Old School Hockey – Göran Högosta

Göran Högosta var en av de stora hjältarna när Tre Kronor tog silver i VM 1977. Inför målvaktslegendarens 70-årsdag kommer här en Old School Hockey om karriären. 

I morgon, måndag, fyller Göran Högosta 70 år. 

Man kan hitta flera stora målvaktshjältar inom den svenska hockeyhistorien, men jag undrar om det är någon enskild som blivit så hyllad som Göran Högosta blev efter VM i Wien 1977 där Tre Kronor vann silver? Det skulle kanske vara Leif ”Honken” Holmqvist vid VM-turneringarna 1969 och 1970 eller Lennart ”Klimpen” Häggroth 1962 i Denver, Colorado. Strax därefter kommer nog Tommy Salo från OS finalen 1994 och Henrik Lundqvist från OS 2006.

Självklart minns vi även killar som Thord Flodqvist, Kjell Svensson, Arne ”Brand-Johan” Johansson, Rolf Ridderwall, Peter Åslin, Stefan Liv, Tommy Söderström, Christer Abris, Peter Lindmark, Pelle Lindbergh och så vidare.

Märkligt nog är det just VM-turneringen 1977 som lever kvar i folks medvetande och plockas fram då Högostas namn kommer på tal. Men hans karriär var långt mycket mer än så. Därför tar vi med er läsare till Falun där den sympatiske masen idag bor och låter honom berätta om sina år i hockeyrinken. Allt började i Borlänge.
– Jag växte upp i Alderbäcken som ligger cirka 3 km från hockeyhallen i Borlänge eller rättare sagt den ute rink som senare fick tält över sig och ännu senare blev Gyllehallen.
– Det var nog först i tio års ålder som jag började spela med IF Tunabro. Fast vi spolade upp en liten naturisplätt hemma när jag var betydligt yngre där jag började åka skridskor. Min storebror Bengt-Olov drog senare med mig till IF Tunabro.

IF Tunabro gjorde några fina år i gamla allsvenskan, vad låg bakom den här succén?
– Först och främst var det väldigt snabbt avancerat av en klubb som bara funnits i tio år när vi gick upp. Det betyder alltså i snitt två år i varje division. I grunden handlade det om bra ledare med ambition, kunnande och vilja. Tränarbiten var också mycket bra under åren. Exempelvis hade vi ”Sigge” Bröms från Leksand och en lokal förmåga som vid namn Olle Hedén, en bra kille på att svetsa samman gänget.
– Den tredje viktiga biten var att Tunabro hade en väldigt fin ungdomsverksamhet. Vi var sju killar från Tunabro som spelade TV-pucken 1970.

“Aktuellt redan då att jag skulle spela för Frölunda”

I det Tunabro som säsongen 1971/72 spelade i allsvenskan fanns det en hel del rutin i form av spelare så som Dag Olsson, Stig Andersson, Yngve Hindrikes, Kjell Fhinn och förre förbundsbasen Christer Englund. Där fanns också unga talangfulla blivande landslagsspelare som Roland Eriksson, Anders Kallur och Ivan Hansen.

Hur väl kände ni tre varandra redan innan det blev tal om A-lagsspel i Tunabro?
– Anders Kallur kände jag inte innan eftersom han kom från Falun, men Roland, Ivan och även Jan-Ove Wiberg, som senare spelade i Leksand, och jag växte upp tillsammans så vi kände varandra väldigt bra. Vi hade ju mer eller mindre tillbringat all fritid på Gyllerinken i Borlänge.

Var det du eller Juha Raninen som stod Tunabros första match i Allsvenskan? 
– Det var nog jag som stod. Det jag minns bäst från den matchen var att allt gick så fort. (Tidigare leksandsforwarden Kjell Fhinn gjorde för övrigt Tunabros första mål i allsvenskan.)
– Juha och jag hade ett väldigt bra samarbete under åren tillsammans i Tunabro och det blev mycket skratt under dom åren.

Tunabro förlorade för övrigt den matchen med 10-2 i klassiska Scaniarinken mot Södertälje SK.

När och hur blev det aktuell för spel i Leksand?
– Vi åkte ur med Tunabro efter tre säsonger i allsvenskan, 1974. Samtidigt skulle målvakten i Leksand, Christer Abris, prova på proffsspel i New England och då frågade dom ifall jag ville komma upp och spela för Leksand.
– Det var även aktuellt redan då att jag skulle spela för Frölunda. Deras värvarbas ”Bittan” Johansson var upp till Borlänge och förhandlade med mig och Tunabro, men jag var bara 21 år då och en flytt till Leksand kändes lättare.

