Olle Liss om mardrömmen: "40 graders feber i tolv, 13 dagar"

Olle Liss har gjort inledande succé i Djurgården. I en stor intervju med hockeysverige.se berättar han om beslutet att flytta till Stockholm, den misslyckade tiden i Österrike - och coronasmockan som drabbade honom i Björklöven.
– En dag då jag skulle gå på toaletten ramlade jag ihop på toan. När jag vaknade upp, jag minns inte ens hur jag tog mig tillbaka till sängen…Jag hade vält TV:n och grejer. Det var halvkaos.

JOHANNESHOV/STOCKHOLM (Hockeysverige.se)

Efter en trist resa till Österrike valde Olle Liss spel i Umeå för Björklöven. Där hittade han delvis tillbaka till den fina form han hade säsongen 2017/18 som han inledde i Hockeyallsvenskan med Pantern och avslutade den i Tre Kronor. Nu har Liss styrt motorcykeln söder ut och i våras presenterade Djurgården honom som ett av flera starka nyförvärv. Efter två matcher i nya matchtröjan har han svarat för två mål och en assist. 

På det är han poängbäst i laget. 
- Jag tycker att jag fick en riktigt bra utveckling i Björklöven från första dagen jag kom dit. Innan hade jag haft en ganska tung tid nere i Österrike där jag fick kicken, berättar Olle Liss då hockeysverige.se träffar honom för en intervju inne i katakomberna på Hovet i Stockholm. 
- Det var ett tag väldigt oklart vad jag skulle göra. Jag satt fast där nere under nästan en månad innan det hände någonting. Sedan hörde (Per) Kenttä av sig och vi kom överens. ”Fagge” (Joakim Fagerwall), som är här i Djurgården nu, var tränare där uppe då. 
- Jag hann med en träning med laget uppe i Umeå innan första matchen som var mot Västerås borta. Det var in i hetluften direkt och på den vägen var det. Efter det tycker jag att utvecklingen har succesivt gått framåt. Jag har utvecklats både som hockeyspelare och människa. Man tar med sig nya lärdomar varje dag.

Nådde inte hela vägen

Olle Liss har under hela tiden i Umeå trivs bra socialt. 
- Det har varit bra. Jag måste ändå säga att det är väldigt långt norr ut även för en som kommer från Dalarna. Själva staden är supertrevlig. Det finns mycket att hitta på där, är mycket liv och rörelse i stan, bra lagkamrater, bra folk runtomkring som supportar laget och allt det där. 
- Det blir en väldigt familjär känsla även om det är en lite större stad. Jag trivdes bra och det är lätt att trivas där. 

Ni tog er långt som lag varje säsong, men vad fattades för att ni skulle ta steget upp?
- Första säsongen var det egentligen ingenting som fattades. Då blev det bara ett abrupt slut bara. Den säsongen var det i slutspelet så att man skulle få möta ett SHL-lag. Med det laget vi hade, skulle vi fått gått den serien och spelat om en SHL-plats tror jag att vi hade bjudit på en riktig show. Det kändes som vi hade ett riktigt, riktigt bra lag. 
- Andra var corona-säsongen. Det var många konstiga grejer som hände. Uppskjutna matcher och hade någon corona var det karantän för ett helt lag. 

Var det här också det talades om att ni hade spelat en uppgjord match?
 - Ja, just det. Mitt i allt det här. Mot Mora hemma. Vi tog en ganska betryggande 3-0 ledning tio minuter in i matchen. Jag tror att det slutade med att vi förlorade med 8-4 eller någonting. 
- Direkt efter matchen var det möte. Då började man vrida på sig och kolla runt ”vad är det som hänt egentligen?” Jag har svårt att förstå hur något sådant skulle gå ihop. Skulle en, två eller tre i ett lag göra något sådant är det ändå för många som vill vinna. På så sätt tror jag det skulle vara svårt att göra upp matcher. 

Andra säsongen för Olle Liss i Umeå avslutades med att Timrå vann den Hockeyallsvenska finalen mot Björklöven. 
- Timrå var det klart bättre laget. Det måste jag ändå ge dom. Vi vann första och Timrå andra. Sedan blev det ett uppehåll i matchserien på nästan två veckor på grund av coronan. 
- När vi sedan kom tillbaka var det många trötta i laget. Man kan säga att coronan tog ut sin rätt och det var många slitna kroppar. 

