DEL 2: När ljuset släcks — skedet efter ishockeyspelarens professionella glansperiod

Vad händer när en framgångsrik hockeykarriär är över och hur påverkas spelaren av att tvingas lägga av? I uppsatsen ”När ljuset släcks — skedet efter ishockeyspelarens professionella glansperiod” tittar Angelica Lindeberg, student vid Linnéuniversitet Växjö, närmare på fenomenet i två gästartiklar som kommer att publiceras här på hockeysverige.se. Här är den andra artikeln.

LÄS ÄVEN:
DEL I: När ljuset släcks — skedet efter ishockeyspelarnas professionella glansperiod

Att få uppmärksamhet är en tämligen central del i livet som yrkesidrottare, för vissa mer för andra mindre, men den finns där i mångt och mycket, i med och motgång. Det är än dock inte alltid en lönsam uppmärksamhet, men här syftas till den som är positiv, och vilket ur ett psykologiskt perspektiv kan bli en av faktorerna som saknas när karriären är över.

Psykisk ohälsa och med fokus på depression är det vanligast förekommande i dagens läge, där beräkningar säger att ungefär en femtedel av alla människor i västvärlden någon gång under livet kommer hamna i en depression. Att yrkesidrottare som går från rampljuset till skuggan har lätt att hamna i den negativa svängen där dom utvecklar en typ av psykisk ohälsa är en realitet, skillnaden är hur olika individer tar itu med den. Det kan vara så illa i enstaka fall att det går från depression till ett avslutat liv – att personen i fråga tar självmord.

Ponera att en professionell idrottsutövare måste avsluta sin karriär av olika anledningar och uppmärksamheten, gemenskapen och känslan av att vara en i gänget inte är en del av vardagen längre, åtminstone inte i samma utsträckning, hur tacklas en sådan situation? Vad för resurser måste tillämpas för att kunna bearbeta depressioner eller andra svårigheter? Det är ett viktigt ämne och jag vill påstå att det måste bli bättre på att tala om den problematik som kan uppstå, och ta till åtgärdar innan det är försent, innan inte bara en karriär utan också ett liv släcks. Det är något som idag är en realitet, och som behövs uppmärksammas mer för att med det verkliga fallen som underlag komma med lösningar. Några som borde veta, som borde ha svar på tal är dom som varit framgångsrika spelare men som inte längre spelar. Hur har dom tagit itu med den nya vardagen? Vad tycker dom om det faktum att depression är vanligt förekommande bland de vars karriär är över?

Carl Gustafsson. Foto: Bildbyrån

CARL GUSTAFSSON: ”MAN ÄR ÄLSKAD AV LIKA MÅNGA SOM MAN ÄR HATAD AV”

— Man lever i en liten drömvärld som elitidrottare. Man är älskad av lika många som man är hatad av och allt man gör, tycker eller tänker ska folk tycka till om. Många blir ett med den idrotten man utövar så när rampljuset släcks så tror jag verkligen att en stor del av den personen dör. Vad gör man när ingen behöver en på samma sätt? Vi är ju väldigt ofta folk som har ett stort behov att bli uppmärksammade på ett eller annat sett. Jag tror verkligen att många skulle behöva prata av sig med någon efter en elitkarriär har tagit slut. Jag personligen var väldigt vilsen ett tag efter jag hade lagt av.

Carl Gustafsson, tidigare juniorlandslagsman och SHL-spelare, var bara 24 år när skador tvingade honom att sluta.  Han beskriver att det kan vara svårt att anpassa sig till den nya vardagen, en ny livsstil där det nödvändigtvis inte längre handlar om att träna frekvent för att kliva på is och spela matcher flera gånger i veckan. Den här omställningen, där de går från att vara ”on ice” till att inte längre vara huvudpersonen, blir mentalt svårt att hantera – även om olika människor är olika bra på att hantera sådana tillstånd. Vill fokusera lite på meningen “…så när rampljuset släcks så tror jag verkligen att en stor del av den personen dör”, konsekvenserna av karriärslutet blir sammanfattningsvis till stor del ett lidande för identiteten. Betydelsen individen och andra tillskriver rollen, desto större betydelse har den för personens identitet. Med det menat att ju större betydelse rollen är, i det här fallet som professionell ishockeyspelare, desto större blir också identitetsförlusten.  

