"Vi var utslagna ett tag och helt klart fick vi lite panik"

Fritz Klebermass var ingen hockeyspelare, men han kom att spela en nyckelroll när Tre Kronor vann sitt första VM-guld på 25 år i samband med turneringen i Wien 1987. Österrikaren var en civil domare och den som hade slutordet i den så kallade Sikora-affären. En affär och ett hockeykrig mellan Sverige och Finland som vi återkommer till längre fram i den här texten.

Men vi börjar i rätt ände. Tre Kronor hade inte vunnit ett VM-guld sedan 1962 när laget reste ner för att möta våren i Wien i mitten av april 1987. Efter ett makalöst starkt slutspel fick de svenska spelarna kliva ut på isen, iklädda de kanske mest anskrämliga kostymerna i svensk idrottshistoria, och motta guldmedaljerna inför ögonen på besvikna spelare från Sovjet och Tjeckoslovakien.

Tre Kronors stora fältherre i turneringen, Bengt-Åke Gustafsson, för att minns tillbaka på turneringen. Och den kedja som redan blivit klassisk i svensk ishockey när dom bland annat satte dit 2-2 pucken bakom Jevegeni Belosjekin i Sovjets kasse. Förutom Gustafsson spelade även Håkan Loob och Tomas Sandström i samma kedja.

– Jag visste hela tiden vad jag kunde så jag själv var egentligen aldrig orolig. Så mycket sämre kunde jag inte ha blivit på 8–10 månader i division 1. I Karlstad fanns dessutom Conny Evensson så jag körde extrapass med honom hela våren fram till VM. Jag var bra förberedd och vad tidningar och experter hade för åsikter om mig som spelare var något som jag själv inte kunde påverka. Varför skulle jag då lägga energi på det, frågar sig Bengt-Åke Gustafsson när han ser tillbaka på tiden inför den minnesvärda turneringen.
– Det var av sociala skäl jag flyttade hem. Det var inga direkta pengar i NHL på den tiden och jag fick chansen till ett intressant jobb med väldigt fina utvecklings möjligheter inom Bofors. Samtidigt skulle Bofors IK satsa hårt på att få upp hockeyn i elitserien igen och på pappret såg laget ganska bra ut. Jag hade blivit förvarnad av ”Molla” (Lars Molin, Modo). Han sa; ”Bengan”, jag hoppas du vet vad du ger dig in på. Det är folk överallt när man är på isen, det går aldrig att förutse vad som kommer att hända där ute.”

Åter till VM. Tre Kronor tillhörde inte förhandsfavoriterna till guldet, men hade internt ett väldigt stort självförtroende inom truppen.

– Vi visste innan turneringen att vi hade en chans eftersom vi slagit Sovjet i någon träningsmatch inför turneringen. Även om Sovjet nästan var omöjliga att slå vid den här tiden hade Tre Kronor varit nära att göra det på deras hemmaplan vid VM 1986, säger ”BÅG”.

Det svenska världsmästarna 1987. Foto: Stickan Kenne

IIHF-PRESIDENTEN RISKERADE FÄNGELSE

Efter ett ganska trögt gruppspel från svensk sida får Tre Kronor en riktig ”käftsmäll” i form av en protest mot en av Västtysklands spelare i turneringen, Miroslav Sikora. Tysken var född i Katowice och hade spelat junior-VM för Polen. Nu var han boende i Västtyskland sedan tio år tillbaka och spelade i den tyska ligan. 

Efter att Finland förlorat med 3-1 mot Västtyskland satte sig fyra finska ledare och journalister, Göran Stubb, Kalervo Kummola, Tom Ratschunas och Esko Paltanen ner och knåpade ihop en protest mot Sikoras deltagande som även Kanada, Schweiz och USA ställde sig bakom. Protesten gick igenom, Västtyskland tappade alla sina poäng och Tommy Sandlin dundrade i media och beskrev det hela som justitiemord och den svenska lagledningen drog fallet vidare till civildomstol.

