Old School Hockey - Carl Hagelin

NYKVARN (HOCKEYSVERIGE.SE)

Dryga milen utanför Södertälje ligger orten Nykvarn med nästan 8000 invånare. Det är också här ifrån en av våra dubbla Stanley Cup-mästare, Carl Hagelin kommer. Det är också vid golfbanan i Nykvarn, alltså inte långt från kyrkan där han och Erika gifte sig, vi möter honom för en intervju om hans karriär.
– Utan henne hade kanske inte många av mina framgångar varit en del av mitt liv. Jag är lyckligt lottad, sa Hagelin till hockeysverige.se om sin Erika i maj 2017. 

Vi börjar ändå Carl Hagelins resa inne i Södertälje. 
– Första gången jag stod på is var inne i Scaniarinken. Farsan tog med mig när brorsan hade träning. Jag kan ha varit fyra år första gången, berättar Carl Hagelin med ett leende och fortsätter:
– Jag grät. Pappa fick bära av mig och tog mig sedan till McDonalds. Vi höll upp ett år, men när jag var fem år var jag med igen och då älskade jag det. 

Hur viktig var din bror Bobbie för dig vid den tiden?
– Otroligt viktig. Han är fyra år äldre och vi hatade varandra som unga. Vi hamnade i många fajter. Det tror jag byggde lite Alligatorhud på mig. Jag blev hårdhudad samtidigt som jag såg hur hårt han tränade. Bobbie var en träningsfenomen och jag kunde bara ta rygg på honom. Nu är vi bästa polare, men då var det mer ”hate and love relationship”.
– Vi spelade aldrig ihop. Jag var bara med på en träning då han var på hockeygym. Det är så stor åldersskillnad. Han spelade dessutom med killarna som var två år äldre än honom. 
– Samtidigt var jag en ”late blommer”. Fyra år på pappret, men snarare åtta år i verkligheten fram till det att jag var 16-17 år. 

Carl Hagelin spelade under hela ungdomstiden och delar av juniortiden i Södertälje. 
– Den tiden var bra. Jag gick på hockeygymnasiet i Vackstanäs och bodde på internatet. Där träffade jag många riktigt bra kompisar som jag är tajta med även idag. Bland andra Tony Lagerström, Fredric Andersson, Markus Forsberg, Emil Billberg, Fredric Sontag, Andreas Hjelm… 
– Vi var ett bra gäng där ute och alla har spelat på allsvensk nivå. Vissa av killarna lirar fortfarande. Att det var många som ville bli bättre drev oss framåt. Det hjälpte mig otroligt mycket att komma dit och just från U16 till B-J tog jag stora kliv. Det var tre riktigt bra år. 

Det laget Södertälje hade på juniorsidan var också en av dom bästa i Sverige. 
– Träningsmiljön i Södertälje var hård. Vi hade Per Nygårds som tränare i A-J. Han var hård och krävde mycket av oss spelare, vilket var bra för mig eftersom jag alltid gillat hårda coacher. 
– Just 87-kullen i SSK var riktigt bra. Vi hade även Niclas Bergfors, Tom Wandell, Anze Kopitar och Johan Andersson som var bra redan på den tiden. För mig har det varit grymt eftersom jag alltid blivit bättre när jag fått träna med spelare som är bättre. 
– Jag har alltid haft en förmåga att pusha mig närmare och närmare dom som varit bättre än jag själv.

Draftades - och valde college-vägen: “Stort och nytt”

Sommaren 2007 draftades Carl Hagelin i sjätte rundan av New York Rangers. 
– Det var jag inte riktigt förberedd på. Jag hade haft två intervjuer med Dallas. Sedan pratade St. Louis lite kort med mig då jag gymade på Scaniarinken. Det var ingen intervju utan bara Thomas Carlsson som kom förbi en kort stund. 
– Jag tänkte inte mycket mer på det där. Sedan kom midsommardagen. Jag var ute och spelade lite landhockey med polarna. Då skrek farsan till, skrattar Carl Hagelin och fortsätter:
– Jag var rätt chockad. Pappa hällde upp ett glas skumpa, men om jag ska vara ärlig tänkte jag inte mycket på det. Rangers mediateam ringde, men mer än så var det inte. 

