Jens Bergenström är ett namn som får många av Leksands supportrar att känna en varm känsla innanför bröstet. 36-åringen var med och tog upp föreningen två gånger om från Hockeyallsvenskan till Sveriges högsta serie. Veckans Old School Hockey är tillägnad en riktig Leksandsikon. 
– Det var så många års kamp och press på att gå upp som äntligen uppfylldes. Den känslan av glädje och lättnad som var då, den har jag aldrig upplevt tidigare och inte heller senare gällande hockey, säger han till hockeysverige.se 

Det har passerat förbi många stora stjärnspelare i Leksand genom åren. Spelare som Mats Åhlberg, bröderna Abrahamsson, Danne Söderström, Tomas Jonsson, Per-Erik Eklund, Jonas Bergqvist med flera har parallellt med spel i klubben även varit viktiga kuggar i Tre Kronor. En spelare som har betytt minst lika mycket för Leksand är Jens Bergenström. Skillnaden är egentligen bara att han inte fått chansen att spela i Tre Kronor.

Jens Bergenström växte upp i Borlänge, drygt fyra mil söder om Leksand. Ganska tidigt var det ishockey som kom att gälla även om han själv först siktade på att bli elitfotbollsspelare i Brage.
– Mitt hockeyintresse började ganska tidigt i och med att min morbror, Ola Sundberg, spelade hockey. Första minnena som jag har är då han spelade i HC Dobel, alltså det som är föregångare till Borlänge Hockey. Sedan gick han vidare till Leksand och spelade där.

När du växte upp var fotbollen och Brage starkast i Borlänge, men hur stark var hockeyn där då?
– Brage var nummer ett och där man skulle spela, men Leksand har alltid haft en stark ställning i Borlänge. För mig handlade vintrarna om Leksand och somrarna om Brage.
– Jag spelade själv fotboll i Brage fram till det att jag var runt 15 år. Jag tyckte egentligen också att fotboll var mycket roligare. Det var mitt stora intresse och hockeyn vara bara nummer två då jag var yngre. Till slut räckte jag inte riktigt till i fotbollen och då slutade jag och satsade på hockeyn i stället.

Det är många hockeyjuniorer som kommit fram i Borlänge för att sedan flytta upp till Leksand för att gå på hockeygymnasium, var det aldrig aktuellt för dig?
– Nej, jag var aldrig i närheten av att platsa där. Jag gjorde heller aldrig något försök att ansöka om att komma in dit. Grunden var att man skulle ha spelat i TV-pucken, men jag var inte en nära att platsa där.

Trots allt var Jens Bergenström framgångsrik i sin hockey hemma i Borlänge och ganska snart fick han chansen att debutera i klubbens A-lag.
– Första seriematchen var vi till Gavlerinken och mötte Valbo. Vi vann med 4-2 eller något liknade. Jag vet att jag spelade i samma kedja som Dan Hedlund, Magnus Hedlunds bror, och Nicklas Hillbom, en före detta Leksandsjunior.
– Det var verkligen jättestort för mig. När jag var yngre var jag alltid och kollade på Borlänges matcher i och med att min morbror Ola spelade där. Jag hade hela tiden haft full koll på vilka som spelade där.

Ola Sundberg kom att spela under två säsonger i elitserien med Leksand mellan 1985 och 1987. Efter det gjorde han några säsonger i Mörrum innan han återvände till Borlänge.
– Jag skulle säga att inte bara Ola utan hela min familj kom att bli viktiga för mig som hockeyspelare. Dom lärde mig att alltid vilja vinna och hata att förlora.
– På somrarna spelade vi väldigt mycket fotboll tillsammans. Då fick vi barn möta min pappa Bosse, som för övrigt varit handbollsmålvakt i elitserien för Borlänge, min morfar Rolf Sundberg som har spelat Division 1-hockey med Nybro och Ola. Det small hela tiden och vi fick verkligen lära oss den hårda vägen att skulle man vinna fick man verkligen ge allt och lite till. Det fanns inga gratispoäng att hämta.