Frågan är om Christian Due-Boje som är äldre och hade en vardagssituationen som såg annorlunda ut när han avslutade sin karriär ställer sig annorlunda till frågan om det pratas för lite om den psykiska ohälsa som kan uppkomma. Och att man kanske måste bli bättre på att upplysa om att det finns ett liv efter hockeyn.
— Det pratas om det, och vissa föreningar som vi (Djurgården Hockey) försöker ju hjälpa juniorerna att komma ut i affärslivet, träffa partners och så. Men det är ju svårt med tider och sådant där, i och med att dom tränar rätt mycket. Människan är ju rätt bekväm av sig, och tjänar du rätt bra pengar under den här tiden, så tror jag ”Äh skit i det där, det ordnar sig sen”, men många kommer nog åka dit på det på ett eller annat sätt. Vissa har ju det där och tänker att jag ska ta tillvara på den här tiden, kanske plugga eller någonting men andra tror jag struntar i det. Cashen kommer in och sen helt plötsligt ska du få 20 000 i månaden istället för 150 000.

Due-Boje lägger fokus på den ekonomiska biten, en faktor som lätt blir ett stressmoment för många. Det blir vad man kan likna en ekonomisk privat lågkonjunktur där depression blir ett resultat av den potentiellt reducerade inkomsten. Hur handskas man med den delen som inte går att soppa under mattan?

Foto: Bildbyrån/Peter Skaugvold

DET PSYKOSOCIALA NÄTET BLIR OTROLIGT VIKTIGT

En möjlig långsiktig lösning skulle vara att göra som Due-Boje påstår att vissa har och gör, och som faktiskt Cam Abbott är ett verkligt exempel på. Spara pengar under tiden dom rullade in och skaffa sig en utbildning jämsides karriärens gång — i förebyggande syfte. Abbott, som tog examen från Cornell University i ekonomi, säger att det gett honom självförtroendet och känslan av att han inte behöver känna någon större oro kring karriären efter hockeyn. Han har dessutom under sin tid som hockeyspelare sparat undan mycket pengar vilket också det ger honom och hans familj ett lugn över situationen som uppstod i april förra året när han åkte på en hjärnskakning i SM-kvartsfinalspelet mot Frölunda och i förlängningen tvingades lägga av.

Abbott fortsätter även på spåret vad gäller depression:
“I have full respect for depression and other mental illnesses”, att han haft att göra med denna typ av ohälsa på grund av allvarliga hjärnskakningar under tonåren gör att man får medge att han haft en väldig otur som slutligen vid 31 års ålder blev illa tvungen att lägga spelaryrket bakom sig.

Han är noga med att konstatera att han inte saknar uppmärksamheten eller det notoriska från att ha spelat professionellt, utan snarare tiden i omklädningsrummet med grabbarna och den dagliga högintensiva träningen.  

Intressant att notera är också det Abbott yrkar kring personer som hamnar i en depression som påföljd till att ha avslutat hockeykarriären.
“I think guys that fall into depression during their retirement from hockey maybe haven’t taken the steps to find other enjoyments in life during their hockey careers, or thought of what might interest them after hockey. Also, I think it is important for the people that care about the retiring player, their ‘Social Safety Net’ to step in and make sure they are doing alright.”

Det psykosociala nätet blir här otroligt viktigt då många idrottare har byggt ett socialt nätverk kopplat till idrotten, och behöver i och med en avslutad karriär skapa ett som kan liknas vid det dom haft med laget. Med det sagt innebär det inte att kontakterna från laget inte finns kvar, men det blir allt viktigare att socialisera sig med människor utanför den bubblan som spelaren under en längre tid befunnit sig i. Framför allt när det sker en icke-normativ övergång där idrottaren, eller spelaren i det här fallet inte fått ta beslutet själv. Mycket ansvar ligger hos spelaren att ta till förslagsvis olika copingresurser, så som självkontroll, acceptansen av ansvar samt positivt omvärdering, detta för att kunna bearbeta identitetsförlusten som många kan känna av, eller möjligtvis förträngning som är en vanligt förekommande försvarsmekanism.

