manliga medarbetare?” Snälla, nu är det dags att vakna. 
– ”Hur vet ni vad dom här juniortjejerna känner?”
– ”Ja, men alltså…”
– ”Ni kan lika gärna vara tysta för ni vet inte. Jag har stått i dom där skridskorna och vet exakt hur det känns. Fråga mig i stället och frågar ni inte kommer jag berätta det för er.” 
– Jag är riktigt jobbig att ha och göra med eftersom jag tycker att det ska vara bättre. Det kan inte bara vara män som styr den här sporten. Därför får vi kriga på där vi är nu. Jag vill jobba med tjejer som vill någonting, men det är ett jävla krig varje dag. Tjejerna som jag och Denise har nu är helt fantastiska ”Vi kör”.

“Hade jag varit man med mina meriter…”

Hur ser du på återväxten bland våra tjejer runt om i landet?
– Den är positiv, eller? Jag tycker ändå det går åt rätt håll. Om vi ser till TV-pucken så känns det som det blir bättre och bättre. Det finns många duktiga tjejer, men vi måste ta hand om dom. 
– Ett sätt är hockeygymnasierna, att tjejerna får gå och träna på skoltid. Vad jag uppfattar med dom som är med i TV-pucken så vill dom gå på hockeygymnasium. Då måste det finnas bra fungerande hockeygymnasium för tjejer. Där det finns bra ledare som fattar vad det handlar om och får tid att jobba med dom. 
– I juniorserien här i Stockholm är det inte alltid givande matcher, men det är lika bra vi spelar dom för det blir bättre och bättre med åren. Det känns positivt, men det handlar om vad vi gör med allt det bra. Vi har ett U16-landslag och ett U18-landslag, men det är ett stort steg upp till Damkronorna. Det kanske borde finnas något mer så man kan gå hela trappan. Du ska inte komma med Damkronorna för tidigt heller för då kan ditt intresse dö ut.

Är ett U22-landslag, vilket man har i Kanada och USA, en idé?
– Ja, jag tror det. Vi måste också få dom äldre att vilja fortsätta spela. Det läggs idag mycket pengar på dom utländska spelarna. Dom är absolut duktiga, men dom mediokra importerna, lägg inte pengarna där. Lägg dom pengarna på våra svenska spelare så dom får bättre förutsättningar och spelar några år till.

Finns det för många lycksökare bland ledarna inom damhockey, personer som vill göra ett avtryck men inte har torrt på fötterna för det?
– Förmodligen är det alldeles för många. Samtidigt blir jag inte förvånad. Så fort det kommer en ny tränare går det bara ett kort tag och sedan är den borta av en anledning. 
– Ledarna som gjort det bra hänger i under många år. Jag vet inte hur många säsonger Jared har på sitt c v. Han har hjärtat på rätt ställe och då kommer du långt. Samma sak med Madeleine Östlund. Hon har också varit med länge. Det finns många bra där ute, men du måste vilja det här för tjejernas skull och ha ett genuint intresse för dom. 

Hur ser Anna Borgqvist liv ut idag?
– Det är inte optimalt. Jag ska vara sambo, hockeytränare och idrottslärare. Det går såklart inte, men jag vill inte släppa hockeyn. 
– Nu står jag där snart där jag antingen måste släppa hockeyn så jag kan leva och ha en relation. Samtidigt vet min relation att jag behöver hockeyn. Jag skulle behöva jobba heltid med hockeyn för att kunna ha ett liv som fungerar, men jag är kvinna i den här mansdominerade sporten. Hade jag varit man med mina meriter på cv så hade jag varit heltidstränare alla dagar i veckan, avslutar Anna Borgqvist. 

FOTNOT: Hockeysverige.se söker Joakim Engström.

TV: Jordan Binningtons hjärnsläpp – sänker Jason Zucker