Morfar Kenneth om Oliver Ekman-Larssons titel: "Vågade inte tro på det"

Efter 14 år i NHL fick Oliver Ekman-Larsson till sist lyfta bucklan. I en stor intervju berättar hans morfar Kenneth, som varit med under hela resan, om barnbarnets väg till titeln.
– Man fattar inte hur stort det är. 

TINGSRYD (Hockeysverige.se)

Oliver Ekman-Larsson kan nu titulera sig Stanley Cup-mästare. Den andra från det lilla hockeytokiga samhället Tingsryd i Småland. Först med att lyckas var Kjell Samuelsson som blev mästare med Pittsburgh Penguins. En som följt Oliver Ekman Larsson på nära håll under hela hans liv är morfar Kenneth Ekman, som en gång i tiden var OS-spelare samt backgeneral i både Tingsryd och Rögle. 
– Annika (Olivers mamma) jobbade mycket och Patric (Olivers pappa) spelade hockey så vi hade Oliver mellan oss under hockeymatcherna från det att han bara var någon månad, berättar Kenneth Ekman då hockeysverige.se träffar honom på hans altan hemma i Tingsryd. 
– Han satt blickstilla och följde matcherna. När han blev sex, sju år brukade jag säga att han skulle titta på om det var någon back som hade bra passningar eller skridskoåkning. 

Oliver Ekman Larsson var dessutom redan som ung kunnig på regelboken. 
– Patric var en jättebra domare och Oliver var ofta med honom, så han kunde regelboken redan då han var tio år. Suveränt. 
– Jag minns ett tillfälle då Tingsryd hade kvalmatch mot Södertälje och jag ropade till då det blev en utvisning. Jag skrek ”Det var väl ingenting”. Då sa Oliver rätt som det var ”Morfar, det var en solklar utvisning”. Likaså i pojklaget. När det var tekning åkte Oliver och ställde sig på rätt plats. Där stod han först helt själv, vilket gjorde att domarna flyttade tekningen dit. 

Har en tajt relation

Morfar Kenneth och Oliver har under alla år också haft en väldigt nära relation. 
– Ja, den har varit tajt. När Oliver gick i skolan bodde han en halvmil utanför här så han gick alltid hit efter skolan. Sedan gick han härifrån till träningarna. Många gånger gick han även hit efter och låg över till nästa dag. 
– Sedan har jag skjutsat honom mycket och följt då han var på landslagsläger. Jag var även över ett par gånger då han spelade i Arizona, vilket var roligt. 

Var kommer hans fina skridskoåkning ifrån?
– Jag vet inte riktigt, men Patric körde mycket med honom. Oliver har den här mjuka fina åkningen som inte var likt min direkt, skrattar Kenneth Ekman och fortsätter:
– Han dansade verkligen på blålinjen. När Oliver var yngre såg han Andrejs Maticins, en lett i Nyköping som var väldigt duktig passningsläggare från egen blålinje och rätt över hela planen. När Oliver sedan började spela i pojklagen började även han slå dom här långa passningarna. Så man kan säga A-lagshockey i miniatyr tidigt. Det här gjorde att han aldrig hade några stora problem att komma in i A-lagshockeyn. Han gick också direkt från J18 till A-lagsspel. 

Hur upplever du att han utvecklats som hockeyspelare sedan han lämnade Tingsryd?
– Egentligen har Oliver utvecklats på alla punkter. Framför allt har han blivit starkare mentalt. 

2017 drabbades familjen av en sorg, då Olivers mamma Annika gick bort i cancer.

Tog det mycket på honom då hans mamma, tillika din dotter, Annika gick bort?
– Ja, det var jobbigt för honom. Annika gick bort mitt under säsongen så han åkte hem och sa adjö till sin mamma. Han kom även hit och sa hej… fy fasen…, säger Kenneth Ekman samtidigt som han blir glansig på ögonen. 
– Kevin (Olivers bror) såg alltihop… Det var jobbigt för honom också. Han har alltid varit lillebror och inte haft det så lätt. Nu gjorde Kevin en kanonsäsong i år som tur är och verkligen visade vilken duktig hockeyspelare han är. 