SM-guld: “En jäkla tuff match”

Hur togs du emot av alla så kallade stjärnor när ni anlände till Leksands IF?
– Det var inga problem alls. Mats Åhlberg, ”Danne” Söderström, ”Danne” Labraaten med flera var stjärnorna i laget då, men det är fina killar allihop. Alla ställde höga krav på varandra men det var aldrig så att någon blev utfryst eller något liknande. 
– Det fanns heller inga divafasoner utan alla var verkligen målmedvetna och jobbade för att laget hela tiden skulle bli bättre.

Du blev svensk mästare 1975 med Leksand efter ett klassiskt finalspel mot Brynäs. Vad minns du bäst från finalerna?
– Vi spelade den tredje och avgörande finalen på neutral plan, på Scandinavium närmare bestämt. Det jag minns bäst var att det var en jäkla tuff match och det stod 2-2 länge. Brynäs tyckte att dom hade en puck inne och jag kan inte svära på att den inte var det för jag låg på rygg och det var omöjligt att säga på vilken sida av mållinjen pucken var.
– Sedan satte ”Rolle” Eriksson det här avgörande målet bakom Benny Westblom i Brynäs fyra minuter in i ”sudden death”.

Hur lade du och din kollega Lars ”Lillen” Stenvall upp målvaktsträningen vid den här tiden för att hela tiden utvecklas som målvakter?
– Vi hade ingen riktig målvaktsträning utan vi stod mest i mål på dom ordinarie övningarna. Sedan hade vi ju tidigare målvakten ”Pära” Karlström som tränare i Leksand och det blev ju givetvis en del snack med honom om hur vi skulle agera i olika situationer.
– Jag har egentligen aldrig haft någon målvaktstränare i varken Tunabro, Leksand eller Frölunda. Det var väl möjligtvis vid något juniorlandslagsläger som ”Pära” Karlström och någon till var med.

Hade du ingen målvaktstränare i NHL?
– Det var en kille med i Islanders, men det vara bara vid något enstaka tillfälle.

Åkte över till NHL: “Ett bud som jag nappade på"

Leif ”Honken” Holmqvist och Christer Abris protesterade högljutt när det skulle bli obligatoriskt med ansiktsmask. Hann du spela några matcher utan mask?
– ”Honken” och Abris klippte sönder masker och fixade så att det skulle bli bra. Det där beslutet om mask blev verkligen kontroversiellt.
– För min del kan jag bara dra mig till minnes att jag spelat en match utan mask. Det var den första matchen i TV-pucken då jag bara hade någon form av tandskydd på mig. Sen blev det obligatoriskt med mask runt just 1970.

Varför lämnade du Leksands IF efter säsongen 1976/77?
– Jag ville prova på spel i NHL. Redan året innan hade jag via mitt ombud Björn Wagnsson fått ett förslag om att spela i Indianapolis i WHA, men då ville jag stanna kvar ytterligare ett år i Sverige. 
- Efter VM i Wien 1977 kom New York Islanders med ett bud som jag nappade på direkt. Då hade jag vunnit SM guld, spelat Canada Cup, tre VM turneringar och kände jag mig mogen för att ta det här steget.
– I efterhand kan man undra vad Islanders skulle med mig till, då man redan hade två av världens bästa målvakter i Glenn ”Chico” Resch och Bill Smith?

Under dina tre säsonger i NHL spelade du totalt 23 matcher för New York Islanders och Quebec Nordiques, var omställningen stor från den svenska hockeyn till den som spelades i NHL?
– Det får man nog säga att det var. Jag var den första målvakten från Sverige som skulle spela i NHL. Några hade tidigare spelat i WHA (Leksands Christer Abris, Södertäljes Curt Larsson och AIK:s Leif ”Honken” Holmqvist). 
– Då förstod jag inte att den vanligaste vägen till NHL för målvakter går via farmarlagen utan jag ville ta en plats direkt. Idag är det väl nästan bara Henrik Lundqvist och Viktor Fasth som gått direkt in i NHL av alla målvakter vi har haft där borta. Till och med ”Pelle” Lindbergh fick börja i farmarlag.

