KARLSSON: Ett monumentalt fiasko – när frälsaren aldrig kom
21 februari 2018. En ny, mörk dag i den svenska olympiska ishockeyhistorien.
Så sitter vi här igen. Efter ett svenskt dunderfiasko i en OS-turnering på herrsidan. Vi borde förstås sett det komma. Efter guldet 94 har vi upplevt två kvartsfinaluttåg på rad, följt av guld, följt av kvartsfinaluttåg, följt av final. Det här fiaskot kom som ett brev på posten.
Jag har sett folk hävda att fiaskot inte skulle vara så stort idag med tanke på hur jämn gruppspelsmatchen var mellan lagen. Jag kan förstå tanken, men två plattmatcher gör inte att det är mer okej. Sverige ska slå detta Tyskland. Det är inget som helst snack om saken.
Det är klart att det inte går att jämföra med Vitrysslands-incidenten 2002. Det är fortfarande ett oöverträffat mörker i Tre Kronors-historia. Men jag vill påstå att det här är det mest förnedrande jag upplevt från sidan om sedan dess. Det här är ett superfiasko. Betydligt värre än uttåget mot Slovakien i Vancouver 2010, exempelvis. Skillnaden ska vara mycket större mellan Sverige och Tyskland här än mellan Sverige och Slovakien då. Men vissa likheter finns ändå mellan dessa tre matcher. Den där panikkänslan som infann sig så fort motståndarna kom över rödlinjen förstärkte det faktum att spelarna redan under matchen började se fiaskorubrikerna komma. De förstod vartåt det barkade.
Men dessvärre är det hitåt svensk ”inhemsk” (Europa alltså) hockey är på väg. De år vi inte fått in frälsare under VM-turneringarna har det oroväckande ofta slutat med kvartsfinaluttåg. 2013, när Tre Kronor vann VM, hade det också blivit uttåg i kvartsfinalen om inte Sedinarna kommit. Och förra året vet vi alla vilket superlag Tre Kronor fick.
Men nu kom aldrig frälsaren. Räddaren. Nu var det Rikard Grönborgs ursprungsgrupp som skulle göra det. Han hade ett otacksamt läge i och med att Sverige har på tok för få ”skickliga” spelare i Europa. I synnerhet när en sådan som Joakim Lindström sällan får det att fungera internationellt. Då är det i princip bara Anton Lander och Linus Omark kvar. Och idag såg jag bara Lander av dem. Det räcker inte. Sverige hade ett lag som var byggt för att slå Finland och Kanada. Att vi skulle gå in och köra över Tyskland trodde jag inte. Den skickligheten fanns inte. Och nej, jag tänker inte sitta här och gnälla över vilka som inte var uttagna. De som var här ska vara tillräckligt bra – alla dagar i veckan.
Det här får bara inte hända. Det faktum att vi spelar två jämna matcher mot Tyskland suddar inte ut fiaskostämpeln. Det bara förstärker den. Vi kan hävda att Tyskland är ett bra lag och att de gjorde en bra match. Absolut. Men gör Sverige en bra match vinner Sverige mot Tyskland. Matematiken är inte svårare än så.
Problemet i svensk ishockey är lite liknande som det vi sett i Damkronorna. Där är det många spelare som lägger av för tidigt, vilket exempelvis vår Valentina Lizana Wallner var inne på igår. Det handlar om att behålla spelarna längre. Det problemet kommer vi inte runt i herrhockeyn heller. Och här går det tyvärr inte att göra något åt saken. Att vi har en bra bit över 100 spelare borta i Nordamerika är förstås grundproblemet.
Nu väntar en fyra år lång väntan innan det är dags för OS i Beijing. Blir det kvartsfinalfiasko eller final då?
Den här artikeln handlar om:
