"Praktiken har jag haft i 35 år och aldrig ångrat mig"

Han var den första ungraren någonsin att spela i elitserien, men valde sedan att lämna landets högsta serie för att satsa på en karriär som tandläkare. I dagens Old School Hockey får ni läsa berättelsen om Emil Mészáros.

Emil Mészáros, bara namnet får hockeyälskare att dra på smilbanden. Född i Budapest 1955, uppväxt i värmländska Grums och fick sitt genombrott i Frölunda i mitten av 1970-talet. Idag har Mészáros flyttat tillbaka till Grums där han sedan början på 1980-talet driver en egen tandläkarpraktik. Det är också där hockeysverige.se träffar den nyblivne 60-åringen.
– Det stämmer att jag är född i Budapest 1955. Anledningen till att jag hamnade i Sverige var att min mamma och pappa fick lov att fly från Ungern när ryssarna gjorde en invasion där, berättar Emil Mészáros och fortsätter:
– Det var en del bråk i Ungern 1955 och 1956. Då stack mina föräldrar därifrån. Jag har kusiner, faster och moster kvar i Ungern. Det händer också att jag är ner dit och hälsar på, men jag minns ingenting av tiden då vi bodde i Budapest eftersom jag bara var ett år när vi flyttade hit.

Mycket talar för att Mészáros är den första ungerskfödda hockeyspelaren i högsta serien i svensk hockey. Definitivt den första i elitserien i alla fall.
– Det sades så, men nu har det kommit ytterligare några stycken.

Hockeyn är ingen typisk ungersk sport, men orten som familjen Mészáros kom till, Grums, har starka traditioner inom just ishockeyn.
– Det finns ett kvarter här uppe, ett arbetarkvarter från bruket. Bruket, Billerud som det hette då, hade sina hus och där bodde vi. Alla ”pöjkarna” som blivit kända hockeyspelare kommer från samma kvarter…

Det är på sin plats att kanske namnge några av ”Grumspöjkarna” som växte upp ungefär samtidigt kring idrottsplatsen på orten: Dan, Leif och Ulf Labraaten, Willy och Evert Lindström, Hans-Erik Jansson, Malte och Thomas Steen, Juha Widing och Ove Karlsson.
– Orrby hette området. Jag är uppväxt med Willy, Dan och grabbarna som sedan blev stora stjärnor.
– Det fanns inte så mycket annat att göra i Grums vid den här tiden, samtidigt som det fanns en tradition här. Det var bara så att man skulle spela ishockey samtidigt som vi tävlade väldigt mycket. Vi spelade ju på gatorna runt omkring här och bilarna som körde sönder våra målmarkeringar sköt vi puckar efter, säger Emil Mészáros med ett skratt.
– Sedan låg isbanan och ishallen i samma kvarter. Den ligger på samma ställe än i dag och vi bodde bara 100 meter från idrottsplatsen.

Grums med Emil Mészáros i laget. Foto: Arkiv

VAR MED OCH VANN JEM

Ett antal säsonger innan Emil Mészáros debuterade i Grums A-lag 1970 hade klubben spelat i det som då hette division 1, alltså högsta serien i svensk hockey. Ambitionen fanns då också kvar att man skulle ta sig tillbaka dit igen.
– Jajamensan, den ambitionen fanns då. Vi spelade också kval till allsvenskan. Jag var nog med i två av kvalen men vi missade att gå upp. När jag sedan kom hem till Grums 1982 låg vi i division 2, men satsade hårt och gick också upp i division 1, alltså det som är Hockeyallsvenskan i dag.
– Det är egentligen under senaste fyra säsongerna som kurvan tyvärr har gått nedåt.

Minns du fortfarande debuten i Grums A-lag?
– Nej, det gör jag inte, men jag var bara 14 år. Att komma upp i A-laget… det var ju så att ”Strimma” (Lennart Svedberg) var här under en säsong och det fanns bra ledare med visioner i klubben. Innan jag kom upp i A-laget hade Grums (Erling) ”Eje” Lindström som tränare. Efter det kom flera killar hit från Färjestad, så det har alltid funnit bra spelare här.

Var du och tittade när ”Lill-Strimma” Svedberg spelade i Grums?
– Jag kommer ihåg honom från det han var här, men jag har inget minne av honom som hockeyspelare och att han då skulle varit dominerande. Det jag minns bäst var att vi ungdomar sprang omkring där han bodde och försökte få autografer av honom.