NHL-debuten?
– Jag hoppade in vid ett tillfälle i Islanders, men den första riktiga NHL-matchen jag spelade från start var med Quebec Nordiques säsongen 1979/80. Vilka vi spelade mot och hur matchen slutade har jag inte lagt på minnet.

VM-silvret i Wien

NHL tog slut för din del efter säsongen 1979/80, saknade du anbud att stanna eller varför valde du att resa hem till Sverige?
– Jag hade svårt att tända till när det var matcher som inte gällde speciellt mycket och jag visade heller inget intresse utåt för att stanna i NHL. Vi hade fått vårt första barn när vi flyttade över till NHL och han var väl drygt ett år då.
– När vi bodde där borta fick vi vårt andra barn och då kändes inte livet med långa ”roadtrips” och snabba uppbrott från familjen med flyttar och så vidare så lockande längre. Jag hade aldrig några tankar på att stanna kvar efter tredje året, utan då ville jag hem.

Du nämnde som hastigast VM 1977 i Wien tidigare där Tre Kronor gjorde en fantastisk succé och tog silver efter Tjeckoslovakien. Vad kom den här turneringen att betyda för dig som hockeyspelare?
– Den lever med mig fortfarande och dom som minns mig än idag pratar ofta just om att jag var med i VM-turneringen i Wien. Hela laget gjorde en fantastisk prestation där.

Du gjorde två nästintill magiska matcher mot Sovjet då ni vann med 3-1 och 5-1 mot det kanske bästa ryska laget någonsin med stjärnor som Vladimir Petrov, Alexander Maltsev, Valeri Charlamov, Boris Michailov med flera. Passade din spelstil bra mot det ryska sättet att spela hockey?
– Min målvaktsstil var att stå på benen så länge som möjligt och inte gå bort mig. När ryssarna verkade komma på skott avvaktade jag och försökte läsa om det skulle komma en, två eller tre passningar i stället och det här gjorde att Sovjet hade det svårt att möta mig.

Hur minns du dom vansinniga mötena mot Kanada där Kent-Erik Andersson var nära att få mjälten spräckt, Lars-Eric Eriksson (numera Ridderström) fick en klubba avsiktligt slaget mot ögat och där Stig Salming blev överfallen i hotellmatsalen mellan matcherna.
– Som målvakt var det väl inga direkta problem. Det var ett gäng ganska fega kanadensare som försökte komma över till Europa och ville spela ”Allan”. Visst lyckades dom skrämma en del och vårt lag var inte erfaret av möten med just Kanada då.
– Jag stod bara den första matchen mot Kanada. Den andra stod Hardy Åström, eftersom jag hade åkt på en ljumskskada, men jag kunde spela igen redan efter ett par dagar.

“Våldets VM”

Hans ”Virus” Lindberg var förbundskapten för ett mer eller mindre nykomponerat landslag. Ett lag som man sa innan turneringen med några stolpe in kanske kunde ta en medalj. Det skulle såklart bli tufft med tanke på att Kanada var tillbaka i VM-sammanhang för första gången sedan 1969. 

Det skulle visa sig bli ett ”Våldets VM” som journalisten ”Singel” Ericson skrev i Årets Ishockey efter turneringen. 

Sovjet var skyhöga favoriter till guldet då laget innehöll stjärnor som Valerij Charlamov, Vladimir Petrov, Helmuts Balderis, Valerij Vasiljev, Vladislav Tretiak med flera. Men efter två riktiga knallar, då Tre Kronor vann båda matcherna mot Sovjet, stod Tjeckoslovakien som segrare med Tre Kronor på silverplats medan ryssarna bara tog brons.

VM i Wien 1977 hade även en mycket mörk sida. Kanada hade skickat ett mycket starkt och välmeriterat lag där alla spelare kom från NHL. De största stjärnorna i laget var Phil Esposito och Carol Vadnais och de båda skulle visa sig stå för några av de värsta tilltagen som har skådats under ishockey-VM:s historia.  

Vi lärde även känna tuffingen Wilf Paiement. Normalt levde han som en skygg yngling på NHL:s bakgård, men under den här turneringen fick han utbrott som närmast kunde liknas vid kriminella handlingar.

Han lyckades till exempel köra en klubba i ansiktet, bara någon centimeter från ögat, på Lars-Erik Ericsson (Idag: Ridderström) i Tre Kronor. Något som han redan dagen innan mötet hade utlovat att göra. Paiement lyckades även slå ryske backen Sergej Babinov medvetslös efter att ha tagit emot en regelrätt tackling av ryssen, samt spetsa Alexander Jakujhev med sin klubba, en klubba som han kort därefter slog av med all kraft mot vaden på Vladimir Sjadrin.

