Blev ”Pajen” med hela Hockeysverige – Old School Hockey Niklas Persson

Niklas Persson berättar i Old School Hockey om den tunga kritiken mot honom i Leksand, landslagskarriären och om saknaden av ett SM-guld.
– HV-förlusten år två svider fortfarande, berättar ikonen för Hockeysverige. 

I dagens Old School Hockey får vi träffa Niklas ”Pajen” Persson, som han blivit känd som, där vi får lyssna på hans berättelse om resan från lilla Sorunda/Ösmo till Linköping via fram- och motgångar i såväl KHL som SHL och Tre Kronor. Och vi börjar där allt startade. 
– Ösmo? Där var det uterink och snålblåst, skrattar Niklas Persson när vi slår oss ner i Stångebro Ishalls innandömen.
– Jag spelade bara med äldre grabbar där eftersom vi fick slå ihop dom lag vi hade. Lagen flyttades så småningom ner till Nynäshamn. Jag själv spelade aldrig i Nynäshamn förutom under några cuper och turneringar eftersom jag gick i skolan där. Annars spelade jag hela tiden i Ösmo HC. En klassisk hockeyklubb. Jag vill gärna ha en sådan orange hockeytröja som vi hade, men det är inte så lätt att få tag på.

Niklas Perssons morbror är ingen mindre än legendaren Kenta Nilsson, som också kommer från just Ösmo.
– Vi var väldigt tajta med familjen Nilsson. Dom var ute och reste mycket eftersom Kenta spelade i USA. Jag såg alltid fram emot breven jag fick på den tiden från moster Berit med en  update om hur det hade gått med mål och assist. Det var inte så att man kunde knäppa på text-tv:n eller läsa tidningen dagen efter för att få resultaten.
– Med Kenta och en pappa (Sam Persson) som var hockeytokig och alltid hållit på med hockey så var det svårt att inte börja spela hockey. Pappa spelade hockey uppe i Alfredshem som det hette innan det blev Modo. Han är från Ö-vik. Sedan flyttade han ner till Stockholm och spelade då för Vallentuna och Huddinge. Under hela min uppväxt har han tränat lag runt om i Stockholmsområdet.

Stöttades av Kenta

– Det finns en bild på mig från 1983 när Sorunda/Ösmo vinner trean och pappa är tränare. Där står jag iklädd mössa, skrattar Niklas Persson som alltså har levt i hockeyns bubbla sedan han var barn.
– Klart att det var mycket hockey i och med farsan och Kenta. Robban (Nilsson) är sex år yngre än jag och vi har i stort sett växt upp tillsammans. Sedan är hans bror Anders två år yngre och systern Helene ytterligare två år yngre.

Fick du bra input av Kenta Nilsson?
– Ja, definitivt. Det är några spelare som har betytt extra för mig. Farsan har alltid haft mig med i omklädningsrummet. När jag var sex, sju år var drömmen att få spela med dom grabbarna. När målvakten hade fått en ny plock lånade jag hem den och lade den under kudden för att den skulle mjukas upp
– Jag tyckte att det var så väldigt roligt att vara med och pappa har alltid funnits med och varit ett stöd med sin hockeybakgrund. Sedan har Kenta på sitt sätt försökt hjälpa till. Han har också definitivt hjälpt mig. Inte bara med råd och sådant utan jag har även alltid tittat på honom under alla år när han spelat och tränat.
– Sedan fick jag tidigt, jag vet inte varför, ”Challe” Berglund i Djurgården som förebild. Det var mycket Djurgården ett tag då Kenta kom hem och jag var in och tittade på deras matcher. Det var inte bara spelaren ”Challe” utan även personen jag uppskattade och som jag hade fått chansen att vara med in och träffa.

Blev inte uttagen till TV-pucken

Resan från Sorunda/Ösmo kom inte att börja i Djurgården, vilket man lätt kan tro, utan i Haninge.
– Ja, jag var där en sväng. Det var tidigt. Jag spelade med dom som var två år äldre i Ösmo. Sedan flyttade dom till Nynäshamn. Då fick inte jag vara med där. Jag blev petad och fick i stället spela med killarna som var tre år äldre i Ösmo.
– När även det blev för få även i det laget flyttade dom ner till Nynäshamn. Då flyttade jag in till Haninge och spelade där under två säsonger. Sedan lades det laget ner. Då var jag fortfarande en ung liten pojk, men den tränaren vi hade där, Christer Rönnholm, flyttade till Huddinge och tog med mig och några till. Sedan blev jag kvar där upp till gymnasiet.

Efter en säsong i J18 med Huddinge sökte Niklas Persson upp till Hockeygymnasiet i Leksand.
– Jag blev inte uttagen till TV-pucken. På den tiden var dom nationella intagen i Ö-vik och Västerås. Västerås var inte intressant och i Ö-vik skulle jag inte komma in på. Dom tog spelare från hela landet, men framför allt hade dom redan från början väldigt bra 78:or och 79:or i Ångermanland.
– Jag hade en syster som bodde i Leksand och något år innan hade jag haft Niklas Eriksson på hockeyskolan där. Han hjälpte mig och tyckte att jag skulle söka.

Hur upplevde du att komma dit upp för att spela och bo?
– För mig var det bara otroligt skönt och roligt. Jag brukar faktiskt tänka på det här när mina systersöner sökt hockeygymnasiet. Albin (Persson) är ju här i Linköping och Vincent i AIK.
– Huddinge ville att jag skulle vara kvar, men AIK och Djurgården hörde också av sig så jag kände att jag hade alternativ, så jag var aldrig orolig. Hockeygym var en så stor grej för mig eftersom det varit mitt mål under alla år. Att då få chansen att komma upp till Leksand, det var så jäkla häftigt.

Bodde på trafikskola

– Första tiden där bodde jag ovanpå syrran. Hon hade en etta på Tällbergsvägen i ett hus som trafikskoleläraren Ola Lehndal ägde. Jag hade gångavstånd till hallen och trafikskolan låg i källaren. Det var perfekt.
– Att komma upp till Leksand och sätta sig på cykeln eller gå till ishallen, bli omhändertagen på det sättet av den organisationen fick mig att känna att det var lugnt, skönt och väldigt enkelt allting. När jag ville gå ner och träna så gick jag ner och tränade. Då jag var i Huddinge fick jag vänta på farsan för han skulle köra eller om jag tog tåget in till stan för att sedan åka med någon annans förälder. Det var aldrig att jag kunde spontant gå ner för att träna.
– I Leksand hade jag chansen att gå på hockeygym på morgonen med ”Fisken” (Bengt Ohlson). För mig var det bara att gå dit. Härliga minnen och jag har inget negativt alls att säga om juniortiden.