Det var inte riktigt samma stora intresse kring draften 2007 som det är idag. 
– Klart det inte är samma mediauppföljning som det är idag. Gick du högt i draften var det stort, men som jag sa var jag knappt involverad i några intervjuer eller med på några listor innan. Det var heller aldrig aktuellt att jag skulle åka över till draften. 

Var det New York Rangers som bestämde att du skulle åka över till college säsongen efter draften?
– Nej. Både min pappa och syster, Helena (Hagelin) gick på college, Hon spelade basket då hon var där. När vi var små åkte vi över på hockeycamp, i Michigan faktisk, men då ville dom ha brorsan. Mig brydde dom sig inte så mycket om. 
– Sedan var det ett lag, Bemidji State, som var över och såg mig under min andra säsong i A-J och sa att dom var intresserade. Farsan sa då ”Vi åker över och ”showcasar” dig”. Jag fick vara med på en USHL-camp. Jag försökte inte komma med i laget, men dom var snälla och lät mig vara med och träna samtidigt som flera coacher var inbjudna dit. Det var då Michigan erbjöd mig att gå där.
– Jag såg många, bland annat brorsan, som var bra tidigt och fick spela Elitserien och Allsvenskan, men samtidigt var precis mittemellan där och A-J. Han hamnade i ett mittenskikt. 

– För mig kändes det perfekt att då som ”late blommer” att åka över dit, utvecklas i fyra år till och sedan se om det skulle bli en hockeyspelare av mig eller inte. Jag tog den chansen. 
– Det kan ha varit anledningen till att Rangers draftade mig, eftersom dom visste att jag skulle till Michigan som fått fram många bra NHL-spelare. 

Hur var första dagen på college?
– Allt var stort och nytt. Jag trodde att min engelska var bra, men den var inte så bra. 
– Jag träffade en polare och lagkamrat, en kanadensare Louie Caporusso (spelade sju matcher med Brynäs säsongen 2017/18), som var väldigt skön. Han hjälpte mig med allt, vilket gjorde det lättare för mig. Lou spelar faktiskt fortfarande i East Coast, så han har legat på. En grym kille. 

Något som alltid betytt mycket för Carl Hagelin är utbildningen. 
– För mig har den alltid varit otroligt viktig. Det är något familjen varit på mig om sedan dag ett. 
– Jag hade relativt lätt för mig i skolan så jag tänkte att det var lika bra att ge det här en chans eftersom jag då skulle ha en utbildning från ett av bästa universiteten i världen. Bra ”network” och jag lärde känna otroligt många människor som jag kan ha nytta av i resten av livet. Både i businessvärlden och som vänskap. 

Vilken utbildning har du idag?
– Jag läste ”sportbusiness”, så det var framför allt ekonomi.

Slog igenom från ingenstans: "Wow, det här är riktigt coolt”

Redan under första säsongen på University of Michigan plockade Förbundskaptenen, Pär Mårts, med honom till Junior-VM i Tjeckien. 
– Jag hade bara varit med Juniorlandslaget i två turneringar innan. Det var sista två innan JVM och det hade gått bra för mig. Jag visste inte riktigt om jag skulle bli uttagen, men jag kom med. 
– Det var inga problem för mig att komma loss dit. Vi hade fyra spelare med i USA:s lag och mig. 

Sverige tog sig till final, men förlorade efter förlängning med 3-2. 
– Jag lirade i en fjärde ”line” som brunkade på. I den spelade jag tillsammans med ”Peppe” Lundh och Mario Kempe. Vi tog silver och jag minns att Patrik Berglund var dominant, men det var många i laget som steppade upp. 
– Tuff förlust mot Kanada i finalen. Jag blev tillsagt innan finalen att jag bara skulle spela boxplay. (Magnus) Pääjärvii var het så han fick ta min plats i fjärdelinan. 

– Jag hade två, tre byten, men det är inte så lätt att komma in och spela boxplay mot ett lag som Kanada när man suttit på bänken och blivit iskall. Det är vad jag tänker på så här direkt när jag minns tillbaka på turneringen och att det var en skön grupp. 
– Alla gånger jag varit med i landslaget, oavsett om det varit JVM, OS eller World Cup, har jag känt att det varit en annan grej då alla svenskar varit samlade. Jag kan tänka mig att det var exakt samma sak nu i VM, att det är en väldigt skön grupp. Det är halva grejen och jag önskar att jag varit med mer i landslaget genom åren. 

