Foto: Christian Wahlgren/pucksnack.com
Långläsning

”Jag har absolut varit nära att sluta på grund av rasismen”

Rasismen var nära att knäcka honom – nu vill han vara en förebild för svarta hockeyspelare i Sverige.

ANNONS

Rasismen har varit nära att knäcka honom.
Första gången Pabi Janneh stötte på rasism inom ishockeyn var han elva år gammal. Sedan dess har det till stor del varit vardagsmat för den i dag 22-årige backen, som från och med nästa säsong kommer att ta plats på blålinjen i Hockeyettan-klubben Hanhals.
Nu vill han vara en förebild för svarta hockeyspelare i Sverige – och synliggöra problemen som finns hos klubbarna.

Den 13 juli 1998 föddes Pa-Mansu Janneh, ”Pabi” kallad, i Stockholm. 

Sina fem första levnadsår spenderade han i Alby, en förort belägen två mil sydväst om huvudstaden. Vid fem års ålder gick flyttlasset till Gävle och stadsdelen Sätra, dit Pabi flyttade med sin syster och ensamstående mamma.

– Det var egentligen där jag började idrotta på allvar, berättar Pabi.
– Jag började med allt möjligt. Fotboll, basket, innebandy… Ja, senare blev det även hockey, då.

Det skulle dock dröja några år innan Pabi började spela hockey. Först vid elva års ålder började han spela på organiserad nivå i IK Sätra.

– Där har jag väl mycket att tacka Lennart Kinnvall för, pappa till min barndomskompis Johannes Kinnvall (i dag i HV71). Han såg att jag hängde en hel del runt ishallen och kunde se att jag var sugen på att spela. 
– Men egentligen hade jag inte råd att spela hockey och betala medlemsavgiften, men det blundade Lennart för. Han gick in och hjälpte till.

Pabi tillsammans med Johannes Kinnvall.Pabi tillsammans med Johannes Kinnvall.

TIGGDE IHOP UTRUSTNINGEN

Pabis familj hade det inte alltid gott ställt med pengar under uppväxten i Gävle – och det krävdes en del okonventionella metoder för att skramla ihop en utrustning att spela i. 

– Jag fick tigga utrustning av Brynässpelarna varje träning. Ibland fick man saker, ibland inte, men man fick nöja sig med det lilla man fick.

Medan andra tiggde klubbor av spelarna i Brynäs a-lag för att det var lite häftigt att ha Ove Molins avskjutna klubba hemma så tiggde Pabi för att överhuvudtaget kunna spela hockey.

– Mamma hade inte råd, helt enkelt. Jag minns att jag spelade med två helt olika handskar under en period som liten grabb. Ena handsken var en Jofa-handske modell större medan jag hade en lite mindre vänsterhandske från Bauer. 
– Så kämpigt var det, men det var där min resa började.


Jag spelade med två helt olika handskar under en period som liten grabb. 


Vad visste du om ishockey när du började spela?
– Jag visste egentligen ingenting. Jag visste att det var en väldigt fysisk sport som var väldigt populär bland polarna. Redan under min första träning så fastnade jag direkt, trots att jag då, som nu, drogs med ganska allvarliga astmaproblem. Men det var inget alternativ att ge upp bara för det.

Pabi Janneh.

FÖRSTA MÖTET MED RASISMEN SOM ELVAÅRING  

Men tiden i Sätra var inte bara guld och gröna skogar för Pabi. Under sina första år i klubben fick han stirra rakt in rasismens fula tryne.

– Jag var inte direkt den som folk ville hänga med som liten. Första gången jag märkte att folk såg på mig annorlunda var när vi skulle åka på en bortamatch. En kompis förälder kollade med en annan förälder om jag och hans son skulle kunna åka i hans bil till matchen, men då var bara den andra välkommen. Inte jag.
– Det var otroligt jobbigt. Det var först då jag kände: ”Shit, är det så stor skillnad på oss egentligen? Vad är felet på mig?”.
– Det var första gången jag fick känna på rasism inom hockeyn.

Att kliva in i ett hockeylag vid den åldern var jobbigt för Pabi, som berättar att han ibland hade bra dagar, men ibland även väldigt jobbiga dagar. 

Pabi sökte ofta tröst hos sin pappa.

