Han var spelaren som rörde upp känslor

Andreas Jämtin var spelaren som rörde upp känslor. Många upplevde att han spelade på gränsen till det tillåtna medan andra hyllade honom för sin skicklighet som hockeyspelare. Efter säsongen 2017/18 avslutade han sin karriär. När han idag blickar in i sitt prisskåp så ligger där ett VM-guld, ett VM-silver och två SM-guld. Men han är trots det inte helt nöjd.
– Jag drömde ännu högre än så. Det gick helt okej och man kan inte få allting här i livet, säger han till Hockeysverige.se.

KARLSTAD (Hockeysverige.se/OLD SCHOOL HOCKEY)

Moderklubben för Andreas Jämtin är Spånga IS, en klubb från västra Stockholm som även fostrat spelare så som Andreas Engqvist, Rickard Rakell och Oscar Möller. 

- Jag växte upp i Bromsten. Man kan säga att det ligger fem minuter från Spånga-is. Min pappa hade hand om Kallhälls 79:or. Han och en kompis till honom hade det mer som en hobby-grej. Jag hängde alltid med och sprang runt under deras matcher, berättar Andreas Jämtin för hockeysverige.se och OLD SCHOOL HOCKEY innan han fortsätter:
- Jag hade en blå overall, gummistövlar och var jätteliten när jag var med ute på isen. Det var där någonstans allt började, men även min farfar har varit väldigt ishockeyintresserad.

- Sedan började jag spela med Spångas 82:or. Jag spelade sedan där från det att jag var sex år till ungefär nio årsåldern. Vi mötte AIK i träningsmatch och jag hade en kompis som hade gjort den här övergången från Spånga till AIK redan innan mig. Jag var nog ganska duktig redan vid den tiden och det var faktiskt Verner Persson (avled 1998) som pratade lite med både min farsa och farfar. 

- Han var mest intresserad att höra om jag ville spela ännu mer eftersom han kände till träningsdosen i Spånga samtidigt som det bedrevs en helt annan satsning i AIK.

Du är alltså bara nio eller tio år då du lämnade Spånga för AIK samtidigt som träningsdosen ökades på, blev det en stor omställning för dig?

- Nej. Jag hade spelat med dom som var ett år äldre än jag i Spånga. Sedan gick jag över till min årskull i AIK. På så sätt var inte själva omställningen så farlig och det kändes nästan bättre.
- När jag spelade i Spånga mötte vi oftast lag som var mycket, mycket bättre än oss. Göta, Traneberg, AIK… När jag gjorde den här övergången gick jag från att förlorat en hel del till att i stället börja vinna  

Var det här någonstans du valde att verkligen satsa på din hockey?

- Jag älskade sporten. Jag var en av dom här grabbarna som kom ner först på allmänhetens utomhus på Spånga-is för att sedan sticka därifrån sist. 
- Jag kom dit vid sju, åtta tiden och jag kommer ihåg att morsan jämt var så orolig ”när kommer han hem”. Jag var ute och åkte skridskor. Sedan gick jag in i den här lilla stugan som fanns där, åt en pommes frites-tallrik och efter det kunde jag åka fem, sex timmar till.
- Det var på den nivån och när jag får ”flashbacks” från den tiden minns jag hur underbart det var. Jag var gift med sporten redan från första dagen.

"KUNDE SE PÅ MATCHER HELA DAGEN – SOM JULAFTON"  

I AIK utvecklades Andreas Jämtin snabbt som hockeyspelare och tidigt kom han med i pojklandslaget. 
 

- När jag kom till AIK var det mer ”vill du ha sporten som ditt nummer ett?” När jag spelade i Spånga spelade jag även fotboll och så vidare. AIK sa att det fortfarande var helt okej att spela fotboll, ”men om du verkligen, verkligen tycker om ishockey och vill spela väldigt mycket så är det här en förening som bedriver just den verksamheten”.
- Efter att Verner snackat med farsan och sedan farsan förklarat för mig hur det låg till var det ingenting att fundera på. Det blev bara helt naturligt att jag gick till AIK och jag har alltid prioriterat själva sporten väldigt högt. Speciellt vid den här tiden. 
- Föräldrarna och ledarna anordnade turneringar och vi fick redan i ung ålder möta lag från Finland. Bland annat TPS och Jokerit. Det här var en turnering som var från fredag till söndag. Ett år, när vi var riktigt små, var även Spartak Moskva med. Jag tror att det var Verner som hade ordnat det. Det här gjorde att jag redan som liten kände att var en wow-upplevelse och tyckte hockeyn var väldigt kul. 
- Just dom här turneringarna var magiska. Jag kommer ihåg att ledarna delade ut lappar som man fick gå fram med till fröken i skolan. Där stod det till exempel att jag inte kunde komma på fredag eftersom jag skulle spela turnering. Jag bara älskade det där. 
- Efter att jag spelat en match under turneringen kunde jag sätta mig på läktaren och se på andra matcher hela dagen. Det var som julafton för mig och just den känslan är något jag fortfarande kommer ihåg.