Fanns det en dialog med New York Rangers under din tid på University of Michigan?
– Om jag ska vara ärlig var det inte mycket. Rangers var på någon match och kollade, men jag var aldrig på någon ”development camp” under mina fyra år i Michigan. 
– När mina fyra år var klara ville Rangers sajna mig till PTO (provspela) och avsluta säsongen i AHL för att se vad jag kunde göra där. 
– Jag åkte till Connecticut Whale, spelade fem matcher, åkte tillbaka och tog min examen. Den sommaren kom jag med till ”development camp” och även rookie campen. 
– Jag pratade lite med Christer Rockström som draftade mig. Min brorsa höll i min fys, men ibland försökte jag även se Danne Hedin, som är fystränare i Rangers, för att kolla att jag låg på rätt nivåer. 

Carl Hagelin kom från egentligen ingenstans, tog plats i Rangers och svarade för 14 mål och totalt 38 poäng på 64 matcher under sin rookiesäsong. 
– Rangers hade 14 forwards på envägskontrakt så jag hade inga tankar på att jag skulle vara där uppe den säsongen. 
– Jag började säsongen svagt i AHL, men tände till och gjorde någon poäng per match. Någon dag innan jag blev uppkallad ringde agenten och berättade att ledningen gillade vad dom sett och att om jag fortsatte kunde jag kanske få chansen säsongen efter. 
– Någon blev skadad och en annan avstängd så jag blev uppkallad. Jag lyckades göra fyra poäng på första fyra matcherna. Då höll jag mig kvar och spelade med (Marian) Gaborik och (Brad) Richards en del matcher. (Derek) Stepan och (Ryan) Callahan i andra matcher. Dessutom vann vi många matcher, vilket hjälpte. 

Hann du reflektera över hur snabbt allt gick från Michigan till att ta en tröja i Rangers?
– Jag tror inte det. Jag kommer ihåg att jag en gång gick på Time Square, inte för att det är ett ställe som man gillar när man bott där, men det här var efter en match vi vunnit och varit ute och käkat. När jag gick där tänkte jag ”wow, det här är riktigt coolt”. 

Hur upplevde du livet på Manhattan?
– Det var roligt och jag bodde hela tiden på just Manhattan, vilket jag är nöjd över att jag gjorde. Det är få förunnat att ha kunnat bo där under fyra år. 
– Jag upplevde att det var sköna människor, bra drag på stan, fanns saker att göra hela tiden och fansen är underbara. ”MSG” (Madison Square Garden) är fortfarande min favoritarena att spela i.

När Carl Hagelin kom upp till Rangers spelade både Henrik Lundqvist och Anton Strålman i laget. 
– Båda var lika viktiga för mig. Strålman är mysgubben, men han bodde inte i stan så jag såg inte honom så mycket och han hade fullt upp med sin familj. Givetvis träffade jag honom mycket då vi var på ”roader”
– Strålman hade det tufft med ”Torto” (John Tortorella) som var hård mot honom, men jag tror att det har hjälpt honom i långa loppet. Han blev en väldigt bra försvarare. 
– ”Henke”, det var perfekt för mig att ha en superambitiös och tävlar hela tiden att se upp till. Jag älska också att tävla. Det var fyra grymma säsonger. 

Kunde du röra dig fritt på Manhattan utan att bli stoppad av fans i varje gathörn för att snacka hockey?
– Det var nog mest i New York folk kände igen mig. I alla fall mer än på andra ställena. Det är en sådan ”fanbase” och sportkärlek i New York så där hade folket ändå bra koll. 
– Dessutom var vi väldigt bra som lag. När jag var där gick vi som sämst till andra rundan. 

Vad ser du idag som höjdpunkten på tiden i Rangers?
– Höjdpunkten är att få göra första NHL-matchen och första NHL-målet. Som lag var det att möta L.A i Stanley Cup-finalen. 
– Även fast vi förlorade med 4-1 i matcher var serien närmare än vad siffrorna visar. Det var coolt med öst mot väst i finalen. 

