Traditionellt kvalväder i Västerås, fyra plusgrader, barmark och rullgrus. Man kliver ur bilen på en sörjig grusplan lite för långt bort från arenan och promenerar sedan i mörker bredvid folk som röker och super och skriker. Kval är det bästa som finns.

Den första allsvenska finalen mellan Västerås och Karlskrona igår var startskottet på en fullständigt sanslös räcka av dramatiska kvalmatcher som utgör klimax för denna högst unika säsong. Så här kommer vi alltså ha det nu, varenda dag i en hel månad.

En miss i schemat, dock. Den 14 mars är det kvalfritt. Dåligt.

Vi har en kvalserie till Hockeyallsvenskan där två division 1-lag är garanterade att gå upp och AIK och Södertälje mer eller mindre tvingas slåss för livet. Slutspelsserien, eller ”Jakten på rödhöken”. Playoff till SHL, den ultimata ångestfesten.

Igår började allt med en allsvensk final mellan en topptippad favorit och årets stora sensation. 

Det var en fantastisk kväll i Västerås. Utsålt och härligt publiktryck, tack vare en intensitet och desperation hos både spelare och supportrar som bara lockas fram när matcherna verkligen är på riktigt jävla allvar. Stämningen i hallen var så bra och parkeringen var så full av bilar och bussar och vrålande supportrar att jag misstog mig rejält avseende bortaföljets storlek. Bortaklacken stod placerade bakom den stora vägg som skärmar pressläktaren från en av arenan och jag såg dem inte, men hade deras vrål och trumma rätt i örat. På Twitter kastade jag ur mig att de var 200 personer.

Noggrannt lagda element ur Västerås mindre laissez faire-orienterade supporterled har sedermera varit vänliga nog att både räkna dem och påtala för mig att KHK:s följe endast var 26 personer. De lät som betydligt fler där bakom väggen.

Västerås klack var tusenhövdad och höll ordentlig låda. Styrkeförhållandet 1000-26 illustrerar också den spännande favoriten-mot-uppstickaren-storyn i den här finalen.

Att Västerås skulle utmana om en plats i SHL var på förhand väntat, men vi trodde nog att Malmö skulle stå för motståndet. Västerås tillhör dessutom en av de där klubbarna som SHL gärna ”vill” ha upp. En klubb med anor i landets sjätte största stad, stort publikunderlag, bra ungdomsverksamhet, rivalitet med ett par andra SHL-klubbar och alldeles oavsett formella detaljer i eventuella arenkrav så har de utan tvekan en modern och ritkigt bra hockeyarena som helt klart duger för högsta serien.

Men sättet på vilket de gått från förhandsfavorit till totalfiasko till ligasegrare är en rätt fascinerande historia. I led med ambitionen om att gå upp slog de till med några av vårens hetaste nyförvärv och ställde en ordentligt namnkunnig trupp på benen. Nick Angell, Dustin Johner, Conny Strömberg, Matt Fornataro och Evan McGrath var åtminstone på papperet minst sagt imponerande tillskott.

Det funkade inte alls. Säsongen började med hemmastryk av Vita Hästen, efter 15 omgångar huserade laget fortfarande i bottenträsket och fjolårets målvaktsdemon Jonas Fransson såg högst mänsklig ut. Men istället för att peka finger och kasta ut den förhållandevis orutinerade ledarstaben skickade klubben istället bort de spelare som inte fungerade. För att stötta Martin Filander plockade man in gamle Sura-Pelle Bäckman som konsult, skickade Conny Strömberg till AIK, Evan McGrath till Oskarshamn och Matt Fornataro till Mora. In kom istället karaktärsspelare som Jan Urbas och Oscar Steen och balansen i laget var återupprättad och segrarna trillade in.

Sedan denna totala makeover fick ordning på torpet har laget inte förlorat många matcher. Igår fick vi se varför.