SJUK I KÖRTELFEBER HELA FÖRSTA SÄSONGEN

Ola Sundberg var även den person som såg till att Jens Bergenström fick chansen till spel i Division 1 med Mörrum 2000/01.
– Ja, det kan man säga. Sportchef i Mörrum då var Micke Norman. Det är en Borlängepojk som nu är på marknadsavdelningen i Leksand. Jag hade ingen agent samtidigt som det var först då som det här med agenter började att komma mer och mer. Ola pratade med Micke vilket gav mig möjligheten att spela där.

Som coach redan första säsongen i Mörrum, som då spelade i allsvenskan, får Bergenström tidigare NHL-spelaren Lars Lindgren.
– Tyvärr minns jag inte så mycket av Lasse som tränare eftersom jag under hela första säsongen var sjuk i körtelfeber. Innan körtelfebern riktigt bröt ut kunde jag vara sjuk i någon dag och få feber. Sedan var jag frisk i någon dag och sedan blev jag sjuk någon dag igen. Det här gjorde att jag missade väldigt mycket första säsongen. Framförallt missade jag alla matcher efter jul den säsongen.
– Jag var riktigt sjuk och hade närmare 40 graders feber under en lång tid. Jag gick ner 16-17 kilo under den perioden. Efter jul åkte jag hem till Borlänge och var sedan hemma under hela sjukdomstiden i och med att jag visste att jag skulle vara borta länge.

Det blev fyra säsonger i Mörrum för Jens Bergenström mellan 2000 och 2004. Under den tiden gick också hans utvecklingskurva hela tiden uppåt.
– Mörrum är en liten klubb och det är en liten ort där alla i föreningen, med Bertil ”Bebben” Lindberg i spetsen tog hand om mig oerhört väl. Det fanns många likheter med Leksand, en liten ort med ett stort intresse för hockeyn. Hela jag utvecklades som person efter det att jag och min fru flyttat dit.
– I Mörrum var det många unga grabbar som ville bli bra och siktade uppåt. Jag tog steg för steg säsong för säsong och blev hela tiden stadigt bättre. Till slut var jag tillräckligt bra och redo att flytta vidare och ta nästa steg.

Vilken nivå höll din kedjekompis i Mörrum, Patrick Thoresen då?
– Han höll en extremt hög nivå. Då kom han från en juniorliga i Kanada (Baie-Comeau Drakkar, QMJHL) och det var väl egentligen bara Mörrum som ville ha honom. Patrick kom sju eller åtta omgångar in i säsongen. Både jag och laget hade det tungt innan.
– När han kom till Mörrum fick jag, Patrick och Mikael Johansson, som spelade många säsonger i Frölunda, ihop en bra fungerande kedja och det gick hur bra som helst. Jag och Patrick blev dessutom väldigt bra polare vid sidan av. Vi hängde ihop och sporrade varandra till att utvecklas hela tiden.

Låg han bakom mycket av din utveckling sista säsongen i Mörrum där du svarade för 31 mål och totalt 52 poäng på 45 matcher?
– Ja, det gjorde han. Man kan säga att Patrick var den drivande i vår kedja som för övrigt fungerade helt strålande. Kemin var magisk mellan oss.

Den här säsongen, 2003/04, fick Jens Bergenström chansen att spela sina första tre matcher någonsin med Leksand.
– Egentligen fanns det väl ett visst intresse redan innan jag flyttade ner till Mörrum. Jag var uppe och tränade med Leksand på sommaren då Tommy Sandlin var tränare där men steget från Division 1 till elitserien var alldeles för stort.
– Efter det fortsatte ”Masken” (Anders Carlsson, sportchef) hålla koll på hur det gick för mig. När det gick bättre och bättre för mig  så var Leksand det första laget att bjuda in mig för att vara med och träna. Det var i november under landslagsuppehållet. I och med att det gick så pass bra för mig var det även flera lag som ville att jag skulle komma och besöka dom.

