Det finns många positiva saker med samarbete, men när fel föreningar samarbetar dör en liten del av hockeyns själ.

Den 21 september 2008 (alltså för omkring nio år sedan) var det som då hette Dackehallen fullsmockat till sista plats. 3400 personer klämde ihop sig innanför de gröna väggarna för att heja, skrika och hata när storfavoriten från Småland tog emot den hårdsatsande nykomlingen från Blekinge i division 1.

Där och då var Tingsryd och Karlskrona så bittra som rivaler bara kan bli. Klassikern mot uppkomlingen. Traditionen mot den moderna hajpen. By mot stad. Med så gott som krypavstånd mellan orterna.

Dåvarande underdogen Karlskrona vann den fighten med 5-2. Tingsryd tog sig till kvalserien den säsongen. Sedan dess har de stött på varandra i ettan, i Hockeyallsvenskan och i kvalspel. Det har varit matcher av varierande kvalitet, men med en gemensam nämnare.

De har varit bittra rivaler.

Idag ligger de i varsin division. Tingsryd i Hockeyallsvenskan, Karlskrona i SHL. Idag lånar de förstnämnda spelare av de sistnämnda. På måndagen meddelade Karlskrona att 19-årige anfallaren Joseph Jonsson lånas ut till Tingsryd och att han kommer kunna gå fram och tillbaka mellan klubbarna under säsongen.

Ur en logisk och rimlig synvinkel förstår jag det precis. Den starke lånar ut till den svage. SHL-klubbarna vill ha breda trupper och ge sina yngre förmågor speltid i Hockeyallsvenskan istället för att nöta bänk. Klubbarna i Hockeyallsvenskan frossar hellre i billiga lån än dyra kontrakt när de måste fylla ut sina trupper vid skador eller andra luckor. Det är så den moderna hockeyn fungerar. Jonsson kommer säkert göra det skitbra i Tingsryd. En logisk koppling klubbarna emellan (mer än det geografiska avståndet) finns ju dessutom i KHK-sportchefen Patric Larsson som tidigare var sportchef i just Tingsryd och rent av bor kvar på orten.

Men det är faktiskt en besvikelse. En liten del av själen med hockey dör när bittra rivaler samarbetar. Det är hur rationellt och logiskt det än må vara inte så det ska fungera.

Tingsryd och Karlskrona ska vara fiender inte vänner som delar på spelare. Det är sund rivalitet som bygger hockeyn och dess känslor. Som fyller lador så som skedde i Dackehallen i september 2008.

Tingsryds fans ska drömma om att en dag få se KHK rasa ner i Hockeyallsvenskan och då ännu en gång få chansen att köra skiten ur dem. Inte glädja sig över eventuella finrumslån som blir över i hierarkin i NKT-Arena.

KHKs fans ska inte behöva titta på Tingsryd med positivt intresse för att en av deras egna spelare plötsligt lirar i fiendens uniform.

Samma diskussion var uppe när Troja/Ljungby förbehållslöst kastade sig i famnen på Växjö Lakers efter sitt avancemang till Hockeyallsvenskan. Säsongen 08/09 (alltså samma säsong som Tingsryd brakade samman med KHK första gången) var Troja nykomlingar och Växjö ett starkt lag som påbörjat sin klättring mot den absoluta toppen. På våren gjorde de två gängen upp i en hisnande playoffserie där David var på väg att stjälpa Goliat. Där kultur var på väg att välta modernt tänk. Där landsbygd var på väg att besegra stad. Där 3216 personer i gamla Sunnerbohov vädrade seger över rivalen Lakers innan Petter Sandström gjorde en märklig tavla som helt och hållet ändrade förutsättningarna.

Det var den eldigaste formen av rivalitet som skapade dramatik och känslor. Nu är de plötsligt goda kamrater som samarbetar.

Det är klart att det finns mängder av rationella argument (inte minst ekonomiska) för att samarbeten mellan lokala klubbar på olika nivåer i seriehierarkin är bra. Men hockeyn mår också bra av rivalitet.

En liten del av själen dör när de som en gång var bittra rivaler plötsligt samarbetar. Det är bara så det är.