Det var kvällen då man skulle sätta sig i förarsätet inför hemmapubliken, men det började på sämsta tänkbara sätt. Även om Västerås har lägst odds att vinna det här så hade man varnat för Karlskronas fart och deras starka målvaktsspel. Det hade också hissats lite varningsflagg för att unge Jonathan Bjurö. Under säsongen har han tagit över spaden efter rutinerade Jonas Fransson, men gjorde en rejäl prakttavla i den viktiga matchen mot AIK i förra veckan och kanske skulle han inte palla trycket nu när det blev allvar. Efter 33 sekunder hade han släppt in matchens andra skott och det var 0-1 på tavlan.

Sedan följde ett rejält bombardemang från hemmalaget, men det var en enda kavalkad av missade målchanser och outnyttjade powerplay. Bjurös blott tredje räddning i matchen kom när två KHK-spelare var helt fria, och 0-2 där hade nog varit ödesdigert för både honom och laget.

Men kvalkungen Dustin Johner fick till slut hål på den Galbraith som länge såg ut att bli ett spöke och Bjurö styrde undan ett stenhårt backskott med bara 10 sekunder kvar. 1-0 i matcher.

Johner, ja. Kvalkungen. 

Kanadensaren har ju som sagt varit med om det här förut. Om Västerås lyckas är det tredje gången på fem år i Sverige som han spelat upp ett lag i SHL och det är ett imponerande facit. Men även som matchhjälte och hyllad av allt och alla så var det i vanlig ordning den sympatiske, uppriktige och ödmjuke lagspelaren som stod framför mig i korridoren efter matchen igår.

Kvalkung är inget begrepp han omedelbart håller med om.

– Nä, men jag har väl åtminstone varit delaktig i framgångarna. Jag har spelat i bra lag där allt föll på plats vid rätt tillfälle, både i Växjö och Djurgården. Jag tycker vi har lite samma känsla här i Västerås i år. Jag är väldigt glad för att ha varit med om det här, många spelar en hel karriär utan att få uppleva sånt här och jag har varit med om det två gånger och har chansen att göra det igen, säger han.

En annan kul anekdot med Johner kvalfacit är ju att han i såväl Växjö som Djurgården genomfört bedriften tillsammans med kompisarna Steve Saviano och Nils Andersson. Klarar han det ensam den här gången?

– Jag smsade dem häromdagen och de sa ”go for the hat trick”, så jag vet att de håller tummarna för mig här. Ja, såvida vi inte förlorar och måste möta Malmö. Då håller nog inte Nisse tummarna längre.

Även om Dustin Johner får sitt hattrick så kvarstår faktum att han ännu inte satt sin fot i SHL. Blir det annorlunda om Västerås går upp i år?

– Haha, ja, jag stannar gärna i så fall. Det har väl varit mitt mål vartenda år. När man är med och hjälper ett lag upp så känner man ju sig som en del av det och då är det klart att man vill vara med.

Karlskrona då? Är de uträknade nu?

Knappast. De hade en utmärkt chans att bryta hemmafördelen och fick en bra start, men sköt bara 16 skott på hela matchen och hängde oftast inte med i svängarna. Nu har de plötsligt all press på sig i den hyperviktiga hemmamatchen på fredag. Men det är ett lag som haft oddsen emot sig hela säsongen.

– Vi sjönk kanske tillbaka lite för mycket när vi får ett tidigt mål. De får tid och energi och vi tar en del utvisningar och det blir en ond cirkel, för vi får ingen rytm i 5-5-spelet. Vi har många spelare som sitter i flera minuter. Men det är jämnt och vi är med där och är vassa när vi får kontringar. Västerås är bra, men den här säsongen har vi plusstatistik på dem och vi vet att vi kan slå dem, säger KHK-tränaren Pelle Hånberg.

– Jag tycker dessutom vi har seriens bästa målvaktspar, det står jag för alla gånger. Vi får steppa upp lite inför hemmapubliken på fredag.

Upp på hästen igen. Klassiskt kvalsnack. Jag älskar det.