Var det något tvivel om att det skulle bli Leksand?
– Klart att det också var intressant med Frölunda som ville ha mig. Även Brynäs ville att jag skulle komma dit. Jag har för mig att dom ville låna mig hela december det året. Leksand var ändå hemma och det kändes mest rätt. Dessutom kändes det skönt att flytta hem i och med att vi är från Dalarna och vi visste att vi skulle trivas här.

Hur var det som Borlängekille att få chansen att dra på sig Leksandströjan?
– Det var fantastiskt stort. Jag hade varit uppe och kollat på massor utav matcher i ladan. Sedan var det under jul och nyår som jag var utlånad till Leksand. Det var fullsatt i arenan och riktigt häftigt. Jag tror att vi spelade mot Timrå i första matchen.

”JAG FICK FRÅN SÄMSTA LAGET I ALLSVENSKAN TILL DET BÄSTA”

Säsongen därpå skrev Jens Bergenström på för Leksand som då låg i allsvenskan. Som lagkamrater får han då bland annat NHL-spelare som Michael Ryder och Francis Bouillon.
– Det var en väldigt speciell säsong i och med att det var lockout i NHL. Det handlade om en massa olika transferfönster då vilket gjorde att man inte visste vilka spelare som skulle vara kvar och vilka som skulle komma in när fönstret stängdes.
– Det hände extremt mycket på marknaden just då. I och med att hela NHL var överflödigt så var elitserien också överflödig. På så vis blev det en ganska rörig säsong.
– Att få spela med sådana spelare som Ryder och Bouillon var ändå fantastiskt roligt eftersom dom var så skickliga.

Det måste ha varit ett stort steg för dig att två säsonger tidigare spelade du i Mörrum och nu i Leksand med ett flertal NHL-stjärnor?
– Både och. Säsongen innan vann jag poängligan i allsvenskan. Sedan ramlade Leksand tyvärr ur då jag satt på läktaren och kollade. Det gjorde att det fortfarande var en allsvensk nivå.
– Jag gick från det kanske sämsta laget i allsvenskan till det bästa, men jag hade redan bevisat att jag kunde göra mål och poäng i den serien. Just själva nivån skiljde kanske inte så mycket, men spetskvalitén med Ryder och Boullion och även med ”Challe” (Mikael Karlberg) då han kom in var flera steg högre än det jag hade varit med om tidigare. I och för sig höll Thoresen till på samma nivå.

Första säsongen i Leksand svarade Jens Bergenström för elva mål och totalt 21 poäng på 44 matcher. Leksand tog sig dessutom hela vägen tillbaka till elitserien.
– Jag var runt ganska mycket i dom olika kedjorna, men framförallt spelade jag inte så mycket alls till slut. I kvalserien gjorde jag kanske en och en halv match. Resten av tiden satt jag på bänken.
– Jag hamnade mycket på sidan, men jag spelade ganska mycket med Fredrik Vestberg i början. Sedan spelade jag en del med Johan Rosén och Tomas Kucharcik, den tjeckiska killen. Annars började jag den säsongen ganska bra och hade gjort mest mål av alla i början. Ändå hamnade jag på sidan nästan direkt. Jag kände att jag skulle få jobba hårt den säsongen och ju fler spelare det kom ju svårare fick jag att platsa.

Coach i Leksand var Leksandslegendaren Per-Arne ”Pirro” Alexandersson.
– Eftersom jag hamnade på sidan så kanske vi inte var bästa vänner. Han tog upp laget i högsta serien igen så han gjorde ett bra jobb.

Kände du dig delaktig i avancemanget fast du inte fick spela så mycket?
– Till en viss del ja, men inte alls lika mycket som när jag var med nästa gång om att gå upp. Det blir lite annat när man inte bidrar på isen.