Domare Fritz Klebermass lät efter många turer och nya protester meddela att IIHF, det internationella hockeyförbundet, hade brutit mot sina egna regler när man skickade hem Sikora från turneringen. Skulle inte Västtyskland få behålla sina poäng riskerade förbundspresidenten Günter Sabetzki upp till två års fängelse. 

När grundserien var avslutad visste alltså inte Sverige om man skulle spela i slutspelet eller i nedflyttningsserien. Dessutom stod en plats i Canada Cup till hösten på spel. Sandlin uppmanade svensk ishockey att bryta alla förbindelser med Finland eftersom ”de inte var några riktiga idrottsmän”. Tack och lov behövde aldrig saken dras till sin spets och Tre Kronor kom att spela slutspel.

– Vi var utslagna ett tag och helt klart fick vi lite panik, förklarar Bengt-Åke Gustafsson.
– Det kom många olika förslag på hur vi skulle protestera, men när det slutliga beskedet kom var vi givetvis lyckliga. Allt vände på något vis och trots att det var Finland som först hade lämnat in protesten hade vi spelare inget agg mot deras spelare. Den striden låg på en högre nivå.
– I första slutspelsmatchen mot Tjeckoslovakien gick vi ut och spelade som i ett rus. Vi hade fått in några proffs i slutet av turneringen vilket lyfte laget. Håkan Loob gjorde tre viktiga mål i den matchen och trots underläge nästa hela tiden fick vi 3–3.

MÄSTARE I KAVAJ  

Därefter väntade den i dag legendariska matchen mot Sovjet, som för alltid kommer att profileras i svensk hockeyhistoria när tillfälle ges. Där svarade Tre Kronor för en taktisk fullträff. Målet som gav 2–2 är klassiskt. Har man väl sett det en gång så minns man det på samma sätt som Nisse Nilssons guldmål mot Kanada 1962, den som glider in i mål. Ryssarna var skakade och Aleksei Kasatonov kastade klubban i sen och deras målvakt (Evgenij Belosjekin) var förtvivlad.

– Målet? Vi låg under med 1–2 då vi kommer in i anfallszonen. Jag får tillbaka pucken till Tommy Albelin som passar till Håkan Loob som i sin tur lägger ett pass bakom ryggen till Tomas Sandström som gör 2–2 i tom kasse.
– Det rann i väg ganska snabbt mot Kanada i den sista matchen. Efter att vi gjort 3-0 gav Kanada upp och började dra på sig en massa onödiga utvisningar vilket gjorde det lättare för oss. Visserligen spelade vi grymt bra, men att det skulle rinna iväg till hela 9–0 berodde nog mest på att Kanada slutade spela.

På den här tiden spelade man ingen final på VM, utan hade ett slutspel i tabellform. Det gjorde att det blev en jobbig väntan för svenskarna efter utklassningen av Kanada.

– Den avgörande matchen mellan Sovjet och Tjeckoslovakien följde vi från VIP-rummet i Wiener Stadthalle. Eller rättare sagt, vi kröp omkring i VIP-rummet. Vilken glädje det var när Sovjet gjorde 2–1 (Igor Stelnov) och det bara återstod fem minuter av matchen. Tjeckerna skulle aldrig göra två mål på fem minuter och vi var världsmästare, berättar Bengt-Åke Gustafsson.
– Efter slutsignalen skulle vi ställa upp för inmarsch till prisceremonin, men killarna bara jublade och gick ut på isen innan allt skulle dra igång. Tack och lov uppfattade arrangörerna det och drog igång musiken tidigare.
– När vi satt på flyget hem till Sverige sa ledningen att vi skulle åka till stan när vi kom fram. Okej tänkte vi: Det är måndag så det lär inte vara så mycket folk där, men det var folk överallt. Hela vägen från Arlanda in till Stockholm stod det folk. I Kungsträdgården väntade 10-15 000 människor. Det var otroligt. Bara att få veta att svenska folket uppskattar det man gjort är härligt.
– Avslutningsvis vill jag nämna Peter Lindmark. Han var grymt bra. Rent av otrolig. Göran Högosta har gjort en liknande turnering 1977. Utan en målvakt av världsklass vinner man inte ett VM-guld.