Emil Mészáros var alltså med och kvalade två gånger för Grums till allsvenskan. Säsongen 1971/72 kom laget sist i södra kvalgruppen, då Mora och Västerås gick upp. Säsongen 1972/73 var det betydligt närmare att Grums skulle gå upp, men Örebro tog steget upp tack vare en poäng mer än värmlänningarna.
– Vi hade förlorat mot Mora hemma med 0-1 och skulle vi vunnit returen på bortaplan i sista omgången skulle vi ha gått upp. Vi förlorade den matchen med 4-1. Det vi annars förlorade den här kvalserien på skulle jag säga var bortamatchen mot Surahammar, som var strykpojkarna i serien, men vi åkte på stryk.
– Mot Mora i sista matchen minns jag att jag blev utvisad fem minuter. På den tiden blev det fem minuters utvisning om det uppstod blodvite och jag hade haft någon hög klubba eller något annat simpelt.

Mészáros fina spel ledde hela vägen till Junior-EM 1974. Där får han spela i en kedja tillsammans med Torbjörn Nilsson från Skellefteå och Dag Bredberg från Färjestad. I laget spelade även blivande NHL-spelare som Kenta Nilsson, Bosse Berglund, Thomas Gradin, Bengt Lundholm och Björn ”Nalle” Johansson.
– Vi vinner den turneringen nere i Schweiz. På en träning innan turneringen, vid blålinjen, tittade jag ner och sedan säger det pang. Jag var helt borta och man fick bära ut mig. Det var Janne Kock som knockade mig. På den tiden fick jag spela ändå.
– Vi vann mot ryssarna i finalen med 4-1. Året efter skulle vi spela det första inofficiella hockey-VM. Det spelades i Winnipeg. Vi alla trodde att vi skulle vinna igen, men då kom ryssarna med ett helt nytt lag. Om deras spelare hade rätt ålder inne eller inte kunde det vara lite si och så med. I alla fall hade vi inte en chans, men vi kom ändå trea.

Vad var kemin i kedjan med dig, Torbjörn Nilsson och Dag Bredberg?
– Jag var med i pojklandslaget efter TV-pucken och redan då spelade vi tillsammans i någon turnering. Efter det fick vi spela tillsammans efter varje samling och det gjorde givetvis mycket. Bredberg var dessutom i Färjestad så vi kände till varandra ganska väl redan innan. I princip var det samma femmor under tre, fyra säsonger i olika landslagen.

”SÅG VERKLIGEN UPP TILL ARNE STRÖMBERG”

Guldet som vanns i Junior-EM uppmärksammades inte speciellt mycket i Sverige, inte heller att Småkronorna var i väg till Kanada och USA för att spela JVM.
– Inte alls på samma sätt som nu i alla fall. Det kanske blev en notis om att vi hade varit iväg och vunnit ett guld. Det var inga TV-sändningar och så vidare. Det här har jag givetvis tänkt en del på, alltså vilken skillnad det är i dag.
– Däremot under turneringen som var i Kanada var det fullt på läktaren. Framförallt minns jag matchen mot USA som vi vann (7-3). Den spelade vi inte i Winnipeg utan vi fick åka buss dit (Fargo). Där var det verkligen knökat.

Efter Junior-EM guldet 1974 var det dags för den ungerska värmlänningen att bli göteborgare. Ny klubbadress blev Västra Frölunda.
– Jag skulle bli tandläkare och det var därför det blev Frölunda för mig. Jag gick på gymnasiet i Karlstad vid den här tiden och hade varit inne hos Kjell Glennert, Olle Öst och Conny Evensson i Färjestad och snackat lite, men jag skrev aldrig på några papper. Det var ändå meningen att jag skulle gå dit. Nu fanns inte skolan för att bli tandläkare i Karlstad. Skolan fanns däremot i Göteborg, Umeå och Stockholm.
– Jag såg att jag inte skulle få tillräckligt bra betyg efter att jag i princip hade gått klart treårig naturvetenskaplig linje. Då fick jag möjligheten att hoppa av, vilket inte var så lätt på den här tiden, och inte ta emot betygen. Jag skulle istället få läsa om sista året på ett vuxengymnasium. Det här hjälpte Färjestad mig med. Jag kan misstänka att det var lite trixande med det.
– Då ringde Lasse Lundwall, som då var tränare i Frölunda, och berättade att man var intresserade av mig och Ove Karlsson. Sedan ringde ”Bittan” (Johansson) och han tog över det där. Han ville att jag skulle komma dit, vilket inte gjorde Kjell Glennert och killarna speciellt glada. Senare blev jag ändå bästisar med de här grabbarna. Jag jobbade som ordförande i Grums under många år och fick då en bra relation med både Kjell och Lars Glennert.

