När Mörrum ungefär mitt i försäsongen valde att entlediga sin då skapligt nyrekryterade tränare Sergei Zhukov skrev jag en krönika under rubriken ”Tränaren kickad - är det början på luftslottet som sprängs?”

Nu börjar vi närma oss tiden då det snart är dags att summera säsongen och det är kanske lite väl hårt att kalla laxarna för ett sprängt luftslott, men nog kan det konstateras att säsongen 19/20 mest är att betrakta som ett fullständigt förlorat år för klubben med de höga ambitionerna.

För det var ju så att klubbrepresentanterna stod där på torget i Karlshamn i april förra året och deklarerade att nu är det läge att växla upp. Mörrum skulle sjösätta en satsning med målet att vara i Hockeyallsvenskan inom fyra år.

Spännande så klart. Men för att en sådan vision ska ha någon bäring krävs det att man gör saker med kontinuitet och sakta men säkert bygger upp saker. Blir starkare och starkare, mer och mer konkurrenskraftiga.

Det kan man knappast säga att Mörrum har gjort under planens första år.

Att man inte nådde Allettan den här säsongen må väl vara hänt. Söderserien var stark och det var lättare sagt än gjort att ta sig dit. Det är väl egentligen ingen flopp i sig, men hur mycket har den här säsongen egentligen tagit Mörrum framåt?

Jag skulle säga, ingenting.

Det började med rekryteringsfadäsen av Sergei Zhukov och sen har det fortsatt. Säsongen var inte särskilt gammal när de tre importspelarna Stepan Toritsyn, Janne Pälve och Mika Koivisto visades på porten. De höll helt enkelt inte måttet. Efter det har hela säsongen egentligen varit ett enda långt lappande och lagande där lån har avlöst varandra från dag till dag.

Det är inte ett sätt som man bygger ett framgångsrikt lag på sikt, för de där spelarna kommer ju att vara någon helt annanstans nästa säsong.

Och nu talar ju det allra mesta för att Mörrum plundras. Marcus Paulsson är utlånad till Växjö, Andreas Frisk har utnyttjat en klausul för att dra till Hockeyallsvenskan och om några matcher när Hockeyettan-kontraktet till nästa säsong är helt säkrat kommer klubben förstås bli ett läskande buffébord för mer lyckligt lottade klubbar som vill biffa upp sig inför playoff. För skickliga spelare finns i laget, inget snack om den saken.

Det är klart att laxarna även gjort bra saker. Det största är naturligtvis att locka hem Marcus Paulsson som gjort en lysande säsong i ligan med poänggaranti kväll in och kväll ut.

Men han är som sagt i Växjö nu och är det något den här säsongen har visat är det att det inte räcker med att värva en storstjärna för att lyfta mot skyarna. Känslan är att det fanns en naiv övertro på att allt skulle gå spikrakt bara för att man hade honom i laget.

En annan positiv sak var naturligtvis att de fick in kompetente Peter Johansson som ny tränare och upphöjde honom till sportchef efter bara några veckor.

Det hade verkligen kunnat vara något att bygga kring för kommande säsonger. Med kontinuitet och kunskap. Men jag snackade en stund med honom under dagen och hans fokus sträcker sig inte längre än till säsongsslutet. Sen får de sätta sig ner efter säsongen och se hur de ska gå vidare.

Man sitter alltså med en sportchef och tränare som det verkar vara synnerligen oklart om man ens har kvar inför nästa säsong. Försvinner han försvinner ju även allt vad kontinuitet heter.

Att ha en vision om att ta sig till Hockeyallsvenskan inom fyra år nyttigt. Men man kommer aldrig att klara av att nå upp till den om man hela tiden måste börja om från början. Vilket förefaller ganska troligt efter den här säsongen.

Därför bör nog säsongen 19/20 helt och hållet betraktas som ett förlorat år i jakten på att ta föreningen mot slutmålet.

En lärdom inför framtiden. För visst finns fortfarande alla möjligheter att nå slutmålet.

Det är ju tre år kvar.