"Utan TV-pucken hade jag aldrig blivit stadsdirektör"

Kenneth Holmstedt var en av våra mest lovande målvakter under 1960-talet. Han hade också en fin karriär med spel i högsta serien för Skellefteå, Karlskoga/Bofors och Örebro innan han valde att lägga upp ansiktsmasken på hyllan och ägna sig helt åt att jobba inom kommunen. Den idag 72-årige före detta målvakten inledde sin hockeykarriär i klubben Morö/Bergsbyn från Skellefteå-trakten.

– Morö/Bergsby var ett typiskt kvartersgäng i Skellefteå med en bra ungdomsverksamhet. Klubben hade bestämt sig för att aldrig bli ett topplag. Nu är dom ganska bra fotboll, berättar Kenneth Holmstedt då OLD SCHOOL HOCKEY träffar honom för en intervju och lunch i Västerås.
– Man kan säga att Morön ligger mellan Skelleftehamn och Skellefteå. Nu har det växt ihop så det är en del av staden. I klubben var det en som hette Göte Marklund som tog hand om oss. Han var bagare och kom hem tidigt så han kunde leda pojk och juniorlaget. Egentligen hade han hand om allt.
– Dessutom hade han en ganska stark uppfostrande roll. Han snöt och skickade hem oss då vi var dumma. Bland annat införde han två minuters utvisning om man svor eller sköt över knähöjd i ishockeyn. Man fick inte skada motståndarna.

Kenneth Holmstedt. Foto: Ronnie Rönnkvist

A-LAGSDEBUTERADE SOM 13-ÅRING  

Göte Marklund kom att betyda mycket för hela Kenneth Holmstedts generation i Morön.

– Ja, det stämmer. Han gick bort ganska tidigt, men var en fin person. När jag spelade i Morön blev jag och en av mina bästa vänner, Hans-Gunnar Skarin, uttagna till att spela TV-pucken. Vi båda gick för övrigt senare samtidigt till Skellefteå.
– Vi vann TV-pucken. Jag skriver en liten bok just nu om min vandring i Spanien. Jag har gått 83 mil där två år. I den boken bygger jag in mina tankar kring vandringen. Då är mina tankar kring idrotten kopplat till ledarskap inom idrotten med. Det blir även tankar kring offentlig sektor som jag jobbat i hela mitt liv.
– I boken tar jag upp en hel del om TV-pucken. Turneringen varade under en ganska kort tid. Vi (Västerbotten) gick direkt till kvartsfinalen. Vi vann kvarten mot Västmanland. Efter det höll jag nollan i semi (Norrbotten) och final (Stockholm). Det var första gången vår lärare upptäckte mig i klassrummet.
– Jag kan säga att det nästan var då jag blev stadsdirektör, att se och vara där för varandra. TV-pucken var stort och det fanns bara en TV-kanal då. Bland annat fick jag pris som bästa målvakt. Det betydde mycket för mig och säsongen efter gick jag och Hans-Gunnar till Skellefteå AIK. Då var det övergångssummor som gällde och jag vet att Morön fick ett paket klubbor som ersättning.

Du var bara 13 år då du debuterade i seniorsammanhang, hur upplevde du det?
– Min pappa (Gunnar) var lagledare i Morön då. Han höll tillbaka mig lite grann så det var egentligen först samma säsong som TV-pucken jag stod på riktigt i A-laget.
– Vi var bra och vann Pojk-DM någon säsong trots att vi var en liten klubb. I stort sett var det grabbarna i vår klass om spelade i det laget. Grabbarna inne i stan var Hardy Nilsson och dom här stora pojkarna, men vi var bättre än dom var under den här tiden.

Hans-Gunnar Skarin, som var en nära vän till Kenneth Holmstedt spelade i Skellefteå mellan 1969 och 1974. Efter det tog han steget över till Kågedalen.

– Vi gick i samma klass från ettan till det att vi skulle göra lumpen. Där skildes vi åt eftersom jag var i Umeå och han i Boden. Vi spelade trav ihop hela livet, men en dag var han och spelade badminton. Då föll Hang-Gunnar ihop och dog. Jag tror det här var 2009.
– Vi hade samlat pengar för att åka till Kina då vi blev pensionärer, men vi hann aldrig i väg.