Går det att beskriva känslan när det var över och Los Angeles och inte Rangers vunnit Stanley Cup?
– Det var inte roligt. Först var jag helt slut både fysiskt och mentalt. Sedan jag kommit in i ligan hade jag knappt missat någon match och dessutom spelat närmare 15-20 slutspelsmatcher varje säsong. Jag satt på runt 100 matcher fyra säsonger i rad efter att jag kommit direkt från college. 
– Problemet när jag var i den ålder jag var att jag tänkte att jag skulle vara där snart igen. Så är det inte för alla, men jag hade flyt och lyckades komma tillbaka. Annars kanske du inte ens får chansen att gå till slutspel igen.  Det är också det positiva som ung att man är optimistisk hela tiden. 

“Om ”GM” ska ringa måste du ha gjort 20 mål i en match”

Säsongen 2012/13 var det inledningsvis lockout i NHL. Då passade Carl Hagelin på att åka hem till Södertälje för att spela till det att lockouten var över. Det blev åtta matcher, fem mål och totalt elva poäng. 
– Det var kul eftersom killarna jag nämnde tidigare och som gick på Vackstanäs spelade i SSK. Jag, Matt Read och Damien Fleury bildade en kedja. Det var ett jäkla drag på alla matcherna. Bland annat var det slutsålt då vi mötte Djurgården i Scaniarinken. 
– Jag tror att vi vann nästan alla matcher när jag var hemma. Sedan hoppade axeln ur led så fick jag vila lite. När jag kom tillbaka efter lockouten lirade jag vidare hela den säsongen, men sedan blev det operationen eftersom allt bara hängde i en liten tråd. 

Har du fortfarande men av det?
– Ja, jag var tvungen att dra åt den hårt eftersom allt satt så himla löst. Helt klart är det något jag känner, men det var inget som hindrade mig under resten av karriären. 

Sommaren 2015 trejdades Carl Hagelin till Anaheim Ducks. 
– Jag träffade jag min physio. Han frågade vad chansen var att jag inte skulle vara kvar i Rangers nästa säsong. ”Det är nog 100 procent att jag är kvar en säsong till i Rangers, men efter det vet man aldrig”. Nästa dag blev jag trejdad. 
– Vi hade en förfest hemma hos mig i Stockholm med alla gubbarna jag nämnde från Södertäljetiden. Rätt som det var hade jag 20 missade samtal från agenter, ”GM:s” och så vidare där dom pratat in att jag var trejdad. 
– Gästerna visste inte om dom skulle säga grattis eller inte, men jag har alltid varit rätt ”easy going” så det var bara att göra mig redo. Jag visste samtidigt att Anaheim hade ett bra lag. 

Det blev totalt 43 matcher i Anaheim innan nästa trejd. 
– Svår omställning och jag hade en ryggskada under campen så jag missade mycket av den. När jag började lira, vilket det gjorde under många säsonger, dröjde det ett tag innan jag började spela bra. 

– Jag köpte hus och flyttade in i det 1:a december. Efter jul började det kännas bra. Precis när vi skulle flyttat in i ”master bedroom”, vi hade inte haft några gardiner där innan, och kunnat vara där i tre dagar kom ett samtal efter en match att jag var trejdad. 
– Efter den matchen satt jag och åt med pappa och några av hans polare som varit på matchen. Jag hade ett missat samtal från ”GM” (Bill Murray). Farsan och jag förstod vad det innebar, men polarna sa
– ”Han kanske ska säga att du spelade riktigt bra idag med ditt mål och två assist ”. 
–”Nej, det funkar inte så i den här ligan, Om ”GM” ska ringa måste du ha gjort 20 mål i en match.” 

I stället blev det Pittsburgh Penguins resten av säsongen. 
– Jag var exalterad över att det var Pittsburgh. Laget behövde fler mål och då en bra målskytt. Först trodde jag att det var (Patric) Hörnqvist jag blivit trejdad mot. När det visade sig att det inte var han blev jag väldigt taggad. 
– ”Bengan” och jag var inte jättetajta då, men vi hade tränat tillsammans under sommaren och lärt känna varandra. Ibland kan det klicka direkt och så var det med honom. 
– Säsongen innan hade jag slagit ut Pittsburgh med Rangers i ”overtime”. Dessutom var det jag som gjorde det avgörande målet. Det positiva var att jag då kände att jag fick respekt direkt när jag kom in i omklädningsrummet. 
– (Sidney) Crosby är en så jäkla bra ledare. Han får dig att direkt känna dig som en del av laget. Det är också därför många spelare som kommer dit spelar bra. Det var också en annan seriositet i Pittsburgh. Crosby var på en helt annan nivå än alla andra jag hade spelat med. Proffsigheten fanns där från dag ett oavsett om det var träning eller match. Det var Crosby som höll i det, ledde det ”by exempel” och alla följde efter.
– Han fick folk att må bra och vi andra såg vad han gjorde bra på träningarna och kunde då följa honom. Det här inspirerade absolut även mig. Jag är också en som alltid gillat att köra hårt på träningen och det gjorde alla i Pittsburgh. 
– ”Bengan” är exakt likadan och antagligen är det därför vi båda kommer så bra överens, att vi båda gillar att trycka på då vi är där. 