“40 graders feber i 12, 13 dagar”

Olle Liss drabbades själv ganska hårt då coronan slog till mot honom. 
- Jag hade nästan 40 graders feber i 12, 13 dagar. En dag då jag skulle gå på toaletten ramlade jag ihop på toan. När jag vaknade upp, jag minns inte ens hur jag tog mig tillbaka till sängen…Jag hade vält TV:n och grejer så det var lite halvkaos. 
- Jag ringde till vår lagläkare så fort jag kunde. Han tyckte att jag skulle ringa efter en ambulans, eller om det var han som gjorde det. Dom kom i alla fall dit och undersökte mig och det visade sig att jag enkelt var uttorkad eftersom jag hade svårt att få i mig mat. 
- Man vet hur det kan vara att ha hög feber en eller två dagar, men låg jag med 40 grader konstant under två veckor. Det kändes som jag aldrig skulle bli bra igen. 

Och sedan skulle du spela hockey efter det?
- Ja, precis, men jag var inte människa, tyvärr. Det var aldrig att vi fick en riktigt chans där. 
- Nu senast mot HV71 tycker jag att vi stretade emot bra. I sjätte matchen låg vi under med 2-0 inför tredje perioden. Vi kom tillbaka till 2-2 och fick en övertid där Kalle Johansson är ett ribbskott ifrån en ”game seven”. 
- Det är kanske lite klyschigt, men alla vet att vad som helst kan hända i en match sju. Samtidigt var HV71 värdiga vinnare. Dom gick igenom serien på ett bra och betryggande sätt där dom i stort sett ledde från start till mål. 

Om vi backar bandet lite, vad hände egentligen i Österrike när du fick lov att lämna Dornbirner?
- Bra fråga. Jag har funderat på det där både en och två gånger. Jag kände att jag inte fick ut min potential. Nu ska jag inte döma för mycket, men laget jag spelade för var inte så pass lagstarkt att vi kunde vara med i varje match varje kväll. 
- Den känslan tror jag fanns hos fler än mig. Vissa dagar, spelade vi på den bästa nivån vi kunde skulle vi vara glada om höll jämna steg. Det här tog även ut lite av mitt eget spel. Jag fick ändå en stor roll, spelade mycket och hade förtroende, men det blev att jag fick en annan roll. Det blev lite annorlunda spel i och med att vi inte var så slag-starka som vi önskade. 

Var det då skönt att få lämna klubben och återvända till Sverige?
- Både och. Jag vill såklart alltid fullfölja något jag gett mig in på. Med facit i hand och hur situationen var då kom det inte som en chock. Jag tog inte illa upp eller blev förbannad ”varför mig?” Det kändes ändå okej. 

Du måste ändå haft ett ganska starkt självförtroende efter succén i Rögle och Tre Kronor, vad kom det här bakslaget att betyda för just den känslan?
- Det var lite stukat och blev så egentligen redan i Rögle. Som du säger kom jag in i Rögle, gjorde en bra avslutning av säsongen och fick vara med i landslaget. Efter det fick jag göra en hel säsong med Rögle där käpparna i hjulet började komma och självförtroendet svikta. 

“Började hålla för hårt i klubben”

Olle Liss hamnade både längst ut på bänken eller läktaren i en del matcher. 
 - Ja, både och. Ibland var jag 13:e forward. Ibland kom jag in i fjärdekedjan och spelade tre, fyra minuter per match. Sedan var det upp på läktaren…
- Det var många tankar och funderingar varför det blev som det blev. När man börjar fundera för mycket på vad man gör för fel blir det inte bra. 

Är du en grubblare?
- Ja, mot mig själv är jag nog det. Jag ställer höga krav på mig själv, men kanske inte visar det utåt eller säger det. 
- Jag blir nog mer grubblande och tänkande när jag har en bra känsla och känner att man förtjänar chansen, men den ändå inte kommer samtidigt som man inte får någon bra förklaring. Då blir det tankar på varför och jag börjar gå igenom både det ena och andra. 
- Då började jag tänka för mycket och när jag gick ut på planen började jag hålla lite för hårt i klubban och fastnade lite mer. 

Därför blev det Djurgården

Olle Liss trivdes bra i Umeå och med att spela med Björklöven, trots det hittar vi 29-åringen från Dala-Floda i Stockholm där han den här säsongen spelar för Djurgården. 
- Det var många faktorer som spelade in. Fagervall ringde två eller tre dagar efter vi hade blivit utslagna av HV71 och visade intresse. Han berättade lite om visionen här, hur han tänker, tycker och har för bild av mig i det här laget, så det fanns en kontakt så fort min säsong var slut. 
- Vi hade precis varit i ett brinnande slutspel. Samtidigt var det mycket snack och funderingar ”vad ska den personen göra nästa säsong?”. Under ett slutspel vill jag bara koppla bort allt sådant. Antingen vill jag hade det klart innan annars får jag ta det efter då säsongen är slut. Då slipper jag gå och fundera på sådana grejer när matcherna gäller som mest. Då vill jag ha en rensad skalle. 
- Efter Jocke ringt och berättat en massa började jag fundera och snackade med sambon om alternativen. Skulle vi vara kvar i Umeå eftersom dom också visade intresse.