Kenneth Holmstedt (målvakten till höger) spelad i Skellefteå mellan 1966 och 1970. Foto: Arkiv

TOG ÖVER EFTER "KLIMPEN"  

När Kenneth Holmstedt kom till Skellefteå AIK fick han inleda i juniorlaget.

– Då var Lennart Höglander tränare. Det var han som sa ”målvakter ska man vara rädd om för dom är inte riktigt kloka”, säger Kenneth Holmstedt med ett skratt.
– Han hade inte överlevt dagens hockeyvärld med sin personlighet. Han var flåbusen och det var en jargong som jag skäms över att jag inte tog avstånd ifrån. Det var mycket under bältet och så vidare.
– Det är svårt att döma ut honom även om han absolut inte var någon psykolog. Däremot var han en otrolig taktiker.
– Jag har aldrig haft någon målvaktstränare. Under min tid i Skellefteå hade jag och Ove Andersson i Umeå teorin att man måste vara mycket mer nere på knä för att täcka isen bättre. Vi blev hånade för det där. Det var också någon som skrev ”Bara någon skramlar med en kopp så står Holmstedt på knä”.
– Nu står alla målvakter på knä, men samtidigt har dom helt annan utrustning än vad vi hade. Nu kan målvakterna skydda sig. Dom hade förmodligen dött om dom spelat som vi gjorde.

Kenneth Holmstedt var inte ensam om att från det TV-pucklaget hamna i högsta serien.

– Dom från Malå, Lövånger… Gunnar Johansson, Martin Johansson, Börje Ulvebäck, värvades in av Skellefteå. Vi vann Junior-SM 1967. Flera från det laget var senare också med om att vinna senior-SM.

Om Lennart Höglander var en tränare som Kenneth Holmstedt har starka minnen ifrån så var förra världsmästaren, Anders "Acka" Andersson, en annan.

– Jag har velat ha tränare som ville ha synpunkter, men ”Acka” ville inte det. ”När du har 112 landskamper, Holmstedt, då kan du komma igen” (skratt).
– ”Acka” sköt och åkte skridskor väldigt bra. Dessutom var han stark. Hans kedjekompis i ”Myggkedjan”, (Eilert) "Garvis" Määttä var snidaren och Karl-Sören (Hedlund) hårdarbetaren. Hans Svedberg och Göte Almqvist hade backplatserna bakom den kedjan. Almqvist var den första som kom med i landslaget från norrlandsfönstret. Han var också med om att vinna VM-guld 1953. ”Garvis” och Hasse Svedberg var med 1957.
– Dessutom hade Sverige Yngve Casslind i målet 1957. Casslind var en målvakt som sparkade puckarna på ett sätt som jag aldrig sett någon göra vare sig tidigare eller senare.

Kenneth Holmstedt tog plats i Skellefteås A-lag säsongen 1966/67. Han fick då ta över målvaktsspaden från Lennart "Klimpen" Häggroth.

– När ”Klimpen” var som bäst släppte han inte ens på träning in någon puck. Han var otrolig. Det går aldrig att jämföra spelstilar, men en inspirationsmålvakt likt ”Klimpen” tror jag aldrig vi haft. Kjell Svensson var säkert jämnare, men ”Klimpen” var bäst då det gällde. Det var också därför han var som bäst i Colorado Springs (VM-guld 1962).
– Tyvärr var ”Klimpen” periodare redan då. Vi träffades efter ganska många år. Då hade jag blivit socialassistent. Då sa ”Klimpen”, vilket jag aldrig kommer att glömma ”Jaha, vi hamnade på varsin sida om skrivbordet”. ”Klimpen” blev nykterist, men matalkolist och ganska kraftig.
– Sedan spelade han för Clemensnäs som faktiskt var bättre än Skellefteå under en period. Dom hade ett bra lag med bland andra Olle Nilsson och Kjell-Arne Vikström.

