De gick in i Allettan med ett gigantiskt frågetecken för sitt målskytte, men är hastigt och lustigt det lag som pryglat in flest puckar i inledningen av serien. Den stora symbolen för islossningen är dessutom en anonym forward som plötsligt, högst överraskande, leder målligan.

För att travestera Edward Blom. När det släpper så släpper det och då släpper det rejält.

Efter en allt annat än imponerande grundserie var det rimligt att höja stora frågetecken för Hudiksvalls målskytte inför Allettan.

Trots ett på papperet riktigt starkt lag mäktade gänget inte med fler än 69 mål framåt på 22 grundseriematcher. Ett snitt på 3,13 mål framåt per match som faktiskt är sämre än fjolårets grundserienotering (3,63) trots att ambitionen den här säsongen varit att spetsa till det framåt. Att bygga på med en fruktad offensiv på den redan solida defensiven.

Men statistik är en sak, den kan ljuga. På isen har prestationen dock gått hand i hand med det som finns att utläsa på papperet. Hudiksvall hade en synnerligen svag skottprocent (8,56%) i Hockeyettan östra och ineffektiviteten har grundat sig i att man varit för bekväma. Precis som ifjol är det för få som stångat sig in på kassen och verkligen varit beredda att göra det riktigt tuffa jobbet för att få pucken över linjen.

Det har ju räckt ändå. Hudiksvall vann de flesta av sina matcher även utan en blixtrande offensiv. I östra serien kan man göra det. I Allettan är det betydligt svårare.

Jag vill påstå att det fanns fog för den oro som uttrycktes över lagets offensiv. För som klyschan lyder, det är inte bara att trycka på en knapp. Har man det inte inpräntat i ryggraden är det svårt att plötsligt bara börja göra allt rätt och ösa in mål.

Men så var det uppenbarligen. Så att man bara kunde trycka på en knapp när allvaret började alltså.

Med all respekt för att Teg gånger två och ett formsvagt Piteå inte är det mäktigaste av motstånd (det kommer bli tuffare längre fram), men Per Ljusteräng har uppenbarligen tryckt på offensivens on-knapp.

På tre matcher efter julfirandet har Hudiksvall nu bombat in 18 kassar och har en skotteffektivitet på 15,38%.

Det är grymt imponerande för ett gäng som typ inte kunde göra mål.

Den bästa symbolen för islossningen är förmodligen den storväxte forwarden Jesper Wiberg.

Jag ska inte säga att han är trubbig, han har ändå petat dit elva kassar för Tyringe respektive 12 påsar för Lindlöven de två senaste säsongerna, men han har i seniorsammanhang inte visat sig som någon explosiv målskytt heller.

I grundserien blev det fem mål på 21 matcher för 22-åringen. I öppningen av Allettan har han skjutit fem mål på tre matcher och toppar hela den norra Allettans målliga så här långt.

Det har dessutom varit påpassliga kassar. I söndagens 4-1-seger över Piteå fanns han på rätt ställe i en spelvändning och kunde stöta in 1-0 och i inledningen av den andra perioden stod han på helt rätt plats och snappade upp en förlupen puck för att sätta 2-0 i helt öppen kasse. Hans leverans är lika imponerande som hela Hudiksvalls plötsliga ketchupeffekt.

Intressant i sammanhanget är dessutom att samtliga fem Allettan-mål har kommit på hemmaplan och samtliga har dessutom fallit i spel fem mot fem.

Där har vi nämligen en detalj som fortfarande kan och bör förbättras. Hudiksvalls powerplay i grundserien var direkt svagt med en procent på 14,29%. I öppningen av Allettan är det marginellt bättre, men fortfarande inte bra med en procent om 16.67%. Bara två av de 18 mål som Hudiksvall har fabricerat har kommit i numerärt överläge.

Det kan man ju se på hur man vill. Antingen som en svaghet...

Eller att det finns ännu mer utvecklingspotential.

Per Ljusteräng letar nog efter den on-knappen också.