Oroar sig för likriktningen bland målvakterna: ”Ibland är det svårt att se vem det är som står”

En gång i tiden gick målvaktsspelet ut på att ta pucken. Numera vittnar många om att det i allt större grad handlar om att mota den. När hockeysverige.se genom åren har haft kontakt med gamla klassiska målvakter som Peter Lindmark, Rolf Ridderwall och Leif ”Honken” Holmqvist har de alla varit inne på just det spåret.

Det här är en iakttagelse som hockeysverige.se vill titta närmare på. Därför begav vi oss till Svenska ishockeyförbundet för att prata med Tre Kronors målvaktstränare Stefan Ladhe om den här utvecklingen. Han menar att mycket kan härledas till utrustningens utveckling.
– Titta på en bild från förr i tiden när målvakterna knappt hade en hjälm på skallen eller hur mycket skydd man hade. Den målvakten ville inte ha en puck på sig, alltså på kroppen eller liknade. Han ville gärna ta puckarna så långt ifrån huvudet som möjligt även fast han inte var rädd. Antingen räddade man så eller med en skridskoparad. Allt skedde långt ifrån kroppen annars gjorde det ont.
– Som det är nu är utrustningen så pass utvecklad att man försöker ha så mycket kropp som möjligt med i räddningen för att minska marginalerna för att det ska bli mål såklart.

Stefan Ladhe tror inte att man blir en komplett målvakt innan man har anammat båda målvaktsstilarna. Alltså när man både har förmågan att vara i vägen och att faktiskt kunna rädda puckarna med hjälp av kroppens rörelser.
– Den som blir bäst i dag har en bra mix av det här, att även kunna rädda puckarna där man kanske inte hinner dit med kroppen. Dom här robotmålvakterna som bara går ner på knä och bara sträcker på sig och försöker att vara i vägen, det kan man göra till en viss nivå men du blir inte bäst i världen med enbart det spelet. Du kanske inte ens når högsta nivån i Sverige om man spelar så, men du kan ändå bli ganska bra, menar Stefan Ladhe.

Han tar upp Sveriges bästa målvakt just – och antagligen genom tiderna – som det bästa exemplet på att kunna anamma den så kallade hybridstilen just nu.
– ”Henrik” (Lundqvist) kan rädda puckar som egentligen redan är mål bara för att han den förmågan att ”rädda” och inte bara mota.
– Utvecklingen går åt rätt håll, självklart, men historiken och det här gamla är väldigt viktigt fortfarande, vilket också, tror jag, är viktigt att förstå. Just därför tycker jag att målvaktshistoriken är intressant och på något sätt en grund till vad vi gör i dag. Man kan inte ta bort något som fanns förr – eller jo förresten skridskoparaden kan du ta bort för den behöver du inte. Men blicken på pucken, följa returen och sådana här naturliga saker kommer alltid finnas där.

Finns det målvakter som fortfarande slajdar som exempelvis Tommy Salo gjorde vid OS-finalen 1994?
– Ja, det händer. Jag tror till och med ”Henke” gjorde det i World Cup på något returläge. Det handlar om att förmågan att hitta en räddning till. ”Honken” kunde slänga sig på isen på första skottet. Det händer inte nu utan det är i så fall på någon retur. 

Pelle Lindbergh. Foto: Bildbyrån

”DU SLOG IHJÄL DIG OM DU FICK PUCKEN PÅ AXLAR OCH ARMBÅGAR”