Kom Patric Hörnqvist, ”Bengan”, att bli viktig för dig i Pittsburgh?
– Otroligt viktig för både mig och min fru. Hans fru Malin tog hand om Erika. Vi bodde på samma gata och åkte tillsammans till alla matcher. 
– Det var verkligen att träffa en vän för livet och som jag fortfarande är väldigt tajt med. Dessutom är han gudfar till vår son. 

Stanley Cup nummer ett och två: “Bevis på att allt var värt det"

Sidney Crosby, Evgeni Malkin, Kris Letang, Phil Kessel, Patric Hörnqvist… I laget Carl Hagelin kom till var den mer än bara en bra hockeyspelare och stark personlighet. 
– Det roliga var att vi hade en så bra mix. Sid som är jätteseriös. Phil och Letang är seriösa, men gillar att skoja runt. ”Bengan” var seriös och skrek på killarna. 
– För mig betydde den här mixen av personligheter att jag under en match kunde koppla bort om det blev för seriöst. I stället kunde jag lyssna på vad Phil och Letang sa och börja garva. Phil sa så mycket roligt och med det lugnade ner Sid. Det var många roliga kommentarer på bänken och i omklädningsrummet. 

Spelade du något i samma kedja som Sidney Crosby?
– Bara några matcher. Mest var det med Malkin och Nick Bonino. 

Evgeni Malkin är helt okej han med. 
– (Skratt) Ja, och i början spelade jag med honom och Kessel. Jag hade mött honom en hel del innan och visste att hans topp, topp är otrolig. Han kan göra vad han vill med pucken. Dessutom är han stor, stark och som ett djur när han bestämmer sig. Han kan verkligen både passa och skjuta. Det är coolt att ha spelat med både Malkin och Crosby. 

Säsongen 2016/17 fick Carl Hagelin vara med om att vinna sin första Stanley Cup med Pittsburgh. 
– Det går nog inte att klä ord på en sådan känsla. När jag sitter här och tänker tillbaka så vill jag ha tillbaka den känslan varje dag, men då hade livet varit för bra. Så bra ska vi inte ha det, skrattar dubble Stanley Cup-vinnaren och fortsätter:
– All tid jag hade lagt ner, hur jag gnuggat mig genom skador, varit med om upp och nedgångar… Här fick jag ett bevis på att allt var värt det. Att göra det med de här gubbarna betydde extra mycket. 

Vad var det som tog er hela vägen?
– Första säsongen, när vi slog San José, var vi en maskin. Alla kedjor producerade. Det var ingen som dominerade under hela slutspelet, men vi var ruggigt stabila. Det var svårt att få tag på oss. Lag försökte spela fysiskt och vara hårda mot oss, men så fort det var en avblåsning åkte vi därifrån. Vi lade oss aldrig i det här onödiga.
– År två tycker jag att våra stjärnor steppade upp ännu mer. Då var våra bästa spelare bäst i varje match. Sedan hade vi mer flyt den säsongen än tidigare. 

Gick ni ner er efter två raka Stanley Cup-titlar eller vad hände med laget?
– Säsongen efter åkte vi ut i andra rundan. Samtidigt blev vi av med några spelare och då blev det svårare. Vi åkte ut mot Washington som vann allt. Vi spelade inte bra i den serien, men ändå vann Washington bara knappt emot oss. 
– Säsongen därpå blev jag trejdad till Los Angeles Kings, så vad som hände med Pittsburgh efter det kan jag inte svara på.

