Omkring åtta omgångar in på SHL-säsongen tar Måns Karlsson ut sina fem största utropstecken från de första veckornas spel. 

SHL:s fem största utropstecken behöver inte nödvändigtvis vara SHL:s fem bästa spelare. I det här fallet är det exempelvis inte så. Här handlar det om spelare som stuckit ut sett till förväntningar, roll, eller som tagit oväntade kliv jämfört med förra säsongen.

Sebastian Wännström, Leksands IF

Det anses ju vara ganska ofint att komma dragandes med den något uttjatade frasen "Vad var det jag sa". Men jag och många med mig kan säga det om Sebastian Wännström. Vi var många som förra säsongen inte förstod hur han matchades i HV71 och att han skulle leverera om han bara fick chansen. Till sist var det analytics-gänget i Leksand, med Thomas Johansson och Petter Carnbro, som föga oväntat värvade "Wänna". För i stort sett alla underliggande siffror pekade ju mot att Gävlesonen skulle leverera om han fick spela i en vettig roll. Och det har han sannerligen gjort. Med fem mål på åtta matcher är han delad tvåa i skytteligan och även om det kanske inte är troligt att han finns med och slåss om skytteligatiteln när vi kommit längre in på säsongen finns det all anledning att tro att han kommer göra en bra säsong.

Inför säsongen tippade jag på 18 mål från Wännströms klubba och det står jag fast vid nu också, även om han haft en ganska hög skottprocent. Varför? För att Leksand gett honom den roll han behöver ha - och förtjänar. Han spelar så här långt 4:33 mer per match än han gjorde i HV71 förra säsongen och då är det inte så konstigt att han redan nu nått mer än hälften av fjolårets målskörd. Då landade han på nio mål, trots den för det allra mesta obegripliga matchningen.

Nu hoppas vi på en säsong utan skador och petningar. Vi har inte sett Sebastian Wännström i en vettig roll, skadefri, sedan 15/16 då han fick ett genombrott och sköt 14 kassar i Rögles tröja. Det kommer inte stå kvar som hans personliga målrekord efter den här säsongen.

Foto: Bildbyrån/Avdo Bilkanovic

Tyler Kelleher, IK Oskarshamn

Redan under försäsongen viskades det om att Oskarshamn gjort ett fynd i den tidigare collegestjärnan, som 2017 nominerades till priset som collegeligornas allra bästa spelare. Men det är ingen garanti för succé i SHL. Det är Jack Connolly ett bevis för, även om han trots allt blev en lyckad värvning för Luleå efter några år i en mer undanskymd roll.

Kelleher har redan tagit en självklar stjärnroll i SHL. Nog för att det kanske inte är så svårt att sticka ut i ett annars ganska färglöst Oskarshamn, men Kelleher har stuckit ut även utanför de småländska gränserna. Han har varit en av hela seriens mest underhållande spelare så här långt och har sannerligen levt upp till den hajp som väcktes redan under försäsongen. Det har blivit fem mål och totalt nio poäng på åtta matcher för den irrationella forwarden.

Samtidigt har han en corsi på bedrövliga 32,53 procent. Det är svagt även ur ett Oskarshamnperspektiv. Dessutom har han en PDO (skottprocent+målvaktsprocent) på ungefär 103, vilket är något högt. Med andra ord finns det indikationer på att Kelleher kanske inte är en så bra spelare som målen och poängen så här långt visat. Men vi får inte glömma att han hittills trollbundit många, inklusive mig, med sitt spel i offensiv zon. Amerikanen är en spelartyp som behövs i SHL, och inte minst i Oskarshamn.

Foto: Carl Sandin/Bildbyrån

Dennis Everberg, Rögle BK

Kodie Curran är lagets poängbäste spelare och han toppar, som väntat, SHL:s poängliga bland backar. Utan Ryan Gunderson, Nick Ebert och Jesse Virtanen i serien känns vägen öppen för Curran där. Men det är en annan Röglespelare som stuckit ut mer för mig. För trots att jag hade höga förväntningar och förhoppningar på Dennis Everberg inför säsongen har han så här långt överträffat dem rejält. Att han skulle vara nyttig och en härförare förstod vi alla, men att Dennis Everberg skulle vara så här bra offensivt? Nej, det är faktiskt förvånande för mig.