KROSSADE KANADA  

Håkan Loob:

– Det var ett jäkla gott gäng där många kände varandra. Kiruna-maffian och så vidare. Matti Pauna och alla dom här killarna var ganska tajta. Det behövdes en lite ”dutt i röva”, framgång och lite tur med hela det här domstolsförfarandet.
– Laget växte fram och var egentligen redan från början ett väldigt bra lag. Annars gör man inte 9-0 på Kanada och skakar om både Sovjet och Tjeckerna som hade väldigt bra lag.
– Om vi sedan var värda att gå till slutspel med tanke på det här med domstolen får andra värdera. Jag tycket i alla fall att vi gjorde det bra till slut.

Det var inte en helt kurant Håkan Loob som anslöt till turneringen.

– Jag hade problem med axeln och visste inte vart jag skulle spela nästa säsong. Det var inget bestämt kring det. Dessutom hade jag precis brutit ett finger och spelade med en specialhandske. Min sorg då jag lämnade Calgary blev till glädje då jag kom till Wien.
– Jag hade spelat med Tre Kronor många gånger och kände vilken lättnad det var att få komma till mina polare och där allt var positivt. Jag tror också killarna i laget tyckte det var positivt samtidigt som jag tyckte det var kul att få spela hockey och känna att det var två tränare som trodde på mig.
– Direkt då jag kom till VM fick jag spela med två våra spelare, Sandström och ”Bengan”.

– Vi såg det från pressläktaren. Vi stod och låg där om vartannat. Det var en rysare.

"FORTFARANDE KUL ATT SE"   

Tomas Sandström:

– Grejen var så enkel som att vi hade ett väldigt bra lag plus Tommy Sandlin som förbundskapten. Jag har alltid gillat Tommy och han betydde mycket för det här guldet. Sammanhållningen var jättebra, lugnt vid sidan av och så vidare.
– I slutspelet hade vi lite flyt också. Vi spelade två oavgjorda matcher och sedan slog vi Kanada med 9-0 i den sista matchen. Att vi tog poäng av Sovjet var en skräll. Det hände att vi kunde leda mot Sovjet med 2-0 inför sista perioden. Då lade ryssarna i en högre växel och vann med 7-2. Att vi nu tog en poäng var väldigt otippat.

Berätta om det klassiska 2-2-målet när hela femman med Tommy Albelin, Anders Eldebrink, Håkan Loob, Bengt-Åke Gustafsson och du är inblandade.
– Jag har sett det på TV några gånger men det är fortfarande kul att se, skrattar Sandström.
– Jag gjorde egentligen inte så mycket mer än att sätta dit klubban så pucken gick i mål. Fast samtidigt ska man ta sig dit vid rätt tillfälle också. I alla fall var ryssarna ordentligt knäckta efter det målet. Speciellt eftersom det kom så pass sent i matchen och innebar att ryssarna inte kunde vinna guld.

Hur viktig var fältherren Bengt-Åke Gustafsson för laget?
– ”Bengan” är en jätteduktig ledare på isen, men det fanns flera stora ledare i det här laget. Det var den rätta kemin helt enkelt. Trots en del tjafs om vi skulle ta oss till slutspel eller inte så höll vi hela tiden ihop och det gav resultat.

Vart har du den klassiska rutiga kavajen?
– Den kastades ganska snabbt. Fulare kostym har jag sällan sett ha ha…

Här kan du beställa ”Stickan” Kennes bok, ”Svenska Hockeyadeln"  

Stig Kenne med boken "Den svenska hockeyadeln". Foto: Ronnie Rönnkvist