Tomas Jonsson vann dubbla Stanley Cup-titlar med Islanders.
Foto: Ronnie Rönnkvist & Fredrik Jax.
NHL

Tomas Jonsson om sina dubbla Stanley Cup-titlar

ANNONS

Alla spelare i NHL drömmer om att få vinna Stanley Cup.
Svenske legendaren Tomas Jonsson fick göra det två gånger.
– Jag är så jätteglad att jag har fått chansen att vara där borta och uppleva allt det här jag fått göra i mitt förra liv, som jag brukar skoja och säga, säger Jonsson.

FALUN (HOCKEYSVERIGE.SE)

Stanley Cup-finalerna är i full gång. Florida har tagit ledningen med 2–0 i matcher mot Edmonton. En av våra tidiga vinnare av Stanley Cup är Tomas Jonsson. Han kom över till New York Islanders 1981. Då hade klubben redan vunnit två titlar och jagade en tredje. I laget fanns tre svenskar redan som hade två titlar, Stefan Persson, Anders Kallur och Robert “Bob” Nystrom.

21-åringen från Falun kom alltså in och skulle ta en plats i tuffast möjliga miljö.

– Oj, det var en så stor skillnad mot MoDo där jag spelade innan. På den tiden visade man inte NHL-hockey på tv:n. Utan det jag såg var från lite gamla filmer, säger Tomas Jonsson med ett skratt då hockeysverige.se träffar honom på ett blåsigt Lugnet i Falun och ber honom berätta hur han minns att komma över till Islanders och sedan vinna två Stanley Cup. 
– Jag visste ingenting och när jag kom dit var det ”wow, är det så här”. Naturligtvis, under resans gång började jag förstå hur stort NHL är. Sedan hade jag en jättestor hjälp av både Anders Kallur och Stefan Persson. 
– Jag var också jättedålig på engelska, vilket var ett stort, stort handikapp första två säsongerna. När jag gick i skolan tänkte jag nog ”inte behöver jag kunna engelska” (skratt). Tyvärr hoppade jag över engelskan i skolan. För mig var det stort att bara få åka upp och spela med MoDo.

Kravbilden höjdes i slutspelet

Tomas Jonsson klev alltså in i ett lag som vunnit två raka Stanley Cup och där kravbilden på varandra var såklart var väldigt hög. 

– Kravbilden var att när vi väl kom till slutspelet skulle vi vinna. Innan var det väldigt mycket glädje och skoj, men också att vi skulle köra hårt på träningarna. 
– En sådan som Clark Gillies hade alltid något tok för sig. Det var mycket skratt och ett härligt gäng. Under mina åtta år jag var där, sista åren kanske det byttes ut några fler, men första sex åren var det bara två, tre man som byttes ut. Det här gjorde att vi blev otroligt tajta och samtidigt var det väldigt bra hockeyspelare. 

Tomas Jonsson vann två Stanley Cup i New York Islanders. Foto: Arkiv

Är ni fortfarande tajta då ni träffas?
– Tyvärr har jag inte träffat någon av Kanada-killarna på många, många år. Islanders har haft ”reunions”, men det är bara för killarna som vunnit fyra Stanley Cup, så där får jag inte vara med. 
– Jag har intervjuat Stefan och Anders när dom varit i väg om hur alla ser ut och är. Då brukar jag få några hälsningar också. Tyvärr har några från det här laget gått bort alldeles för tidigt, Mike Bossy och Clark Gillies. Även tränaren Al Arbour och general managern, Bill Torrey, har gått bort. Det var suveräna killar i det här laget, mycket bra killar.

Var det stor skillnad på resan till Stanley Cup-slutspelet och själva slutspelet?
– 80 matcher och jag var slut då det var 40 kvar, skrattar Tomas Jonsson och fortsätter:
– Det jag framför allt upplevde var att då vi kom in i ett slutspel var det en ny säsong. Inte någon tog några risker utan alla spelade mycket, mycket enklare. ”Vi ska vinna. Sedan får det se ut hur fan som helst”.  
– Det här pratade vi mycket om, att vissa grejer kunde man göra i en ”regular season”, men inte i ett slutspel. 