Mjälten sprack: “En buttending”

Stig Salming:
– VM i Wien? Ja du... Vad tänker man på? Det var en fantastiskt kul turnering där vårt nederlagstippade lag gjorde ett väldigt bra resultat. Men det jag först tänker på är nog i vilket härligt gäng vi var med en bra blandning av gamla och unga och hur himla kul vi hade.

Ni åkte till VM med åtta VM-debutanter, vilket var väldigt mycket vid den här tiden. Vilken status hade ert lag i media?
– Det fanns väl inga större förväntningar på oss men alla killarna växte med uppgiften före och under VM. Vi hade ett bra uppladdningsläger i Prag innan turneringen, utan att för den delen göra några bra resultat i träningsmatcherna, men känslan var bra hela tiden och blev bara bättre och bättre. 
– Sedan måste jag också lyfta fram initiativet med att våra fruar kom ner under turneringen och hälsade på några dagar. Det var första gången något sådant hade hänt och betydde en hel del för oss spelare.

Redan i andra omgången stötte ni på Kanada och vann med 4–2, hur var stämningen på isen?
– Den hade redan börjat bli lite irriterad i en träningsmatch innan VM som spelades i Scandinavium. Dom hade lite konstiga saker för sig men, jag tycker resultatet talar sitt tydliga språk. Vi vann med 4–2 och behärskade deras sätt att spela ganska väl.
– Jag minns inte exakt vad som hände med Lars-Erik, men han fick väl en klubba i ögat strax efter det att han gjort sitt andra mål. Det jag minns väldigt väl var att Rolle Eriksson hade anlänt från NHL och var fantastiskt bra. Det var nog vårt enda NHL-proffs som var med i det VM:et medan hela Kanadas lag var NHL-spelare.

Kent-Erik Andersson fick mjälten spräckt av en kanadick i samma match.
– Det var en buttending av någon kanadensare (Carol Vadnais) som enligt brorsan (Börje Salming) inte gjorde mycket väsen av sig i NHL, utan var där istället from som ett lamm.

“Låter helt vansinnigt när man berättar det”

Det sägs att du sedan hamnade i handgemäng med Phil Esposito i hotellets restaurang, vad hände egentligen?
– (Skratt) Ja du, det blev väl aldrig något handgemäng. Vi hade vunnit mot Sovjet och satt i restaurangmatsalen på hotellet. Jag minns att dom visade vår match i repris på österrikisk tv då vår ordförande Ove Rainer kom och hämtade oss för någon prisceremoni. 
– Det fanns ett ganska stort dansgolv mitt i restaurangen och då jag gick över golvet kom "Espo" farande och skulle på och slåss med mig. Men hans polare slängde sig över honom och brottade ned honom på golvet. Så det blev aldrig någon fight. Det låter helt vansinnigt när man berättar det, skrattar Stig Salming.

Har du haft någon kontakt med Esposito efter de här händelserna?
– Inte direkt men vi sprang på varandra i en korridor på Globen i samband med någon VM-turnering men inte något efter det.  

Nu till något roligare, Sovjet hade ett fantastiskt lag i VM. Men ni vann de båda matcherna mot ryssarna med 5–1 respektive 3–1. Vad var hemligheten med ert spel i dom matcherna?
– Jag vet inte om det fanns några direkta hemligheter. Göran Högosta i målet gjorde två fantastiska matcher. Han tog flera frilägen i båda matcherna och sedan hade vi killar som till exempel "Rolle" Eriksson som kunde göra de avgörande målen. Vi hade ett lag där alla kämpade för varandra och hela tiden backade upp varandra. 
– Det fanns också flera härliga killar som Mats Åhlberg och "Peo" Brasar som var underbara att ha i de här matcherna. Många förstod nog heller inte innan VM vilket talangfullt lag vi hade i Wien. Flera killar som till exempel Stefan Persson blev också proffs efter VM. 
– "Virus" Lindberg, vår förbundskapten, gjorde ett bra jobb. Han jobbade lite i skymundan och lät oss delta och ha åsikter. Han bidrog mycket till den fina stämning som var under hela VM.