Foto: Bildbyrån/Johanna Lundberg

”ÄLSKAR DIG FÖR DEN DU ÄR OCH INTE SOM ELITIDROTTARE”

Någon som likt Abbott tycker att det handlar om att hitta andra sysselsättningar efter en avslutad hockeykarriär är bland andra Joakim Eriksson, numera strategisk sportchef för Djurgården Hockey. Han börjar med att berätta sin syn gällande depression vid avslutad karriär.
“Jag har själv aldrig upplevt problematiken men kan förstå den. Den närvaro och den känsla av här och nu som man upplever genom att spela en ishockeymatch inför full arena är obeskrivlig. Det är någonting som det inte går att hitta en ersättning till i livet efter karriären. Därför tror jag det är otroligt viktigt att ens självkänsla och självförtroende som människa inte är lika med idrottsmänniskan och hur det går för den. Det måste finnas saker utanför idrotten som ger dig balans. Kärlek från familj, fru, barn och annan omgivning som älskar dig för den du är och inte dig som elitidrottare.”

Eriksson fortsätter att lägga tryck vid att ha en plan B, en alternativ yrkesplan som tilltalar och stimulerar, något han själv såg till att ha. Mellan 19-27 års ålder studerade Eriksson parallellt med ishockeyn på Handelshögskolan i Stockholm och har på så sätt alltid levt med en alternativ plan till ishockeyn, något som jag vill tro kan vara en lösning på mycket.

En plan B, kärlek från omgivningen – två faktorer som de före detta spelarna refererar till, men tillvägagångssätten då? Att hitta en annan tänkbar sysselsättning kan inte vara svårare än för någon annan kan man tycka. Mycket handlar sannolikt om den bekvämlighet som råder och hur pass kräsen man väljer att vara. Inte många, eller nästan ingen före detta hockeyspelare skulle med största sannolikhet söka jobb på ett sådant ställe där det inte krävs några meriter, samtidigt som många heller inte har någon direkt arbetslivserfarenhet eller utbildning de kan luta sig tillbaka på. Antagligen är det också där man inom idrotten behöver lägga resurser. Att redan från tidig ålder understryka att det kommer en tid där det inte längre går att vara en aktiv professionell hockeyspelare, och som några av personerna ovan var inne på, att en plan B är något som bör has i åtanke.

Hur det ska gå tillväga? Det är en fråga för klubbarna att hantera och tackla, men enligt min åsikt efter att ha fått ta del av ovan före detta spelares historier, åsikter och tankar kring dessa frågor står vissa saker mer klara än andra. Det är inte lätt, och som med allt annat krävs det resurser, men om klubbarna som har ett omfattande ansvar gentemot unga individer vars dröm är att bli ishockeyproffs, redan vid ett tidigt stadie redovisar för hur verkligheten ser ut tror jag att man kommit en bit på vägen. En annan variant skulle kunna vara att det utformas en speciell utbildning på distans där man genom att ansöka den utbildningen kan välja sina kurser, ha en lärare som är insatt i individens vardagssituation och kan med det ta hänsyn till vissa uppkommande företeelser. Med bortamatcher där det ibland handlar om flera timmars resande skulle det vara ett perfekt läge att göra någonting som i framtiden kan gynna vardagssituationen. Om det blir ett sätt att gå tillväga på och i synnerhet något som de äldre förespråkar i mening att stötta till att ha en utbildning att luta sig tillbaka på, vill jag tro att det skulle finnas i tankarna mer än vad det gör i dagens läge. Även om det många gånger är bra att leva i nuet och är fantastiskt på många sätt, så behöver man vara realistiskt emellanåt och se till framtiden och vad som finns att vänta.

Den ena lösningen utesluter inte heller den andra, och det krävs säkerligen olika lösningar och sätt att gå tillväga för att på så sätt komma fram till den mest gynnsamma åtgärden.

Det är iallafall angeläget att ta upp och orientera fram en proposition — innan fler liv släcks.

Angelica Lindeberg
Hockeyintresserad receptionist i Stockholm men har under hösten studerat på distans, kursen ”Hockey, kultur och samhälle” på Linnéuniversitet.

LÄS ÄVEN:
DEL I: När ljuset släcks — skedet efter ishockeyspelarnas professionella glansperiod