För åttonde säsongen i rad kvalificerade sig Skövde för Allettan. För åttonde säsongen i rad misslyckades man med att ta sig vidare till playoff.

Det är ett miserabelt facit som talar för sig självt. Som om Allettan och nedviksmentalitet är en ofrånkomlig kombination som sitter i väggarna i Billingehov.

Det säger sig självt att något fundamentalt måste ändras i sättet klubben bygger sitt lag. Speciellt om man ser till det faktum att ekonomin knappast håller för den typ av satsningar man gjort till vana att ägna sig åt.

Nu måste svångremmen dras åt. Nu måste det vara slut med värvande av etablerade Hockeyettan-spelare som ändå inte lyfter i den miljö klubben har att erbjuda.

Det tror jag alla inser.

Inget ont om Fredrik Ljunggren, det är en i alla hänseenden trevlig och kompetent karl, men sportsligt har man inte gjort några framsteg under hans ledning de tre senaste säsongerna. Det är dags att dra åt tumskruvarna på den positionen nu.

Liksom i truppen i övrigt.

För de som såg laget spela den gångna säsongen är det knappast någon hemlighet att de ledande spelarna inte var värda sina pengar. Den vandrande skadan Johan Erkgärds, vars oförmåga att gå i bräschen och leda laget i tuffa matcher fungerar som symbol om man vill statuera exempel.

Ska man lägga pengar på spets måste den leverera konsekvent och verkligen leda. Där har Skövde fått ut alldeles för lite och det är fler spelare än Erkgärds som bör ligga pyrt till. Laget har saknat riktigt naturliga ledare ganska länge.

Ser man till insatserna i Allettan är det nämligen ganska uppenbart att det är energispelarna som varit de enda som verkligen levererat i det röda laget.

– Jag skulle vilja ha Emil Alengård i alla formationer, sa sportchefen Hans Ljunggren till mig när jag besökte Skövde under vintern.

Jag förstår exakt vad han menar.

Bara ett sådant faktum som att Robin Klasson och Alexander Johansson funnits bland dem som presterat som bäst mot det tuffa motståndet borde sända en ganska saftig hint till Skövde-ledningen. Det är på den vägen man har framtiden.

Både Klasson och Johansson plockades upp från division två och in i hetluften (må hända två olika säsonger). Det visar att Skövde garanterat lika gärna kan få tag på lika skickliga men mycket billigare spelare i sitt närområde än att ägna sig åt det utbölingsvärvande som inte lett någon vart på åtta år.

Men viktigast av allt. Man måste blicka mot sin egen historia och sin länskonkurrent Mariestad.

Man borde ringa Tomas Kempe.

Ni minns vad som hände i Mariestad ifjol? Klubben tvingades till följd av dassig ekonomi budgetsatsa med många egna förmågor i laget, men den rutinerade tränaren Staffan Lundh fick alla att dra åt samma håll. Han fick ut max av det manskap han hade och styrde ett lag där alla krigade för varandra. Där summan, det vill säga laget, var större än de enskilda delarna.

Det var exakt så det såg ut senast Skövde nådde någon som helst framgång.

Då snackar vi säsongen 03/04. Året då Skövde avancerade upp i allsvenskan (för att bryskt åka ur på målsnöret året därpå).

Då stod Tomas Kempe i Billingehovs bås och fick (precis som Staffan Lundh ifjol) ett gäng till största delen no-names att komma samman som grupp och prestera som ett lag.

Man kan säga vad man vill om hans rigida sätt att praktisera sin hockey och underhållningsvärdet i densamma, men han kan konsten att få icke-stjärnor att hålla sig till en och samma plan.

Nu vet inte jag om han fortfarande hänger i staden och jobbar som brandnamn (en yrkesbana han tog upp igen efter att senast ha fått foten från Karlskrona), men ett samtal är det minsta klubbledningen kan bemöda sig.

Ett hemvävt manskap och Tomas Kempe som tränare. Det är så jag skulle försöka nå framgång (och få ordning på ekonomin) om jag styrde i Skövde.