Hardy Åström:
– Vi började turneringen fantastiskt bra och slog faktiskt Sovjet två gånger (5-1 och 3-1) vilket var en riktig skräll. Det målvaktsspel som Göran Högosta visade upp i den här turneringen var något av det svettigaste jag har upplevt. 
– Sedan blev vi rejält överkörda både målmässigt och fysiskt av Kanada i den andra matchen. Göran hade blivit skadad. Jag hade spelat ett par matcher då och stod även den här matchen mot Kanada. Vi förlorade med 7-0 och till andra matchen i slutspelet var Göran tillbaka mellan stolparna igen.

Slog Sovjets drömlag: “Vi var ett gäng på väg upp”

Hur upplevde du kanadensarnas insatser mot Tre Kronor?
– Det var väl ingen höjdare eftersom de spelade ganska brutalt mot oss. Kanadensarna hatar verkligen att förlora så de tog till alla tänkbara metoder för att vinna sina matcher, men det där har vi lagt bakom oss nu och glömt.
– Incidenten med Stig Salming i hotellets restaurang har i mina ögon blivit ganska uppförstorad, men visst skulle Phil Esposito fram och slåss med Salming och det var nära att det blev ett rejält bråk. Jag satt och åt och hann väl inte se så mycket av det där eftersom det aldrig blev något riktigt bråk.

Stefan Persson:
– Kanada var den stora plumpen i turneringen. Deras uppförande hade ingenting med hockey att göra. Lars-Erik Ericsson (idag Ridderström) fick en klubbspets i ögat och länge trodde vi att Kent-Erik Andersson hade fått mjälten spräckt efter en mycket ful spearing.
– Första matchen stod vi upp bra, men i slutspelet vek vi ned oss. Jag var själv inte rädd och har heller aldrig varit det i en hockeyrink, men visst fanns det spelare hos oss som tyckte att det här var ganska obehagligt. Något som jag har full förståelse för.

Jan-Erik Silfverberg:
– Vi var ett gäng på väg upp och ryssarna ett gäng som var på väg ner, så kan man väl sammanfatta varför vi vann silver. Tjeckerna var väldigt bra i den här turneringen och vann till slut guldet.

Mats Waltin:
– Det var en alldeles speciell turnering. Vi lyckades slå omöjliga ryssarna två gånger, men ändå vann vi inte guld eftersom vi förlorade mot Tjeckoslovakien som i sin tur sedan vann turneringen. ”Virus” Lindberg, som var förbundskapten då, hade tagit med sig ett gäng unga spelare dit ner och det jag minns bäst är hur bra Göran Högosta och Roland Eriksson var då vi slog ryssarna.
– Man sa skämtsamt att det var lättare att komma in i Tre Kronor än att åka ur det samma. Det låg ganska mycket i det och jag vill verkligen hylla ”Virus” för det modet han visade inför den här turneringen då han vågade satsa på ett helt nytt lag. Vilka visste innan turneringen vilka exempelvis Lars Zetterström, Lars Lindgren och ”Djura” Olsson var?

“Göran Högosta var i storform”

Ulf Weinstock:
– VM-silvret i Wien, som lika gärna hade kunnat vara ett guld (skratt), är naturligtvis ett jätteminne för alla som var med i den turneringen. Det hände massor av saker som påverkade resultatet. 
– Det absolut viktigaste som jag tror gjorde oss till det lag som vi blev var att innan VM:et så var vi på tränings- och matchläger i Prag. Där mötte vi Tjeckoslovakiens B-landslag i två eller tre träningsmatcher och fick stryk i alla om jag inte mindes fel, vilket gjorde att vi blev helt uträknat av den samlade pressen inför VM. Ett mer nederlagstippat lag gick väl inte att ställa på benen.
– Dessutom var det massor av nykomlingar i Tre Kronor som inte spelat VM tidigare, så de hade kanske rätt i sitt fördömande. 
– Flytten från Prag till VM-staden Wien blev en enormt positiv kultur- och väderkrock, helt plötsligt sken solen, vi bodde på ett helt underbart hotell (Schönbrunn) och med allt detta som kontrast till gråa och trista Prag, så kändes det som om man redan där vunnit högsta vinsten. Dessutom kom Roland Eriksson till landslaget från Minnesota och han blev en enorm injektion för hela laget.
– Vi hade skitkul i laget. Andra veckan fick också våra sambos komma ner till Wien och det gjorde också sitt till att det blev lättare att vistas långt hemifrån. 
– Rent sportsligt så betydde Göran Högostas fantastiska målvaktsspel och ”Rolles” Erikssons inträdande massor. Sen visade det sig att många av de nya spelarna sedermera blev NHL-spelare. Jag tänker då i första hand på Lasse Lindgren och Lasse Zetterström som utvecklades enormt under och efter VM:et.
– Det finns fler godbitar bakom framgångarna, men naturligtvis betydde förbundskapten ”Virus” Lindberg massor genom att skapa en underbar stämning.