Inte för att Dennis Everberg varit en svag offensiv spelare under sin karriär, men för mig är han en spelare som gör enorm nytta även utan poänggörande. 2018 fick han spela både VM (som en av få spelare hemmahörande i Europa) och OS med Tre Kronor trots att han bara landade på 16 poäng i KHL. 2017 var han den enda SHL-forwarden som fick spela VM och då var han långt ifrån någon poängkung i Växjö med sina 37 poäng. Med andra ord, Dennis Everberg levererar vilken roll han än tilldelas.

Nu har han gjort sex mål och toppar SHL:s skytteliga. Han är en av många spelare som imponerat stort för serieledarna under inledningsdelen av säsongen. Kan han hålla den här produktionen uppe? Tveksamt. Men fördelen med både Everberg och Rögle är att han inte kommer behöva göra det. Det finns ett gäng andra som kan kliva fram. Och Everberg? Han är som sagt bra oavsett.

Foto: Bildbyrån/Kenta Jönson

Olle Alsing, Djurgårdens IF

Djurgården jublade nog när beskedet kom, om att Olle Alsing skulle stanna kvar i Djurgården även den här säsongen. Han har gjort nio poäng, vilket på backsidan bara överträffas av Rögles Kodie Curran, och i powerplay är Curran och Färjestads Jonathon Blum de enda backarna som gjort fler poäng än Alsings fem. Men då spelar Alsing i snitt ynka 1:47 per match i PP, medan Blum ligger på 2:50 och Curran ligger strax över tre minuter per match. Det är en skillnad som inte ska underskattas. Alsing har alltså varit extremt effektiv så här långt.

Olle Alsing var en positiv överraskning redan förra säsongen då han gjorde 15 poäng på 49 matcher följt av åtta poäng i slutspelet. Nu har det gått åtta matcher och han har redan levererat nio poäng så här långt. Han har dessutom tagit ett betydligt större ansvar i Djurgården då han matchas drygt två minuter mer den här säsongen jämfört med förra året (19:30, jämfört med 17:23), men frågan är hur istiden både i fem mot fem och powerplay kommer påverkas av Jason Garrisons kommande intåg? Så som han spelar nu måste 23-åringen i alla fall få matchas lika mycket - eller mer - i powerplay. Jag hoppas Robert Ohlsson tänker likadant.

Foto: Simon Eliasson/Bildbyrån

Nils Lundkvist, Luleå

Vem har egentligen gjort flest poäng vid spel i lika styrka den här säsongen? Det är faktiskt Nils Lundkvist. Av backarna tänker du kanske nu, men det räcker inte. Junioren har varit bäst även om vi inkluderar samtliga forwards i SHL. Vi ska dock komma ihåg att samtliga hans sex assistpoäng har varit så kallade andra-assist och även där är han 'bäst i klassen'. Han toppar också det något trubbiga Luleås interna poängliga så här långt.

Men med Nils Lundkvist får man ju en hel massa andra bra egenskaper, utöver poänggörandet. Du kan som coach slänga in 19-åringen i egentligen vilken situation som helst och han kommer klara av att hantera den, även om han hittills matchats ganska sparsamt i boxplay. Totalt ligger han dock på 22:27 i istid under säsongen vilket är sjätte mest av samtliga spelare i SHL. Och jag påminner om det igen: han är bara 19 år gammal.

Även om Carolinalånet Jesper Sellgren nu kommit tillbaka in i Luleås laguppställning, och gjort backsidan än starkare, behöver vi nog inte oroa oss för att Lundkvist kommer tvingas ta några steg tillbaka i Luleåhierarkin. Den kommande JVM-backen har nämligen en unik egenskap jämfört med de övriga backarna "Bulan" Berglund har att tillgå: han är högerskytt.  Med andra ord kan vi gissa att Nils Lundkvist kommer ses som ett utropstecken även när vi summerar SHL efter 52 omgångar i vår.

Nästa höst kan han kanske till och med slåss om en plats i New York Rangers. Just nu ser jag i alla fall inget stopp på Lundkvists utveckling.