Du var inte med i TV-pucken, men när du kommer till Leksand blir du snabbt med i juniorlandslaget, du måste haft en snabb utveckling?
– Det där med TV-pucken ska vi inte gå in på. Det råder delade meningar om hur det gick till då jag inte kom med där. Samtidigt var jag inte bäst på något vis även om jag var med i toppen av min årgång i framför allt Huddinge, men det fanns alltid dom som var bättre än jag. Självklart tyckte jag och farsan att jag skulle varit med, haha…
– Här kan vi tala om ett grymt bra ledarskap. Direkt då jag inte kom med i TV-pucken flyttade Huddinge upp mig i J18. Dom tyckte att det var på gränsen till att det var fel så Huddinge kompenserade mig. Jag kom heller inte med i Sverige-pucken året innan. Då var jag verkligen besviken och ledsen.
– Jag var med i alla uttagningar till TV-pucken och det gick jättebra för mig, men jag blev inte besviken över att jag inte kom med eftersom jag inte hade varit med året innan heller. I stället fick jag spela med Huddinges J18 mot TV-pucklaget.

Stark omgivning banade väg för utveckling

Var inte utvecklingen då du kom till Leksand lika stor som man lätt kan tro?
– Nej, det var den nog inte. Första året i Leksand flöt det på bra snabbt. Efter TV-pucken var det Flygvapnet Cup. Då ringde Stockholm och ville att jag skulle vara med där. ”Det är inte ens aktuellt eftersom ni inte varit intresserade av mig tidigare”.
– Det här gav mig en kick och jag kände mig så nöjd eftersom jag då visste att det skulle komma annat i stället. Jag var så nöjd över att komma in i Leksand så att inte komma med i TV-pucken var inte så stor grej. Det var större för mig att komma upp till Leksand och det A-laget man hade då.
– När jag kom upp till Leksand fick jag spela med 78:or som var juniorlandslagsspelare och som var med A-laget och tränade. Det fanns 79:or som var före mig i hierarkin när jag kom upp och som redan hade spelat i pojklandslaget. Jag låg i bakvattnet i lugn och ro, fick spela mycket och tyckte att hockeyn var det bästa som fanns.

Säsongen 1997/98 debuterade Niklas Persson i Leksands A-lag.
– Debuten minns jag väldigt väl eftersom jag skrev upp för körkort samma dag i Borlänge. Då visste jag inte att jag skulle spela. Niklas Eriksson blev skadad eller sjuk så jag fick spela mot Brynäs borta i en kedja med Andreas Karlsson och Jonas Bergqvist.
– Jag hade varit med och tränat och spelat träningsmatcher med A-laget innan, men jag fick först inget kontrakt. Nu gick det väldigt bra för mig och det var jag som blev uppflyttad före många andra.
– Det gick bra i matchen mot Brynäs. Jag har sett den på video efteråt och jag hade ett ass, vilket jag inte kommer att glömma. Att det var mot just Brynäs gjorde att det matchen kändes extra speciellt.

Stjärnspäckat Leksand

Stefan ”Loppan” Hellqvist, Jonas Bergqvist, Anders ”Masken” Carlsson, Mikael Karlberg, Jens Nielsen, Niklas Eriksson, Per-Erik Eklund, Magnus ”Sigge” Svensson, Tomas Jonsson… 
– Åke Lilljebjörn i mål, Slajdarn…

Det var många starka profiler i det lag du kom upp till, var det lätt att komma in i det här gänget?
– Ja, det var jättelätt. Andreas Karlsson var fantastisk på den biten, liksom Jonas eftersom jag spelade med dom i den här matchen mot Brynäs. Det är lite annorlunda mot idag när man har större trupper.
– Vi hade en bra grupp i 79:orna. Det var bra grabbar i vår grupp. Samma sak var det med A-laget. Andreas Karlsson är 75:a, Marcus Eriksson 76:a, Niklas Nordqvist 75:a. Sedan hade vi 74:orna med (Peter) Casparsson och så vidare. Dessutom hade vi Jonas, ”Sigge”, ”Masken” och Jonsson. Det är bra människor så det var inget svårt att komma in i dom här gängen.
– Första sommarträningen skulle vi värma upp med lite fotboll. Det kom en långboll och jag skulle upp och nicka. Då smäller det i ryggen. Det var ”Masken” som gick upp och satte axeln i ryggen på mig för att visa hur det gick till där uppe. Direkt efter var det ändå skratt så jag kände mig välkommen på ett ganska tufft sätt men ändå med glimten i ögat.

Trots att Leksand under Niklas Perssons första säsonger i klubben hade sitt bästa lag på pappret sedan första halvan av 1970-talet lyckades klubben aldrig gå hela vägen och vinna SM-guld.
– Första säsongen och den efter, jag har svårt att sätta fingret på vad som saknades eftersom jag var så pass ung. Det där var inget jag fokuserade på. Jag hade fullt upp med mig själv, hitta vem jag var i spelet hockey. Jag kom från J20 där jag spelat mycket och gjorde mycket poäng. Sedan kom jag upp i ett A-lag där jag fick börja om och kriga om platserna.
– Sedan var det som vanligt, små marginaler. Minnena jag har från första två slutspelen, när vi åker ut mot Luleå och Modo, för mig var det bara stort att få vara med.

Åkte ur Elitserien tre gånger om

Niklas Persson är med om inte mindre än tre uttåg med Leksand ur det som då hette elitserien, 2001, 2004 och 2006.
– Jag har blivit expert på att åka ur, säger Niklas Persson med glimten i ögat och fortsätter:
– Första gången var en lång och tuff säsong. Själv bidrog jag inte på isen på det sätt som jag borde. Jag spelade inte heller så mycket som jag själv och många runt omkring mig tyckte att jag borde ha gjort. (Tommy) Sandlin tyckte inte att jag riktigt höll.

Många har pratat om att den här säsongen blev väldigt speciell. 
– Säsongen var väldigt konstig. Vi tränade konstigt, mycket och hårt. Tommy fick aldrig gruppen tillsammans utan det var för många individer som var för starka. Samtidigt var det lite för många som inte var intresserade av Leksand så när det väl blev kvalserie…
Niklas Persson skakar på huvudet innan han fortsätter:
– Dels var det här en ny upplevelse för många och framförallt för Leksand som förening. Visst, man hade spelat allsvenskan efter jul ett par säsonger, men det var en annan grej. Självklart tyckte dom som spelade då att det var jättejobbigt, men som förening var det här ändå nytt. Vi klarade inte riktigt av att hantera det.

