Krönika: SHL-lagens ekonomi – en notis i marginalen

OS är över och vi kan lägga fullt fokus på hockeyn här hemma i stället. På SHL-kanslierna jobbas det för fullt. Föreningarna förbereder årets viktigaste tid då slutspel, finaler och miljonvinster väntar för de framgångsrika medan de som misslyckas riskerar nedflyttning och i värsta fall ekonomiska dilemman. Det har kliat länge i mig, nu tar jag chansen att få skriva de här raderna om en oroande klåda som inte riktigt släpper taget.

Vi kunde följa såväl Timrå som Leksands kräftgång, under år 2013, som så när slutade med konkurser. Tänk att två av landets mest anrika föreningar missköts så till den milda grad och under en så lång tid att allt höll på att sluta i katastrof. Klubbarna har idag sina kommuner att tacka, till största del, för att de fortfarande finns i landets två högsta serier. Illa nog så! Nu är det AIKs tur att drabbas av de akuta och stygga likviditetsvindarna.”Nu är det allvar” är det budskap AIK basunerat ut till sina supporters och övriga intressenter, en paroll som egentligen skulle kunna komma från flera håll av SHL-föreningarna enligt mitt sett att se det. På flera håll har organisationerna kring våra SHL-lag krymt och de ekonomiska kostymerna sitter i vissa fall så pass tight att det borde göra ont.

Att AIK spelar i SHL med de publiksiffror laget har på sina hemmamatcher är helt enkelt inte hållbart på sikt. Inkomsterna blir för små i förhållande till de kostnader som inte går att trolla bort vilket medför mycket tuffa sportsliga förutsättningar med en billigare spelartrupp än de lag man konkurrerar med. Senaste siffran som cirkulerat i media (hockeysverige.se) är att biljettintäkterna är 5 miljoner mindre än vad klubben budgeterat med. Detta säsongen efter att AIK hade ett minusresultat på 4,8 miljoner och omsatte modesta 68 miljoner kronor.  Minusresultatet uppgick alltså till inte mindre än 7 % av omsättningen. ”Där har vi nu ett fullständigt grepp och har realistiska tal i budgeten”, sa AIK hockeys avgående VD Peter Birath inför säsongen 2013-2014 till AIK Hockeys hemsida. Det klubben gjorde var att dra ner på organisationen inför årets säsong och nu är det svårt att hitta någon ytterligare mindre kostym. Vad sker om AIK nu misslyckas i kvalserien?

Modo Hockey har snart värvat icke-svenskar med förmodat höga löner i högre takt än vad Domsjöbruket producerar specialcellulosa. Var Örnsköldsviks Kommuns öronmärkta bidrag på fyra miljoner, som skulle användas till en Hockey Hall of Fame i Örnsköldsvik, tog vägen vet nog bara Gud och Markus Näslund. Enligt allehanda.se var tanken från Modo Hockeys sida att under år 2013 se miljonintäkter komma från museibesökarna vilket skulle möjliggöra amorteringar under år 2014. Återstår att se när museet står färdigt.  Förre VD:n Anders Trollsås fick avgå i juni månad år 2013 efter en förlust på 5,7 miljoner kronor. ”Vårt resultat är oacceptabelt. Vi kan inte gå in med ett förlustår till”, sade klubbens ordförande Tomas Byberg till allehanda.se. Vad vi kan se, än så länge, under säsongen 2013-2014 är att Modo Hockey har ett lägre publiksnitt än under den föregående säsongen som fick Modo Hockey att slå på den stora kristrumman. Att publiken strömmar till Modo Hockeys matcher i mindre utsträckning än tidigare är en trend vi kunnat se över tid de senaste åren (swehockey.se). Då ska vi ändå komma ihåg att Modo Hockey sedan år 2006 har en av Sveriges modernaste arenor att välkomna publiken med.

Färjestad har under senaste säsongen kunnat se sitt publiksnitt minska med cirka sex procent (swehockey.se) och fick inför säsongen se över kostnaderna i spelarbudgeten. Publiktrenden de senaste säsongerna i Karlstad gör förmodligen Håkan Loob gråhårig i snabbare takt än Shawn Belles passningsspel, trots allt. Efter säsongen 2010-2011 då publiksiffrorna visade en nedåtgående trend tvingades Färjestad BK att agera. ”Vi måste bedriva en sund verksamhet som går ihop och bär sig. Vi kan inte riskera överlevnaden. Man kan inte begära att vi ska gå till final för att göra vinst. Vi måste rätta mun efter matsäcken”, sade dåvarande sportchef Thomas Rundqvist till Expressen.

Även HV71 hade som strategi inför säsongen att spara in på spelartruppen då publiksiffrorna inte utvecklats i önskvärd riktning de senaste säsongerna. Klubben skrev kontrakt med sju backar och tretton forwards. De sportsliga resultaten och skador ställde till det och Fredrik Stillman kände sig manad att värva nya spelare för tolv miljoner kronor. Återstår att se vad det gör med siffrorna på nedersta raden i årets bokslut. ”Att överskrida spelarbudgeten med drygt två miljoner kronor är naturligtvis en utmaning som vi kommer få jobba hårt med under säsongen, men ingenting som äventyrar vår långsiktiga ekonomi”, kommenterade Klubbdirektör Peter Eklund.

Den fråga jag inte kan sluta att ställa mig är om vi supporters och hockeyälskare ska tvingas följa fler exempel av slaget Timrå IK och Leksands IF. Att döma av de exempel jag visat på ovan bör oron på sina håll vara mer påtagande än vad som kommuniceras i media. Trots att jag tycker mig märka en skillnad i hur SHL-klubbarna resonerar och faktiskt så sakteliga drar i handbromsen är jag orolig. Det får inte hända, men det händer ändå, att strävan efter att tävla i absoluta toppen gör föreningarna fartblinda. Jag anser att SHL-klubbarna måste våga stå starkare och följa sin ekonomiska strategi även när inte de sportsliga resultaten går som önskat eller förväntat. Om kommunikationen är tydlig och om motiven klargörs till eventuella neddragningar i spelarbudgetar är jag övertygad om att supporters, sponsorer och andra intressenter kommer att stötta föreningarnas beslut.

Givetvis finns det flertalet föredömliga föreningar i Sverige, men det får avhandlas i en annan krönika.