Bengt Lundholm:
– Det var ju spearingar, klubbslag och skitsnack hela tiden mot Kanada. Jag spelade bara en av matcherna eftersom jag fick en fotskada i första mötet med Kanada, men jag satt ju bredvid och hörde allt tjafs. 
– Värst drabbad var ju Roland Eriksson som då spelade i NHL. Han fick till och med ta emot en hel del i korridorerna till omklädningsrummet. Kanadensarna fick ju sedan rejält med stryk mot ryssarna vilket var en seger för hockeyn.

Hur minns du era ryssmatcher (seger 5-1 och 3-1)?
– Dom minns man ju rätt bra. Jag brukar ta fram den videon för att titta på då jag är deppad, skrattar Lundholm
– Jag gjorde ett mål i första mötet med Sovjet, sedan gjorde Kent-Erik Andersson, Per-Olov Brasar, Mats Åhlberg och ”Råttan” Edberg ett mål var. Andra matchen gjorde Roland Eriksson alla tre målen på Tretiak samtidigt som Göran Högosta var i storform.
– Det blir man ju påmind om ibland, skrattar Roland Eriksson.
– Jag minns uppriktigt sagt inte så mycket av målen mer än att jag hade en stor ryss på ryggen då jag gjorde mitt sista mål den matchen. Det var väl mest tillfälligheter att just jag gjorde alla tre målen i den matchen.

Lars-Erik Ridderström:
– Det gick bra för oss. I den turneringen spelade jag med Roland Eriksson och vi båda gick jättebra ihop. 
– När vi spelade första matchen mot Kanada gjorde jag två mål, men blev också nedslagen av (Wilf) Paiement. Jag har fortfarande ett ärr vid ögat efter det. Efter den händelsen började jag använda visir och det var ingen som inte hade fel på ett öga som hade visir då. Sedan kom det här med visiren. Den matchen var i alla fall fruktansvärd på slutet, men vi vann.

Bråken med Esposito: “Då var han på mig igen”

Hur upplevde du stämningen på isen då ni ledde så klart?
– Vi var rädda. Inte i början, men när dom insåg att dom inte kunde vinna gick dom på och började slåss.
– Innan andra matchen mot Kanada åkte dom runt på sin planhalva och vi på vår. När jag kom upp till halva planen står Esposito där. Han åker fram, tar klubban och gör en rallarsving över magen på mig. ”Number 14, I'm gonna get you.” ”Shit också” (Skratt). 
– När jag kom upp dit igen gjorde han samma sak ”Number 14…” sedan slog han igen. Idag hade han blivit avstängd, men där fick dom göra vad som helst. Därav var stämningen lagd för hela laget.

Gav han sig på dig för att du gjort två mål i första matchen?
– Ja, det tror jag. Han visste vem jag var. Det visade han också då vi spelade en All Star-match i Madison Square Garden. Då var han på mig igen.
– Det var rätt roligt. Jag blev frispelad och Tony Esposito stod i målet. Han kastade sig åt ena hållet och jag drog tillbaka pucken, lade den sedan i ribban och ut. Phil Esposito hoppade ur båset och åkte fram till mig ”What are you trying to do?”. Han ville inte att jag skulle förlöjliga hans bror, målvakten.
– Jag gjorde även en tunnel på Brad Park och sedan mål i samma match.