Hur var relationen mellan gruppen och Tommy Sandlin?
– Jag kan inte tala för gruppens relation för det vet jag inte, men min relation med Tommy var inte bra. Han har gjort otroligt mycket för svensk hockey och var en duktig tränare, men för mig och Leksand var det fel man på fel plats. Ur min synvinkel klarade han inte av att lyfta oss och vårt spel.
– Jag tycker att han tryckte ner fel personer och var gärna på dom som redan hade det tufft den säsongen. Så upplevde jag det. Vi hade inte heller det laget som knöts samman utan det var lite för många individer som inte satte laget först.

Lyfte under finskt ledarskap

Blev det en stor kontrast då Jarmo Tolvanen kom in som tränare säsongen efter då ni tar klivet upp i elitserien igen?
– Ja, det var en väldigt stor kontrast. För mig var han en fantastisk tränare. Det var även (Peter) Ekroth som kom till Leksand då. I det läget var det bra för oss. Jarmo var grym på att sätta upp korta målsättningar. Dels i varje match för att motivera laget och dels för mig personligen. Redan från början visade han att trodde på mig. ”Jag kommer se till att det blir en bra säsong för dig om du svarar upp på det jag vill”.
– Jag fick lugn och ro samtidigt som jag var långt ner i hierarkin och han lät mig att ha hand om en juniorkedja, men då vi kom till slutet av matcherna fick jag ändå spela. Just att få bära och ta hand om en kedja, där lärde jag mig otroligt mycket. Efter jul flyttade han upp mig och satte mig tillsammans med Tomas Forslund och Niklas Eriksson.
– Jag får fortfarande rysningar i kroppen när jag tänker på känslan jag hade den säsongen. Där kan vi snacka om att gruppen kom samman.

Andra vändan Leksand åker ur elitserien är säsongen 2003/04. Säsongen därpå får Niklas Persson vara med och gå upp igen med ett lag som innehöll spelare så som Michael Ryder och Francois Bouillon.
– Det var lite annorlunda eftersom jag var i ett lite annorlunda läge. Jag spelade fortfarande med Niklas och vi hade Ryder bredvid oss. Vi spelade tillsammans hela tiden fram till det att ”Challe” (Mikael Karlberg) kom hem från Schweiz och Ryder flyttade upp i den kedjan.
– Hela den säsongen gick det bra. I kvalserien spelade jag med (Johan) Witehall och Johan Rosén. Vi hade ett väldigt bra lag för att spela i allsvenskan. Ryder var en skön person. Han är ett år yngre än jag och vi båda hade mycket roligt ihop den säsongen. Vi umgicks väldigt mycket.

”We're gonna win the fucking championship”

Hur skulle du beskriva Michael Ryder som person?
– Som väldigt avslappnad (skratt). Han hade precis gjort sin första säsong i NHL och var en av tre kandidater till att bli årets rookie. Sedan kom han till Leksand för att spela i allsvenskan. Han hade ett fantastiskt skott och framför allt en grym backhand. Helt enkelt en bra kille som tränade mycket vid sidan av även om han hade mycket roliga saker för sig också. Det blev många roliga bortaresor och det var nog bra att tränaren inte visste allt vad vi gjorde.
– ”Masken” gjorde klart tidigt med honom och Bouillon. Antagligen betalade Leksand bra för dom, men samtidigt var det spelare som var på väg uppåt i karriären. Dom tillförde verkligen någonting och var målmedvetna. Redan från början när dom kom sa Bouillon det här klassiska uttalandet: ”We’re gonna win the fucking championship”. Han visste inte ens om att vi spelade i andraligan. Målsättningen var ändå klar och han visste vad han kom dit för att göra. Det här smittade av sig på hela gruppen. Han var bättre på stor rink med sin skridskoåkning än vad han kanske var där borta.

Säsongen 2005/06 får Niklas Persson rollen som kapten för Leksand, men säsongen slutar med att klubben för tredje gången under 2000-talet får lämna elitserien.
– Vi var över huvud taget aldrig nära den säsongen och hade inget bra lag. Det var en tuff säsong och dom vi värvade och som skulle ta det här klivet tog inte det. Vi var många nya och för mig var det tufft att bo i Leksand eftersom jag var i stort sett den enda i laget som folk visste vem det var.

”Hamnade i skit för att jag var dålig”

Det blåste inte bara snålt vid rinken för Niklas Persson utan den dåliga säsongen påverkade även han och hans familj vid sidan av isen.
– Jag fick väldigt mycket skit vid sidan av. Till stor del får du nog fråga min fru om vilka former det här tog. Samtidigt är jag väldigt bra på att förtränga dom negativa minnena och jag har egentligen bara goda minnen från tiden i Leksand.
– Det var tufft och när vi pratar om det här hemma kommer vi på saker som hände som jag hade glömt bort. Vår äldsta dotter var åtta, nio år då. Hon fick mycket skit som hon absolut inte förtjänade från andra barn. Barnen i sig fattade självklart inte vad dom gjorde och egentligen var det ingenting emot henne. Hon kommer inte ihåg så mycket av det där, men hon kommer ihåg vissa saker och det är jobbigt att höra.

Var det främst barn mot barn?
– Ja, så var det. Antagligen hade dom hört vid frukostbordet vad deras pappa hade sagt om mig. Sedan sa dom det till henne i skolan. Hon kom hem och frågade om saker andra barn hade sagt och som hon inte visste vad det betydde.
– Hon mådde nog mestadels inte dåligt där och då, men hon hamnade i lite skit vissa gånger för att jag var dålig. Det här var jobbigt, men samtidigt är det här saker jag förträngde ganska snabbt och jag tror alla i vår familj lärde sig något av det.

”Kunde få en krämsnibb i örat”

Kunde du och din fru gå på Noret (centrala Leksand) utan att ni fick verbala påhopp?
– Knappt. Siljan (kafé) gick vi inte förbi för då kunde man få en krämsnibb i örat, säger Niklas Persson samtidigt som han ler lite för att lätta upp samtalet lite.
– Ett tag var det nära att vi inte kunde gå ut på Noret. När det var som värst var det halvjobbigt. Vi var även då i en situation som Leksand inte hade varit i innan. Vi åkte ur, gick upp igen, gick till slutspel men åkte ur igen, men det här var första gången som fansen riktigt tröttnade. Johan Backlund var grym i målet och gav oss chansen att vinna varje match, men vi tog den inte.
– Den här säsongen startade vi med fyra bortamatcher eftersom arenan inte var klar och vi hade en poäng efter elva matcher. Det här tog vi aldrig tillbaka. Säsongen innan fick jag många frågor om jag kände en press över att gå upp eftersom arenan skulle vara klar, men den pressen kände jag aldrig av. När vi sedan gick upp och arenan var klar kom pressen att vi måste lyckas med det här, det här och det här (Persson slår med handen i bordet samtidigt som han ser allvarlig ut), men det klarade vi inte av och i kvalserien knöt sig allt igen.
– För mig personligen var den här säsongen jättejobbig. Jag hade gjort bra säsonger och det hade flutit på rätt bra för egen del, men den här säsongen blev det inget bra. När jag pratar om min karriär, så hoppar jag över den här säsongen på något sätt.

