Satt och browsade AHL:s webbsida i morse för att få lite koll på hur det går för våra svenska representanter i ligan. I Norfolk Admirals, där Max Friberg och William Karlsson återfinns, spelar numera Dany Heatley, ex-stjärnan vars karriär har hamnat rejält i nedförsbacke på förhållandevis kort tid.

Det är ju inte mer än fem år sedan som den en gång så kraftfulle forwarden gjorde sju poäng på sju OS-matcher i Vancouver och hjälpte Kanada att knipa guldet. Samma säsong smällde han in 39 mål för San José Sharks och var fortfarande rankad som en av ligans mest pålitliga målskyttar. Det som har hänt efter det är ett förfall av sällan skådat slag.

Visst, genom åren har spelare som Jonathan Cheechoo och Devin Setoguchi, båda med en bakgrund i San José Sharks, har gått från stjärnstatus till irrelevans. Men ingen av dem har haft en lika brant backe som Heatley. Kolla in hans nio sista NHL-säsonger och förvandlingen från superstjärna till en i mängden:

Orsaken bakom hans förfall? Det vet han nog bara själv.
Många hänvisar till de skadebekymmer han har drabbats av på senare år, något som ska ha gjort honom långsammare och mindre effektiv. Andra hävdar att han är ärrad av bilolyckan oktober 2003 där vännen och lagkamraten i Atlanta Thrashers, Dan Snyder, avled efter att Heatley kraschat sin Ferrari. Det är givetvis mycket möjligt att den hemska tragedin har satt djupa spår hos Heatley, men samtidigt gjorde han sina bästa NHL-säsonger bara ett par år efter samma olycka, så jag vet inte hur relevant den kan anses vara.

Hur som helst, den här säsongen var tanken att han skulle få ett lyft i karriären igen. 34-åringen sajnades till ett ettårskontrakt av Anaheim Ducks och planen var att ge honom chansen att återuppliva fornstora dagar genom att placera honom i förstakedjan med superstjärnorna Ryan Getzlaf och Corey Perry.
Dit kom aldrig Heatley.
Redan under träningslägret rök ljumsken och sedan var det slut på det roliga. Ducks gjorde ett halvhjärtat försök att peta in Heatley i laguppställningen igen, men gav upp ganska snart och begravde honom i farmarlaget i Norfolk.

Om man nu inte trodde att Dany Heatley kunde falla lägre så kan jag meddela att, jo, det är faktiskt möjligt. I Norfolk har han tagit ytterligare ett steg utför, ett stort sådant.

Okej, det är inte roligt att göra narr av Dany Heatley längre. Ett tag kunde man fascineras av hans sluttande kurva, men nu är det bara tragiskt. Att han har skjutit två mål på 21 AHL-matcher är ett tydligt tecken på att han har gett upp, att han inte brinner för sporten eller trivs med hockeylivet längre. Någonstans skrämmer det mig lite grann. Inte för att göra några kopplingar i övrigt, men efter förre NHL-backen Steve Montadors plötsliga och tragiska bortgång i helgen får jag lite ont i magen när jag ser karriärer som i rask takt monteras ned till oigenkännlighet.

Att Dany Heatley kommer att bli en NHL-spelare igen är nog att hoppas på alldeles för mycket, däremot hoppas jag att han mår, eller i alla fall får hjälp att må bra nu när rampljuset är på väg att slockna och applåderna har bytts ut mot hånfulla skratt.

Det är trots allt en människa det handlar om.