Rolf Ridderwall spelade i elitserien mellan 1981 och 1993. Lägg därtill att han blev världsmästare 1991 i Åbo, men han spelade i en helt annan målvaktsutrustning än vad målvakterna gör i dag.
– Man kan se det som ett 80/20-20/80-fenomen. Vi tog 80 procent av puckarna och vice versa. Om vi tittar på varför så var inte utrustningen vi hade byggd för att spela som man gör i dag. Sedan hade vi inte heller den tekniken som målvakterna har idag.
– Vi tog puckarna på grund av spelstil och utrustning. I dag täcker målvakterna mer också det på grund av teknik och utrustning. Målvakterna har en ny teknik i dag tack vare utrustningens utformning. Sedan jobbar man mycket mer med tekniken.
– Pelle Lindbergh och jag pratade om det här då vi var 14-15 år. Jag kommer så väl ihåg att vi båda hoppades på att vi inte skulle bli över 1,80. Det var för att man då skulle bli för lång i paraderna. Jag, Pelle, Reino (Sundberg), (Peter) Åslin, vi som kom från stockholmstrakten, spelade med ganska mycket energi och parader. Men vi bytte från skridsko- och kickparader till Tretiak-parader. Där jobbade jag tillsammans med Thomas Magnusson. Man kan säga att vi i stället gick ner i ett halvt V för att ta puckarna som gick mellan en och tre decimeter ovanför isen, jämfört med i dag när man går ner i ett helt V för att rädda puckarna.
– Annars jobbade vi mycket stående. En del i det var att vi hade väldigt små utrustningar att täcka med. Sedan var det, framför allt då du var junior, inte kul att täcka eftersom det var som att ha en täckjacka på sig. Du slog ihjäl dig om du fick pucken på axlar, armbågar och så vidare. Utvecklingen har gjort att du vågar täcka pucken utan att få några skadekonsekvenser.

Hur skulle din teknik stå sig i dag?
– (Skratt) För det första jobbade vi mycket ut mot puck, skära av vinklar och så vidare. Tittar du på ”Henke” så jobbar han väldigt långt in hela tiden så han blir nästan aldrig överspelad. Så jag måste nog säga att vår spelstil inte skulle göra sig så bra i dag.
– Däremot om en räddande målvakt, exempelvis Pelle Lindbergh, skulle ha varit en decimeter längre och dessutom spelat med dagens teknik så skulle du antagligen ha en ganska bra målvakt.

I dag går väldigt många målvakter ner på knä för att täcka, hur ofta gick du ner så under matcherna?
– Det hände att jag gick ner någon gång, men då var det nog mest av osäkerhet. Vi jobbade stående väldigt mycket och inte utifrån knästående som man gör i dag. Vi kunde knappt röra oss när vi gick ner på knä. I dag är målvakterna lika snabba på knä som dom är på skridskorna. Det handlar bland annat om att målvakterna har skarpare slipade skridskor i dag så man kan sticka iväg snabbt efter isen.
– I och med att dom är bredare tack vare sin utrustning så täcker dom mer medan vi var smalare. Det innebar att det fanns ännu mer mål ovanför axlarna.
– Då jag lirade i Bajens juniorer var armbågsskydden som Henri Lloyds seglarjacka (skratt). Sedan började jag själv tejpa på skumgummibitar, men jag hade ändå blåmärken efter varje träningspass. Jag vet att Björklövens målvakt testade Göte Wälitalos gamla utrustning för något år sedan. Det jag läste var att dom målvakterna var alldeles chockade över hur det var att stå i en sådan utrustning. Så hade det även varit om vi hade fått stå i en gammal utrustning när jag kom upp. I slutet av min karriär kom kombinatet och jag minns att jag tänkte ”Det känns ju ingenting när jag får skotten på mig. Vad mysigt!”.
– Om jag skulle sammanfatta det så har en kraftigt ökad målvakts- och teknikträning på målvaktssidan samtidigt som både storlek och skyddsfunktion gått framåt gjort att målvakterna har kunnat ändra spelstil.
– En annan grej då det gäller tekniken, även jag som har ett hyfsat tränat målvakts-öga har ibland svårt att se vem det är som står. Är det den eller den som står i dag? Förr såg du direkt om det var Wille Löfqvist, Christer Abris, Pekka Lindmark eller Göte Wälitalo som stod eftersom alla målvakter hade sin speciella stil. I dag när målvakterna har relativt lika grundteknik är dom ganska svåra att se skillnad på.