”VILLE PRÖVA NÅGOT NYTT OCH HAMNADE I FINLAND”

Efter en säsong med Leksand i elitserien valde Jens Bergenström att flytta till finska ligan för att spela med SaiPa i Villmanstrand.
– Säsongen i elitserien började som säsongen innan slutade. Jag fick vara med och spela men hamnade ofta på bänken under matcherna. Det kändes som att jag inte fick någon ärlig chans. Jag hade ett möte med ”Masken” (Anders Carlsson) och Per-Erik (Eklund) där jag sa att jag hade varit där i två säsonger och inte fått någon ärlig chans.
– Då fick jag spela mer, bland annat i powerplay, och det började gå bra för mig. Tyvärr ramlade vi ur igen samtidigt som jag kände att jag var på väg att etablera mig i högsta serien. Då ville jag pröva något nytt och hamnade i Finland.

Hur var det ganska korta äventyret på 21 matcher?
– Det var jättebra på sidan av. Däremot gick det inte så bra att spela hockey för mig där. Det blev ett snabbt äventyr och i december var jag tillbaka i Leksand.

Varför lyckades du inte hockeymässigt där?
– Jag vet egentligen inte om det kanske var att jag inte var tillräckligt bra. Det gick jättebra på försäsongen och jag var den i laget som gjorde mest poäng. När vi sedan kom till serien gick det inte alls lika bra.
– Det blev lite frustration och sedan hamnade jag mer och mer på sidan där också. Då kände jag att jag lär röra på mig därifrån också för jag kan inte sitta vid sidan en hel säsong i Finland också.

Du gjorde därefter sju säsonger med Leksand i allsvenskan, hur upplevde du den där jakten på en elitserieplats, var det en tid med mycket stress och press?
– Nej, ändå inte. Vi hade så pass många fantastiska säsonger ändå. Det var bara det att vi inte lyckades på slutet. Vi hade säsonger då vi spelade en jättebra hockey, fullt med folk på hemmaplan och stort stöd på bortaplan. På något vis tror jag att det här starka supporterskapet stärktes under den här tiden.
– Även om det var tungt gick människor på våra matcher. Sedan var det givetvis frustrerande att vi inte gick upp trots att vi oftast hade så pass bra lag.
– Själva grejen att vara i allsvenskan var inte så frustrerande i och med att vi visste att vi hela tiden var på väg upp.

Under nästan hela den här tiden var det svajigt ekonomiskt i Leksand, påverkade det dig och spelarna i laget på något vis?
– Nej, inte den ekonomiska biten. Det var mer att folk gick och kom som påverkade mig. Sportchef och VD hoppade av och så vidare. Det var mer sådant som man märkte av och som gjorde att jag tyckte det var rörigt.

Hur påverkade det här dig som spelare?
– Jag försökte ändå alltid göra mitt på isen och det gjorde nog alla i laget. Däremot kunde man känna en frustration i gruppen när man inte visste vad som gällde.  Det kunde gå så fort åt ena hållet och sedan var det något annat som gällde.
– Det var för rörigt i föreningen hela tiden. Innan varje januari var slut skulle det bytas ut tre spelare och tre nya skulle in.

Du har haft, ska man kalla det för, fördelen att bo i Borlänge. Har resorna med Gabriel Karlsson hem efter träningar och matcher blivit lite av ”en snacka av sig resa” innan du kom hem till familjen?
– Ja, det har alltid varit en fördel men största delen i Leksand har alltid varit väldigt bra. Det positiva har hela tiden varit mycket större än det negativa.
– Om jag tänker tillbaka på dom här åren så är det ändå ingenting som jag upplever som så jättenegativt i alla fall. Det har verkligen varit positivt att spela i Leksand.

HADE RÄTT FÖRUTSÄTTNINGAR ATT LYCKAS

Under säsongen 2010/11 kliver tidigare stormålvakten Tommy Salo in som sportchef i Leksand. Hans ledarskap skulle säsongen 2012/13 ta Leksand tillbaka till elitserien/SHL.
– Framförallt är han en enorm vinnarskalle. Han ville verkligen vinna till varje pris och han införde att det inte var okej att förlora någon match. Vi skulle vinna alla matcher. Det passade mig bra eftersom jag själv var en vinnarskalle.

