Senast Olofström Steelers behöll en tränare från start till mål var säsongen 10/11. Då var det nuvarande IK Oskarshamn-charmören Fredrik Söderström som stod hela distansen ut. Sedan dess har stålmännen radat upp fyra kaotiska säsonger i rad.

I veckan som gick valde Olofströms sportchef Reine Rauhala att kliva åt sidan och bara någon dag senare fick han sällskap av tränarduon Thomas Omdal och Tobias Rydqvist.

Ett tufft slag kan tyckas för en klubb som kämpar med näbbar och klor för att överleva så väl sportsligt som ekonomiskt. Men faktum är att det är mer regel än undantag att det är så det går till i Olofström.

Senast Olofström hade samma tränare en hel säsong var säsongen 10/11. Då gjorde Fredrik Söderström sitt andra år som huvudansvarig för klubben och Roger Jönsson sitt tredje som sportchef. När de två sedan tog sitt pick och pack och flyttade vidare till likadana tjänster i allsvenska Oskarshamn började det kaos som idag är farligt nära att leda hela vägen ner i division två.

Något som är smått surrealistiskt med tanke på hur framgångsrik föreningen var bara för några ynka år sedan.

Idag betalar Steelers den tuffa priset för att ha ryckts med i värvarkarusellen och försökt konkurrera med den betydligt muskulösare storebrodern i Karlskrona. KHK lyckades ta sig till allsvenskan, Steelers gjorde det inte.

Jönssons första år vid rodret innebar spektakulära importer som rondell-fylleristen Ryan McLeod och Eric Prezpiorka. Söderströms första år på tränarposten tog sig Olofström hela vägen till kvalserien mot allsvenskan, bland annat efter succésäsonger av Mark Hurtubise och Benoit Doucet.

Året därpå var kanske lite av ett mellanår där transatlanterna Evan Schwabe och Simon Lambert floppade samtidigt som Erik Hjalmarsson åkte omkring och bombade in mål lite som han ville.

Sen flyttade den dynamiska duon Söderström/Jönsson vidare i karriären och Olofströms kaos tog vid. Men storsatsningarna och framgången fortsatte ett par år till.

Faktum ät ju att Olofström var i kvalserien mot allsvenskan så sent som säsongen 11/12 och tog sig hela vägen till playoff 3 (där Björklöven blev för svåra) året därpå. Det är bara två säsonger sedan. Knappt det.

Men nå väl, det var kaoset vi skulle tala om. Fyra raka säsonger där Olofström inte klarat att hålla fast vid en och samma tränare från start till mål.

Säsongen 11/12
Mattias Olsson plockades in som tränare efter att ha gjort succé med IFK Ore. Han fick också sådan fason på laget att de inledde säsongen lysande, därför kom det som en ganska stor överraskning när han lämnade sin post med hänvisning till hemlängtan. I själva verket låg en helt annan, betydligt mer känslig historia bakom. In i hans ställe kom istället dagens Malmö-tränare Mats Lusth som lotsade laget hela vägen till kvalserien.

Säsongen 12/13
Inför säsongen valde man att rekrytera Tim Brithén som huvudansvarig. Det blev ingen succé. Den unge tränaren inledde säsongen med att få på käften av den tilltänkte stjärnan Eric Przepiorka som omedelbart entledigades. Samma sak skulle hända Brithén visade det sig. Mitt i grundserien, trots att laget låg på andra plats i tabellen valde Olofström att göra en förändring. Sportchefen Simon Skoog talade om olika syn på hur verksamheten skulle bedrivas och Brithén själv malde mantrat ”inga kommentarer”. Istället installerades den assisterande tränaren Andreas Svensson på bänken och lotsade laget till playoff 3.

Säsongen 13/14
Andreas Svensson fick förnyat förtroende till den här säsongen. I alla fall en stund. När Olofström efter år av succéer hamnade i fortsättningsserien och dessutom inledde den riktigt svagt bestämde sig styrelsen att det återigen var dags för en förändring. Både Svensson och den assisterande tränaren David Nilsson fockades och det fick även sportchef Simon Skoog att kliva åt sidan. In kom istället trion Reine Rauhala, Thomas Omdal och Tobias Rydqvist som efter lite initialt dribblande fann sina roller och fick Olofström att avsluta serien så succéartat att de klarade sig undan negativt kval.

Säsongen 14/15
Alla var på det klara med att det skulle bli en tuff säsong för Olofström. Det ekonomiska stålbadet efter tidigare års vansinnessatsningar fortsatte och trion som räddade laget under den föregående våren fick nytt förtroende. Men helt enligt senare års facit är det inte samma människor som avslutar säsongen som påbörjade den i Stålhallen. När klubbens ledning, spelarna och tränarna inte lyckades hitta en bra lösning för att få den sportsliga kräftgången att vända valde först Reine Rauhala och sedan även Omdal och Rydqvist att kliva åt sidan. Från och med nu är det Sergei Joukov som har det till synes omöjliga uppdraget att få ordning på Olofström.

Klubben ska naturligtvis ha all heder för att man inte tagit den fega och enkla utvägen att gå in i en rekonstruktion och låtsas som om ingenting hänt, utan istället krigar på med de små medel man har till buds. Men man måste ju naturligtvis fråga sig vad all den här turbulensen kostat, så väl i pengar som i energi, kraft och ork.

Att Olofström, triggade av sin omgivning, gjort ett antal satsningar som varit alldeles för dyra för den kostym man burit är knappast någon hemlighet och nu betalar man priset för det.

Men frågan är, om Steelers inte bara skippat någon transatlant och därmed bommat någon kvalserie, utan också valt att hålla fast vid en eller två tränare. Hade man suttit i samma situation som man gör nu?

Jag tror faktiskt inte det.

* * *

Mer läsning om Olofström tidigare uppmärksammade skandaler under dessa år kan ni dessutom finna i det här gamla inlägget: http://old.hockeysverige.se/blogg/mikael-mjornberg/13440099/steelers-sentida-skandaler