Olle Liss fortsätter:
- Vi drog på semester ganska snabbt eftersom vi kände att vi var värda det efter en lång vinter och en kämpig höst. Under semestern snackade vi igenom allt och alternativen. Inte bara det hockeymässiga. Då föll det till slut på Djurgården och jag är glad att jag skrev på. Jag ska ärligt säga att det känns väldigt bra och jag är positivt överraskad. Lagkamraterna jag har, alla vill dra åt samma håll och är ett väldigt seriöst gäng och ett skönt lag. 
- Vi har roligt tillsammans även om sliter och kämpar som vi gjort under hela sommaren. Med facit i hand känns det väldigt rätt att jag gick hit. 

Dala-Floda och Stockholm är inte riktigt samma sak…
- (Skratt) Nej…

Hur har det varit att flytta hit?
- Klart att det är en liten omställning. Jag har varit runt i lite städer och samhällen, men Stockholm är absolut något annat. Det är storstan på riktigt, om man säger så. 
- Nu har jag ändå tidigare varit här och hälsat på lite vänner och en familj som bott här innan. Jag kan inte säga att jag kunde Stockholm innan, men jag hade lärt mig lite grann. Det har varit kul att hälsa på, men stressen som ska finnas här någonstans och som är för mig en riktig stockholmsgrej är något jag ändå märkt av. Framför allt då jag varit här och hälsat på. 

Har du kommit in i stressen?
- Det känns lite så eller jag tänker inte på den på samma sätt. Jag tycker själv att jag är ganska lugn utanför isen och försöker inte stressa upp mig i onödan. 

Kan det vara så att det ändå inte är så mycket stress i Stockholm?
- Nej, kanske inte. Det kanske är så att man tänker att det stressigt här bara för att jag hört förut att det ska vara så. 
- Stockholm är en fantastisk stad. Här finns alla möjligheter att göra olika saker, god mat och det finns hur många restauranger som helst. Du kan göra i stort sett vad du vill när du vill. 

Åker du hoj här i stan?
- Det blev någon runda, men nu har jag ställt in den för säsongen. Det börjar bli kallt. Vi får se till våren när det blir över 10-15 grader igen. 

“Vet vad jag får av honom”

Jag upplever att du fått en ganska stor roll i laget, stämmer den känslan?
- Ja, absolut. Det är en av parametrarna till varför jag gick hit. Jag känner Jocke sedan tidigare och han mig. Jag vet vad jag får av honom och han vet vad han vill få av mig. 
- Det blir en trygghet. Om jag ska lita på honom vill jag också visa att han kan lita på mig med det förtroendet. Någonstans förtjänar man sin speltid och förtroendet man får ute på isen. Det där är ömsesidigt. 

Gruppen ni har där har ni hemvändare från NHL, KHL, Schweiz och så vidare, hur skulle du beskriva gruppen?
- Jag tycker det är ganska häftigt att se den här gruppen. Vi har ett ungt lag med många lovande juniorer som är med, visar upp sig och är några av dom bästa i hela Sverige i sin årskull. Sedan har vi dom rutinerade och som varit borta och nu är tillbaka. Exempelvis (Marcus) Krüger. Jag vet inte hur många säsonger och matcher i NHL han gjort. Två Stanley Cup-vinster väger ganska tungt. 
- Sedan har vi (Daniel) Brodin, (John) Norman och dom här killarna. Alla dom har skapliga meritlistor. Ändå har dom kommit hem hit och verkligen vill det här. Dom är inte här för att bara komma hem, vara skön och spela av sista åren. Det känns som dom är mest drivna i hela laget. 

Ställer dom höga krav på er andra?
- Ja, det gör dom, men vi alla ställer krav på varandra. Det tror jag också är anledningen till att vi har en så hög arbetsmoral. Man ser att det inte spelar någon roll vem du är utan alla gör jobbet. Då gör du själv också jobbet. Ingen kommer undan eller försöker smita. 
- Dom som inte vet eller kanske inte har spelat i Hockeyallsvenskan tidigare, har dom inte lärt sig ännu så kommer dom få redan på inom kort att det inte går att spela på halvfart eller tro att bara för man har ett bättre lag på pappret är det bara gå ut och vinna matcher. 
- Det är en så pass liten skillnad mellan botten och toppen i den här ligan så är du inte påslagen åker man på stryk. Så enkelt är det, avslutar Olle Liss. 

---

TV: Krüger om att vara tillbaka