– Pappa bodde i England, så han har under stora delar av mitt liv inte funnits där rent fysiskt, men vi hade väldigt god kontakt över telefon. Jag ringde alltid honom och berättade när jag hade haft en bra eller dålig dag. Han fanns alltid där och tröstade mig över telefonen. Men…

Pabi tystnar för en kort stund innan han fortsätter.

– Helt plötsligt så blev han väldigt dålig och fick lungcancer. Allt gick väldigt fort och han dog ganska omgående efter att han fått sig diagnos.

PAPPANS ORD ETSADE SIG FAST  

Som 11-åring skulle nu Pabi klara sig utan sina tröstande samtal till sin far.

– Det var en mörk period i mitt liv, där det var ganska stökigt i skolan och där det hände en del annan skit som jag inte vill gå in på. Men en sak som min pappa sa till mig som jag aldrig kommer att glömma är att ”ta aldrig skit från någon, ge aldrig skit till någon, var den människan som inte ger upp när det blir tungt. Det är en riktig förebild”.
– Det har etsat sig fast hos mig.

Ett par år efter sin pappas död flyttade Pabi till Tumba, där han flyttade in tillsammans med sin storebror och hans fru.

– Där började jag spela hockey i Botkyrkas J18-lag. Där kände man sig väldigt välkommen. Vi hade folk från Syrien, Grekland, jag från Gambia… Det var mycket mångfald.
– Det var väl också där jag kände att jag kunde börja spela på riktigt och få en ordentlig chans. Det fick jag också. Där träffade jag Tomas Storm (utvecklingscoach) som utvecklade mig till en bra spelare.
– Med honom träffade jag på spelare som Kevin Stenlund (Columbus), Gabriel Landeskog (Colorado), János Hári (tidigare Leksand och Modo), Vilmos Galló… Dick Axelsson var också med och körde. Det var otroligt lärorikt. 

Pabi i Botkyrka-tröjan.

"VISSTE ATT JAG SOM MÖRKHYAD BEHÖVDE JOBBA MYCKET HÅRDARE"  

Som 15-åring flyttade Pabi vidare till Södertäljes U16-lag – ett rejält steg uppåt från Botkyrka.

– Det var, och är, en storklubb. Även där kände jag mig väldigt välkommen. Det fanns en del med invandrarbakgrund där också. Södertälje är ju lite kända, eller vad man ska säga, för sin mångfald.

Juniorkarriären påbörjades i Flemingsberg, men den då 16-årige backen var inte utan anbud från andra klubbar.

– Jag hade anbud från Mora att gå på deras hockeygymnasium, men jag valde att inte flytta då. Jag hade lite skadeproblem vid den tiden. Så istället blev det spel i Flemingsberg och senare Spånga, för att få spela med min bästa kompis. Där och då var det viktigaste för mig att ha kul, mer än något annat.

Men året därpå gick flyttlasset, till slut.

Inför sin andra juniorsäsong flyttade Pabi från Spånga till småländska Ljungby, där backen blev en vital del av klubbens J18-lag och snabbt flyttades upp till J20-laget, där han blev assisterande lagkapten trots att han var två år yngre än de flesta i laget.

– I början fick jag inte flytta ned till Ljungby för familjen. Allt var fortfarande ganska färst med farsan och så, men Troja-Ljungby pratade med familjen och övertygade dem att de skulle stötta mig. Vi kom fram till att jag skulle få åka ner och det är jag väldigt glad över.
– Jag fick även träna lite med a-laget, vilket var häftigt då. 

På bara en handfull år hade Pabi alltså gått från att inte ha spelat organiserad hockey överhuvudtaget till att träna med en toppklubb i Hockeyettan.

– Jag har alltid varit den där killen som man alltid såg på ishallen. Jag tränade med alla lag som jag kunde träna med, oavsett om de var yngre eller äldre, oavsett om jag bara skulle flytta puckar. Jag var där.
– Jag försökte ta vara på varje liten möjlighet jag hade för att utvecklas. Jag visste att jag som mörkhyad behövde jobba mycket hårdare än en vit människa. Så är det. Så har det alltid varit, oavsett vad det handlar om. Det var något jag insåg i väldigt ung ålder.
– Sen kan jag fortfarande märka ibland att jag missat vissa saker i min hockeyutbildning som man lärde sig i en tidig ålder. Jag har gått på tre hockeyskolor under hela mitt liv, medan vissa barn går på tre hockeyskolor på en sommar. Jag har kanske inte hunnit med lika mycket som alla andra, men jag har hittat mina vägar.