Det märks också på Niklas Persson, när han talar om sin sista säsong i Leksand, att han mer än gärna lägger den bakom sig.
– Det var mycket tjafs och fans… Sedan var det tidningar som skrev saker som inte var sanna. Framför allt var det jobbigt då en av dalatidningarna klev ut och sa att jag hade sajnat med Modo tidigt. Det låg uppenbarligen ingen sanning i det alls.
– Det gjorde att det blev en konstig situation. Under en match kom fans fram och gav mig en massa skit för att jag skulle ha byta klubb, men det fanns ingen sanning i det. Jag fick också den tidningen att dementera det påståendet.

Ännu värre blev det i kvalserien efter en artikel i Sportbladet.
– (Tomas) Ros skrev något som visserligen var sant, men som kanske inte behövde komma ut. Det var att jag brutit mitt kontrakt, vilket jag inte hade gjort. Utan det var som så att när vi åkte ur andra gången hade jag gjort debut i landslaget och allsvenskan ingick inte riktigt i mina planer. Jag satt ändå fast i ett kontrakt. För att inte hamna i samma situation igen skrev vi in någon sorts klausul att om vi åker ur igen så bryts kontraktet. Nu kommer jag inte ihåg exakt hur det var uppbyggt, men det här hade Ros fått reda på och skrev som han bör om det mitt i kvalserien. Det var inget konstigt med det att jag hade den här klausulen egentligen, men jag kan säga att det mottogs lite fel bland våra fans. Jag lärde mig säkert något av det också.

Spelade två SM-finaler med LHC

Efter att Leksand åkt ur elitserien 2006 valde Niklas Persson att flytta till Linköping.
– Jag var på väg till Linköping redan säsongen innan. (Johan) Hemlin och jag kände varandra sedan hockeyskolan i Leksand. Han var sportchef här och kontaktade mig året innan. Många frågade om jag inte borde ha flyttat tidigare, men jag kände aldrig så.
– Jag utvecklades hela tiden och hade fantastiska år där uppe så det var aldrig aktuellt för mig att byta klubb. Först tackade jag nej och stannade kvar i Leksand, men året efter var jag klar med allsvenskan. Visserligen hade jag ganska många klubbar att välja mellan, men det aldrig aktuellt med någon annan klubb än Linköping. Det kändes helt rätt med tanke på hur jag såg på min framtid och vart Linköping var på väg. Det där stämde helt överens.
– Spelarna som var här höll en högre klass än dom jag hade spelat med innan och det här tyckte jag kändes spännande.

Ni går till final redan säsongen 2007/08, vad var styrkan i den här gruppen som du kom till?
– Det var framför allt bra hockeyspelare, bra människor och en bra grupp. Det fanns alla ingredienser som ett bra hockeylag ska ha. När jag kom in, den ledande kärnan med ”Mange” (Johansson), Tony Mårtensson, (Mikael) ”Musse” Håkanson, (Andreas) Pihl och så vidare. Det var staka personligheter som satt sin prägel på den här föreningen under många år. Det var bara för mig att hänga på i den riktningen som klubben och även jag ville.  
– Vi hade som sagt var en grupp som var väldigt stark och klarade av en hel del motgångar första säsongen.

Fungerade det bra för familjen i Linköping redan från start?
– Från början kändes det som att flytta till New York, skrattar Niklas Persson och fortsätter:
– Efter att bott i Leksand nästan hela mitt liv hade husen här helt plötsligt mer än fem våningar, men som svar på din fråga så fungerade allt bra från början.

”Vi ger bort guldet”

Linköping spelar två finalserier, men lyckas inte vinna någon av dom, varför tror du att ni inte gjorde det?
– Första året var vi många som inte hade spelat någon final. Föreningen hade aldrig varit så långt och nästan ingen i laget hade varit i ett slutspel. När vi väl kom dit… Vi var nära och kanske borde vi ha vunnit. Under match fem uppe i Ö-vik var det strömavbrott och allt möjligt. Det mesta där gick Modos väg och sedan avgjorde dom här.
– Det var ändå ett bra slutspel från min sida. Även fast vi vann lätt mot Luleå och Färjestad så kom inte våra bästa spelare upp på samma nivå som deras bästa. Det var inget fel på deras prestationer, men Per Svartvadet, Niklas Sundström och Tobias Enström var ju grymma. Deras bästa lyckades få till det. Samtidigt var det också två målvakter som spelade väldigt bra. (Rastislav) Stana var grym i kvart och semifinalserien men kanske inte lika bra i finalserien medan (Karol) Krizan steppade upp i finalserien. Det var många ingredienser som Modo gjorde bra samtidigt som vi inte var riktigt redo för final.
– I min värld känns det ändå som vi var längre ifrån guldet då än år två då vi var i final mot HV71. Där hade vi alla ingredienser i laget och borde vi ha vunnit.

Vad händer egentligen i den finalserien?
– Vi ger bort guldet. Vi vinner första och andra. I den tredje leder vi men HV71 vänder och vinner och i sista matchen blir det en övertidsförlust. HV-förlusten år två svider fortfarande.

Hur upplevde du inramningen i finalserien mot HV71?
– Det var helt galet och både Linköping och Jönköping är fantastiska ställen att spela hockey på. HV71 har kanske Sveriges bästa hockeyarena och när Saab Arena är fullsatt är det ett sådant jäkla tryck.
– Match sex då vi kommer ut på isen glömmer jag aldrig. Man hörde knappt sig själv tänka eftersom det var ett sådant liv i hallen.

Blev du nervös i det läget eller bara inspirerad?
– Jag blev inte nervös utan tyckte bara det var väldigt roligt. Sedan finns det säkert några som blir nervösa. Man måste gilla den där situationen också.

Lämnade Sverige

Efter säsongen 2008/09 lämnar Niklas Persson Linköping för spel i Ryssland.