SÅGS SOM SVERIGES STORA MÅLVAKTSLÖFTE  

Du spelade även med Hardy Nilsson i Skellefteå, hur upplevde du honom som lagkamrat?
– Han var en dålig skridskoåkare, men Hardy… Det finns ingen större viljemänniska som jag träffat. Varken i hockeyn eller jobbet.
– Han hade det tufft som barn och hockeyn har betytt mycket för honom. Det var inte bara Hardys vilja. Om jag ska beskriva ett anfall kanske jag kan göra det i tre led medan Hardy kan göra det i fem, sex led.
– Hardy hade en begåvning att läsa spel. Sedan slog han domarna på fingrarna så dom skulle släppa pucken snabbare nästa gång. Han var helt otrolig, men samtidigt var han inte bra tidigt utan utvecklades med tiden.
– Vi hade en spelare i Skellefteå som heter Christer Johansson. Han bröt armen och låg kvar på isen. Hardy blev tokig ”Ge mig ett enda skäl att ligga kvar på isen när du brutit en arm medan dom andra gör mål. Du har inte en bruten fot”.

Har du och Hardy Nilsson haft en bra relation genom åren?
– När jag senare spelade i Örebro värvande man miljonkedjan där Hardy var med. När jag senare var fritidschef i Karlskoga värvade Bofors honom dit som tränare.
– Hardy tjafsar inte, men jag tror faktiskt att vi har slagits med varandra trots att vi spelade i samma lag. Sådant uppskattar han, att du står upp och inte viker undan.
– Jag tror ingen människa har betytt så mycket för ett lag som han gjorde för Skellefteå. Anders Rönnblom var tränare för Skellefteå när laget vann guld 1978, men jag tror att Hardy var som en spelande coach.

Du sågs som Sveriges största framtidslöfte när du kom fram som ung målvakt i Skellefteå, hur hanterade du det?
– Jag gjorde en dålig sistasäsong i Skellefteå eftersom jag gjorde lumpen då. Det blev att jag åkte hem för att träna med gänget och sedan tillbaka vid fyra eller fem på morgonen.
– Jag minns att jag var med i en juniorlandskamp helt oförberedd. Dom ringde mig kvällen innan och matchen skulle gå i Skellefteå. Landslagsledningen hade varit och tittat på mig i en match mot Umeå där det gick hur bra som helst. Men i den här juniorlandskampen blev jag helt enkelt nervös. Det kanske inte heller var så klokt att få debutera i just Skellefteå.
– Jag har alltid dubblerat väldigt kraftig. Jag spelade även i elitserien med Örebro 1976 då jag blev avdelningschef för individ och familjeomsorgen. Klart att jag undrat vad det kunnat bli om jag satsade mer på hockeyn. Hade jag blivit en bättre målvakt om jag hade satsat mer på det, säger Kenneth Holmstedt som kastar ut den frågan i luften och tycks fundera på vad svaret skulle bli.

Kenneth Holmstedt med sin första målvaktsmask. Foto: Ronnie Rönnkvist

Kom du lite i skymundan bakom William Löfqvist, Christer Abris, Leif "Honken" Holmqvist och "Curre" Larsson?
– I dagens läge med så många landskamper på en säsong så hade jag säkert fått spela några landskamper.

Det var du och Christer Sehlstedt som var dom stora framtidsnamnen under några år.
– Ja, så var det. Christer och jag spelade tillsammans i Vikingarna (B-landslaget) och vi håller fortfarande kontakten. Han var nörd med prylar och allt det där. Vi hade dessutom samma idol och förebild i Seth Martin.
– Jag hade även en annan förebild, Heimo Klockare. Det är min mammas kusin. Han är mycket äldre än jag, men som barn var han hos min mormor och morfar, vilket jag också var, utanför Burträsk. Jag träffade honom någon gång då och då.

