Väsbyhjälten som tog plats i algeriska landslaget

SOLLENTUNA (HOCKEYSVERIGE.SE)
Algeriet är ingen stor hockeynation. Rättare sagt så finns det knappt någon hockey alls i det främst fotbollstokiga landet som är det största i Afrika. Trots det har en av Väsbys hjältar från avancemanget till Elitserien 1987 spelat i deras hockeylandslag. 

Hans namn är Ali Khaldi, uppväxt i Akalla och till stor del fostrad som hockeyspelare i Djurgårdens ungdomsverksamhet. Idag jobbar han främst som personlig tränare.
– Det här är 2008 och jag går in på Aftonbladet och ser att det var något jag borde läsa. Jag tog upp artikeln och då var det en kille från Grums med marockanskt ursprung som varit nere och spelat Arab Cup i Abu Dhabi, berättar Ali Khaldi då vi slagit oss ner i en hotellfoajé i Sollentuna.
– Jag såg att Marocko, Förenade Arabemiraten, Kuwait, någon ytterligare och Algeriet som var med. ”Algeriet, varför är inte jag där?”

Ali Khaldi.Foto: Ronnie Rönnkvist

"DU MÅSTE VARA ALGERIETS BÄSTA LIRARE?"

Många skämtade med Khaldi om att han var just algerier då han spelade hockey.
– ”Ali, du måste vara Algeriets bästa lirare?” (Skratt). I alla fall tog jag kontakt med en kille i London, Karim Kerbouche, som dragit ihop det här. Han hade över nätet hittat killar med algerisk bakgrund och som hade spelat hockey.
– Eftersom jag lade av så pass tidigt fanns det inga stats på mig så han kunde då inte hitta mig. Jag drog ner ett mail till honom. Året efter skulle det bli en ny Arab Cup. Vi hade träningsläger i Paris en vecka i maj och körde stenhårt.
– Då var jag med och lirade ett antal matcher för det algeriska landslaget mot franska division 1- och 2-lag. Det var en kille till från Sverige men med algeriskt ursprung, men dom flesta var från Frankrike såklart och som lirade i franska ligan. Det var även med någon från Kanada.

Vilken nivå höll laget?
– Om jag ser till förra året då jag var nere och coachade laget i Arab Clubs Championship skulle jag säga att någon kanske skulle kunna spela division 1-hockey, men annars är det ner på division 3- eller 4-nivå.

Du har alltså coachat laget också?
– Arab Cup skulle spelats varje år. Hösten 2009 hände det ingenting. Efter det skulle vi spela African Cup, men det hände heller ingenting. Då lade jag det där åt sidan.
– Nu har det tagit fart igen så förra året i april var vi i Abu Dhabi och lirade Arab Club Championship. Då var det Algeriet, Egypten, Libanon, Tunisien, Förena Arabemiraten…

Finns det intresse kring det här nere länderna du nämner?
– I Algeriet har man inte har man inte någon riktig koll på hockeyn. Det är en skön snubbe som spelat i England, Karim Kerbouche, som styr hela grejen. Han har bland annat haft massor med möten med sportministeriet för att vi ska få ett eget förbund.
– Sedan finns det en kille i en relativt stor stad som heter Sétif som har ett köpcentrum. Inne där finns en liten rink och det är den enda isen som finns i Algeriet. Där har Karim och några killar från Frankrike varit nere och hållit i lite hockeyskolor både på och off ice. Vi har skickat ner utrustning och lite sådant till dom.
– Däremot finns det ett intresse i Frankrike och det finns en del algerier, marockaner och tunisier där som numera lirar hockey.

Ali Khaldi (vänster) i Algeriets färger.Foto: Privat

SPENDERADE HELA DAGARNA PÅ NATURISEN

Ali Khaldi är född i Sverige, men anledningen till att han är iblandad i den algeriska hockeyn är att hans pappa har rötterna där.
– Jag har dubbla medborgarskap. Min farsa är från Algeriet. Däremot är morsan norska så egentligen fanns det ingen hockey i mig från första början.

Var fick du hockeyintresset ifrån?
– Jag minns att jag fick ett par grillor av några norska släktingar då jag var fem, sex bast. Då klev jag ner på någon naturis utanför huset. Där var jag hela dagarna.
– Sedan var det en farsa till en av mina polare som var tre år äldre, den farsan såg mig där nere och sa ”du borde hänga med på hockeyskola.” Jag hängde med till en hockeyskola i Kallhäll som var i Jakobsbergs GoIF:s regi och på den vägen är det.
– Det var också mycket hockey ute i Jakobsberg vid den här tiden och vi hade ett väldigt bra 65-lag.