Efter VM bestämmer han sig för att testa på spel i KHL för Neftechimik Nizjnekamsk.
– Redan efter första finalserien var jag nära att lämna, men jag valde att skriva på Linköping en säsong ytterligare. Jag fick inte riktigt det jag ville och var kanske inte heller riktigt mentalt redo. Samtidigt tyckte jag att det var väldigt roligt här i Linköping. Dessutom fick jag en större roll och bättre betalt här vilket också gjorde att det blev lite roligare att vara kvar. Det här ångrar jag inte.
– Säsongen efter hade jag lite mer klubbar att välja på och kände att skulle jag göra någonting så var det dags att göra det nu. Jag hade inte varit borta i USA och härjat i AHL samtidigt som jag hört många roliga historier från dom som varit i Ryssland. Jag kände att det där var något jag ville prova på själv. När jag fick chansen tog jag den.

Det blev totalt två säsonger Nizjnekamsk och två i CSKA Moskva innan Niklas Persson flyttade vidare till Schweiz. Under sin tid i KHL svarade han för 30 mål och totalt 96 poäng på 189 matcher.
– Tiden i Ryssland var jätterolig. Jag tror att jag är den enda du inte får ut ett negativt ord från om Ryssland, skrattar Niklas Persson och fortsätter:
– Jag hade hur kul som helst och det var fyra grymma år. Första året, jag gick bra, laget gick bra samtidigt som jag just hade fått spela mitt första VM. Jag var i väg på landslagsuppdrag och allt rullade på. Ganska snabbt började jag få förfrågningar från USA. Sådant är också saker som gjorde att jag kände att det här var riktigt roligt.

Gav upp NHL-drömmen – Snabbt

– Jag har många minnen från första säsongen och det var många roliga saker som hände. Bland annat hade vi en tränare, Vladimir Krikunov, som hade varit förbundskapten för Vitryssland då dom slog ut Sverige i OS. Han var väldigt old school och det var mycket träningar. Vi hade ett OS-uppehåll på 28 dagar. Under dom dagarna var vi lediga tre. Det var inte tre sammanhängande dagar utan tre utspridda.
– På något vis hade jag ställt in mig på det där. Jag var mentalt redo, ”open minded” för allt som skulle hända och jag tyckte bara att allt var väldigt roligt.

Hade du familjen med dig över från början?
– Nej, men dom var där ganska ofta eftersom vår yngsta inte gick i skolan. När vi var borta på turné i två veckor fanns det ingen anledning för dom att vara där. I stället åkte dom hem då. Sedan var även morsan och farsan över.
– Nizjnekamsk är en speciell stad. Framför allt som bortalag är den bedrövlig. Att bo och leva i tyckte jag den var bra. Det var en bra lägenhet, fanns bra restauranger och en ishall som alltid var fullsatt samtidigt som det var otroligt bra grabbar i laget.
– Min andra säsong i Neftechimik var inte riktigt lika bra eftersom jag hade ställt in mig på att spela i NHL, men fick åka tillbaka till Ryssland. Dessutom är Krikunov sådan att han har sina fyra femmor. När då jag kom in i oktober hade han satt sina femmor. Så kör han och jag hade inte alls lika stor roll som säsongen innan.

Tanken var att Niklas Persson skulle slå sig in i NHL. Han skrev kontrakt, flyttade till USA – och blev ratad.
– Ja, jag skulle till Tampa. Jag var med på campen, men när jag blev nedskickad åkte jag hem. Det är en grej som jag kan ångra, att jag inte hängde kvar, men där och då kändes inte AHL aktuellt. Det var inte riktigt vad jag ville.
– Sedan var Phoenix intresserade. Dom skulle börja säsongen i Sverige. Jag sade upp kontraktet med Tampa, åkte hem till Sverige, satt i förhandlingar med Phoenix men valde till slut att inte ta deras erbjudande eftersom dom ville ha mig som någon slags back-up i AHL.
– Samtidigt hade jag blivit bofast i landslaget och det var mycket pengar i Ryssland. Då åkte jag tillbaka dit.

Blev det en stor kontrast att spela för CSKA Moskva under din tredje och fjärde säsong i KHL?
– Ja, så blev det. Det är ju till att börja med en stor skillnad på städerna, bilar, trafik… Sedan att se hur stor klubben är i Ryssland. Det är häftigt.

Märkte du av den här historien och kulturen som finns i klubben?
– Ja, absolut. Exempelvis när jag kom till passkontrollen och det stod att mitt visa var utfärdat av CSKA var det inte svårt att komma igenom.
– Andra gånger har jag stått där, dom har tittat och jämfört och så vidare. Nu när det var CSKA då var det bara för hela familjen att gå. Allt blev mycket enklare. Bland annat hade jag ett papper i bilen. Blev jag stoppad av polisen visade jag pappret och sedan var allt bra.
– Första säsongen där var (Sergej) Nemtjinov ”GM” och sportchef. När jag kom dit var (Vjatjeslav) Fetisov vd, (Aleksej) Kasatonov vice vd och (Sergej) Makarov hängde med laget överallt. Dessutom var gubben (Viktor) Tichonov hederscoach och hade kontoret bredvid omklädningsrummet.

Hur upplevde du den miljön?
– Det var häftigt. Innan första bortamatchen mot CSKA med Neftekhimik åkte jag runt och kollade på alla namnen i taket. Sedan kom jag dit några år senare och skulle få representera den klubben.
– Jag spelade bland annat med Nikolaj Drozdetsky, ”Druttens”, grabb, Alexander, i Neftechimik. Att då komma dit och se pappans meriter… Han var ganska liten jämfört med dom största stjärnorna, men när jag läste hans meritlista så hade han vunnit OS, VM och Canada Cup.
– Första dagarna, att träffa dom här gubbarna, skaka hand och lära känna dom lite grann var mäktigt för mig och en stor upplevelse. Att dessutom få dra på sig den tröjan var stort.
– Sedan hade dom montrar ute i arenan. I en av montrarna låg ett antal ryska landslagströjor och där låg även min tröja. Varje gång jag tittar på den bilden tänker jag ”vad fan gör jag där” haha… 

Kom till gamla storklubben

Det blir två säsonger i CSKA Moskva för Niklas Persson. På 95 matcher svarade han för 14 mål och totalt 43 poäng.
– Det gick okej hockeymässigt. Första säsongen hade vi ett ganska ungt lag. Det var också då CSKA blev uppköpta. Till andra säsongen tog vi in (Aleksander) Radulov. Dessutom kom (Pavel) Datsiuk och (Michail) Grabovskij och dom här under lockouten. Då hade vi ett sjukt bra lag.
– Men första säsongen var det jag, (Sergej) Sjirokov kom hem från USA, Ilja Zubov var redan där, en 87:a som tidigare hade varit en fruktansvärt stor talang. (Tomas) Surovy kom också dit och vi hade spelat tillsammans i Linköping. Det var vi som fick bära laget första säsongen eftersom dom andra var väldigt unga. Av dom unga så var det (Nikita) Kutjerov, som var med i toppen av poängligan i NHL förra säsongen, (Nikolaj) Prokjorkin spelade OS för Ryssland och (Aleksej) Martjenko kom tillbaka till CSKA efter att ha varit i Detroit under några säsonger. Dessutom är (Igor) Ozjiganov nu i Toronto. Det här är alltså juniorerna som var uppe och spelade med oss andra säsongen.
– Jag åkte runt och tittade på dom här killarna och dom tycktes inte ha en tanke defensivt, men vilka tekniker och fantastiska hockeyspelare.