Kan du idag ångra att du inte satsade hårdare på hockeyn?
– Nej. Jag har haft ett bra arbetsliv. När jag var chef i Skåne var jag det för 33 000 medarbetare inom sjukvården och så vidare. Det var också i idrotten jag lärde mig ledarskapet för jag gick inte så mycket på ledarutbildningar vid den tiden.
– Det jag tycker är synd är att vi inte hade några målvaktstränare på den tiden. Jag minns att Jacques Plante hade en målvaktsutbildning i Leksand som jag var med på. När jag kom med rälsbussen till Leksands tågstation stannade en Merca. ”Ska du till ishallen, hoppa in”. Då var det "Nisse" Nilsson som stannade bilen för att skjutsa en sketen junior.

FLYTTADE TILL KARLSKOGA   

Efter tiden i Skellefteå valde Kenneth Holmstedt att lämna klubben. Inför säsongen 1970/71 blev det i stället spel i KB Karlskoga.

– När jag gick till Skellefteå hade jag en rektor som mentor. Han skrev in i kontraktet med Skellefteå att om jag gick till ett lag där det fanns ett Universitet så skulle jag få gå gratis eftersom han ville att jag skulle studera. Tyvärr har jag aldrig kunnat tacka honom för den mannen drunknade senare.
– Då sökte jag mig dit där det fanns en socialhögskola och ett hockeylag. Hockeylaget var Örebro, men där var Lennart Höglander tränare. Både han och jag tyckte nog att det bästa var att jag inte gick dit. Då gick jag till Karlskoga och pendlade dit från Örebro.

Kenneth Holmstedt i Karlskogas färger. Foto: Arkiv

Hur upplevde du att komma in i Karlskogas omklädningsrum där spelare som Stefan Canderyd, Lennart "Lillen" Gustafsson, Bengt-Åke Karlsson, Roddy Skyllkvist, Curt Edenvik, Per Edenvik med flera var några av lagets starka namn.
– Vi hade ett väldigt bra men samtidigt ett ganska okänt lag. Curre Edenvik. Pelle Edenvik, Canderyd och ”Sly” (Lennart Eriksson) på backen…
– ”Lillen” Gustavsson hade kommit hem till Karlskoga efter en utflykt till Brynäs och Leksand. Jag träffade honom då mitt barnbarn, Henrik Rommel, spelade i Karlskoga. Det var klubben som hade dragit ihop gamla laget.
– Han var lite ledsen för att han slarvat bort sin landslagsplats och sa ”du blev ju stadsdirektör”. Jag sa ”Du har klarat det mycket bättre eftersom du har klarat av att ta dig ur ett alkoholmissbruk”. Sedan har han en trasig kropp och har opererats för både det ena och andra. ”Lillen” var för övrigt duktig på att skjuta.

Redan under sin första säsong i klubben fick målvakten från Morön vara med om att kvala upp till allsvenskan.

– Vi spelade då på utomhusrinken, men började säsongen efter inomhus i Nobelhallen. Utomhussäsongen var rolig. Vi hade en tränare som heter Danny Malone. Han bor för övrigt kvar i Sverige. Närmare bestämt i Degerfors av alla platser.
– Danny var en stor personlighet, lite udda. Till mig sa han ”prata bara engelska för du ska studera”. En annan kul grej. Jag sa till Danny:
– ”Ska vi göra en rolig grej?”
– ”Vadå?
– ”Om det blir en avvaktande utvisning åker jag över till motståndarmålet. Då skjuter backarna och jag antingen styr pucken eller så går den in direkt”
– ”Okej, vi testar”
– Vi gjorde det mot Surahammar. (Valter) Winsth stod där och han blev som paralyserad. ”Sly” sköt, jag hoppade undan och pucken gick i mål. Det här blev årets bild eftersom det var två målvakter framför samma mål.
– Lennart Magnusson var idrottsledare i Skellefteå, men även fritidschef. Han satt i förbundets styrelse. Efter det här fick han åka ner till Stockholm för att ändra reglerna så målvakterna inte fick röra pucken på andra sidan av mittlinjen.

