Vilka är egentligen de riktigt tunga varumärkena i Hockeyettan?

Det snackas mycket om att göra Hockeyettan till en kommersiell produkt och bygga varumärket (vilket väl än så länge går i ganska makligt tempo), men det kräver naturligtvis också att klubbarna i serien är starka varumärken var för sig. Det är lättare sagt än gjort att kombinera slimmade organisationer och obefintliga medel med ett framgångsrikt varumärkesbyggande, men det går och vissa föreningar är väldigt mycket mer framgångsrika än andra.

Jag tillät mig spåna över de starkaste varumärkena i Hockeyettan.

1. Södertälje
Större no-brainer än så här blir det förstås inte. Södertälje SK är ett varumärke som på egen hand är större än vad hela Hockeyettan är som helhet. Klubben är större än serien man nu ska spela i. Vilket i sig naturligtvis är helt sjukt. Men med traditionen, arenan och populariteten runt om i landet finns det ingenting att snacka om. Klubben må vara vanskött men bär fortfarande upp ett starkt varumärke som är ämnat för så mycket finare divisioner än den man nu har hamnat i.

2. Kiruna
Rent sportsligt har KIF förstås inga direkt värdefulla aktier att tala om, det var många år sedan klubben presterade något att höja på ögonbrynen över i sportslig väg. Men ingen klubb i Hockeyettan har i så stor utsträckning omtalats och kommer förmodligen aldrig omtalas igen i så väl nationell som internationell media som Kiruna IF. Jag syftar naturligtvis på hbtq-projektet som sjösattes ifjol och som fått en lavinartad spridning utanför ishockeyvärlden. Är det någon Hockeyettan-klubb icke-hockeyintresserade känner till så är det gruvgänget. Inget snack om den saken och all den publicitet man fått har naturligtvis hjälpt till att stärka varumärket. Kiruna står sig ruggigt starkt.

3. Troja/Ljungby
Klassikerstämplen finns där och även om Troja/Ljungby är ett lindansargäng av rang förknippas föreningen ändå främst med allsvenskt spel. Man har ett bra lag, man har gott publikstöd och fräschar upp sin arena till modernt snitt. Namnet är välkänt och även om man hade kunnat förvalta det bättre kan man inte snacka bort att det är en av de klubbar som det talas mest beundrande om i Hockeyettan.

4. Huddinge
En klubb på dekis? Kanske är det så. Huddinge tvingas till kommande säsong ta ett ganska kraftigt steg tillbaka i sin lönlösa hårdsatsning mot allsvenskan. Men epitetet Talangfabriken är fortfarande starkt. Klubben har levererat så mycket förstklassig talang uppåt i hierarkin att respekten är välförtjänt, för det är just med respekt det talas om Huddinge. Därmed är varumärket betydligt starkare än vad klubbens sportsliga värde är just förtillfället.

5. KRIF
Det har gått fort för den lilla Blekinge-klubben, men allt sedan man som en frisk fläkt klättrade upp i Hockeyettan och började leverera starka resultat direkt har man varit en snackis. Lite draghjälp får klubben givetvis av Karlskronas ystra framfart, men jag har känslan att KRIF på egen hand snabbt gjort sig till en av de mest framgångsrika och omtalade föreningarna i Hockeyettan. Därför platsar man tveklöst på den här listan.

Hockeyettans mest outnyttjade potential
Den här rubriken säger väl det mesta. Det finns naturligtvis också klubbar i Hockeyettan som har lysande förutsättningar att bygga starka varumärken, men som kapitalt har misslyckats med dessa. De här tre föreningarna är de klubbar som jag anser har misslyckats mest påtagligt med att utnyttja sin gigantiska potential.

1. Hammarby
Det här är naturligtvis en lika stor no-brainer som att sätta Södertälje på förstaplats på listan över de starkaste varumärkena. Hammarby i sig är ett urstarkt varumärke vars fotbollssektion exempelvis glöder, men på hockeysidan har man misslyckats kapitalt. Sedan föreningen brutalt kördes i konkurs efter debaclet i allsvenskan 07/08 har det varit supportrarna som över huvud taget gjort hockeyspel under föreningens flagg möjligt. Men det har tagit stopp. Som den klubb Hammarby är ska man inte behöva spela inför några hundra i sunkiga hallar med ett lag där spelarna inte får lön och knappast är med och utmanar om topplaceringar. Oavsett om det är Hockeyettan som är serien borde det naturligtvis vara spel på Hovet inför entusiastiska tusental som gäller. Hur man så totalt har lyckats hamna på bakgården är en gåta.

2. Halmstad
Halmstad är en idrottsstad med många framgångsrika lag i landets högsta divisioner i diverse sporter och sviterna av det konkursade Hammers lider föreningen förstås fortfarande av. Men ändå. Laget spelar i en av Hockeyettans allra finaste arenor, det är ingen hemlighet att det finns ett väldigt stort (om än vilande) hockeyintresse i stan och förutsättningarna att bygga upp något stort borde finnas. Ändå har föreningen ruggigt svårt att hitta en säljbar identitet. År efter år är man ganska dåliga (vilket kan utläsas i laguppställningen redan innan serierna drar igång) och år efter år sitter det glest med folk i den fina hallen. Att Halmstad inte får ut mer av sin potential är riktigt trist.

3. Skövde
Skövde är en handbollsstad, men det är en sanning med modifikation för det gedigna hockeyintresset finns där också. Lägg till det att man (precis som Halmstad) har en av Hockeyettans finare arenor och att det är en stad som kraftigt expanderar. Ändå står ishockeyklubben och stampar och har så gjort under en väldigt lång tid. Dassigt sportsligt resultat, dålig ekonomi, en oförmåga att slå mynt av det läge man egentligen har och bredda sin publik. Med de goda förutsättningar Skövde faktiskt har borde man vid det här laget ha kunnat bygga upp ett lag och en organisation för stabilt allsvenskt spel. Men man är som bekant inte ens nära.