Martin Karlsson:
– Det jag först tänker på är den fina gemenskap vi hade där nere i Wien och att det var kanonväder under hela turneringen. Svenska Ishockeyförbundet hade även bjudit ner våra fruar under en vecka som gjorde att gemenskapen blev ännu starkare. Det är nog de bitarna som i kombination med att vi hade ett bra lag och bra ledare var det som ledde till framgången som slutade med att vi vann silver.
– Matcherna mot Kanada blev väl inte riktigt som vi förväntat oss, men den värsta matchen var den mellan Kanada och Sovjet. Det är nog det värsta jag upplevt då kanadensarna försökte slakta spelarna i Sovjet. Det var slag med klubban i huvudet på ryska spelare, spearingar, crosscheckingar…

Lars-Gunnar ”Krobbe” Lundberg:
– Starkaste minnet från VM 1977 är när vi slog Sovjet i två matcher. Först vann vi med 5-1 och sedan med 3-1 i sista matchen, där Roland Eriksson från Minnesota North Stars gjorde tre mål.
– Göran Högosta var fantastisk i målet under hela turneringen. Hans ”Virus” Lindberg var en mycket bra coach och tog intryck av spelarnas åsikter och byggde spelet utefter det. Hela laget var för övrigt mycket bra.

Fejkade skada: “Gjorde bort mig lite…”

Har jag fel om jag påstår att du fejkade en skada i ena matchen mot Sovjet?
– Det var i sista matchen mot Sovjet och de pressade tillbaka oss något helt otroligt. Jag spelade inte utan var reserv då ”Virus” kom fram till mig och sa: ”"Krobbe”, du har ont i benet", vilket jag givetvis inte hade, så fick de leda ut mig från isen och det tog säkert fyra-fem minuter. Ryssarna var tokiga och påpekade för domaren att jag inte ens hade spelat, skrattar ”Krobbe” Lundberg som bara minuterna senare hoppade in på isen för att fira segern tillsammans med övriga laget. 
– Jo, det är sant. Jag gjorde bort mig lite, men jag var så himla glad för silvret så jag tänkte mig inte för.

Nils-Olof ”Djura” Olsson Knuts:
– Hela turneringen är ett fantastiskt kul och fint minne för mig. Vi hade ett väldigt bra lag och jag spelade i en femma med Stefan Persson och Mats Waltin som backar. Som kedjekompisar hade jag ”Rolle” Eriksson och Lars Erik Ericsson (Idag Ridderström).
– Största anledningen till att vi lyckades så bra var givetvis ”Virus” Lindbergs förtjänst. Han var en väldigt bra ledare för det här laget.

Minns jag inte fel så hade ni väl en psykolog med er till Wien?
– Det stämmer. ”Virus” hade med sig sin kompis uppifrån Umeå, Åke Fjellström. Han är väl förresten pappa till tidigare fotbollsspelaren Jens Fjellström?
– Åke var en lugn och bra kille som gick omkring och snackade lite med oss och frågade hur vi mådde och så vidare. Hans närvaro var enbart positiv.

Drabbades du personligen av kanadensarnas smått glana inställning till turneringen där dom försökte skrämma till sig segrarna i stället för att spela hockey?
– Jag hade ju en spelstil där jag gärna smällde på och var ganska orädd. När man åkte förbi deras bås hörde man ”kill number 20 (”Djuras” nummer), get him, fuck him” och så vidare.
– Det var inte speciellt roligt att möta Kanada i dom här matcherna. Värst drabbades nog Kent-Erik Andersson som fick en spearing som gjorde att vi trodde att mjälten var spräckt.

“Vi sa till varandra: 'Hur i helvete ska det gå till'.”

Hans Jax:
– Vi vann silver och slog bland annat ryssarna i två matcher. Vi hade ett fantastiskt bra lag där Roland Eriksson hade kommit hem från Minnesota. Allt var ju toppen där nere med fint väder samtidigt som vi bodde bra. 
– Sedan hade förbundet ordnat så våra fruar fick komma ner och hälsa på oss under turneringen vilket var alldeles nytt då.

Vad var grunden till att ni slog oslagbara Sovjet två gånger?
– Det är som i hockey överlag att du måste ha en jättebra målvakt. Göran Högosta var för jäkla duktig. Sovjet låg på mycket och pressade samtidigt hade ryssarna en superfemma som var väldigt duktiga. Det gällde att hålla tätt mot den kedjan och det gjorde vi.

Rolf ”Råttan” Edberg:
– Bästa minnet från turneringen är helt klart att vi slog ryssarna två gånger. Sen får vi inte glömma Göran Högostas insats. Han var otroligt bra.
– Inför den avslutande matchen mot Sovjet hade Kanada slagit Tjeckoslovakien och vi var helt plötsligt utanför pallen igen. För att ta oss tillbaka dit så behövde vi ”bara” slå Sovjet igen. Vi sa till varandra: ”Hur i helvete ska det gå till”. Vi vann med 3-1 efter tre mål av ”Rolle” Eriksson.