Från LA till Washington: “Hade ont varje skär jag tog”

Det blev 22 matcher med Los Angeles innan resan gick vidare till Washington, vilket blev hans tredje klubb under samma säsong. 
– Då gick jag först från ett av bättre lagen i ligan till det som var sämst. Jag visste att det inte skulle bli slutspel så målet var bara att spela så pass bra att något annat lag skulle plocka upp mig vid deadline. 
– Jag blev skadad i match fem, vilket inte var speciellt kul. Jag kom tillbaka från skadan och var, precis som alltid, ganska dålig fem, tio första matcherna. Sedan började jag vaknade till lite. Då kom Washington och trejdade till sig mig, vilket kändes otroligt. 

I Los Angeles återförenades Hagelin med en lagkompis från Södertälje, Anze Kopitar?
– Jag kände bara Kopitar lite grann innan. Han var i A-J då jag var i B-J och i A-laget då jag var i A-J. Han har haft en fantastisk karriär och en ”hall of famer” då hans karriär är över. Bra kille och bra kapten. 
– Det var bra i Los Angeles. (Marián) Gaborík hade precis slutat och var mycket i Slovakien vid den tiden, men hade också ett hus vid "beachen" som jag fick bo i, så jag kunde inte klaga. 

– Precis vid deadlinen skulle vi resa i väg till Nashville. Då var det bara att ta med mig väskorna. Jag hade pratat med min agent och sagt att jag ville bli trejdad för att få chansen att spela ett slutspel och visa upp mig igen. 
– Washington var ett perfekt lag att komma till. Laget hade precis vunnit cupen. Dessutom var det många sköna svenskar i laget, (Christian) Djoos, ”Burra” (André Burakovsky) och ”Bäckis” (Nicklas Bäckström). Dessutom var det ett lag jag säker mött 30 gånger i slutspelssammanhang. 

Hur upplevde du hockeyintresset i Washington?
– Det var bra. ”Bäckis” och ”Ovie” (Alexander Ovechkin) har byggt upp intresset där. Folk älskar att gå på matcherna och det är ett väldigt drag på läktarna. 

Vad betyder just Nicklas Bäckström och Alexander Ovechkin för klubben?
– Allt! Vad nu dom än är värderade till så är dom två en stor del av det. Washington sålde knappt biljetter innan dom två började spela där. Sedan dess har det varit drag. Nu då det inte blev slutspel kanske det varit lika mycket. 
– ”Ovie” är verkligen ”easy going”. Lättsam och väldigt rolig i omklädningsrummet. ”Bäckis” är en ledare. Bra på att iaktta, läsa situationer och precis som på isen hålla sig lugn. Veta vad som ska sägas. ”Bäckis” och hans fru Lisa tog hand om oss då vi kom dit, vilket betydde mycket för oss, vilket gjorde den omställningen betydligt mycket enklare. 

Det blev tre säsonger för Carl Hagelin i Washington innan han tvingades att avsluta karriären. 
– Precis när jag blev trejdad dit var det riktigt bra och med slutspelet. Återigen tog det tid innan jag började komma i gång. Missade lite på grund av skada. När jag kom tillbaka var jag het och hade min längsta poängstreak någonsin. Då kom covid och förstörde. 
– Sedan möttes vi i bubblan. Det var också då min höft började krångla som fan. Kommande två säsongerna spelade jag en defensiv roll i fjärde line. Jag hade ont varje skär jag tog. 
– Då spelade jag mer för att överleva än vara kreativ. Det handlade bara om att vara destruktiv, spela boxplay och starta varje tek i egna zonen. 
– Jag spelade med (Garnet) Hathaway och (Nic) Dowd). Vi var en stabil fjärdeline, men det var aldrig som innan att jag ville in och skapa i varje byte. Här har var det mer att trycka på då det behövdes. 

Trivdes du ändå hockeymässigt?
– Ja, men det gjorde jag absolut. Sedan var det tråkigt att jag inte göra det jag ville och brukade kunna. Sedan är det många i ligan som hamnar i den situationen när dom blir äldre. Nu har jag opererat höften. En likadan operation som ”Bäckis” gjorde. 