RASISTATTACK I SKELLEFTEÅ  

Efter den framgångsrika säsongen i Ljungby gick flyttlasset upp till Skellefteå för spel i Hockeyettan-klubben SK Lejon. 

Förväntingarna på flytten var stora. För första gången skulle Pabi få spela hockey på seniornivå.

– Det var jättehäftigt att komma upp dit. Skellefteå är en enorm hockeystad. I början trivdes jag väldigt bra och jag hade min polare från Södertälje, Filip Eriksson (då målvakt i Skellefteås J20-lag), där så allt var riktigt grymt. Allt gick väldigt bra...
– ...till den där dagen då jag blev rasistiskt kränkt.

I samband med en lagaktivitet yttrade sig en person i klubben med ett rasistiskt tillmäle mot Pabi. 

– Jag blev förbannad och kränkt. Jag gick och pratade med några ansvariga och sa att jag kände mig kränkt av vad han hade sagt till mig, medan han så klart sade att han inte hade kränkt mig. Då sade de att ”Pabi, om han säger att han inte kränkt dig så har han inte gjort det”.
– Hur kan de bestämma om jag blir kränkt eller inte?
– Det var första gången jag blev rasistiskt kränkt på seniornivå och jag har inte blivit det efter heller. Det värsta var att det kom från det egna laget. Det är sorgligt. Egentligen var det bara en i laget som backade mig, Tim Friberg.
– Resten tittade bara på.

Vad sade han?
– Han satt med mig på möten med klubben och var som en storebror för mig. Det betydde enormt mycket för mig att ha någon i min ringhörna.

Konflikten resulterade i att Pabi var den som fick lämna a-laget, men karriären fortsatte i Skellefteå med SK Lejons J20-lag – en flytt som blev ett ordentligt lyft för backen.

– Ted Söderlund (pappa till AHL-forwarden Tim Söderlund) tog in mig i laget med öppen famn. Vi kvalade till J20 SuperElit för första gången i klubbens historia och vi hade ett riktigt fint lag.


Hur kan de bestämma om jag blir kränkt eller inte?


Det måste ändå ha varit speciellt för dig att träffa de här människorna som uttryckt sig rasistiskt mot dig nästan varje dag efter incidenten?
– Ja, det kan man väl säga. Det kom till en punkt där de behandlade mig som luft. Men alla som var nära situationen visste vad som hade hänt och jag försökte att inte lägga någon energi på det hela och bara fokusera på hockeyn.

"HACKIG VÄG" TILL ELITHOCKEYN  

Efter den turbulenata tiden i Västerbotten blev det flyttar till Tyringe, Surahammar, Tibro och Kiruna innan Pabi inför den här säsongen skrev på för Hanhals. 

– Jag kände att Hanhals hade en väldigt bra plan och något väldigt bra på gång. Sedan pratade jag med Tony (Pappila) som gärna ville att jag skulle komma hit. Jag trivs jättebra här och har kommit in skitbra i laget. Jag ser framemot att säsongen och jag har haft en jättebra sommarträning med Henrik Berg.
– Han har hjälpt mig att ta stora steg i fysträningen, något jag annars har haft ganska stora problem med. Han har jag verkligen att tacka mycket för och jag ser framemot en rolig säsong här i södra serien.

Pabi under träning ledd av Henrik Berg.

Via Hanhals vill backen ta sig vidare upp i seriesystemet – och blickar även mot en karriär utomlands.

– Just nu vill jag bara göra det så bra som möjligt i Hanhals. Sedan drömmer alla om NHL, men min realistiska målsättning i dagsläget är Hockeyallsvenskan och senare SHL. Min väg till elithockeyn har varit ganska hackig och jag har en agent som stöttar mig enormt mycket under de tuffa perioderna.
– Slutmål… Det vet ingen. Man kan drömma så klart, men man måste vara realistisk. Att spela utomlands inom de närmaste åren hade varit grymt. 


Då fick jag höra det. Jävla neger.


Första gången som Pabi Janneh stötte på rasism inom hockeyn var som sagt hemma i Sätra som elvaåring. Den första rasistattacken han utsattes för på isen skedde i Kalix under en match med SK Lejons J20-lag.

