GÄSTKRÖNIKA: Öppet brev till Linus Hugosson

Hockeygudarna ska veta att jag kämpat med att skriva dessa rader. Det har för mig länge varit en självklarhet med sena kvällar och långa nätter med NHL-hockey från andra sidan Atlanten.

Jag satt till exempel nattetid i datasalen på ett universitet i Worcester, England och hörde Darcy Tucker leverera den där smutsiga knätacklingen på Michael Peca via ett knackigt ADSL-modem och Islanders Radio under slutspelet 2002. Under senare år har jag kunnat välja bland ett obegränsat utbud av livesända matcher på tv:n och min tillvaro har ljusnat eller blivit mörkare i samklang med kvalitén av mitt kära New York Islanders prestationer på isen.

Jag hör till de som tidigare högljutt hävdat att det genuina NHL-intresset går hand i hand med antalet uppesittarnätter under perioden oktober-juni, där de sista månadernas matcher åtnjuts extra väl för de som håller på ett lag som har chans att gå långt. Om Islanders tillhör den senare kategorin tvistar inte ens de lärde, experterna har som vanligt avfärdat alla chanser. Jag hävdar dock med en dåres envishet att laget är bättre än vad många tror och går långt denna säsong.

Känslan i kroppen vid uppstigning till jobbet 07.00 efter dubbel nattsittning med både Easternmatch och efterföljande zombiekoll på en match längre västerut med nedsläpp 04, ”för att Canucks lirar rolig hockey och jag har Sedinarna och Kevin Bieksa i fantasyligan”, är något alla borde uppleva någon gång. Det är en närmast utomkroppslig upplevelse där kroppen är fysiskt bortdomnad men där ändå råget i ryggen infinner sig efter nätter med 1+2 från Shawn Bates klubba eller ett handledsskott i sista nätmaskan uppe till höger av ack så nyttige Cal Clutterbuck.

Det funkade ju. De nattliga aktiviteterna gav mig någon form av berättigande mot mig själv som äkta supporter, helgen kom till sist och man kunde sova ut. Lördagsbesöket på IKEA med frugan kunde hjälpligt avverkas på 35 procent av ordinarie fysisk och mental förmåga och söndagens släktmiddag flöt förbi med mig i rummet men ändå inte.

”SATT DÄR GUBBSUR MED MINA 131 FÖLJARE PÅ TWITTER”

I allt detta vill jag minnas att jag själv och flera andra ur vår starkt limiterade svenska Islanders-följarskara hakade upp oss på att Linus Hugosson åtnjöt en fin position inom hockeyjournalistiken, både som redaktör för Pro Hockey (numera Sibner) och även framgångsrikt drev NHL-timmen. Allt detta samtidigt som han oblygt berättade att han såg matcherna i efterhand. I efterhand?! Helt otänkbart. Med Jante inkvarterad i mina sömngrusade ögon satt jag där gubbsur med mina 131 följare på Twitter.

Men tiden är inte längre vad den var. Familjelivet gör det inte längre hållbart att stanna uppe mellan skymning till gryning, något som L. Hugosson uppenbarligen greppat för länge sedan. Att vara fokuserad tillsammans med mina små lirare Hugo, 2, och Noah, 8 månader, prioriteras högre än att i realtid följa Brock Nelsons uttryckslösa ansikte efter ännu ett ledningsmål. Arla jobbmorgnar passar dessutom utmärkt för dtmts.com tillsammans med morgonkaffet och helgerna går att kolla hela sändningar i efterhand. Islanders har börjat säsongen tokstarkt och kritar bara JT på ett nytt kontrakt någon gång runt nyår går vi en ytterst ljus framtid till mötes.

Så Linus Hugosson, fyrabarnsfar och likt undertecknad stor entusiast av världens bästa liga. Till sist förstår jag dig. Vi kan båda fortsatt kalla oss NHL-konnässörer, allt annat vore orimligt.

Joakim Sandin – @masstetyson
Passionerad mas boendes på västkusten. Fin start på spelarkarriären i moderklubben IFK Ore men noll pull-ups på Coopertestet som 14-årig nykomling i Leksands IF imponerade inte nämnvärt på talangscouterna. Hängt kasse på amerikansk, kanadensisk och svensk mark. Gästkrönikerar för hockeysverige.se emellanåt, då jag lägger ut texten kring aktuella ämnen i NHL och New York Islanders i synnerhet.