Redan som 15-åring plockade Kjell-Rune Milton och Lars Lisspers ut Andreas Jämtin att representera Sveriges U16-landslag. 

- Vi spelade först Sverigepucken med Stockholm, där vi åkte ur. Efter det kom TV-pucken och vi vann ganska komfortabelt med det lag vi hade. 
- Vi mötte Uppland i finalen. Tidigare på säsongen hade vi i AIK spelat en turnering med Huddinge, Hammarby och Upplands TV-pucklag. Redan där vann vi mot Upplands TV-pucklag med vårt klubblag och vi hade ett väldigt starkt lag. 
- När det sedan kom till landslag blev jag förvånad över att det inte var fler AIK-grabbar med. Jag tror att det bara var tre (Andreas Jämtin, Andreas Wöchtl och Yared Hagos. I min värld var även (Fredrik) Hynning och (Mattias) Beck väldigt bra spelare. Det här kände jag som märkligt. 
- Klart att det var jättenervöst inför första turneringen och det gick inte så jättebra. För många av oss, när du drog på dig landslagströjan kändes den nästan lite tung. Mest berodde det nog på att jag visste vilka som hade åkte runt och representerat Sverige tidigare. Dessutom hade alla generationerna innan oss gjort det otroligt bra. 
- Jag tror att det blev en börda att det hade gått så bra innan vi var där. Det var där lite av en dipp kom för svensk ungdomshockey. Det här pratade man mycket om vid det här tillfället. Självklart var det jättekul, men där och då var den där tröjan tung att bära.

Hur hanterade du det här samtidigt som din utveckling gick väldigt snabbt?

- Jag försökte bara kämpa, vilket kanske inte var rätt metod. Det var en annan tid då och det gick inte att spela helt avslappnat. Det var mycket press utifrån, draft och jag hörde om andra killar som gick bra. Då tänker jag främst på ryska och finska spelare som var väldigt uppspeedade och ville göra bra ifrån sig.  
- Nu gick det bra för mig personligen, men jag minns att jag ville komma långt i dom här turneringarna eftersom det var oftast där det sållades ut innan draften drog i gång. ”Jaha, har dom här killarna kunnat lett sitt lag”.
- Det där var jag väldigt medveten om. Även om jag skulle gjort x-antal mål men laget inte gått så skulle jag droppa i rankinglistorna. 

Inför säsongen 1999/00 valde Andreas Jämtin att lämna AIK för att flytta till Karlstad och spela med Färjestads J20. 

- När jag var i AIK på den tiden fanns det otroligt många unga duktiga spelare där. Jag fick chansen att söka in till hockeygymnasium och det att jag flyttade var mycket för att jag ville prova och se. Dom flesta killarna på landslagssamlingarna kom från småklubbar samtidigt som AIK inte hade ett hockeygymnasium på den här tiden. 
- Nu var inte det anledningen till att jag gick till Färjestad. I grund och botten var anledningen Harald Lückner. Han hade gjort ett väldigt starkt och fint intryck på mig. En superbra människa, superduktig och ”skillad” coach.

Hur trivdes du med att spela för Färjestad och bo i Karlstad då du var relativt ung och fortfarande junior?

- Det var min första prövning. Första säsongen hade jag Harald och det gick väldigt bra. Sedan blev Harald upplockad av HV71 och försvann ganska omgående efter att jag gjort min första säsong där. 
- Jag var 16 år, det var mycket hockey, spelade 24/7… När jag var i den åldern tänkte jag enbart i banor som vart jag hade bäst förutsättningar, hur mycket man trodde på mig här och hur jag kunde utvecklas. Jag var här för att bli en bättre spelare och göra bra ifrån mig. 
- Det var inte saker runt om som lockade mig till Karlstad utan det var föreningen, vad dom åstadkommit, historien och traditionen att skapa bra hockeyspelare som fanns där. 

Du fick enbart spela en match i elitserien med Färjestad då, var det en besvikelse?
 