Frölundas silverlag 1980

Det var väldigt få spelare som gick från Grums till Färjestad, hur kom det sig?
– Hans-Erik (Jansson) var nog den första som vågade sig på det. Det hade även varit någon längre bak i tiden som hette (Göran) ”Trisse” Sundh och som hade gjort den resan.
– Det var verkligen som hund och katt. Grums hade varit den större klubben, men sedan kom Färjestad och gick förbi.

I Västra Frölunda får Emil Mészáros inledningsvis Arne Strömberg som tränare.
– Jag hade inga problem med Arne. Han var bra och kunde hockey helt enkelt. Jag var en individualist. Vi hade en tränare från Mora här när jag var runt 15 år. Han tyckte att jag skulle börja med en individuell sport som exempelvis bordtennis, säger Mészáros med ett leende och fortsätter:
– Han tyckte väl inte jag spelade pucken tillräckligt mycket och så vidare. Under Arnes tid lärde jag mig grunderna på andra bitarna och jag såg verkligen upp till honom som tränare. Under åren jag var i Göteborg var han den klart bästa tränaren. Så här i efterhand vill jag nog påstå att Frölunda många säsonger hade fel tränare vilket gjorde att klubben inte tog det här riktiga steget.
– Det fanns tränare som om du festade med honom dagen före så hade du en plats i laget. Du var uttagen att spela på fredagen. När du sedan kom till matchen på söndagen var det omgjort. Samtidigt var jag en sådan som sa ifrån och inte accepterade det där.

Emil Mészáros debuterar i Frölunda mot Örebro på hemmaplan. Frölunda vinner med 5-3 och Mészáros svarar för två mål och en assist.
– Den matchen minns jag inte alls, men det var trevligt att du berättar det för mig, skrattar Mészáros.
– Jag hade inga problem alls med att komma in i Frölunda. Det var aldrig så att jag var tvungen att visa upp mig på något sätt. Jag var ordinarie direkt.
– Det var lite elakt vid den här tiden och även många år efteråt. Många nykomlingar testades eftersom de tog platsen från någon annan. Nu kom jag från Grums och både Willy och Evert Lindström fanns där sedan tidigare. På så vis klarade vi grumsare oss. Det var många som killarna kunde vara riktigt elaka mot och jag var nog inte så snäll själv heller.

PLANET STÖRTADE – KUNDE SLUTAT I KATASTROF

I slutet av säsongen råkar Frölunda ut för något som kunde slutat i en katastrof då ett av tre Frölundaplan på väg mot Gävle från Göteborg störtar i Hedesunda. Ingen dör men flera av spelarna får skador. Mest illa däran är Lars-Erik Esbjörs som slår sönder sin höft.
– För det första var vi glada att få flyga eftersom det vid den här tiden var ganska krångligt att ta sig till Gävle. Tidigare hade vi alltid åkt tåg, men nu skulle vi få prova på det här med att ta flyget dit upp.
– Jag skulle ha suttit i planet som störtade. Vi packade in våra hockeytrunkar och skulle gå in och sätta oss. Då ville killarna som var flygrädda sitta i samma plan som Krister Sterner satt eftersom han hade lite erfarenhet av flyg. Den erfarenheten bestod av att hans pappa hade ett flygföretag eller liknande.
– Då fick jag, Ove Karlsson och någon ytterligare flytta på oss till ett annat plan. När sedan vårt plan närmade sig Gävle slog piloten av radion. Han sa att det var något strul och vi visste ingenting innan vi hade landat.

Blev det här en chock för er?
– Jag minns att jag ringde hem och sa att jag inte var med i planet som hade störtat. Sedan fick vi åka ut dit till planet dagen efter för att hämta våra grejer. Samtidigt visste vi då att alla hade klarat sig och det var ju en jäkla tur.

Lars-Erik Esbjörs får hjälp efter kraschen. Foto: Arkiv

Lars-Erik Esbjörs slog höften ur led, Svante Granholm skadade rygg och nacke, Kjell-Ronnie Pettersson fick ett köttsår bak på benet, Henric ”Tosse” Hedlund fick revbensskador, Leif ”Blixten” Henriksson överarmsbrott, Christer Ståhl stukad fot och Krister Sterner mindre ansiktsskador.
– Jag tror att i och med att alla klarade sig så blev det heller inte den här katastrofen som det hade blivit om någon hade strukit med.
– Tyvärr gjorde den här olyckan att vi inte fick flyga till matcherna med de här planen, vilket hade varit meningen.