"SKA MAN VARA UPPRIKTIG SÅ VAR HAN GANSKA VÄRDELÖS"  

Hur upplevde du tiden i Karlskoga?
– Det är en bruksort och jag jobbade kvar där till 1986. En säsong, den efter jag spelat med Vikingarna (1972/73), stod jag bara några matcher. Karlskoga skulle satsa på Lars-Erik Larsson. Då valde jag att gå till Örebro.
– Det blev mycket så att läsa, ta bilen till Karlskoga och sedan hem igen, men jag läste in Socialhögskolan något snabbare än vad man skulle göra. Idrotten har också lärt mig fokuseringen. Det går att göra mycket om man planerar och är disciplinerad. Jag har också haft större nytta efter hockeyn av vara väldigt fokuserad och förberedd, men även lite tjurskallig i det. Idrotten tar man med sig i varje livssituation.
– Åter till hockeyn i Karlskoga. Som jag sa tidigare så hade vi ett bra lag och var bara en poäng från SM-slutspelet säsongen 1972/73. När vi inte gick till slutspel utan fick spela nedflyttningsserien förlorade vi alla poäng. Sedan åkte vi ur i stället.
– Då hade vi en tränare som hette Boine Thorén. Ska man vara uppriktig så var han ganska värdelös. Utan honom hade vi tagit oss till slutspelet. Vi behövde en poäng mot Frölunda och ledde med 4–1 och spelade ut dom. Då drog han tillbaka laget och började spela försvarsspel, vilket gjorde att Frölunda kunde kvittera till 4–4. Han blev inte heller långvarig som tränare.

En tränare som Kenneth Holmstedt uppskattade var tidigare världsmästaren Sigurd "Sigge" Bröms.

– Jag upplevde honom som rutinerad. Dessutom tror jag det var klokt att ha en tränare som inte kom från Karlskoga.

Det fanns flera spelare med fotbollskoppling i Karlskoga. Bland andra Daniel Tjernströms pappa Leif, Curt Edenvik och inte minst Sanny Åslund.

– Sanny var ingen tekniker med klubban, men han jobbade bra i sarghörnen. Curre Edenvik hade också spelat fotboll i AIK. Han var lärare och flyttade till Stockholm för att plugga. Då spelade han för AIK i både ishockey och fotboll, men då han pluggat klart flyttade han hem.

När ditt barnbarn, Henrik Rommel, skrev på för BIK Karlskoga väckte det speciella känslor hos dig?
– Först och främst har Karlskoga som ort har betytt mycket för mig. Det var där jag som tjänsteman fick lära mig umgås med politiken. Det som hände mig 1975 var att socialchefen Lars Persson kom in till mig och frågade om jag ville efterträda honom som avdelningschef för individ och familjeomsorgen. Före det hade jag aldrig tänkt på ledarskap. Att möta Lars som trodde på mig var ganska otroligt. För mig var det fint att bara vara socialsekreterare.
– Karlskoga är också en väldigt speciell ort med Bofors. Jag var bland annat där när dom här svåra affärerna med vapenexport och så vidare var. Allt det här svetsade Karlskoga som ort ihop hårdare.
– Samtidigt har jag haft en självständig roll i lagen jag spelat för och har inte sprungit med flocken. Det kanske är därför jag är målvakt. Hardy (Nilsson) var inte heller någon som sprang med flocken.
– Henrik var med i AIK-juniorerna. Sedan drog han till USA. Han spelade en säsong där, vilket AIK inte såg på med så blida ögon på. När han sedan kom hem började han spela i Kumla. Efter några matcher där plockades han till Almtuna. Från Almtuna blev det sedan Karlskoga.

Där blev Henrik Rommel kvar under två säsonger.

– Ena säsongen var Karlskoga väldigt bra och höll på att gå upp. Dom hade en otroligt duktig målvakt (Andrew Engelage), men han blev skadad. I kvalet stod i stället (Emil) Kruse. Inget ont om honom men hade den andra stått tror jag att Karlskoga hade gått upp det året.
– Säsongen efter gick det inte lika bra, men dom klarade sig kvar i Hockeyallsvenskan i sista matchen. När han spelade i Karlskoga var jag där på i princip varje match. Då träffade jag ofta dom här gamla spelarna också.
– Det är lite speciellt med dom här orterna som exempelvis Karlskoga och Leksand med alla gamla spelare, både på gott och ont. I alla fall betydde det hemskt mycket för mig att han fick spela i Karlskoga. Efter det gick han Vita Hästen. Där gick bra för honom. Sedan spelade han i AIK den här katastrofsäsongen för två år sedan.
– Karlskoga har alltid förstått betydelsen av kulturbärare. Därför blev jag förvånad när dom nu valde att inte förlänga med (Carl) Berglund. Jag minns en match där han till och med räddade en puck med kinden.