Förstod du tidigt vad som krävdes av dig i slutspelen?
– Jo, men själva hockeyspråket förstod jag ganska väl. Att jag inte kunde dribbla som sista man, slå någon tunnel eller sådana grejer. Då skulle jag helt enkelt inte få spela.

"Rivaliteten var enorm och härlig"

I andra omgången av Stanley Cup-slutspelet första säsongen ställdes Tomas Jonsson och hans New York Islanders mot New York Rangers. 

– Rivaliteten var enorm och härlig. Under åren jag var i Islanders tror jag att vi mötte Rangers fyra gånger i slutspelet och vann alla fyra. Det känns fortfarande bra. Rangers var stadspojkarna och vi bönderna från Long Island. 
– Matcherna mot Rangers var en av höjdpunkterna under säsongen. Att åka till Montréal och spela i Montréal Forum var också en stor grej. Där finns en sådan historia. Toronto i Maple Leafs garden var också jättestort. 
– Jag är så jätteglad att jag har fått chansen att vara där borta och uppleva allt det här jag fått göra i mitt förra liv, som jag brukar skoja och säga, då jag spelade hockey. 

Säsongen 1981/82 ställdes New York Islanders mot Vancouver i final. En finalserie som vanns med klara 4–0 i matcher. 

– Vi hade mött Quebec i semifinal och sedan Vancouver i final. Det började med två hemmamatcher. I första fighten låg vi under med 5–4. I slutet kvitterade vi (Mike Bossy) och vann sedan i förlängning (Mike Bossy igen).
– Islanders var det bättre laget och vi vann till slut i fyra raka. Jag spelade bara första två matcherna, men uppe i Vancouver fick jag inte spela. Jag var väldigt besviken, men när killarna sedan vann två raka där måste jag såklart glädjas åt det eftersom jag trots allt varit med ganska länge. 
– Vi var sju backar och dom spelade en äldre kille än jag sista två matcher, så jag var inte ens ombytt.

Blev det något snack med Thomas Gradin, Lasse Lindgren, Lasse Molin, Per-Olov Brasar och Anders Eldebrink i Vancouver under finalserien?
– Det blev inte så mycket. När vi var på Long Island bestämde jag och ”Molla” träff. Jag åkte och hämta honom på ett ställe där ingen kunde se oss, så jag tog hem honom. Det där var känsligt och ingenting man pratade högt om. 

Vann igen 1983: “En större känsla"

Islanders besegrade ett stjärnspäckat Oilers. Foto: Arkiv

I finalen 1983 ställdes Islanders mot Edmonton med bland andra Wayne Gretzky, Jari Kurri och Mark Messier i laget. Även då vann killarna från Long Island med 4–0 i matcher. 

– Då var jag mer delaktig hela vägen. Nu missade jag bara två matcher första året, men andra året var jag mer involverad i spelet. Jag spelade powerplay, boxplay och allting. Det var då en större känsla för mig att vinna än vad det var första gången. 

Kommer minnena och känslorna tillbaka då det är Stanley Cup-finaler på gång?
– Ja, att jag varit där. Sedan är det, på samma sätt som hemma här, att hockeyn går så enormt fort. Den har förändrats och det är nya regler. 
– När jag var där borta var det hakningar och fasthållningar hela tiden. Du kunde hålla fast en spelare hur länge som helst, vilket man inte får göra idag. 
– Jag och Tommy Fredriksson var över till Nashville i januari och såg Nashville mot Florida. Florida var då riktigt, riktigt bra. Jag sa då ”Viket bra lag, vilken fart och vilka spelvändningar”. Långa och korta passningarna bara satt där. Det var imponerande att se. Det är också anledningen till att Florida är i final, avslutar Tomas Jonsson.


TV: Gustav Forsling efter andra Stanley Cup-finalen

Den här artikeln handlar om:
Hockey PÅ TV
onsdag 19 juni
02:00 Florida Panthers - Edmonton Oilers NHL