Lundqvist-chocken: “Det var otroligt tragiskt att se"

Efter att det stått klart att Henrik Lundqvist skulle spela i Washington slog det ner som en bomb att han tvingades till en hjärtoperation. Då hockeysverige.se fick en pratstund med honom vid presskonferensen där han meddelade att karriären var över berättade han:
– Det har gått i vågor. När operationen kom var jag väldigt fokuserad och frågade läkarna direkt:
– ”Kan jag spela, kan jag ta mig tillbaka?” 
– ”Jo, det kan gå, men det ska inte vara din första prioritet. Din första prioritet är att må bra. Det är en resa du ska göra". 
– Jag hade ändå det i bakhuvudet. Sedan var jag på is redan efter sju veckor. Jag körde på och mådde bra. Sedan fick jag… Jag måste haft någon form av infektion i kroppen. Någonting var det, men oklart vad, berättar Henrik Lundqvist och fortsätter:
– Tre dagar innan jag skulle till Washington i april fick jag beskedet, eftersom jag hade haft ont ett tag, att jag hade fått en inflammation. Den tiden var tuff, den tuffaste antagligen. 

Hur hanterade ni det?
– Mediciner och noll aktivitet. Jag gick från att ständigt röra mig till att jag skulle ha under 100 i puls. Det är vad som triggar och ledde till det här beskedet. Under tre månader gjorde jag ingenting. Det var bara mediciner. Sedan började sakteliga att röra på mig. 
– Efter det har jag varit i Cleveland för mer tester. Då pratade vi med experter där. Det var inte så att dom jublade då jag sa att jag ville försöka spela, säger 39-åringen med ett skratt och fortsätter:
– Det finns olika mediciner man kan ta, men det jag behövde känna och landa i om det var värt att riskera. När jag säger risker menar jag att det fördröjer läkningen. 
– Det är också vad jag har känt efter under senaste tre veckorna jag varit på is. Jag har kunnat träna, men inte köra max. Då har det landat i att det är för mycket jobb som ska göras med handbromsen i och det går inte. 

Hade du rent medicinskt kunnat spela vidare?
– Nej, inte som det är nu. Jag måste i så fall ner i medicin. Jag vet ännu inte heller hur kroppen skulle reagera om jag hade 180 i puls. Jag har inte tränat så hårt ännu och har redan haft ett par ”set backs”. Då är det stor riska att det kommer tillbaka om jag trycker för hårt. 

En hjärtsjukdom är givetvis något som inte bara påverkat Henrik Lundqvist själv utan det har givetvis även varit en påfrestning för hans familj. 
– Barnen har tagit det bra. Frugan har varit stark som bara den. Jag tror det var rätt tufft för henne i Cleveland eftersom hon var den som fick hålla kontakt med alla här hemma, familj och så vidare. Jag var väldigt fokuserad runt sjukhusvistelsen. Det var mer tufft för Therese att se hur jag fick kämpa. Jag var ganska svag där ett tag. Hon har varit fantastisk, säger Henrik Lundqvist som tystnar en stund innan han fortsätter:
– Klart att det också svetsar ihop oss som familj. Framför allt ett sådant här år då man inte kan ta något för givet. Vilket år det har varit.

Carl Hagelin om lagkompisen, men framför allt sin vän Henrik Lundqvist:
– Det var otroligt tragiskt att se. Han, frugan och barnen bodde hos oss i Washington när allt det här hände. Han var där för att träna lite och kolla på något ställe att bo. Han var otroligt laddad och, som han säger i dokumentären, var han redo för ett nytt kapitel efter New York.
– Vi hade ändå ett bra lag och jag tror att han hade varit vår förstakeeper även om det pratades om att det skulle vara ”one a, one b”. Jag tror att han hade tagit över förstaspaden och gjort det väldigt bra, men då kom tråkiga nyheterna. Det tog framför allt på Henke, men även på mig när jag fick se det här på nära håll. 

Hur upplevde du att Henrik Lundqvist mådde då allt det här kom upp?
– Det var inte ”wow”, men saker och ting behövde ske rätt snabbt så det var bara för honom att ta det.

Skräckskadan avslutade karriären: "Allt i ögat sprack"

Säsongen 2021/22 kom så att bli Carl Hagelins sista. 
– På en träning fick jag en klubba i ögat. Det var en i laget som ramlade och svingade klubban nästan som en baseball-swing. Träffen tog rakt i ögat. Inte på benet över eller under som man ibland kan ha tur att den gör. 
– Allt i ögat sprack. Läkarna fick sy ihop ögat med 30 stygn, alltså pupillen och linsen. Jag hade ändå flyt att om ögat varit lite sämre än vad det nu var hade det spruckit helt och man fått byta ut det, vilket läkarna var rädda för först. 
– Det viktigaste, nu då vi sitter här och pratar, är att jag kan ha kvar mitt vanliga öga. Idag har jag som en svart fläck mitt i ögat och sedan ser jag suddigt runt om. Högerögat tar över och gör jobbet. När det är väldigt ljust stör det mycket.