Två legendariska spelare som Emil Mészáros fick spela med i Frölunda säsongen 1975/76 var bröderna Morris och Darwin Mott.
– Morris var extrem när det gällde utrustningen. Han hade nog tio, tolv klubbor med sig varje gång. Inför varje match lindade han och strök på klubborna. Det var han som lärde mig att pudra isoleringsbandet vi hade på bladen med barnpuder.

Varför?
– Jag vet inte, men jag gjorde likadant. Fast någon skillnad vart det ju inte. När jag sedan flyttade hem till Grums gjorde jag likadant men det var inte någon som begrep någonting.

När kände du att lagbygget som skulle ta Västra Frölunda till SM-final mot Brynäs 1980 började ta form?
– Många killar hade varit kvar i laget under flera säsonger. Första säsongerna byttes det lite för mycket. Spelare som var där max en eller två säsonger. Det som sedan gjorde att vi gick till final var just att det i stort var samma folk som hade spelat tillsammans under flera säsonger. Det var bara någon enstaka som hade kommit till.
– Enligt min uppfattning var det Arne Strömberg som hade byggt upp det här, men sedan fick han tyvärr inte vara med och skörda frukten. Han hade skapat struktur i spelet så det inte var den här vilda västern längre.

Vad tillförde finalcoachen Leif ”Blixten” Henriksson?
– Jag hade bara ”Blixten” ett par säsonger och han tillförde kanske inte så mycket. Han fullföljde det Arne hade byggt upp och blev den som fick skörda. Det vill i alla fall jag påstå.

”KASTADES ÄGG OCH TOMATER PÅ BROSTRÖM”

Finalspelet mot Brynäs har blivit en klassiker. Allt avgörs i den femte finalen som spelas på Johanneshovs Isstadion i Stockholm.
– Det jag minns starkast från den finalen är det bortdömda målet…

Frölunda leder med 1-0 när Anders Broström får fram pucken till Ove Karlsson som gör, tror många, 2-0. Men domaren Lars Henriksson signalerar för hakning på Conny Silfverberg i Brynäs och dömer då bort målet. Efteråt erkände Henriksson att det var ett felaktigt beslut och att det skulle vara en avvaktande utvisning och inget annat.
– … som vi upplevde som felaktigt. Det var en rolig tid och jag minns att vi när vi kom hem sent en kväll från bortamatchen så ringlade det köer runt hela Scandinavium med folk som ville köpa biljetter till nästa final.

Emil Meszaros i en stenhård duell med Inge Hammarström.Arkiv

Tommy Persson gav Västra Frölunda ledningen med 1-0. Anders Dahlin kvitterade och Stig Salming gör 2-1 målet som kom att betyda att Brynäs var svenska mästare och inte Frölunda.
– ”Pajen” (Ove Karlsson) gjorde, som sagt var, ett mål som blev bortdömt. Sedan var det så att ”Esa” (Lars-Erik Esbjörs) gjorde någon variant på blålinjen så vi fick ett mål bakåt i stället.

Hur minns du den här hätska stämningen som var mot Anders Broström under era matcher i Gävle?
– Han retade ju upp alla, kanske lite medvetet. Sedan tog pressen upp det där och vid någon match där uppe slängde Brynäs supportrar både ägg och tomater på honom på väg ut till matchen. Det hade även varit lite strul i Stockholm med det berömda apberget som AIK hade, men han var älskad i Scandinavium.
– Anders var lite speciell, en liten lustigkurre. Det var ett bra gäng som hade, som jag sa tidigare, varit tillsammans under två eller tre säsonger. Det fanns en kontinuitet. Killar som Ove, Sven-Åke Rudby, Evert Lindström hade spelat tillsammans länge. Jag och Jörgen (Pettersson) spelade länge tillsammans med Mats Lindh. Det var också många som bodde på samma ställe så vi umgicks även vid sidan av. Det var aldrig så att alla bara åkte hem till sig själva. Det tror jag gjorde mycket för sammanhållningen i det här laget.

Anders Broström har berättat att du alltid ville vara sist in till samlingarna. Du kunde till och md sitta kvar i bilen och vänta till alla hade kommit, vad är sanningen i det?
– (Skratt) Det var väl egentligen så att jag ville sitta kvar i bilen och läsa klart en tidning i lugn och ro innan vi skulle samlas vid ett tillfälle. Sedan blev det en ploj utav det och inget direkt medvetet från början.
– Sedan tyckte jag väl inte att genomgångarna var världens roligaste, säger Emil Mészáros med ett snett leende.