Smittade det av sig på hela laget och gjorde så att Leksand gick upp till SHL?
– Det var många grejer som gjorde att vi gick upp. Framförallt var det lugn och ro i laget den säsongen. Vi visste att det inte skulle hända så mycket med truppen. Det gjorde att alla i truppen visste vad som gällde hela tiden och alla hittade sina roller.
– Sedan hade vi ett fantastiskt lag, förmodligen det bästa lag som jag har spelat med i Leksand. Vi hade Mattias Timander som kom med alla sina NHL-matcher och spelare som Filip Forsberg och Michael Raffl som var så pass bra att dom stack till NHL säsongen efter. Då hör det till saken att dom båda inte ens var topp av poängligan i kvalserien. Det var ett komplett lag.

Kan du klä ord på känslan, vad som bubblade i dig, efter matchen mot Rögle då det stod klart att Leksand var tillbaka i högsta serien?
– Det är fortfarande svårt att beskriva vad som hände då. Det var så många års kamp och press på att gå upp som äntligen uppfylldes. Den känslan av glädje och lättnad som var då, den har jag aldrig upplevt tidigare och inte heller senare gällande hockey.

Upplevde du också att du var en av spelarna som skulle leda och också ledde laget?
– Ja, men så var det. Jag var helt klart en av dom som var med och ledde laget. Jämfört med förra gången vi gick upp så var det en väldig skillnad att vara med och spela och göra avgörande mål mot att sitta på bänken.

Det blev två säsonger i SHL för Leksand. Sedan åkte laget ur högsta serien igen efter en väldigt turbulent säsong där sportchef och VD inte kunde dra åt samma håll och återigen var det en allmän röra i klubben.
– Det var bara strul hela den säsongen. Till slut stod Leksand med en produkt som inte klarade av pressen på slutet. Samtidigt tror jag att den säsongen var viktig för föreningen. Ser man till hur klubben agerat efter den säsongen så tror jag att man till slut lärde sig att man inte kan hålla på så här. Det tror jag också är en av anledningarna till att Leksand gick upp säsongen 2015/16 och även kommer ha en väldigt bra framtid.

Hur mycket påverkade allt runt omkring er spelare?
– Händer det någon grej under en säsong så påverkar inte det så mycket. När det blir för mycket blir du påverkad.
– Du kan säga vad du vill om att vi spelare ska prestera på isen eller att man inte ska bry sig. Men blir det för rörigt spelar det ingen roll vilken organisation eller arbetsplats det är, då påverkar det för mycket till slut.

”JAG VET INTE OM DET VAR RYKTEN ELLER OM DET STÄMDE”

Jens Bergenström fick aldrig chansen att spela i Tre Kronor och med facit i hand kan han tycka att det är lite tråkigt.
– Det var, som du säger, lite tråkigt kan jag tycka. Det fanns inte i min värld när jag växte upp att jag inte skulle spela i Tre Kronor. Det var det jag bara skulle göra.
– När jag var som allra bäst spelade jag i allsvenskan vilket gjorde att jag inte hade den möjligheten riktigt. Jag vet att det ryktades lite 2007 att jag skulle få chansen i någon av turneringarna, men det blev ingenting. Jag vet inte om det var rykten eller om det stämde. Det var i alla fall folk i föreningen som frågade om jag hade hört någonting om landslagsspel.

Efter degraderingen 2014/15 valde Jens Bergenström att lägga av med hockeyn på elitnivå.
– Det var över helt enkelt. Jag hade lagt allt krut på hockeyn och för det första kände jag att jag inte hade något mer att ge i Leksand, men jag trodde att jag skulle ha mer att ge totalt sett. Vad som än dök upp under säsongen efter så kände jag ”Nej, jag vill inte göra det här heller”. Det höll inte längre och jag ville inte längre spela hockey.
– Jag vet vilken press det är på en spelare när man förväntas göra mål i var och varannan match. Jag kände till slut och jag inte längre hade det som krävdes.

Du var väl också en spelare som levde högt på just motivationen?
– Ja, men så var det och jag hade inte kunnat spela på någon halvfart. Så bra var jag inte som hockeyspelare, säger Jens Bergenström med ett skratt.