Som nu då Carl Hagelin sitter med solglasögon i solen vid Vidbynäs golfklubb där vi ses.
– Exakt. Många gånger borde jag även ha solglasögon inne. Om jag kollar på en match, det är väldigt ljust inne i rinkar, borde jag i alla fall ha några mörkläggande glasögon. 
– Jag försöker alltid se det positiva och det är en väldig skillnad då något sådant händer när du är 33, 34 år jämfört med om du hade varit 23. 

Hade du kunnat spela vidare?
– Nej. Doktorn och jag kom fram till att det inte skulle gå. 

Att ta ett sådan beslut, hur var det känslomässigt?
– Det var tufft, men samtidigt tänkte jag tillbaka på allt jag hade gjort, alla skador jag haft, så det var inte så mycket mer att säga om det beslutet. 
– Däremot var det tuffa två dagar då alla hörde av sig. Fint, men känslomässigt. 

Tog OS-silver 2014: “Det var fantastiskt”

Carl Hagelin kom att spela två stora turneringar med Tre Kronor. OS 2014 samt World Cup 2016.  
– OS var första gången jag kom med i seniorlandslaget. Det var så sjukt kul och kändes bra för egen del. 
– Vi var riktigt bra som lag också, men det var inte lätt att vinna finalen mot Kanada utan våra tre bästa centrar, ”Z” (Henrik Zetterberg), ”Bäckis” (Nicklas Bäckström) och (Henrik) Sedin. 
– Vi hade Jimmie Ericsson i första teken och jag gillar att spela med honom, men det är ändå lite skillnad mot Sidney Crosby och Jonathan Towes. Inget ont om Jimme. Han jag och (Marcus) Krüger hade en bra kedja, men det blev att vi var tvungna att ha honom som förstacenter i den matchen, så det blev svårt. 
– Ett OS-silver är ändå ett OS-silver och det var fantastiskt att få representera sitt land och spela med gubbar som jag aldrig spelat med tidigare, ”Z”, (Daniel) Alfredsson och så vidare. 

Hann ni se något annat än enbart hockeyhallen?
– Vi var uppe i bergen och kollade längdskidor. Sedan var vi på curling någon dag, men vi ganska fast på hotellrummen och i ishallen. 

Blev det mycket att flyga in och sedan flyga ut?
– Ja, lite så var det. Samtidigt var den min första gång så jag var ganska fokuserad på uppgiften och ville inte slira i väg för mycket. 

Var det nervöst att komma in i landslaget första gången och då direkt till en så stor turnering?
– Ja, men det handlar mycket om vart du är mentalt och under säsongen. Allt kändes bra under just den tiden av säsongen och när jag kom dit kändes det också bra. Det var coolt att träffa alla, lyssna och lära. 

Carl Hagelins andra stora turnering var World Cup säsongen 2016/17. 
– Det var precis efter att vi vunnit första cupen med Pittsburgh. World Cup var också kul. Som jag sagt tidigare älskade jag att vara i landslaget och med svenska gubbarna. 
– Det tråkiga med World Cup var att det låg innan säsongen. För mig kändes det fel att grabbarna precis kört fys för att sedan åka dit och spela. Fansen var inte riktigt inne i det och inte heller lagen. Det kändes inte riktigt seriöst. 
– Jag tycker det känns mycket bättre nu då man ska spela en turnéring under säsongen, men att spela World Cup var såklart också väldigt kul. 

Hur ser ditt liv ut idag?
– Jag jobbar för Minnesota Wild som spelarutvecklare och scout. Sedan tar jag hand om familjen och försöker vara en så bra pappa som möjligt (skratt). Köra runt barnen, så jag lever ett lugnt liv och trivs med tillvaron, avslutar Carl Hagelin.

Foton: Ronnie Rönnkvist, Bildbyrån

---

TV: Oliver Ekman-Larssons mål i Stanley Cup-finalen