Niklas Persson var med om många äventyr vid sidan av i sen under sin tid i Ryssland. Ett minns han lite extra mycket.
– Det var andra säsongen med Neftekhimik efter vi hade mött Spartak Moskva. Vi skulle till St. Petersburg där (Mattias) Weinhandl och Tony (Mårtensson) rumsterade. Vi skulle åka dagen innan och jag såg fram emot att komma fram, gå ut och käka med Tony och snacka lite skit.
– Vi hade landat på en gammal militärflygplats utanför Moskva. När vi kommer dit är flygplatsen stängd. Vi tänkte att det var lugnt och att dom skulle komma och öppna snart. Det fanns inga trappor upp till planet så vi klättrade upp för en stege. Vi sitter där och det går någon halvtimme samtidigt som dom försökte få tag på han som bestämmer. Det gick en halvtimme till och sedan fick vi beskedet att dom hade fått tag på honom och att han var på väg.
– Efter ytterligare en halvtimme får vi beskedet att han inte kunde öppna och då kunde inte heller planet starta. Det var stängt och kört. Vi skulle få flyga morgonen efter istället. Jag började plocka med mina grejer för jag tänkte att vi skulle åka iväg och bo någonstans. ”Nej, vi sover planet”. 
– Det här är mitt i vintern och vi sitter där på planet. Man drar igång planet och det blir varmt så in i helvete. Sedan stänger dom av planet och det blir svinkallt. På med planet igen och det blir varmt en stund. Så där höll vi på hela natten. Det slutade med att vi bara halvsov den natten.

Hur gick det sedan i matchen?
– Jag kommer inte ihåg och matchen blev såklart en bisak ha ha…
– Jag var med om många mer saker som att när vi skulle landa efter en match. Vi var nere så lågt att vi såg in i lägenheterna men fick lyfta igen eftersom det var halt på landningsbanan. I stället fick vi landa i Ufa och borta ytterligare en natt.

Vi antar att du inte är flygrädd?
– Nej, det är jag inte. Neftechimik hade ett eget plan. Det var ingen toppklass, men vi hade samma plan hela tiden. I CSKA hade vi ett helt nytt plan… eller rättare sagt så var ytskiktet renoverat och nytt.

Hände det saker inom flygtrafiken efter olyckan med Lokomotiv där bland andra Stefan Liv omkom?
– För oss hände ingenting. Vi hade samma plan, ett likadant som dom hade. Jag kände mig inte orolig ändå och av det jag läst om den olyckan så var det inte själva planets fel. Det var den mänskliga faktorn, att man tummat på regler och sådana saker.
– Jag var i Moskva då och jag kommer aldrig glömma vart jag var då det hände, men det var ingenting som påverkade min flygrädsla.

”Jag hade förlorat en kompis”

Niklas Persson kände Stefan Liv väl och givetvis var det ett tufft besked att få då hans vän hade omkommit.
– Det var en surrealistisk känsla. Vår chaufför vi hade i Moskva hade nära kopplingar till Jaroslavl. Vi satt i bilen på väg hem från skolan med barnen och min fru var med. Han fick ett samtal från några polare i Jaroslavl om att ett plan hade kraschat.
– Jag började titta i telefonen, men det fanns ingenting om det i tidningarna eftersom det inte hade kommit ut ännu. Det var några minuter där vi inte visste vad som hade hänt. Man tror inte på det värsta från början, men efter en stund insåg vi att det värsta hade hänt, säger Niklas Persson och tystnar en stund innan han fortsätter:
– Det var konstigt och hela den dagen blev alldeles snurrig. Samma sak dagen efter. Vi åkte senare upp till Jaroslavl till den officiella begravningen när alla familjerna var där. Just när det hände, jag tänkte på alla som stod Stefan närmare än vad jag gjorde. Dom som mådde ännu sämre än vad jag gjorde. Jag hade förlorat en kompis, go gubbe och lagkamrat i landslaget men det var dom som stod honom närmare och led ännu mer. Allt var tragiskt. Stefan var en fantastisk och ödmjuk människa. Än i dag är det där svårt att greppa på något sätt.

Testade lyckan i Schweiz

Efter fyra säsonger i KHL valde Niklas Persson att lämna ligan och i stället skriva på för Rapperswil-Jona i NLA. Där kom han att stanna under två säsonger.
– Jag hade haft (Anders) Eldebrink i landslaget som assisterande coach. Han var på mig redan några år innan då han hade Kloten. 2013, då kontraktet med CSKA gått ut, satt jag i valet och kvalet om jag skulle vara kvar i Ryssland eller om jag skulle hitta på något annat. Då ringde den jäkeln igen och tjatade (skratt).
– Jag kände mig klar med Ryssland och ”Eldan” lyckades övertala mig att flytta ner dit. Det var otroligt roliga år även om det slutade med att vi åkte ur igen. Jag är som sagt var jätteduktig på att åka ur, men jag är även jättebra på att gå upp. För mig personligen gick det i alla fall jättebra att spela.
– Det är ett grymt land och NLA är en bra hockeyliga. Den är inte lika bra som SHL, men den håller bra klass. Bor man dessutom i Zürich området så har man tre och en halv timme till längsta bortamatchen.

Dessutom hade Niklas Persson nära till sin kusin Robert Nilsson som spelade i just Zürich.
– Vi hade två, tre mil mellan oss och det var perfekt. Vi umgicks så mycket vi kunde och åt en del middagar ihop. Vi gick även på en hel del event tillsammans eftersom det hände ganska mycket i Zürich-området. Dessutom firade vi jul ihop.
– Över huvud taget var det två fina år där jag fick tillbringa mycket tid med familjen eftersom jag sov hemma varje kväll. Ur det perspektivet var det en grymt bra tillvaro. Det var mycket skidåkning, ledig på söndagar, matcher på fredagar och lördag med många publikfester samtidigt som hockeyn där nere andas positivitet.