- Nej, det skulle jag inte säga. Färjestad stod på en ganska hög platå då seniormässigt. Det var flera andra unga spelare som inte heller gick igenom eftersom Färjestad hade ett fantastiskt lag och tungt garde med bland andra ”Jönssonligan” (Pelle Prestberg, Jörgen Jönsson och Peter Nordström). Det fanns även väldigt duktiga spelare bakom dom.

ÅTERKOMSTEN TILL AIK 

Inför säsongen 2000/01 valde Andreas Jämtin att flytta hem till Stockholm och skriva på för AIK igen. 

- Jag kom till ett läge där jag började leta efter en klubb att bli utlånad till, men jag kom aldrig riktigt till det stadiet med Färjestad. Oftast var det till Bofors eller någon klubb i närheten som var aktuellt, men vi kom aldrig dit. 
- Samtidigt hade jag fortfarande kontakt med några spelare och ledare i AIK. Vid den tidpunkten bytte AIK ledning och ville satsa på killar som var uppfostrade i egna ungdomsleden. Eftersom jag bara hade varit i Färjestad under två säsonger ansåg nog AIK att jag var en av deras killar. 

Kände du att det var rätt steg för dig att ta just då?
 

- Ja, så var det. På så sätt var det superlätt. Flera av mina barndomskompisar jag spelade pojklagshockey med i AIK var där nu. Framför allt också min bästa vän Yared Hagos som jag hade kontakt med sedan jag gick i sjuan på högstadiet och fortfarande har mycket kontakt med. 
- Jag ska inte säga att det var för honom, men det gjorde att själva pusslet för att gå tillbaka blev en "no brainer”.  

Redan andra säsongen i AIK drog Andreas Jämtin på sig 127 utvisningsminuter och inte mindre än tre gånger under sin karriär toppade han elitseriens utvisningsliga. 

- Första säsongen var jag superoslipad. Sedan är det så att sporten såg ut som den gjorde på den tiden. 

Hur skulle du beskriva din spelstil och hur hanterade du det mentalt att alltid ha domarna, fansen och motståndarnas vakande ögon på dig?
 

- Det där kom egentligen senare i karriären. Min spelstil och inställning bottnade i att jag såg andra spelare som jag tyckte var bra och såg upp till. Peter Forsberg är ett prima exempel på en i grund och botten fysisk spelare. Han var supermedveten vad som hände runt om honom. Dessutom kunde han svara upp rent fysiskt. 
- Han var den spelaren som många av oss ville vara och jag satt uppe på nätterna för att se Colorado spela. Så enkelt var det. Han gick till slut sönder, men hans spelstil var elektrisk. 

Inspirerade hans spelstil dig mycket?

- Gud, ja. Sedan hade jag inte samma ”skills”, säger Andreas Jämtin med ett leende och fortsätter:
- Som jag sa så var han en spelare som jag i den åldern satt uppe till två på natten bara för att få se spela. Det fanns såklart många bra, men i och med att han var svensk och gjorde det han gjorde då han var ute på isen under sina 20 minuter gjorde att det var värt att sitta uppe och vänta på.

"LÄSTE BARA DE BRA ARTIKLARNA"  

Under karriären utmålades du ofta som en buse i media, hur upplevde du det här?
 

- När jag ser tillbaka på det känner jag att det är en journalistetik för att skriva en så kallad artikel. Under min karriär hade jag en del kontakt med några gamla tränare och motståndare, folk som rör sig runt rinkarna 24/7. Folk som jämt är där och följde hockeyn. 
- När du sedan kommer upp på den högre scenen i SHL är det bevakat av andra människor. Dom här människorna byts ut hela tiden, men dom ska sälja sitt i en tidningsartikel. Det dom skriver… Vi har pressfrihet i Sverige så dom kan lägga till vilka ord dom vill.

Brydde du dig i det här?

- Jag tror att jag var ganska oförstående till vissa saker. Jag hade inställningen att jag ville saker, att jag ville mycket med ishockeyn. Allt det här med att få framgång och vinna. 
- Ska jag vara helt ärlig. I början sket jag bokstavligt talat i vad dom skrev. Egentligen läste jag bara dom bra artiklarna och sedan sket jag i dom dåliga. Det var förmodligen så jag klarade mig rent känslomässigt. 
- Sedan fanns det folk som tyckte både det ena och det andra, men jag var ganska beslutsam att det viktigaste var vad jag tyckte själv.
- Ishockey är en kontaktsport och en julafton fick jag Börje Salmings bok ”Blod, svett och tårar”. Det var sådana böcker jag satt och läste då jag var liten. Det finns såklart dom som tycker dom är macho och så vidare, men vi växte upp i den kulturen och såg upp till Börje Salming, Peter Forsberg, ”Sudden” (Mats Sundin) och alla dom här killarna. I mina ögon var det riktiga krigare och väldigt respekterade. 