– Jag hade gjort tre poäng i den matchen och hade en rätt bra match.
– Då fick jag höra det. Jävla neger. 

Pabi kokade på isen, men höll sig cool. Efter matchen gick han till domaren och berättade vad som hade hänt. Han möttes av en axelryckning.

– Han sade bara: ”Sorry, vi missade det”. Det var allt. 

Situationen med rasism är bättre i Sverige än vad den är på många andra ställen i världen, men Pabi är tydlig med att problem med rasism definitivt är befintligt inom svensk hockey.

– Oavsett om man har en spelare i laget som är mörkhyad eller inte så är det aldrig okej att använda n-ordet i något slag. Men så är det inte alltid. Där tycker jag att föreningar har ett stort ansvar.
– Allt börjar egentligen hemma. Ibland så får folk inte rätt uppfostran hemma, att det inte är okej att kränka någon på grund av deras hudfärg. Det är ett problem.

"LOVAT PAPPA ATT GÖRA HONOM STOLT"  

I SHL finns en svart spelare i Örebros Daniel Muzito Bagenda. I Hockeyallsvenskan är den enda spelaren som är svart Modos nyförvärv Edwin Hedberg

Avsaknaden av svarta spelare på svensk hockeys toppnivå är ett stort problem, enligt Pabi. 

– Det finns en bild av hur en svensk hockeyspelare ska se ut. Han ska komma från en svensk familj, ha pengar, prata svenska perfekt utan någon brytning. Vi har målat upp en bild.
– Vi passar inte in. Det skrämmer folk, tror jag. Hade invandrare varit lite mer accepterade i sporten så tror jag att fler hade spelat. Sen är det absolut en ekonomisk fråga och vad man har för stöd. Hockey är en dyr sport.
– Men samtidigt; jag som är uppväxt i underklassen har ändå lyckats ta mig hit under de omständigheterna. Nu säger jag inte att alla kanske har den mentaliteten eller mindsetet som jag har, men det går om man vill.
– Sen måste man mötas i mitten. Man måste få – och klubbarna måste ge – chansen. Jag tror att jag hade fått fler chanser om jag hade hetat Erik Svensson. Det är jag övertygad om.


Vi passar inte in. Det skrämmer folk, tror jag.


Har du någonsin varit nära på att sluta på grund av den rasism du upplevt?
– Jag har absolut varit nära att sluta på grund av rasismen.
– Men då kommer vi tillbaka till vad min pappa sa till mig som liten grabb. Att aldrig ta skit från någon, aldrig ge skit till någon, var den människan som inte ger upp när det blir tufft och var en förebild. Och det är exakt vad jag vill vara för mörkhyade som vill spela hockey i det här landet. 

En förebild är även något som Pabi Janneh har varit. Han har pushat sina yngre kusiner att börja spela hockey och i dag spelar Marcus Nyqvist Jallow och Benjamin Nyqvist Jallow hockey i Valbo respektive Härnösand. 

Din pappa hade nog varit stolt över det.
– Ja… Det är han.
– Jag har lovat min pappa däruppe att jag ska göra honom stolt. Jag vill verkligen lyckas i den här sporten. Jag har inte gjort allt det här för att bli en division 1-spelare. 

TACKAR BOQVIST-FAMILJEN  

Även om Pabi Janneh stött på den mörka sidan av hockeyn har han även hockeyn att tacka för väldigt mycket. Han har träffat många av sina bästa vänner i sporten – något han är otroligt tacksam över.

– Jag har väldigt tur. Hockeyn har gett mig otroligt många fina vänner. Familjen Boqvist, med Adam (Chicago Blackhawks) och Jesper (New Jersey Devils) i spetsen, har jag fått väldigt god uppbackning av. När jag delat med mig av mina erfarenheter och min resa har jag fått fin uppbackning från hela hockey-Sverige. Det är jag tacksam över.
– Men man kan inte bara stötta en. Det måste gälla alla om någonting ska hända. Hända på riktigt. 

Glädjande nog ser Pabi ser att utvecklingen går åt rätt håll.

– De senaste åren har jag inte hört så mycket. Det förekommer, men absolut inte i samma utsträckning. Vi är på väg i rätt riktning, men vi måste alla dra åt samma håll.
– Det börjar bli mer accepterat att vara svart hockeyspelare, men vi har fortfarande en lång väg att vandra.

Den här artikeln handlar om: