Old School Hockey – Anders "Acke" Johnson

Anders Johnson kom fram i Hammarby, var med och vann Sveriges första JVM-guld och blev sedan en stor profil i – Djurgården. I dagens Old School Hockey berättar “Acke” om sin karriär.

JOHANNESHOV/STOCKHOLM (Hockeysverige.se)

Oftast minns vi bäst det som var närmast. Och ska vi minnas tillbaka på guld i Junior-VM hamnar vi såklart på turneringen 1993. Men första guldet vann Sverige redan 1981 i en turnering som huvudsakligen spelades i tyska Füssen. Idag ska ni få träffa en av spelarna, pionjärerna om ni så vill, som var med i den turneringen, Anders ”Acke” Johnson.

– På den tiden då jag var ung höll jag på med allt. I Trollbäcken och Hanviken, där jag kommer ifrån, var man ganska duktiga i hockey, fotboll, friidrott, tennis…, berättar Anders Johnson och fortsätter:
– Den stora anledningen till att det blev hockey för mig var att is-aggregatet gick sönder på Trollbäckens IP. Jag hade en kompis, Per Hallén, som var en otrolig idrottsnörd. Utan honom hade jag inte kommit någonstans. Han tyckte att vi naturligtvis skulle spela hockey ändå. 
– Då ringde Per till Djurgården. ”Botte”, Roger Botén, visste vilka vi var eftersom vi var ganska duktiga och spelade med 61:orna fast vi var 62:or. Dessutom slog vi Djurgården, vilket var enda matchen dom förlorade på hela säsongen. 
– ”Botte” sa ”Ja, kom till oss”. När jag kom hem till min pappa och berättade sa han bara ”aldrig Djurgården”. Då tog pappa kontakt med Hammarby i stället. Jag hade ingen koll, men Hammarby var bäst i Sverige bland 62:orna. I alla fall fick jag och ”Perre” fick åka dit och provspela på Mälarhöjdens IP.

Liksom som så många andra killar var det även fotboll på sommaren. För Johnsons del i Hanviken. 
– Jag var faktiskt med i A-laget där. Hanviken var uppe i dåtidens trea, alltså Division 2 nu. 
– När jag var 17 år spelade jag vårsäsongen där. Sedan tog hockeyn över och jag kunde helt enkelt inte spela fotboll något mer. Jag friidrottade också en del i Hanviken där Bland andra Linda Haglund också var med. 

Klivet över till Hammarby kom då han var runt 13 år. 
– Och efter det rullade allt på med TV-pucken som gjorde att det blev naturligt med hockey.

Plockades upp av Leif Boork

Var Hammarby på Mälarhöjdens IP vid den här tiden?
– Nej, det var Börje Nilsson. Han var grymt seriös och såg till att Hammarby fick så tidig is som möjligt. 
– Han fixade tider där det fanns. Jag vet att vi tränade en del på Kärrtorp, men också på Hovet. När träningshallen fanns där Globen ligger idag såg han till att vi efter sista träningen, han snackade nog ihop sig med vaktisarna som kanske fick en flaska, fick lira mellan elva och tolv på natten. 
Den som kom att följa Anders Johnson under nästan hela hans hockeyresa var Peter Nilsson. De båda är för övrigt fortfarande nära vänner. 
– Peter var med redan från början. Sedan tror jag Hasse Segerberg kom säsongen efter. Ove Pettersson och även Leffe Strömberg var också med tidigt. Dessutom hade det här laget haft kanadensarna, Carey och Geoff Wilson. Carey spelade senare många år i NHL, men det var året innan jag kom till Hammarby. 

Hur upplevde du den här gruppen som fostrade så många bra hockeyspelare?
– Vi hängde mycket. Jag kom från Tyresö och var tidiga med det mesta. ”Perra” var drivande och tillsammans tog vi ut Hammarbygänget till Tyresö och började gå på fester hos våra klasskompisar. Killarna i laget tyckte också att det här var väldigt kul. 

Var du och Peter Nilsson nära vänner redan från början?
– Ja. Det är nästan sjukt hur länge vi har hållit ihop och väl vi känner varandra även fast vi är ganska olika. Vi blev nog tajta från början eftersom vi hela tiden hängde ihop. 
– Peter var mycket mer seriös än vad jag var. Han levde hockey från början med pappa (Börje) och brorsan (Tommy Boustedt), men även mamman. Medan jag tyckte mycket annat också var kul. 

Den som senare skulle vara den som plockade upp Anders Johnson i Hammarbys A-lag var Leif Boork. 
– Peter var ändå lite före hela tiden. Han fick vara med landslag något år tidigare och så vidare. 
– Första året vi var uppe och tränade med A-laget hade vi Bert-Ola (Nordlander). Han behandlade oss som skit. Vi fick sitta på bänken. ”Nu ska ni in och checka”. Jag minns att Peter också tyckte att det där var helt idiotiskt. 
– Säsongen efter kom Leffe. Då klev vi in nästa på en gång och blev ordinarie efter att vi hade spelat TV-pucken. Det var ett så otroligt bra gäng. På den tiden, om du tar Leksand och Ove (Pettersson), var dom äldre inte speciellt snälla mot yngre killarna. 
– I Hammarby kändes det som jag och Peter blev kompisar med alla direkt. Trots att vi var tio år yngre tog dom hand om oss och vi fick hänga med.

“Hade en form av hatkärlek till varandra”

Vilka var det som drev det här laget?
– Börje Skogs var med. Tyvärr är han borta nu. Han var från Dalarna, men bodde i Tyresö så jag kunde åka med honom. Sedan var han inte med ute med oss unga killar, men vi var kompisar. 
– Stefan Öström kom från Södertälje, Per Levin, Tony Landerskog… ”Perra” Harju. Han fick sparken senare, men var superhärlig. Håkan Ferm… Grymt bra grabbar. 

Just relationen mellan Anders Johnson och Leif Boork var speciell. 
– Leffe och jag hade en form av hatkärlek till varandra. Jag var rätt stökig och behövde en Leffe Boork. Jag kom alltid sent och hade ingen respekt för honom. Alla var lite rädda för Leffe, vilket jag kanske också var, men han fostrade mig hårt. Det är jag supertacksam för idag.
– Han kunde ringa till mina föräldrar och diskutera med dom om mig. Hur många tränare gör det idag? Vi var i och för sig inte så gamla, men ändå. Mina föräldrar, nu lever inte mamma längre, kände Leffe och han brydde sig. För mig, Peter och alla yngre var Leffe superbra. 
– Sedan kom en period där vi kände att det här inte fungerade längre, men jag är glad för den uppväxten jag fick och den seriositeten som Leffe införde i svensk hockey.

Hammarby kvalade säsongen 1980/81 utan att lyckas gå hela vägen, men säsongen därpå tog Bajen steget upp till elitserien efter att ha besegrat Södertälje med 5-3 i sista matchen. 
– Det var helt magiskt. Rent känslomässigt var det större än att vinna tre SM-guld. Hammarby hade aldrig tidigare varit uppe i elitserien och, som du säger, missade vi året innan. Då försvann Leffe. 
– Vi var ändå ett grymt bra gäng. Trots vissa brister i ledarskapet tog vi oss upp tack vare den grunden vi lagt. Hammarbyklacken var helt galen. Det var dubbelmöten och vi vann första matchen hemma mot Södertälje med 8-0. Sedan avgjordes allt mot Södertälje borta. 
– Per Levin, en hjulbent back som inte gjort så många mål i sin karriär… Södertälje var grymma i powerplay och fick fem mot tre. Då kände jag att det var kört. Då täckte Per skott och kom fri från egen blå och skulle göra något snyggt i stället för att bara lägga in pucken. Han lägger över pucken på backhand och ska sedan dra tillbaka den, tappar den mellan benen på deras målvakt och gjorde 5-3. Vi satt där i båset, skrattade och sa till varandra att det här finns inte, skrattar Anders Johnson.

Hur var det då att kliva in i elitserien, vilket var en nivå ytterligare upp?
– Det är märkligt, precis som när jag gick upp i A-laget och fick spela på en gång så kom jag snabbt in i elitserien. Jag gjorde 20 mål första säsongen i elitserien. Med facit i hand var det galet bra.

Flyttade till Djurgården

Det var också i kvalet och första säsongen i elitserien hans genombrott kom. 
– Allt kändes väldigt naturligt. Jag var med i Vikingarna och både där och i Hammarby gick det bra. 
– Tränaren (Peter Johansson) var så där vilket gjorde att spelarna fick ta mycket ansvar själva. Vi spelade väldigt jämt med många lag, men hade många uddamålsförluster. Jag tror att vi hade räckt till om vi haft en, två spelare ytterligare. En riktigt stabil back och kanske någon ytterligare forward. Då tror jag vi hade lagt en grund för en lång elitserieperiod för Hammarby. 

Om Leif Boork varit kvar tror du Hammarby haft en större chans att etablera sig i elitserien?
– Ja, det tror jag. Det är där jag blivit besviken på Leffe. När jag kom upp i Hammarby pratade han om satsningen och att han skulle ta upp det här laget. Sedan lyckades vi inte mot Leksand året innan. Då gick han till Djurgården i stället.

Efter sitt fina spel i Hammarby lämnade även Anders Johnson tillsammans med Peter Nilsson, Orvar Stambert och Per Göransson för att spela vidare i elitserien för Djurgården. 
– Peter hade varit på väg tidigare till Djurgården, men skulle då bli ettårsfall. När vi då åkte ur fick vi båda anbud därifrån, men jag fick även anbud från Södertälje. Jag och Orvar (Stambert) hade bestämt oss för att gå dit eftersom vi innan hade förhandlat med Leffe, men han var snål och bjöd inte på något större kontrakt. 
– Från Södertälje var det på den tiden dubbelt upp ekonomiskt. Plus lite andra saker. Dessutom var Södertälje rätt vassa då. Jag låg i lumpen det året. Vi hade uppställning och befälet sa ”Johnson, du har någon som vill prata med dig vid grinden. Du får 20 minuter på dig”.
– Jag förstod inte vem det kunde vara, men det visade sig att det var ”Boorken” som satt där i en bil. 
– ”Du, nu är det bara du kvar”.
– ”Vadå?”
– ”Pelle (Göransson) och Peter har skrivit på och i natt skrev även Orvar på”.
– ”Nej, det kan han inte ha gjort eftersom vi bestämt oss för att spela i Södertälje”.
– ”Vill du bli en bättre hockeyspelare eller håvar du bara efter pengar?”

Anders Johnson fortsätter:
– Det var såklart svårt att säga emot Leffe då andra killarna var klara och jag sa okej. Då fanns det inga mobiltelefoner utan jag ringde tillbaka från telefonen på luckan och sa att jag ville riva kontraktet eftersom det var för dåligt och lite betalt. ”Vad vill du ha?”
– Jag sa att jag ville ha tusen spänn till. ”Absolut, inga problem”. Det var så Leffe fungerade. Han ville vinna varje match. Det finns flera historier med mig, Peter och Leffe där han ville lära oss att förhandla, men det tar vi en annan gång.

“Vi var ute och festade tillsammans”

Hur togs ni emot av Håkan Södergren, Tommy Mörth, Håkan Eriksson, Mats Waltin, Rolf Ridderwall och allt vad dom heter i det Djurgården ni kom till?
– Det var bra och vi kände varandra redan innan. Hammarby och Djurgården var alltid tajta. Vi var ute och festade tillsammans. När vi gick upp höll Djurgården sig kvar. 
– Jag umgicks med Kalle (Lilja) som då spelade i Djurgården. Det var några tuffa killar, men jätteschyssta vid sidan av. Håkan Ericsson var kapten och jag fick spela med honom. Om ”Boorken” sa något och jag var lite uppstudsig så kunde även Håkan säga till mig  ”Acke”, nu skärper du dig och nu kommer du inte för sent igen...” Då löd jag. 
– Sedan hade vi (Stefan) Perlström. En naturlig ledare. Södergren är som han är, en tjatterpelle, men alltid schysst. Vi hatade varandra innan då vi spelade mot varandra, men när vi spelade i samma lag blev det en helt annan sak. Precis som i Hammarby var även Djurgården ett fantastiskt starkt och sammansvetsat gäng som umgicks även vid sidan av. 

Många har talat om att Djurgårdens träningar ofta var tuffare än matcherna, vilket även ”Acke” Johnson skriver under på. 
– Det skriver jag under på till 100 procent. Om vi tittar på dagens Djurgården eller SHL generellt, det här med karaktärerna, utan att ha något bevis för det, men idag känns det mer individualistiskt. 
– Man tänker mest på sig själv och är det något som inte stämmer och man tycker är fel ringer man agenten. Det värsta som kunde i det här laget var om Pelle Göransson blev bänkad en match för då visste vi att det var en lirare som skulle jaga alla på isen dagen efter. Han skulle bara ta tillbaka sin plats. 
– Så var det generellt, att du knöt näven i fickan och körde tio gånger hårdare än du någonsin skulle gjort annars. Det gav respekt och det var aldrig så att någon åkte runt och skulle slå av en arm för att ta en plats, men det smällde, var hårt och ganska rättvist.

Är det här grunden till att Djurgården vann SM-guld 1989, 1990 och 1991?
– Jag tror allt sammantaget och vad alla kan skriva under på, det var säkert andra lag som också tränade hårt, att vi tränade mycket hårdare än dom flesta. 
– Plus att vi hade många mentala övningar där vi blev väldigt tuffa mentalt. Det var många hockeyspelare som var mycket bättre än jag då vi var ute med landslag, men mentalt var det få som var starkare än killarna från Djurgården. 
– Jag kommer ihåg min första samling med A-landslaget där alla stjärnor var med, men det var ingen som var i närheten av mig på fys-testerna. Så var det med flesta av djurgårdarna. Sedan räckte kanske inte min hockeykunskap till. 

Järnkaminer?
– Ja, lite så. Vi fick inte vika ner oss. I mitt fall var det ”Boorken” lade grunden för det. Om han sa ”Acke, du måste ta dig in på mål, du kan inte åka runt målburen…” Jag åkte in. Det small och målburen flög. Då höjde han mig till skyarna. 
– Det var sådant som gjorde att känslan blev att jag skulle få ”cred” nästa gång också när jag åkte in på mål. Även fast det gjorde ont tog jag det. 
– En säsong var det att vi aldrig fick ligga på isen. Det spelade ingen roll hur ont du hade. Visst, kom du inte upp så kom du inte upp. En annan säsong fick vi aldrig gnälla på domaren, men efter en halv säsong sa ”Boorken” att vi fick så mycket nackdelar av att inte pressa på domaren så vi lade ner det där. 
– Thomas Eriksson var en fantastisk lagkapten som verkligen gick i bräschen för allt det där. Utanför planen är han något helt annat, men som kapten… Kalle Lilja, finsnickare med en jäkla bra skalle.

“Är vi bättre kör vi över lagen vi möter”

Vilken av guldresorna har du närmast hjärtat?
– Vi mötte Leksand 1989 och sedan var det Färjestad i två raka. Jag tror ändå första guldet kändes som det bästa. Det tråkiga var att vi vann guldet borta mot Leksand. 
– Vi var i fem finaler under mina åtta säsonger. Jag har också ett starkt minne också när vi torskade femte och avgörande finalen mot Södertälje 1985. Första guldet kände jag mer bidragande till och jag gillar Leksand. 
– Med Lasse Falk och ”Putte” (Ingvar Carlsson) rent taktiskt och hockeymässigt var det en ganska tuff resa, men vi såg att det var effektivt så alla accepterade att spela på det sättet. Alltså det här ett-tre-ett och så vidare,
– Det jag kan reagera på idag är att alla lag spelar på ett sätt hela tiden. Full fart. Men dagarna du inte är riktigt fräsch måste du kunna vinna matcherna på att du är lite smartare och inte lägger ner lika mycket energi. Dagarna du har ett driv är det i stället bara att ösa. 
– En sak i Djurgården och som vi växte upp med var att det inte spelade någon roll om vi spelade borta eller hemma. Är vi bättre så kör vi över lagen vi möter. Så är det inte idag. ”Svår bortamatch…” Hallå! Jag kan inte förstå det där. 

Just att ändra spelidén i matcherna var Djurgården erkänt skickliga på under stora delar av 1990-talet. 
– Vi duktiga på det här med när vi skulle köra på hårt eller backa hem. Jag var en ganska offensiv spelare, men förstod också det defensiva. Sedan kanske det inte är så många som håller med mig om det, skrattar Anders Johnson.

Inför säsongen 1991/92 valde han så att lämna elitserien för spel i Division 1 södra med Team Boro. Det efter många turer hit och dit med Djurgården.
– Jag valde Boro enbart på grund av pengarna. Det fanns en massa anledningar såklart. Bland annat var Roffe (Ridderwall) där. Han tyckte att det var en helt fantastisk uppslutning och bra satsning. Så var det absolut också. 
– Karriären gick lite upp och ner. Peter och jag höll ihop och pratade mycket om kontrakt och så vidare. Vi spelade i olika landslag, kände att vi var bland dom bättre i Vikingarna och jag gjorde runt tolv A-landskamper. 
– Landslaget var mer som ett klubblag vid den tiden. Hade du väl kommit in var det svårt att ta sig ur. Nu ska ska jag inte låta lite bitter, men 1988 var jag och Peter grymt bra. Bland annat gjorde vi ett super-izvetsia, men Tommy Sandlin tyckte att han ändå skulle ta med gamlingarna som varit med länge. Han visste vad han fick av dom. 
– Jag gjorde 45 poäng i elitserien den säsongen och Peter 46. Jag kom med till OS som första reserv. Hade jag kommit med skulle det ha förändrat hela min hockeykarriär eftersom jag då hade ansetts som landslagsspelare. 
– Jag gjorde ett mål mot ryssarna med alla deras stjärnor, Hade jag gjort två mål i den matchen kunde det varit annorlunda. Lite ”sliding door”. Det momentet kunde gjort skillnad för hela min karriär, men jag kom, som sagt var, inte med. 

Säsongen 1988/89 kom dessutom Kent Nilsson hem. 
– Jag fick spela 24 matcher och gjorde 24 poäng. Ändå fick jag sitta på bänken ibland. Det var inte tillräckligt bra och då var också landslagschansen borta.

Bröt med Djurgården: “Blev helt mållös”

Åter till hur Team Boro blev aktuellt eller kanske också det märkliga då Anders Johnson inte fick vara kvar i Djurgården.  
– Jag hade ett år kvar i Djurgården, men det var så märkligt. Jag och Peter åkte till Val-d'Isère efter säsongen. Jag satt med i spelarrådet och hade en superbra kontakt med ”Putte” Carlsson, men även ”Falken”.
– Samtidigt pluggade jag på Bergs. Ni får fråga Lasse (Falk) om varför det som hände hände. När jag kom hem ringde ”Putte” och bad mig komma upp på kansliet för att snacka. Jag trodde att han ville stämma av något kring laget inför säsongen för den dialogen hade vi. 
– ”Vi har beslutat att bryta ditt kontrakt”.

Hur reagerade du på det?
– Jag blev helt mållös. Tre SM-guld. Det sjukaste var att efter säsongen sa ”Putte” till mig ”Bara så att du vet. Vi tycker att du har varit genomgående bästa forward i år”. Sådant fick man sällan höra. 
– Vi spelade ett – tre – ett och jag var ganska offensiv. Jag hade tagit rollen och anpassat mig, så att det gått bra var jätteroligt att få höra. Från det till att åka till Val-d'Isère, komma hem och höra att jag inte skulle vara kvar… 
– Det där gick i olika turer. Helt plötsligt var jag med. Till slut sa jag till ”Putte” att vi bestämmer så här. Sedan pratade jag med Åke Bergdahl och han sa att jag kunde gå dit jag ville. 
– Efter tre SM-guld och varit en hyfsat tongivande hade jag anbud från alla elitserieklubbar. Då ringde Thommie Bergman. 
–”Är du intresserad”?
– ”Ja, men vilken klubb tränar du?”
– Dessutom hade jag mitt i allt just separerat från min nuvarande fru, som jag har hittat tillbaka till nu.

Thommie Bergman hade just avslutat två säsonger i Mörrum och skulle nu ta upp Team Boro till elitserien. 
– Jag hade gått på ”Boorkens” devis om att bli en bättre hockeyspelare, men då var jag 29 år och vi hade inte haft några jättekontrakt i Djurgården om man jämförde med övriga landet. När Boro kom var det för mig ofattbara pengar. 

Fick du pengarna du blev lovad innan Boro-hus, som var största sponsorn, gick i graven?
– Nej, nej… Jag och ”Masken” (Anders Carlsson) kom dit samtidigt och vi båda fick en ganska hård smäll ekonomiskt även om pengarna vi fick ut innan var bra. 
– Vi startade bolag, vilket också var en av anledningarna till att jag valde det här upplägget. Jag hade gått på Bergs och var marknadsekonom och skulle få jobba på ett företag där nere som marknadsansvarig. Det var en fantastisk ”kombo” med hockeyn och även för att bygga framtiden. 
– Att det var väldigt bra betalt var en superbonus. Landslagschansen var över så varför inte testa. Med facit i hand, där och då dog min hockeykarriär.

Flyttade vidare till AIK: “Ett fantastiskt minne”

Varför valde du då spel med AIK?
– Eftersom jag ville hem till Stockholm. Lasse Norrman var från Tyresö och han frågade om jag var intresserad. Vi gjorde upp ett rätt risigt kontrakt. 
– Jag kände ändå att jag kunde flytta hem till Stockholm och spela i elitserien. Sedan var AIK superdåliga vid den här tiden och vi åkte ner till Division 1. Allt har ändå en liten guldkant och det är ett fantastiskt minne då vi tog oss upp till elitserien igen efter en enorm dramatik. 

I slutet av sista kvalmatchen på Globen mot Boden säsongen 1993/94 fick bortalaget straff. Om Ulf Sandström skulle sätta den på Rolf Ridderwall hade Boden antagligen gå upp. Vid miss talade det mesta för AIK. 
– Det där minns jag jätteväl. Jag och Torgny (Bendelin) var inte superkompisar. Han såg mig som en ”golddigger” som åkte runt för att tjäna pengar och skiter i hockeyn. Så var det inte.
– Som jag sa att Boro åkte jag till för att jag ville tjäna pengar. Samtidigt hade jag egentligen inte tjänat några pengar under alla år jag spelat. Torgny var svart eller vitt. Det var bara en säsong jag hade varit borta från topphockeyn, men jag fick knappt lira i Division 1. ”Vad är det frågan om?”
– Jag kände att jag inte hade något att förlora och jag tror att många jag nämnt tidigare trodde att jag ibland inte var en så seriös hockeyspelare medan jag egentligen var enormt seriös och brydde mig om alla. 
– Jag ringde Torgny och berättade hur laget kände och tyckte, vilket jag hade koll på. Det här var något jag var van vid efter haft kaptenstoller och suttit i spelarråd tidigare. ”Du får tycka vad du vill, men så här och så här är det”. Sedan drog jag en massa saker. Från den dagen blev jag och ”Toggan” supertajta.  

När så Ulf Sandström skulle slå straffen kom Torgny Bendelin fram till Anders Johnson. 
– Han var så stressad. 
– ”Fan, Acke, kommer Roffe ta straffen?”
– ”Hur ska jag veta det, men är det någon som ska ta den här straffen så är det Roffe för hans vinnarskalle har få övermän. Skit i om han tar straffen. Det är ändå 40 sekunder kvar och det vi ska fokusera på nu och du ska prata om i omklädningsrummet är hur vi gör ett mål till efter straffen”.
– Roffe tog straffen, men jag kan tänka mig ”Sasse” (Ulf Sandström) sitta där och vänta i 25-30 minuter. Folk var galna. Det kom flaskor, snus… Allt kastades in på isen. Efter matchen kastade Roffe upp plocken på läktaren till  sin fru Anna-Carin. Han har aldrig stått i mål efter det, vilket var coolt.

Efter en säsong ytterligare i AIK, då som elitseriespelare, och en i Hammarby avslutade ”Acke” Johnson karriären med spel i Lidingö. 
– Då var karriären på neråt. I Hammarby var det Stefan Öström som gick in som ordförande och det skulle satsas på elitserien. Då pratade jag med Peter samtidigt som Stefan var på oss, så vi skrev på två år. 
– Det började fantastiskt bra, men vi hade ett för tunt lag. Man kan säga att vi hade en och en halv femma. Efter jul kom bästa lagen till allsvenskan, men vi gick inte dit. Trots det kvalade vi sedan ändå upp till elitserien. 
– Jag kände ändå att det var färdigt så jag sa till Stefan att spara pengarna. Peter gick till Södertälje eftersom han ville fortsätta spela. Precis när jag lagt av ringde Leif R Carlsson och frågade om jag ville komma till Lidingö. Då hade jag lovat mig själv att inte varva ner för lågt och Lidingö var då i tvåan så jag tackade nej och det var så skönt att sluta träna. Klart att jag tränade lite ändå, men inte hårt.

“Otroligt vilket lag vi hade”

Bara en säsong senare drog han trots det på sig Lidingö-tröjan. 
– ”R:et ringde igen och sa att Lidingö hade gått till slutspel. ”Nu ska vi bara ta oss upp i Division 1” Det handlade om en månad, men jag var ärlig och sa att jag inte hade varit på is under säsongen. ”Vi behöver rutinen”. 
– Då skrev jag på för en månad med Lidingö. När jag berättade det för Patric Åberg, som är träningsnarkoman, bad han mig fråga om han också fick vara med. Det fick han såklart. Då hade Lidingö dessutom värvat Peter Andersson från Björklöven. 
– Vi tre gick till Lidingö, men Peter Andersson drog ljumsken efter en eller två matcher. Efter det spelade inte han något mer. I alla fall var vi med i det här slutspelet och det var verkligen ett superhärligt gäng.

Lidingö klarade kvalet och tog steget upp till Division 1. 
– Då frågade ”R:et” om jag ville lira en säsong till. Jag hade börjat jobba, men jag spelade ändå en säsong till. Däremot tränade jag för sällan. Det kunde bli två träningar och två matcher i vecka, vilket började slita på kroppen. 
– Den säsongen kvalade vi upp till elitserien. Först slog vi ut Tingsryd, men i andra omgången förlorade vi mot Timrå (med en ung Henrik Zetterberg i laget) som sedan gick upp. Vi var nära och hade ett sjukt bra lag. Staffan Tholson och Mats Ulander var tränare. 

27:e december 1981, Füssen. Där inleddes en historisk resa som tog juniorlandslaget till Sveriges första Junior-VM guld. Det efter att Sovjet vunnit fem år i rad. En av spelarna i svenska laget var Anders ”Acke” Johnson. 
– Otroligt vilket lag vi hade. Vi var dessutom väldigt många 62:or så jag blir nästan förbannad över att vi inte även vann året efter. Samtidigt tackade ”X-et” (Jan Erixon) nej 1982 och vi hade lite otur med skador. 
– Vid JVM 1981 var Kjelle Damberg tränare. Jag spelade varannan match. Det var jag och Micke Granstedt som delade på det. Micke spelade finalen medan jag satt på bänken i pälsmössa eftersom hallen var öppen på kortsidorna. Det var riktigt kallt. 
– Det var ett fantastiskt gäng med ”Bullen” (Roger Hägglund), Patrik Sundström… Patrik var otroligt bra i den här turneringen kom direkt efter med i A-landslaget. 
– När vi pratar om ”Foppa” (Peter Forsberg), ”Sudden” (Mats Sundin), ”Looben” (Håkan Loob), Mats Näslund… Ingen av dom här stora har vunnit Junior-VM, men vi hade ett tajt gäng med några som var grymt bra och fick sina genombrott. Väldigt mogna för att vara så unga.

Uppmärksammades guldet något då ni kom hem till Sverige?
– Inte mycket. Det har blivit större och större ju mer TV-media växt och det finns många fler kanaler. 
– Jag blir påmind om den här turneringen varje jul. Jag jobbar på Aftonbladet så där har det också varit mycket snack med journalister. Det gjordes också ofta reportage innan framför allt andra guldet. Reportage om vad vi spelare som var med gör idag. Peter Madach bor i Norge och så vidare. Ett fantastiskt minne och vi bodde kungligt i Füssen. 

Historien om JVM 1981

Målsättningen innan turneringen var slutspel, sedan medalj, men det var förstås en fantastisk sak det här att vi till slut vann turneringen. 

Sverige inledde med vinster mot Tyskland 7-3, USA 10-2 och Finland 2-1. Slutspelet började med 3-3 mot Tjeckoslovakien. Inför avgörandet mot Sovjet var Sverige tvungna att vinna om det skulle bli guld. Efter att ha kämpat sig igenom matchen vann Sverige till slut med 3-2. Svenska målen gjordes av Håkan Nordin, Roger ”Bullen” Hägglund och Peter Sundström.

Turneringens stora svenska spelare var annars Patrik Sundström. 
– Han var helt enkelt fantastisk i turneringen, sa Kjell Damberg efter hemkomsten och fortsatte att ösa beröm av den blivande NHL-stjärnan:
– Han har enorma kvalitéer och var helt enkel suverän. Han har allting, åker bra, är stark, samtidigt mycket teknisk och har dessutom arbets- och offervilja. Lägg därtill att han är en pålitlig målskytt och matchvinnare. 
– Patrik kan bli hur bra som helst faktiskt. Han är ett superlöfte i klass med Anders Hedberg och Thomas Gradin. 

I serien OLD SCHOOL HOCKEY på hockeysverige.se har Patrik Sundström tidigare berättat om guldresan 1981, men redan två år tidigare, 1980, spelade Patrik Sundström sitt första Junior-VM. När man ser den svenska laguppställningen förundras man över att det inte blev guld redan då. Tomas Jonsson, Håkan Loob, Thomas Rundqvist, Thomas Steen, Tommy Samuelsson, Ove Olsson, Lars Karlsson, Lars-Gunnar Pettersson och Matti Pauna för att bara nämna några. 
– Vi hade ett lag som redan då hade kunnat vinna guld, men i en så kort turnering som ett JVM gäller det att ha lite tur och marginalerna på sin sida. 
– Flera av spelarna hade fått göra A-landslagsdebut tidigare på säsongen, så kvalité i laget fanns det nog. Nu vann Sovjet och vi kom trea. Vi fick vänta till året efter på att vinna vårt första guld.

Du har säkert fått frågan tidigare, men vad gjorde laget 1981 så unika att ni gick hela vägen? 
– Den här frågan får jag varje år strax före jul och jag har faktiskt inget riktigt bra svar, skrattade Sundström och fortsatte:
– Vi hade väl en bra blandning av spelare där vi alla lyckades pricka formtoppen samtidigt. Sedan återkommer jag till det jag sa tidigare, det handlar om väldigt små marginaler. Den otur som vi hade i Finland året innan fick vi med oss som tur nere i Västtyskland. 
– Det var faktiskt brorsan (Peter Sundström) som gjorde tredje målet mot Sovjet i den avgörande matchen. Jag blev antecknad för målet, men det var han som gjorde det. Det var inte så noga med statistiken på den tiden.

“Det var inte alls lika stort som ett JVM guld är i dag”

Jag tror att det var Anders “Acke” Johnson som sa i en tidigare intervju att han fick sitta med mössa och halsduk på sig då han var artonde man i en match eftersom det snöade in? 
– (Skratt). Ja, jag har sett någon bild där han är inne på isen och firar med någon sorts flygarmössa på huvudet. Minns jag inte fel så var det i den sista matchen, mot Sovjet, som vi spelade i en hall utan väggar. Det här var ju faktiskt inte alldeles ovanligt vid den här tiden då man spelade nere i Europa.

Var det stort i media när ni vann guldet? 
– Nej, det var inte alls lika stort som ett JVM guld är i dag. Det fanns inte samma bevakning från media då som det gör idag.

Michael Thelvén, som Förbundskaptenen Damberg ansåg vara lagets stora pådrivare har berättat i OLD SCHOOL HOCKEY.
– Vi hade egentligen inget stjärnlag det året. Peter och Patrik Sundström var väl kanske redan då på väg att bli etablerade i elitserien. Annars var vi mest ett gäng som hade jäkligt kul tillsammans och som lärt känna varandra väldigt bra efter alla år i juniorlandslaget.
– Vi saknade superstjärnor som Håkan Loob, Bengt-Åke Gustavsson, Tomas Jonsson eller Mats Näslund vilket gjorde att vi inte hade någon enormt stor press på oss.

Din femma med Peter Andersson på den andra backplatsen och en kedja med Martin Pettersson, Jan Ingman och Jan ”X-et” Erixon spelade 6-0 under turneringen, vad var er enhets styrka?
– Vi hade alla ingredienser som krävdes i en femma för att vara bra både defensivt och offensivt. Martin Pettersson var en grymt bra offensiv spelare och tekare, ”X-et” var helt fantastisk i defensiven och sedan hade vi Ingman som efter turneringen gick som Montreal Canadiens första val i draften.
- Dessutom fungerade Peter och jag jäkligt bra tillsammans. Hade vi plus sex i JVM? I Canada Cup då vi spelade tillsammans tror jag till och med att vi hade plus tio.
– Hela turneringen är i alla fall ett fantastiskt kul minne för mig och jag minns hela turneringen som något jäkligt roligt.

“Då förstod man inte hur stort det egentligen var”

Peter Åslin gick bort 2012, men har tidigare berättat för hockeysverige.se om hur han minns guldresan 1981.
– Vi spelade i tyska Füssen och bodde på ett fantastiskt fint hotell. Sovjet, som vi mötte i finalen, var storfavoriter till att vinna hela turneringen, men vi vann finalen med 3-2 efter att Håkan Nordin, Peter Sundström och (Roger) ”Bullen” Hägglund gjort våra mål.
– Intresset för JVM var ändå ganska bra redan då och det var bra med folk på läktarna. I ena hallen som vi spelade i fanns det ingen vägg på ena sidan. Det var sexton minus ute så vi frös ganska bra där ute på isen, för att inte tala om vad killarna som satt på bänken gjorde.
– Det fungerade bra och våra killar var vana hemifrån att spela på uterink eftersom dom flesta killarna växt upp med just uterinkar.