“Så spännande - fick ont i magen”

Oliver Ekman Larsson har berättat att han går in med 1,5 miljoner kronor i aktieägartillskott till Tingsryd för att visa tacksamhet för var klubben gjort för honom, men samtidigt är det något som på kort sikt antagligen inte kan påverka den ekonomiska kris klubben befinner sig i.
– Här i Tingsryd älskar man verkligen Oliver. Han är likadan mot alla. Kramar om gamla tanter han möter och egentligen alla han träffar. 

Hur känns det att höra för ett morfarshjärta?
– Det är skönt och han är ingen diva. 

Efter 14 säsonger i NHL fick han äntligen lyfta Stanley Cup-bucklan. 
– Det var spännande så jag fick ont i magen (skratt) och jag vågade inte riktigt tro på det. 

Florida tappade en ledning på 3-0 i matcher mot Edmonton till att det efter sex matcher stod 3-3. 
– Oliver sa när vi nu pratat efteråt att till och med coacherna började bli nervösa i slutet. ”Vi killar pratade i slutet om att (Gustav) Forsling och (Aaron) Ekblad hela tiden skulle köra mot (Connor) McDavid och (Leon) Draisaitl”. ”Så fixar vi andra resten”. Sedan vann Florida med 2-1 i sista matchen. 
– Jag såg alla matcher och när det var klart gick luften ur mig totalt. Jag sitter på helspänn och ser matcherna. När Inga-Lill dessutom började springa runt TV:n blev även jag nervös. 
– Han ringde någon dag efter och berättade att han var helt slut mentalt. Han orkade knappt vara med och fira. Klart att anspänningen tog på honom. 

“Man fattar inte hur stort det är”

Under alla sina säsonger i Phoenix/Arizona Coyotes och Vancouver hade han bara spelat slutspel två gånger. 
– Han spelade en conference-final mot Los Angeles som sedan vann Stanley Cup (säsongen 2011/12). Då hade Arizona ett rätt skapligt lag. 
– Efter hand började Arizona sälja av sina stjärnor. Han tyckte det var lite jobbigt, men samtidigt trivdes han oerhört bra där och väldigt ledsen då han flyttade därifrån. 

Flyttar till Toronto

Nu väntar ett nytt äventyr för Oliver Ekman Larsson då han nästa säsong  spela för Toronto där Kenneth Ekmans tidigare lagkamrat i Tre Kronor, Börje Salming, är en av klubbens största genom alla tider. 
– Det kan bli en lite större press. Toronto är hockeyns Mecka. Det Ska bli kul och jag hoppas att han hinner återhämta sig.  

Har Oliver haft Börje Salming som en förebild på något vis? 
– Nej, jag tror inte det, men jag spelade med Börje i landslaget på 1970-talet. Vi var bland annat i Tingsryd och spelade. Två dagar efter i Växjö. Vi var också på landslagsläger innan OS i Sapporo 1972, men han kom inte med dit, vilket jag konstigt nog gjorde.  Jag tyckte Börje var en bra kille. När vi var i Malmö och Södertälje och spelade med landslaget bildade vi backpar. Han var jättebra att spela med. Vi kompletterade varandra. 
– Vi mötte ryssarna nere i Malmö. Ryssarna anföll. Jag stötte högt upp och blev bortgjord direkt. Det var Börje mot tre ryssar. Han gick ner på knä och försökte täcka. Christer Andersson stod i mål och ryssarna lattjade med pucken mellan varandra. Jag knackade klubben i isen allt vad jag orkade och då släppte en av ryssarna pucken bakåt. Helvete vad arga dom blev. Speciellt eftersom vi gick upp och kvitterade till 2-2, skrattar Kenneth Ekman. 

TV: “OEL” om Stanley Cup-triumfen