Kan du ibland känna det som trist att inte din skicklighet som spelare lyftes mer i media?

- Det fanns oroligt många fler spelare som var skickligare än jag. Samtidigt är det lagsport och det är 40 man som ska spela varje match och det kommer då alltid finnas superskickliga spelare.
- Journalistiken tror jag nog bottnar i att plocka ut folk i olika kategorier och göra det till vad dom själva tycker och tror.

Du gav tuffa smällar, men ibland var det även spelare som utnyttjade tillfället och föll ganska enkelt, kunde du ibland känna att ”ryktet” gjorde att du fick domslut emot dig?

- Det jag kunde känna under min karriär då jag spelade… Nu ska jag inte vara sådan för jag förstår att domaruppgiften är supersvår. Dom är människor och påverkas av det dom sitter och läser i tidningarna. 
- Jag har stött på domare i lobbyn som har suttit och läst både Aftonbladet och Expressen. Självklart påverkas dom av det dom läser och sägs runt om. Det här gjorde att dom redan innan matchen kanske hade en viss uppfattning. 
- I och med att sporten går snabbt så har det såklart hänt att dom tagit beslut som varit fel. Domarna är människor dom med. Så enkelt är det. Vi tar felbeslut allihop. Hur man sedan dramatiserar det här är vad journalisten vill bygga storyn på. 
- Jag har förståelse för domarna. Dom ska stå där ute i 60 minuter på isen, åka fram och tillbaka, vara koncentrerade och slipade hela tiden. Det är svårt då du har att göra med killar, spelare som är i sin ”prime” och förmodligen bättre fysiskt. 
- Spelarna tar byten som är 30-40 sekunder så nu efteråt förstår jag att det måste nästan varit omöjligt att hänga med. Med tanke på det tar dom ändå betydligt mer rätt än fel beslut. Har en domare en riktigt dålig match tar han sju bra och tre dåliga beslut. Har dom riktigt bra matcher så sätter dom alla.

Triggades du av en bortapublik som buade åt dig varje gång du var på isen?
 

- Ja, jag gillade det och hade inga problem med det. Vi hade någon slutspelsserie med Linköping mot Djurgården där jag blev utbuad på Globen inför nästan 14 000 åskådare. Det var rätt coolt. 
- Jag kände att jag fick in en extra ”energibost” i kroppen. Jag orkade tacklas ännu mer, åka ännu snabbare och skjuta ännu hårdare. 

Du, Stig Salming, Anders Broström, Tomas Forslund, Emil Kåberg, Per Ledin, Lance Ward, bröderna Alen och Almen Bibic och så vidare, kan du sakna den här typen av profiler i dagens hockey?

- Nu har jag inte sett så mycket hockey mot slutet, men jag kan tänka mig hur det ser ut genom att man har strypt den sortens karaktär på killar. Killarna idag är mer polerade och utbildade på att vara mer slipade. 
- Många av oss körde på och var lite oslipade, så var det. Om jag ser till publikt, när vi nu lagt av, så tror jag folk kan sakna det. När dom tittar tillbaka tänker nog en del ”Det är ett element som jag faktiskt saknar”.
- Det har varit mycket om det här med tacklingar mot huvudet och så vidare. Ishockeyn är inte indelat i olika viktklasser så det är klart att sådana saker uppstår. 
- Det jag bestämde mig för innan jag satt min kråka på ett papper var att veta vilka som var mina motståndare och vad jag behöver se upp med. Även om det är ett övergångsställe kollar jag både till höger och vänster innan jag går över. 
- Man har förfinat allt så det här överraskningsmomentet försvunnit. En spelare som Lance Ward,  som jag själv spelade med, märkte jag att andra kunde frukta på ett visst sätt. Något jag ser som en del av ”skillsen” är att du måste lära dig spela mot en sådan spelare med. Han kunde gå bort sig något grönjäkligt om du bara hade koll på hans rörelsemönster. 
- Spelarna tar inte riktigt dom här besluten längre. ”Här har du en playbook. Sedan åker du här. Gör bara det”. Det känns så uppstyrt idag så det blir inte, som sagt var, samma överraskningsmoment som det blev förut. 

Andreas Jämtin. Foto: Bildbyrån

GULDHJLÄMEN I JÖNKÖPING    

Inför säsongen 2003/04 lämnade Andreas Jämtin AIK för spel med HV71. Redan under sin första säsong i klubben blev han svensk mästare för första gången. 