Henrik Rommel. Foto: Ronnie Rönnkvist

I Karlskoga fick Kenneth Holmstedt se två unga talanger blomma ut. Den handlade om Bengt-Åke Gustafsson och Dan Hermansson.

– Vi hade en vaktmästarpojke som bar post till socialförvaltningen och det var ”Bengan”. Han var lat som fasen så det dröjde innan vi fick posten, skrattar Kenneth Holmstedt och fortsätter:
– Jag kommer ihåg att jag sa till honom ”Så här kan du inte hålla på” ”Jag ska bli proffs” och det blev han.
– Han kom fram som ung och hade en annorlunda spelstil, lite rak. ”Bengan” och Hermansson spelade i samma kedja. Det märktes att dom var på väg uppåt. Jag tror klubben var bra på att ta hand om dom unga spelarna. Det var aldrig ”bär klubborna” och sådana grejer.

NYTÄNDNING I ÖREBRO  

Inför säsongen 1976/77 tog alltså Kenneth Holmstedt steget över till Örebro som då var nykomlingar i elitserien.

– Det var alltså efter den här säsongen där jag inte fått spela så mycket i Karlskoga. Då ringde dom från Örebro. Dom behövde en målvakt och Karlskoga en back. Då bytte man så backen Sven Olsson gick till Karlskoga.
– Jag fick en nytändning i Örebro och tycker att jag gjorde bra säsonger där. Att jag pluggade och allt sådant på resorna uppskattades där, men inte i Karlskoga. Där skulle man spela kort.

Blev konkurrenssituationen med Tommy Eriksson värdefull för dig?
– En fin kille. Det var aldrig några dumheter där. Jag stod inte alla matcher och man behövde hålla i gång båda målvakterna. Vi spelade nog ungefär lika många matcher var, vilket var ganska unikt då. Oftast hade man bara en förstamålvakt.
– Vi hade ett bra lag redan innan miljonkedjan (Lars-Gunnar "Krobbe" Lundberg, Hardy Nilsson, Martin Karlsson) kom dit. ”Nalle” (Björn Johansson), Rolf Ericsson, ”Kneten” (Kent Andersson), ”Mozart” (Lars Andersson), (Leif) Udd, Bosse Ahlén, Staffan Tholsson.
– Staffan har berättat efter det att han började som tränare i Brynäs att dom tränade tre gånger så mycket jämfört med vad vi gjorde.
– Bosse Ahlén var 16:e man och då han även blev petat som 16:e sa han till (John) Slettvoll: ”Har jag benan fel i håret eller?”. Han är en rolig kille.

"Miljonkedjan" med Hardy Nilsson, Martin Karlsson och "Krobbe" Lundberg. Foto: Arkiv

Vad var det unika med ”Kneten” Andersson och hans extrema målsinne?
– Vi har väl sällan haft en sådan målgörare. Jag sa till honom att det är kul när man ser dig på kort idag för jag såg dig aldrig i egen zon, skrattar Holmstedt och fortsätter:
– Vi har fått kontakt på Facebook och jag hade faktiskt glömt att han hade varit i Italien och spelat. Jag följde inte det där så noga. ”Kneten” kom med sin hatt och allt det där. Han var en gudomlig målgörare som gjorde mål på nästan allt.

Örebro åker ur elitserien 1977 med Lennart Källén som tränare. Säsongen efter tog laget klivet upp igen. Då med John Slettvoll som coach, men Örebro lyckades inte då heller hålla sig kvar i högsta serien.