När Emil Mészáros bara är 27 år lämnar han Västra Frölunda för att återvända hem till Grums.
– Jag hade klart med en praktik här. På den här tiden kunde man inte bara slå upp en ny tandläkarpraktik utan det krävdes ett etableringstillstånd från socialstyrelsen. Det vill säga om man inte tog över en befintlig.
– Han som drev den här praktiken bodde i stort sett granne med oss och det var mer eller mindre klart innan jag flyttade ner till Göteborg att jag skulle ta över efter honom.

”KÖRDE MYCKET PÅ TALANG”

Nu var inte Grumsforwarden färdig med hockeyn. Nu följde i stället fem ytterligare säsonger i Grums IK och två i Åmåls SK.
– Jag hade inte varit så väldigt ambitiös sista två säsongerna i Frölunda utan koncentrerade mig mest på att bli klar med skolan. Det hade blivit så mycket mer träning samtidigt som allt hela tiden gick snabbare. Skulle jag hänga med var jag tvungen att lägga ner ännu mer energi på träning.

Emil Mészáros är med som spelande tränare och tar upp Grums i det som 1984/85 hette division 1.
– Den resan är något av det roligaste jag har varit med om eftersom jag fick vara med om att skapa någonting. Jag tog med mig mycket av det jag hade lärt mig av Arne (Strömberg).
– Grums hade en stomme som mer eller mindre hade spelat kvalhockey i fem säsonger men aldrig lyckats ta det där sista steget. Det hade varit lite lattjo lajbans här med många duktiga spelare som behövde ha lite mer struktur.
– Många spelade fotboll på sommaren och hockey på vintern så det blev ingen riktig grundträning. När laget då kom fram till att ta sista steget upp så klarade inte killarna av det.

Du får aldrig chansen att spela i Tre Kronor, hur tänker du kring det efter karriären?
– Jag fick chansen att vara med i en match som skulle spelas i Gävle och bli Tord Lundströms 200:e landskamp. Jag har för mig att det var en match med det som hette Vikingarna (B-landslaget), sedan skulle den höjas upp till en A-landslagsmatch. Det här var i början av april och vi hade i varit i Leningrad på en turnering med Vikingarna. Jag ville komma hem och fira påsk så då fick jag lite ont i en ljumske.
– Sedan vet jag att ”Virus”, (Hans Lindberg) som var förbundskapten, pratade med mig och Jörgen (Pettersson) efter en match i Scandinavium och bad nästan om ursäkt att han inte testat oss. Nu hade det gått så pass långt in på säsongen så han tordes inte att ta med oss inför VM 1978. I stället skulle vi få chansen året efter, men då flyttade han till Schweiz och efter honom kom Tommy Sandlin. Jag var kanske inte en av Sandlins favoriter eftersom jag inte körde i det kollektivet på samma sätt som han ville.

Emil MeszarosRonnie Rönnkvist

Kan du känna en besvikelse över att du inte fick fler chanser?
– Klart att det hade varit roligt att ta det steget. Samtidigt blev det då så att skolan tog mer och mer tid. Sedan hängde jag inte riktigt på det här med träningen utan körde mycket på talang.
– Jag hade hela tiden den här praktiken att tänka på. Samtidigt, när jag ser i backspegeln så kanske jag skulle ha tagit en eller två säsonger till och kört en satsning, men då var jag för rädd att mista den här möjligheten med praktiken.

Är det fortfarande många som minns hockeyspelaren Emil Mészáros?
– Ja, men det kanske beror på att det inte är ett svenskt namn. Jag har fått lite brev från folk som vill ha autografen och så vidare, vilket är kul.

Hur ser ditt liv ut i dag med tandläkarpraktik och hockey?
– Jag har nyligen lämnat ifrån mig det sista vad det gäller hockeyn. Jag var med i valberedningen här i Grums, men där har jag gjort ett avslut nu. Totalt har jag jobbat i styrelsen i 21 år och bland annat varit ordförande.
– Jag går och tittar på Grums matcher ibland och nyligen var jag i Karlstad och tittade när Färjestad spelade mot Frölunda. Här i Grums är det inte riktigt den nivå som jag vill att det ska vara på.
– Praktiken har jag haft i 35 år nu och aldrig ångrat mig, avslutar Emil Mészáros.