- Jag hade en otrolig turen att få (Pär) Mårts som tränare till att börja med. En i grund och botten fantastisk människa. Jag har haft andra tränare som varit mer hockeynördar, men Pelle var fantastisk på att utveckla människor. 
- Han kunde verkligen få en att våga växa in i tröjor. Jag var med Pelle i landslaget också och det blev som den där tröjan i stället blev lätt att bära när du hade honom bakom dig på bänken. Han hade den inverkan på mig och jag tror att det var fler Jönköpingskillar som kände så. Han trodde på oss och byggde upp oss som människor. 
- Pelle kunde även ta dig i örat och säga till om du hade åkt på ett antal matchstraff så det började drabba laget. ”Du nu tar vi det lugnt med sådant”. En otroligt bra människa och tränare på alla sätt. Att han haft dom framgångarna är absolut inte konstigt.

Hur upplevde du att komma till HV71 och dessutom vinna SM-guld direkt?

- Jag träffade en väldigt bra tidpunkt just i HV71 och såg i vilken riktning dom var på väg. Jag fick också tidigt reda på vilka steg dom ville ta som förening. Innan jag kom dit var det ett lag som låg i mitten eller på nedre halvan samtidigt som dom hade ett bra gäng hela tiden. 
- När jag kom dit hade HV71 Johan Davidsson som bar laget. Han var bra, men han hade inte prickat det där sista steget ännu. Dom hade även Pelle Gustafsson. Pelle hade spelat i NHL och hade otroligt mycket kött på benen samtidigt som han hade en otrolig karisma och karaktär. 
- Vi hade dessutom en Stefan Liv som var hungrig som en varg. Det blandat med mig själv och Martin Thörnberg  som också suktade efter framgång, men även andra spelare som (Kalle) Sahlstedt, och Anders Huusko gjorde att det verkligen fanns något speciellt där. Vi spelade bra hela den säsongen och jag har inte något minne av att vi ens hade någon svacka. Det kändes redan från start att det kunde gå vägen. 
- Färjestad hade ett precis lika bra lag så när finalerna kom så gick dom också till sju matcher. Vi hade förberett oss så himla bra och den sista matchen vann vi med 5-0 hemma. Det var som en propp gått ur och jag var inte ens nervös inför den matchen. Min personliga känsla var redan innan domaren släppt pucken att vi redan hade vunnit. ”Nu ska vi göra det för publiken”. 

"HAN BAILADE UT MIG"  

En viktig pusselbit för guldet var givetvis målvakten Stefan Liv. 
 

- Stefan var otroligt hungrig och ville visa hela hockey-Sverige vad han var gjord av. Så bra som han var just där och då… 
- Hans spelstil var lite ortodox, men han ville så mycket och ville verkligen bära laget på sina axlar och det gjorde han verkligen. 

Stefan Liv omkom som bekant i en flygplanskrasch 2011.

- Vi hade en idrottslig relation, ömsesidig som människor, då vi spelade. När vi väl kom in i ett omklädningsrum var vi lite smålika varandra. Jag vet att han och (Johan) Davidsson kunde slåss med varandra, vilket jag kunde tycka såg roligt ut, säger Jämtin med ett skratt och fortsätter:
- Jag och Stefan slogs inte, men jag var hela tiden tvungen att respektera honom på ett sätt. Jag kunde åka på utvisningar. Många gånger ”bailade” han ut mig genom att spela fantastiskt bra i tre mot fem och fyra mot fem. Sedan brukade han titta på mig som ”ge tillbaka nu”. ”Helt rätt, jag är skyldig dig det nu.”
- Just signalerna han skickade till mig då vi spelade ”okej, nu har jag gett dig det här, nu är du skyldig mig något” utan att säga något, den känslan tyckte jag han skickade hela tiden. Där tycker jag han var extraordinär. Jag har inte spelat med någon annan målvakt som fungerat på det sättet. Han bara tittade så fattade man vad han menade. 
- Olyckan var hemsk och vidrig… Jag spelade i Linköping på den tiden, men jag kan inte sammanfatta det på ett bra sätt. Det kommer upp bilder på honom titt som tätt i Aftonbladet och jag har sett att hans son, Herman, spelar i Örebro. Jag håller tummar, tår och fingrar för att han ska få en fantastik karriär. Hannu Jortikka var coach och Jouko Narvanmaa sportchef. 
- Jag fick ett bättre kontrakt och TPS hade tittat lite på vad jag gjort innan även om lockout-säsongen (2004/05) inte hade inte hade gått lika bra som min första i HV71. TPS var där och högg och vi diskuterade lite grann. 
- Det var en viss träningsdos i HV71, men TPS sa att dom ville satsa ännu hårdare och mer. Det var dels det dels att den ekonomiska ersättningen var bättre i TPS.