Just känslan av att ha rötterna i Algeriet är något som växer mer och mer inom honom.
– Jag har varit ner dit och ju äldre jag blivit desto mer känner jag att Algeriet delvis är mitt land. Såklart blir det ännu tydligare när vi ser hur det ser ut i samhället. Eftersom jag heter Ali Khaldi så förstår man att jag inte är svensk. Då blir det ännu viktigare för mig att stå upp för dom bitarna och mina rötter.
– Sedan är jag svensk, men jag kan inte sitta vid ett fikabord och höra folk säga ”jävla araber.” Det funkar inte. ”Vi tänker inte på dig Ali, du är ju svensk.” Min farsa är arab… Det här har blivit viktigare och viktigare för mig ju äldre jag blivit.

"ALI, ALI, APA"

Som hockeyspelare fick han också höra ett och annat om sitt ursprung även om han inte lade så stor vikt vid det.
– Jag kommer ihåg Bamse-cupen. Vi var åtta bast. Då stod det, jag tror det var grabbar från andra gängen, och skrek ”Ali, Ali, Apa”. Jag gissar inte att det var några föräldrar med, men jag kommer ihåg det där väldigt väl.
– Det var inget som bet på mig utan jag förstod att anledningen till att dom skrek på mig var inte för att jag var dålig utan tvärtom, att jag var bra.

Det måste ändå ha satt sig inom dig eftersom du minns det väl nästan 50 år senare.
– Ja, exakt. Jag kommer verkligen ihåg det och det har satt sig. Sedan var det en del på seniornivå att det i trashtalket var "jävla svartskalle" och hej och hå, men det hade jag inga bekymmer med.

Ali Khaldi.Foto: Ronnie Rönnkvist

"ATT VI INTE FATTAR BÄTTRE 2019"

Hockeysverige.se har tidigare träffat flera spelare som drabbats av rasism och talat öppet om det. Bland andra Daniel Muzito Bagenda och Hugo Enock.

När vi berättar om vad som drabbat dom skakar för Ali Khaldi på huvudet och det märks tydligt på honom att det här är inget som han tycker vi ska acceptera i svenska samhället.
– Jag tycker det är vidrigt och en ren okunskap. Ska vi ta det längre så är det här vad som händer här ute i samhället, säger Khaldi och nickar ut mot torget utanför hotellfönstret.  
– Självklart tycker jag det är en vidrig företeelse. Det var inte lika mycket på den tiden jag växte upp och lirade. Jag tog det mer som en skön kick ”nu jäklar ska jag mosa er.” Idag är det på ett helt annat sätt.
– Det är så märkligt att det ens förekommer, att vi inte fattar bättre 2019. Det handlar om det allmänna tyckandet om invandringen, men det är helt andra frågor. Idag når dessutom saker ut mycket snabbare via sociala medier. Om någon kallade mig för svartskalle i en match så nådde det ingenstans utan det stannade hos mig.
– Dom här killarna du nämner har kanske fått utstå det här länge, under många, många år både på isen och i sociala medier bara för att dom valt att lira hockey.

MED PÅ VILDA VÄSBYS RESA

Svensk-algeriern från Akalla var också med om en klassisk resa 1987 då han var en av spelarna i det Väsby-lag som tog klivet upp till elitserien.
– Det var häftigt eftersom det var helt osannolikt. Vi var i stort sett ett antal unga grabbar som inte hade tagit någon tröja i AIK, Djurgården eller Hammarby, men vi hade bra hockeykunskaper. Dessutom hade vi ett väldigt bra driv, vilket var det som gjorde att vi gick upp.
– (Niklas) Wikegård piskade på samtidigt som vi var villiga att göra allt…

Var Niklas Wikegård mer pådrivare än vad Anders Sörensen var?
– Ja, det var han absolut. Wikegård var pådrivande och bara några år äldre än jag. Han var dessutom yngre än några i laget. Det var honom man ville visa sig för. Sörensen var kanske tänkaren i sammanhanget.
– Det var inget svårt att vara pådrivare för det här laget eftersom vi var många unga galna. Det var full fart framåt och vi var villiga att göra det som krävdes av oss.

Ni lär ha varit tajta vid sidan av också.
– Ja, det var vi verkligen. Det tycker jag var häftig eftersom vi var ett gäng killar som hade lirat mot varandra under hela uppväxten som blev superbra polare. Det var, som sagt var, väldigt häftigt, men det var också en Dagslända. 
– Vi brukar skämta om det jag och Peter (Wallén), vi är väldigt bra polare. Jag hade nummer 18 och sa efter säsongen då vi gått upp att jag lade av eftersom jag satt på bänken så mycket den säsongen. Jag var 22 år, men kände att jag inte nådde dit jag hade som mål.
– Jag lämnade min tröja. Då kom Peter dit, tog min nummer 18 och sedan lirade han ner grabbarna, avslutar Ali Khaldi med ett skratt.

Ali Khaldi valde efter hockeykarriären att i stället hålla på med kampsport och jobba som personlig tränare. En intervju med honom om hur han ser på att man ska förbereda unga spelare för träning innan dom kommer i målbrottet hittar ni inom kort på hockeysverige.se.