Varför lyckades ni så bra i det här JVM:et?
– Jag tror att det handlade om att mer eller mindre alla killarna var ordinarie i sina elitserielag. Vi hade en bra mix av spelare där alla hade en bra erfarenhet med sig från seniorhockeyn, men framför allt hade vi ett väldigt talangfullt lag.

Du delade målvaktsjobbet i JVM med ”Lasse” Eriksson från Brynäs. Hur fungerade det?
– Det fungerade jättebra. Jag spelade tre av matcherna och ”Lasse” fyra. Inför finalen mot Sovjet lottade vi faktiskt om vem som skulle spela och det blev ”Lasse”.

Jens Öhling:
– Nu är det så länge sedan, men just när vi på slutet mot Sovjet lyckas vinna var ju känslan fantastisk. Då förstod man inte hur stort det egentligen var och att det skulle ta trettio år till innan man lyckas vinna nästa guld. 
– Vi var inte på något sätt favorittippade så vi var lite underdog vilket gjorde prestationen väldigt speciell.

Guldlaget 1981:

Målvakter: Lars Eriksson, Peter Åslin
Backar: Peter Andersson, Roger Hägglund, Dan Niklasson, Håkan Nordin, Robert Nordmark, Ove Pettersson, Michael Thelvén
Forwards: Anders Björklund, Jan Erixon, Michael Granstedt, Jan Ingman, Anders Johnson, Peter Madach, Peter Nilsson, Martin Pettersson, Patrik Sundström, Peter Sundström, Jens Öhling. 
Ledare: Kjell Damberg (Förbundskapten), Bo Tovland (Manager) Sam Nordström (Läkare), Bo Larsson (Ledare), Ulf Ericson (Material).

“Rangers hade en scout på plats”

Anders, hade du chansen att spela i NHL?
– (Skratt) Om det varit idag och jag varit med som ett år för ung och vunnit Junior-VM hade det varit klart. 1981 var det inte så. Dom som såg ut som jag och blev proffs var exceptionella spelare som Håkan Loob och Mats Näslund. Dom var ju lite bättre än jag, bara lite, säger Anders Johnson med ett skratt och fortsätter:
– Intresset fanns kanske eftersom jag gjorde två JVM. Jag minns ett tillfälle då vi mötte Almtuna borta. Efter första perioden blev jag bänkad. Ibland gjorde jag en dålig period för att sedan vara jättebra i andra och tredje, men då sa Leffe (Boork) :
– ”Jag ville inte att dom skulle se dig dålig.”
– ”Vadå?”
–  Rangers hade en scout på plats som skulle kolla på mig. Det där var typiskt ”Boorken”, att det inte var upp till mig utan att det var han som skulle styra. 

Det var däremot på gång att Anders Johnson skulle hamna nere i Europa. 
– Jag, Roffe (Ridderwall), ”Masken” (Anders Carlsson och Ivan (Hansen) var första som strejkade i svensk hockey. Vi hade då en advokat som gillade oss. Han hade kontakt med Schweiz. Vid jul var jag uppe i fjällen. Då ringde han och berättade att vi skulle ha möte med… Jag minns inte vilket lag det var. 
– Det skulle vara superspännande att få åka ut i Europa som proffs, men det var samma säsong som ryssarna började komma ut till lagen.

Hur ser Anders Johnsons liv ut idag?
– Jag har ett ganska bra liv. Jag har haft en fantastisk karriär efter hockeyn. Jag kom till Aftonbladet 2000. Jag var även på väg att bli tränare efter Lidingö. Bland annat var jag assisterande tränare i Hammarby under en säsong. Det var Staffan Tholson och Janne Järlefeldt som var tränare med ett super lag. Robban Nordmark, (Patrick) ”Putte” Ericksom och så vidare. 
– Det gick dåligt för Hammarby och hade torskat sju raka. Då hade Stefan (Öström) frågat Tholson vem han ville ha som andratränare. ”Jag kan tänka mig ”Acke”” Vi vann 17 raka fram till det jag skulle med familjen till Kanarieöarna, vilket jag sagt innan. Att jag kunde vara med fram till dess, men måste sedan åka på den resa. Då torskade Hammarby, vilket jag tyckte var jättejobbigt. 
– Jag blev lite sugen på tränarjobbet. Såg två år i Hammarby. Sedan Djurgården för att efter det flytta utomlands, men då sa min fru ”Jag vill inte flytta utomlands”. Det var då jag fick jobbet på Aftonbladet, men för tre år sedan gick jag i pension. Nu spelar jag mest padel och golf, avslutar Anders Johnson.

TV: Connor McDavids historiska slutspel