Hur tog du emot första säsongen eftersom du kom dit ner efter att ha varit med och vunnit över Schweiz i VM-finalen (2013)?
– Det var inget snack utan jag blev hyllad. Dom var lika stolta över sitt landslag i alla fall. I stället tyckte dom att det vi hade gjort var snäppet bättre och man såg nästan mig som den bästa värvningen i hela ligan, skrattar Niklas Persson och fortsätter:
– Jag trodde att det skulle vara lite sura miner eftersom vi slog Schweiz, men det var helt tvärtom.

Åkte ur ligan

På två säsonger i NLA gör Niklas Persson 28 mål och totalt 68 poäng på 88 matcher.
– Båda säsongerna var tuffa hockeymässigt. Vi hade inget bra lag på pappret. ”Eldan” fick i stort sett ärva ett lag när vi kom dit. Vi hade ingen bred trupp och några skador gjorde att vi fick det ännu tuffare, men vi lyckades reda ut det är i första omgången mot Biel och höll oss kvar.  
– Andra säsongen började klubben en nysatsning med många unga killar som hade potential att bli bra hockeyspelare. Tanken var att dom skulle få något år på sig, men dom tog inte det där steget tillräckligt snabbt. Schweiz är lite annorlunda och man sajnar ett nytt lag ganska tidigt. Redan i början av den här säsongen kan dom sajna för säsongen 19/20. Det här märkte vi av tidigt. Många av killarna som gjorde det bra hade redan sajnat för andra klubbar. När vi åkte ur med 4–0 i matcher mot Langnau märkte vi att för halva laget var det ingen fara eftersom dom redan hade sajnat någon annanstans. Ytterligare 25 procent var glada att vi åkte ur för annars skulle inte dom få vara kvar.
– Det var en konstig känsla. Jag satt med ett nytt tvåårskontrakt. Samma sak gjorde ”Nicky” Danielsson. Kontrakten revs men vi ville verkligen vara kvar eftersom vi hade krigat för det hela säsongen. Sedan blev det efter slutsignalen ”Det är lugnt, ingen fara att vi åker ur”.

Var det givet att återvända till Linköping?
– Det var givet. Redan innan jag förlängde med ”Rappi” pratade jag med LHC och sa att jag kanske ville hem och avsluta hemma.

Var det givet att du skulle få en kaptensroll?
– Så var det absolut inte och ingenting jag hade tänkt mig. Det var mer att ”Mange” (Johansson) slutade så den rollen blev ledig. Vi var några stycken som var på tapeten om att ta den rollen.
– Jag hade kunnat vara kvar i Schweiz och jag hade någon förfrågan från Ryssland, men jag kände att det här var min chans att få komma hem och spela. Jag visste också att LHC var ett bra lag som hade värvat några bra spelare säsongen innan. Det fanns en jättechans att vinna, men det blev inte så…

Men du åkte inte ur med Linköping?
– (Skratt) Nej, det gjorde jag inte.

Ryktades till Leksand

När det stod klart att Niklas Persson skulle lämna Schweiz började rykten florera att han var aktuell för bland annat Djurgården och Leksand.
– Det gick lite rykten om olika klubbar, men det stod mellan Leksand och Linköping. Jag hade ett jättebra erbjudande från Leksand. Leksand var i Hockeyallsvenskan och jag hade ett jättebra snack med Tore Jobs som då var sportchef där om hur vi skulle lägga upp allt.
– Jag var jäkligt lockad av det, men samtidigt, att få spela i SHL, ha chansen att vinna SM och avsluta i Linköping var hela tiden det familjen och jag ville. I slutändan var det heller inget snack om att det inte skulle bli Linköping. Det är få förunnat att få avsluta där man vill avsluta. Den känslan var något jag velat ha länge.

Niklas Persson spelade i Tre Kronor under tio säsonger mellan 2004 och 2014. Totalt blev det 112 A-landskamper. Debuten skedd säsongen 2003/04.
– Jag minns debuten väldigt väl. Den skedde i Ryssland, Baltika Cup. Vi slog tjeckerna efter straffar med 3-2. Jag spelade i en kedja med Niklas Nordgren och ”Robban” Carlsson som kamperade ihop i Timrå. Vi hade ”Mange” Johansson och Per Hållberg på backen.
– Hardy (Nilsson) var nog ganska trött på alla nej han hade fått från säsongerna innan så han gick på en helt ny trupp. Det var många unga killar, men även några äldre och en del utlandsproffs som inte höll till hemma i elitserien Exempelvis var både ”Mange” Johansson och Thomas Rhodin i Schweiz den säsongen. Jag, Johan Franzén och Stefan Pettersson gjorde debut. Även Micke Holmqvist gjorde debut. I mål hade vi Stefan Liv och Daniel Henriksson.
– I andra matchen torskade vi mot Ryssarna på straffar och sedan förlorade vi mot Finland i sista matchen.

2009 gör du VM-debut, hur ser du tillbaka på den resan?
– Det hände lite grejer på den resan och åren innan. Jag tackade nej till landslaget -08:a. Redan -07 tackade jag nej. Dom hade spelat en match i Karjala Cup och ville då att jag skulle åka dit. Janne Karlsson, som vi hade här som tränare, sa ”Tacka nej till det där så åker du med till Ryssland istället”.
– ”Okej, det låter väl bra”, sa jag även om dom nästan fick hålla kvar mig i omklädningsrummet. Sedan blev jag ändå inte uttagen till nästa turnering. Då tänkte jag ”vad i helvete” haha… Tittar jag tillbaka på hela den säsongen så var det ganska smart gjort eftersom vi hade tränat ganska hårt. Så här efteråt är det inget jag deppar över, men hade jag aldrig fått chansen att representera Tre Kronor igen då hade jag varit galen.
– Säsongen efter var jag med i Ryssland. Då gick det väldigt bra, men jag var inte med något mer under den säsongen. Året efter fick jag göra VM-debut i Bern mot Österrike. Linus Omark hade show och gjorde många poäng i den matchen. Vi hade ett väldigt bra lag och det var riktigt roligt. Till slut torskade vi dock mot Kanada i semifinalen, men slog USA i matchen om tredjepris.
– Det var stort att få vara med. Efter turneringen hade jag exit-samtal med ”Bengan” (Bengt-Åke Gustafsson) och ”Eldan”. Dom var jättenöjda. Sedan flyttade jag till Ryssland och blev lika överraskad igen då jag blev uttagen ”dom har nog ändå inte glömt bort mig”.