I slutet av säsongen återvände ändå Andreas Jämtin till HV71.

- Vi hade ett jättebra lag i TPS och gick bra under försäsongen och under första tio matcherna, men vi hade kört så otroligt hårt att vi brände allt krut tidigt. Sedan störtdök vi i serien. 
- Finska lagen, i och med att dom hade stängd liga, började dom sälja av några spelare när dom inte kunde gå till slutspel. HV71 var åt andra hållet. Jag hade förfrågningar även från Timrå och Färjestad vid den tidpunkten. Jag kände ändå ”why not” när HV71 hörde av sig. Jag skulle få spela slutspel och vi kom överens om ett kontrakt.

Efter att ha vunnit sitt andra SM-guld åkte Jämtin över för att ta en plats i NHL, men det blev enbart spel i AHL för Hartford Wolf Pack och ECHL för Charlotte Checkers. 

- Jag sajnade ett tvåvägskontrakt med Rangers. Vid den tidpunkten var jag ganska gammal (25 år). Jag var väldigt sugen och ville åka över för att prova vingarna och se ungefär vart jag låg. 
- Det gick inte så pass bra som jag hade hoppats på och jag märkte efter träningsmatcherna blev det ”healthy scratch”. Till och med då jag kom ner i farmarlaget blev det ”healthy scratch” igen. Sedan hamnade jag i East coast. Efter att jag spelat där kom jag tillbaka till AHL. Där fick jag då spela två matcher. Sedan blev det ”healthy scratch” igen. 
- Då började jag ifrågasätta saker och frågade vad jag gjorde där, vad dom skulle med mig till. Där hittade jag en någorlunda snabb lösning med Linköping. Många ifrågasatte mig ”man måste…” Jag kände bara att nej, antingen spelar man mig eller så gör man inte det. Jag kunde inte misstolka det.

Trodde dom inte på dig?

- Organisationerna rangordnar väl, men jag kom dit, gjorde allt som stod i min makt och har nog aldrig varit så vältränad i hela mitt liv. Jag var full av förhoppningar och gav verkligen järnet. 
- Jag fick väldigt korta och få minuter och jag gjorde allt i min makt på den tiden för att göra något intryck, men jag kan tänka mig att jag inte gjorde det intryck dom hade hoppats på. 
- Till slut undrade jag vad jag gjorde där. Jag hade ändå tänkt att få spela någon hockey i alla fall. 

Ny klubbadress blev alltså Linköping. 

- Det var bra där. Där fick jag ytterligare en bra tränare, Slavomir Lener. Vi hade mött Linköping i final säsongen innan och dom hade ett otroligt bra lag innan jag kom dit. 
- (Mattias) Weinhandl och (Tony) Mårtensson hade lämnat. In hade (Jaroslav) Hlinka och (Jan) Hlavac kommit. Laget var det bästa laget på pappret och hade gått bra under hela säsongen. När jag pratade med (Johan) Hemlin och (Mike) Helber var dom lite oroliga hur gruppen skulle komma att se ut. ”Nu får vi in en stark karaktär och det är vad vi behöver för att ta nästa steg och vinna allt”. 

Men ni vinner inte…

- I ärlighetens namn kan man säga att vi kraschlandade med det laget vi hade. Vi mötte ett desperat Skellefteå som tog oss till sju matcher i kvartsfinalen. Vi förlorade tredje sudden-perioden. Det var en riktig gast-kramare där vi i grund och botten mötte en underdog som var superhungriga. Dom gav oss en riktig käftsmäll, vilket jag så här i efterhand kan tycka var lite synd.

"JAG VET NÄR MAN VILL VINNA OCH INTE"  

Efter 14 matcher i linköpingströjan säsongen 2012/13 valde Andreas Jämtin att lämna klubben för att återvända till HV71.   