– Vi hade nog inte ett så komplett lag som krävdes. Det laget vi hade från början var väldigt bra och vi borde ha kunnat etablera oss med det gänget, men vi saknade bredden.
– Samtidigt hade vi bra tränare med Slettvoll och Källén, men jag har inget riktigt svar på varför vi inte lyckades att etablera oss.

Är kvalen upp till elitserien starkaste minnena du har från tiden i Örebro?  
– Ja, men jag var även med då vi missade kvalet trots att vi hade miljonfemman. Vi hade inte förlorat någon match på hela säsongen. Sedan förlorade vi både hemma och borta mot Luleå redan i första playoffomgången. Det här tror jag knäckte ekonomin i klubben. Luleå gick upp och har sedan varit kvar i elitserien/SHL sedan dess.

Hur upplevde ni spelare att det blev då miljonkedjan värvades?
– Det var ingen tvekan om att andra duktiga spelare fick spela andrafiolen. Man matchade inte så hårt som man gör nu så jag tror ändå att ”Mozart” och dom här fick tillräckligt med speltid. Jag skulle tro att om vi vunnit matcherna mot Luleå hade Örebro varit etablerade tidigare. Nu blev det en konkurs i stället

Holmstedt kämpandes i Örebro-dressen. Foto: Arkiv

Ni målvakter, du och Anders Tingman, fick en del kritik den här säsongen trots att ni bara förlorade två matcher, hur upplevde du ert målvaktsspel?
– För min del handlade om dubblerandet med att vara chef för individ och familj. När jag lade av första året, säsongen 1978/79, började träna igen vid lucia och spelade i elitserien på trettondagen. Det var inte vettigt.
– Sedan spelade jag även säsongen efter. Jag läste att det var någon spelare som gav oss målvakter kritik, men vi vann nästan varje match med tvåsiffrigt så vi kan inte sänkt laget speciellt mycket. Jag stod matcherna mot Luleå och jag glömmer aldrig dom förlusterna.

Martin Karlsson: (Guldmakaren från Skellefteå – Old School Hockey Martin Karlsson)

– Utan att hänga ut någon enskild spelare, men Örebro saknade väl just dom här målvakterna som var lite extra. Jag minns att vi skojade lite ibland om att vi började matcherna med att vi låg under med 0–5, just av den anledningen. Det var nämligen inte ovanligt att matcherna kunde sluta 11–5, 9–6 och så vidare. Det höll inte i play-off att släppa in så många mål.

"FICK OFFRA MYCKET" 

Varför valde du att sluta spela efter den säsongen?
– Då blev jag fritidschef, chef för parklek och begravningar i Karlskoga. Jag kände då att karriären var över. Jag hade inte heller någon tanke på att bli tränare. Däremot har jag alltid hängt med i vad som händer inom hockey. Bland annat har jag såklart följt ”Henkes” matcher i Väsby. Min son Mattias har spelat i norska landslaget… Min fru, Lena, spelade fotboll i allsvenskan för Närkes-Kil då vi träffades.
– Jag var aldrig riktigt vältränad som exempelvis Mattias eller ”Henke”. Det är jag nostalgiskt tittar tillbaka som jag kan känna att jag kanske borde ha tränat hårdare. Sedan har jag sprungit maraton och gått 83 mil i Spanien två gånger så uthålligheten finns där. Sedan är idrotten väldigt mycket slumpen.

Vad ser du idag som toppen av din karriär?
– Det kanske är då vi gick upp med Örebro. Speciellt säsongen då jag skulle lägga av (1978). Jag var på väg att separera då och hade barnen så egentligen hade jag inget val. Sedan träffade jag Lena och vi har varit gifta i 40 år. Trots det säger man ”din nya fru”, säger Kenneth Holmstedt med ett leende och fortsätter:
– Som hockeyspelare fick man offra mycket. Om jag ska vara diplomatisk kan jag idag säga att jag skulle vara mer rädd om familjepusslet. Samtidigt har hockeyn gett mig så mycket som jag kan tacka för. Som jag sa tidigare så hade jag inte spelat TV-pucken hade jag inte heller blivit stadsdirektör, avslutar Kenneth Holmstedt.

Hockeyallsvenskans tre mest intressanta lag