Efter VM 2009 fram till 2013 var Niklas Persson given i Tre Kronor.
– Jag blev bofast i landslaget och det gjorde mycket att få spela på en hög nivå hela tiden. Samtidigt blev jag bekväm med att spela i landslaget. Redan säsongen efter började Bengt-Åke göra mig till en av kaptenerna varje gång vi var i väg. Sådana saker gjorde såklart att jag växte som människa och hockeyspelare.

Från VM-fiasko till guldsuccé

Vid VM 2013 får Niklas Persson vara med och vinna VM-guld på hemmaplan i Globen.
– Vid VM 2011 torskade vi finalen mot Finland nere i Slovakien. Vi ledde med 1–0 när det var en minut kvar av andra perioden, men torskade med 6–1. Helt otroligt att dom kunde få allt att studsa med när vi egentligen hade ägt matchen.
– Året innan spelades VM i Tyskland och vi torskade mot tjeckerna. Dom kvitterade i sista sekunderna. Innan det hade (Johan) Harju slagit en puck mot öppen kasse som studsade åt sidan. Sedan kvitterar tjeckerna och går efter det och vinner VM-guld. Den matchen skulle vi ha vunnit och hela VM.
– Vid VM 2012 åker rätt NHL-lag, ett efter ett, ut. Vi hade ”Zäta” (Henrik Zetterberg), (Johan) Franzén, Loui (Eriksson), Erik Karlsson, ”Bäckis” (Nicklas Bäckström) kom hem liksom (Daniel) Alfredsson. Laget var enormt bra, men vi åkte ut i kvarten mot Tjeckien. Det är små marginaler i en VM-turnering samtidigt som alla lag är bra. Ändå var vi tokbesvikna. Det var fiasko och det en med det andra, men året efter så…

VM spelades två år i rad i Sverige och Finland. Givetvis var förväntningar högt ställda på det svenska laget trots missen vid VM 2012.  
– Då fick vi ta revansch på hemmaplan. Fram till VM hade vi spelat otroligt bra. Vi hade inte den namnkunnigaste truppen, men vi spelade en väldigt bra hockey.
– Vi började ur medias synvinkel turneringen lite knackigt, men vi vann matcherna och höll oss efter vår game plan.

Ni fick ändå mycket kritik i media.
– Vi förlorade mot Schweiz i första matchen, men vi tappade även poäng mot Norge, vilket kanske inte var så smart. Trots allt spelade vi helt okej. Vi var nöjda och det var aldrig någon oro i gruppen. Vi fick mest kritik efter det att vi slagit Vitryssland med 2–1 och Slovenien med 2–0, matcher där dom hade stått med fem man i kassen så vi inte fick in pucken. Jag kände när jag läste kritiken ”allvarligt, har ni ens sett matchen?” Vi var överlägsna, spelade helt okej men gjorde inte mål.
– Sedinarna (Daniel och Henrik Sedin) och (Alexander) Edler kom när Vancouver åkte ur i NHL. Det var inget mer än så som behövdes samtidigt som (Jhonas) Enroth hade spelat bra i kassen hela tiden.
– Jag har upplevt spelare som kommit till VM för att förlänga säsongen och det varit kul att spela i landslaget. När Sedinarna kom var det fokus från början. Dom hade ett uppdrag. Dom var där för att vinna. Det här märktes och smittade av sig på gruppen. Vi fick den här sista lilla kryddan till laget. Nu spelade dom dessutom otroligt bra under hela turneringen.

Firade hårt i Kungsträdgården

I finalen ställdes Tre Kronor mot samma Schweiz som svenskarna förlorade mot i inledningen av turneringen.
– Vi hade slagit Kanada i kvarten och finnarna i semin så det var inte heller någon enkel resa fram till finalen.
– I finalen kände vi nog att vi inte skulle torska två matcher i samma turnering mot Schweiz. Dom gjorde 1-0 men det var ändå lugnt i båset samtidigt som det var koncentrerat. Känslan var, från det att ”Freddan” Pettersson satte straffen mot Kanada, att vi skulle vinna turneringen.
– Det var en härlig känsla och upplevelse. Att fira på det sättet vi fick och att vinna på hemmaplan var speciellt.

Firandet av Tre Kronor efter guldet var som brukligt är i Kungsträdgården.
– Jag trodde att det ska stå 240 personer, närmast sörjande, där och jubla. När vi sedan kommer dit är det alldeles smet-fullt med folk. Det är svårt att beskriva den känslan.
– Det är ändå där man ser hur stort hockeyn är och hur populära Tre Kronor är. Det spelar ingen roll vilka 22 spelare som står på scenen. Klart att Sedinarna och Enroth var viktiga för att vi skulle vinna och dom andra som stod där uppe var också bra hockeyspelare. Men det var Tre Kronor folk kommer för att titta på. Det är häftigt att vi i hockeyn kan locka den publiken.

Fortsätter jobba i hockeyns tecken

Innan vi bryter upp efter ett långt samtal vill vi gärna veta hur Niklas Perssons liv ser ut i dag och hans tankar om framtiden.
– Det är rätt hektiskt. Under resans gång förra säsongen fick jag frågan om jag ville jobba vidare i klubben. Klart att då började tankarna snurra på mig hur jag skulle göra. Efter säsongen hade jag väldigt roliga erbjudanden både här hemma i Sverige och i Europa.
– Ett sådant beslut är svårt att ta mitt i ett slutspel eftersom jag skulle kunna spela slutspel åter runt om jag fick då det är så pass roligt. Men jag tänkte tillbaka hur det har känts under året samtidigt som det kändes skönt att ta beslutet att lägga av på egna premisser. Jag gjorde det inte för att jag inte platsade eller var skadad. Jag slutade för att det var någonting som saknades. Något jag inte hade känt förut då det gäller att träna och spela. Jag kan inte sätta fingret på vad det var som saknades men det är nog någon motivationsprocent för att gå ner i gymmet på sommaren. Spela match och vara på is hade jag nog klarat, men det går inte att hoppa in i augusti.

– När jag sedan fick erbjudandet och chansen att vara kvar i hockeyn var det ändå ett ganska enkelt beslut att ta. Nu försöker jag hitta min plats i det här. Jag kommer åka runt för att prata med och scouta spelare, se juniorhockey och vara med några morgnar i veckan på hockeygym. Lära känna den gruppen lite bättre och se vad vi kan göra för att få fram ännu mer spelare den vägen närmsta åren. LHC har trots allt varit otroligt bra på att få fram spelare till A-truppen senaste tiden, men vi vill få fram ännu fler. Det är dessutom ett ekonomiskt bra sätt att få fram spela till A-truppen, avslutar ”Pajen”.

TV: Klassiska allsvenska haverier