- Jag hann spela tre säsonger till i Linköping och vi gick verkligen för guldet under min andra säsong. Vi hade en otrolig spets i laget, men var lite tunna på dom sista i fjärdekedjan. Fick vi skador blev vi väldigt sårbara. 
- Vi åkte ut i semifinal mot Djurgården. Det var också en serie där flera av matcherna gick till sudden, men vi förlorade med 4-2. Där kändes det som att musten gick ur laget och man började bygga om ytterligare en gång. Jag har hela tiden varit så att jag velat vinna SM-guld varje säsong och inte bara något år. Det här märker man som spelare om klubben verkligen vill beroende på deras satsning.  
- Vi fick in Roger Melin som stod för ett helt annat ledarskap, vilket inte var det jag personligen gillade. Sedan finns det jättemånga spelare som tycker att Roger är superbra. Man kan alltid prata om att man vill vinna, men jag själv hade en annan känsla för det där. Jag vet när man vill vinna och inte. Du kan prata hur mycket som helst om att vilja vinna, men sådant syns och märks och nu kom det in ett helt annat ledarskap i Linköping. 
- Uffe Dahlén kom in i HV71. Han som person och tränare var otroligt bra. Jag kunde mer relatera till en sådan människa då han säger att han vill vinna jämfört med exempelvis Roger Melin. Det är för mig två olika världar. 
- Tyvärr vann vi inte med Uffe heller. Vi stretade emot rätt bra, men blev till och med utslagna ena vändan av Linköping med Roger som tränare. Dom tog oss lite grann på sängen, helt klart. 
- Själva känslan när jag gick tillbaka var att vi gick för att vinna. Jag trodde också verkligen på det själv. Nu vann jag bara två SM-guld och så här efteråt kan jag känna att det blev ”bara” två. Jag hade hoppats på att vinna betydligt fler.

Bara två?

- Det kanske låter jättesurrealistiskt, men i min personlighet och huvud var det så jag kände. Jag vet inte om det kanske kom från barndoms ben. 
- När jag spelade i AIK hade jag fyra St.Erikscupfinalförluster i rad eller liknande. Redan där hade fröets såtts för att vilja vinna. Det var en så otrolig stark känsla hos mig. Andreas Jämtin hyllas av HV-publiken.

SLUTET PÅ DEN LÅNGA KARRIÄREN  

Mellan 2015 och 2018 kom Andreas Jämtin att spela för Medvescak Zagreb, Färjestad och Sheffield Steelers. 
 

- Zagreb var super. Allt var bra, men rinken var lite fallfärdig. Den var ändå häftig samtidigt som det var en otroligt bra publik, nästan som en fotbollspublik, och det var jättekul att spela där. 
- Isen där var hälften vatten och hälften is. Mestadels var det nordamerikaner i det laget. 

Värvade sedan Håkan Loob dig till Färjestad?

- Inte riktigt. Jag var här på en try-out. Saker och ting började gå mot sitt slut. När jag diskuterade med Färjestad pratade vi om att dom behövde en stabil pjäs lite längre bak i leden. ”Kan du tänka dig att ta den rollen?”
- Jag började märka själv att datumet som hockeyspelare sakta men säker var på väg att gå ut…

Fysiskt eller mentalt?

- När jag var i Färjestad kom det upp killar som Joel Eriksson Ek och Rasmus Asplund. Dom var tränade på ett helt annat sätt samtidigt som jag började lida åt mitt håll. Energin i dom här killarna var helt annorlunda mot vad min var. 
- Då jag kom hit var jag införstådd i den så kallade rollen. Det var inte papparollen, men en som kan städa lite bakåt och vara nöjd med den istiden som fanns att få. På ett sätt var det här också en kul period. 

Ville du stanna kvar ytterligare en säsong?

- Man vill alltid stanna kvar. Samtidigt såg jag att SHL-hockeyn gick mot att killarna blev yngre och yngre. Jag är glad över åren jag fick. Hade jag fått ett år till hade jag varit glad över det också, men det här var vad som fanns för mig där och då.
- Nu fick jag vara med i början av dom här killarna som spelar i NHL:s karriärer. Det var en energi jag gick på då och tyckte det var kul att se hur dom utvecklas. Jag försökte sparra dom lite och dom visade en väldigt bra attityd. Jag kunde faktiskt känna igen mig själv i det.

I Sheffield spelade Andreas Jämtin med bland andra Jonas Westerling.

- Jag och ”Wesslan”, säger Andreas Jämtin med ett leende och fortsätter:
- Det var sista jag gjorde för att stänga mitt eget kapitel. Jag försökte hitta en lösning med AIK som var i Hockeyallsvenskan då. Dom hade lite strul ekonomiskt och vi hittade ingen lösning som var acceptabel för att ens fortsätta. 
- I stället hittade jag en lösning i Sheffield, England. Samtidigt visste jag hela tiden att det skulle vara det sista jag gjorde. Jag spelade en säsong där och dom flesta i laget var i ungefär min ålder och några år yngre. 
- Jag spelade lite matcher, tränade ganska lugnt och sporadisk så det var mer för att trappa ner. Per Mårts.

