De förväntas ta en OS-medalj trots att förutsättningarna bara blivit sämre och sämre för varje turnering som har passerat. Valentina Lizana Wallner ifrågasätter det rimliga i att ha höga krav på Damkronorna inför säsongens stora turnering i Sydkorea.  

Det började redan på sensommaren hösten 2009. Inför OS i Vancouver gjordes det en rejäl satsning som gav Damkronorna möjligheten att åka på ett flera veckor långt läger i Kelowna, fyra timmar öster om Vancouver. Det gav oss en chans att i god tid innan OS känna på miljön i Kanada, bygga kemi i laget och spela träningsmatcher mot världens bästa landslag. Som om inte det var nog fick vi även åka dit på ett ovärderligt förläger alldeles innan OS också. Det gjorde att vi slapp jetlag och andra jobbiga bieffekter av vårt flängande.

Ekonomiskt var det också bra, med våra mått mätt. Vi fick ersättning från förbundet för varje dag vi var bortresta samtidigt som SOK bidrog stort redan då med sina stipendier. Jag var 19 år, hade stora delar av karriären framför mig och kände mig otroligt hoppfull inför framtiden. För om det är så här bra förutsättningar för mig som damhockeyspelare nu, vad kommer det då inte att vara i framtiden, minns jag att jag tänkte.

Med de förutsättningarna kom vi fyra på OS i Vancouver. Samma nesliga placering var jag med om att sluta på i Sotji fyra år senare. Då med lite sämre förutsättningar än inför Vancouver-OS, men ändå helt okej jämfört med vad vi ser i dag. För nu, åtta år efter de där stärkande förlägren i Kelowna, har Damkronorna antagligen sämre förutsättningar än någonsin tidigare.

Jag måste säga att jag är överraskad och besviken över utvecklingen.

Med tanke på hur positivt allting var i början av min egen karriär är det otroligt tråkigt att se hur det faktiskt blivit sämre och sämre.

När OS startar i Pyeongchang i februari kommer alla andra landslag att vara väl förberedda. Toppnationerna USA och Kanada är ett kapitel för sig. De tränar och spelar tillsammans nästan hela vägen fram till OS, men även mindre hockeynationer som Sydkorea och Japan har väldigt bra förutsättningar, både ekonomiskt och sportsligt.

Damkronorna då? De är inte i närheten av att få en lika bra uppladdning som sina konkurrenter. Och ändå förväntas de vara med och slås om medalj. Är det rimligt?

Någon ersättning för utebliven inkomst från förbundet får spelarna inte längre. Den är borttagen sedan ett antal år tillbaka. SOK går fortfarande in och stöttar med pengar, men det är inte alla som får ta del av deras stipendier. Och eftersom semesterdagarna redan har gått åt till att täcka övrig frånvaro när man är i väg med landslaget är det tjänstledigt från jobbet som gäller.

OS blir en ren minusaffär för många av spelarna.

De ekonomiska förutsättningarna går inte att förändra så här tätt inpå turneringen. Det är dessvärre vad det är. Men förbundet måste i alla fall ge tjejerna fler dagar tillsammans innan ett OS om man på allvar tycker att de ska kunna vara med och slåss om medaljer.

Härom dagen pratade jag med Damkronornas kapten, Emilia Ramboldt, som har varit med på hela den här resan från OS i Vancouver och framåt. Hon berättade besviket att inför träningslandskamperna mot Finland på Åland tidigare i månaden var de på plats en dag innan första matchen. När de beger sig till USA nästa månad kommer de att landa sent på kvällen den 5 november för att därefter spela mot Kanada den sjunde. Det ger dem inte en värdig chans att mäta sig med världens kanske bästa landslag.

Den enda förhoppningen jag egentligen har kvar nu är att laget åtminstone ges en ärlig möjlighet att träffas i god tid innan första nedsläpp. Att man slipper kastas in i turneringen bara någon dag efter att ha landat i Sydkorea, utan att ha hunnit anpassa sig till vare sig tidszon eller omgivning.

Det skulle inte vara värdigt.

Med tanke på att det bara är Damkronorna och Tre Kronor som ska spela OS av Svenska ishockeyförbundets lag tycker jag man borde göra vad som helst för att ge de båda lagen så bra förutsättningar som möjligt. Om det är via en omfördelning av pengar under detta viktiga OS-år eller att man försöker hitta en alternativ sponsor vet jag inte. Men någonting måste ske om man ska ha som krav på Damkronorna att de komma hem med en medalj. Man kan inte förvänta sig medalj om man inte ger verktygen att lyckas.

Nej, mitt 19-åriga jag hade varit enormt besviken om någon berättade hur det skulle se ut i dag. Att det tragiskt nog bara blivit sämre. Mitt 27-åriga jag försöker ändå tänka positivt, att det en dag kommer att vända och bli bättre, eller i alla fall lika bra som det var när jag själv inledde min landslagskarriär.

Men när blir det?