GULDET MED LANDSLAGET    

Totalt kom Andreas Jämtin att spela 33 A-landskamper. VM-debuten gjorde han 2011, men då spelade han bara en match. Pär Mårts plockade även med honom till VM i Stockholm 2013. Där hade han i framför allt grundserien en mer framträdande roll i det lag som vann guld. 

- 2011 agerade jag mer maskot. Det hade gått bra på förturneringarna innan VM. Sedan började Pelle kalla in många NHL-spelare. Precis innan turneringen var jag ganska besviken eftersom Pelle skickade hem mig. 
- Någon gick sönder och då ringde Pelle och frågade om jag kunde komma dit. Jag satte mig på det där flyget utan att blinka eftersom jag väldigt gärna ville vara med. Jag fick en match mot Kanada strax innan slutspelet. Sedan var det mest att träna. Det jag bidrog mest med var att skjuta på målvakterna.

2013, VM på hemmaplan…

- Det var underbart. Innan turneringen var det otroligt mycket kritik mot Pelle. Han hade vid VM 2012 ställt upp med ett av dom bättre landslagen. ”Z” (Henrik Zetterberg) var med, Erik Karlsson, Daniel Alfredsson och så vidare. 
- Laget gick till en kvart och jag hade hört att, i och med att det var så många stjärnor med, det varit svårt för dom här killarna att få den speltiddom ville ha. Pelle fick, som sagt var, mycket kritik utifrån, vilket jag tyckte var ganska oförtjänt. 
- Vid VM 2013 tog kanske inte Pelle ut dom bästa spelarna, men jag tror han tänkte att han ville ta in killar som ville någonting med det här. Hela den laguttagningen, när man ser på det efteråt så var det nästan bara SHL-spelare och KHL-proffs. Många av oss killar som blev uttagna hade mötts ofta och kände varandra bra. Dick (Axelsson), ”Freddan” Pettersson, Simon Hjalmarsson, Staffan (Kronwall), ”Nicke” Danielsson kryddat med ”Pajen” (Niklas Persson), Joel (Lundqvist)… Det var den generationen och otroligt bra spelare, men det fanns såklart en ännu högre spets av svenska spelare. 
- Han visste vad han skulle få av oss, men vi var absolut inte dom bästa. Innan turneringen var det inte heller någon som trodde på oss. Andreas Jämtin.

Tre Kronor inledde dessutom turneringen lite svajigt. 

- Vi var snudd på halvsågade. Precis som du är inne på så började vi inte övertygande. Vi spelade en tråkig ”gnetarhockey” men tog oss fram till kvartsfinal. 
- När vi kom fram till slutspel blev jag bortgallrad. Sedinbröderna kom in och gjorde det fantastiskt bra. Jag som satt på läktaren kunde se hur även andra spelare lyfte sig och blev ännu bättre med sedinarna i laget. Spelare som gjorde superbra prestationer.
- Jag tänker bland annat på ”Freddan” Petterssons superstraff som han plockade fram i det läget. Staffan Kronwall spelade också en otroligt bra hockey, samma sak med Martin Thörnberg, Simon Hjalmarsson, ”Nicke” Danielsson, Jhonas Enroth… Dick Axelsson var nog vår bästa boxplayspelaren i det VM:et. Man såg verkligen hur alla saker föll på plats, som ett pussel, och sedan vann vi mot Schweiz i finalen. 
- Man ska också veta att en VM-turnering spelas under en kort tid. Man ska ha stäm och lite sådant för då kan man vinna.

Hur upplevde du mottagandet i Kungsträdgården?

- Det var bra och jättemycket folk i ”kungsan”. Vi fick träffa kungen, prinsessan Victoria och prins Carl-Philip på slottet innan. Det var otroligt fint och något helt nytt. Det kändes lite ”shit, där står han ju”. När man stod på scenen blev det lite av en overklighetskänsla

 Världsmästare, dubbel svensk mästare…

- Jag på så vis är jag otroligt tacksam. 

Är du idag stolt över din karriär?

- Nej, det skulle jag inte säga. Jag drömde ännu högre än så. Det gick helt okej och man kan inte få allting här i livet.

Nöjd?

- På så vis att jag vet att jag gjorde mitt bästa. Det var också vad jag sa till mig själv en gång: ”Så långe jag gör mitt bästa och på något sätt hela sträva, utvecklas och göra allt i min makt så behöver jag aldrig ångra någonting då jag tittar i backspegeln.” Jag har aldrig ångrat mig, men jag hoppades på att det kunde blivit mer, avslutar Andreas Jämtin.