”Råttan” Edberg gjorde ett av svensk hockeys mest klassiska mål då han under turneringen satte 5-1 på Tretiak. Ett mål som till och med snurrade i Sportspegelns vinjett under flera år.
– Hela vår kedja gjorde mål i den matchen. Kent-Erik Andersson gjorde 2-0-målet, Bengt Lundholm 4-0 och jag själv 5-1.
– Jag hade pucken på kanten och gjorde någon dragning så Tretiak och en back åkte ihop. Sen kom jag långt ner mot förlängda mållinjen och höll väl på att tappa pucken. När jag nästan var bakom linjen skickade jag den mot mål – och den satt bra, säger ”Råttan" Edberg med ett leende.

“Kanadas ambassad bad Svenska Ishockeyförbundet om ursäkt”

Mats Åhlberg, vad var hemligheten med det laget 1977?
– Att jag var lagkapten, skrattar Åhlberg och fortsätter:
– Skämt åsido så var Hans ”Virus” Lindberg förbundskapten. Han gjorde ett riktigt bra jobb och fick ihop oss till en bra grupp. Vi hade inga direkta stjärnor med i laget eftersom både Börje Salming och Anders Hedberg var borta i NHL och spelade. 
– I stället var vi många bra lagspelare som trivdes tillsammans både på och vid sidan av isen. Det här var även den första turneringen som vi hade en psykolog med oss vilket kom att betyda väldigt mycket. Även våra fruar var bjudna till ett VM för första gången. Något som var mycket uppskattat bland oss spelare, vilket ”Virus” hade fixat med förbundet.

Per-Olov Brasar:
– För det första hade vi ett väldigt bra lag. Sedan höll vi ihop laget väldigt bra ute på isen samtidigt som Göran Högosta i målet verkligen hade sin toppform just då.
– Vi hade Hans ”Virus” Lindberg som förbundskapten och han var en mycket bra ledare. Han fick verkligen ihop oss som grupp. Tyvärr gick vi på pumpen mot Tjeckoslovakien annars hade vi vunnit guld.

Hans ”Virus” Lindberg, kanada skämde ut sig å de grövsta under turneringen. Pratade du någon gång med deras coach om deras sätt att spela hockey i den här turneringen?
– Nej, det var inte mitt uppdrag att göra. Kanada betedde sig fruktansvärt illa och Alan Eagleson, Kanadas överledare, var den otrevligaste och märkligaste ishockeyledare jag träffat på inom hockeyn.
– Kent-Erik Andersson bars ut på bår med befarade spräckt mjälte, vi fick ögonskador och så vidare. Det gick så långt att Kanadas ambassad bad Svenska Ishockeyförbundet om ursäkt för deras spelares uppträdande. 
- Man ska komma ihåg att det här var första gången Kanada var med i VM sedan man hoppat av i början på 1970-talet. Det var inte den återkomst som det kanadensiska förbundet hade hoppats på direkt.

Hamnade i Frölunda: “Trivdes verkligen jättebra där”

Göran Högosta, om vi backar tiden lite så spelade du även med i det första Canada Cup någonsin – året var 1976. Det måste ha varit stort att få vara med om den här turneringen vid den här tiden?
– O ja! Börje Salming har sagt att det var hans största upplevelse på isen när han fick den här klassiska ”Standing ovation” innan matchen mot USA vilket säger en del om intresset för vårt lag.
– Jag fick stå i den avslutande matchen mot Tjeckoslovakien då vi vann med 2-1 och Börje gjorde båda våra mål.

Varför blev ni ”bara” fyra?
– I matchen mot Finland ledde vi med 4-1 och blev väl alltför övermodiga. Det slank in några enkla puckar bakom Hardy Åström som stod i mål den matchen. Många tyckte att förbundskaptenen ”Virus” Lindberg borde ha bytt målvakt, men jag tror inte att det hade spelat någon större roll. 
- Vi förlorade matchen med 8-6. Den matchen kom att bli avgörande för varför vi inte tog oss till final trots att vi slog Tjeckoslovakien i den sista matchen.

Åter till Sverige och elitserien, dit du återkom inför säsongen 80/81, men inte till Leksand utan du hamnade i Frölunda. Hur kom det sig?
– Det var liknade den situation som var när jag kom till Leksand fast tvärtom. Christer Abris hade då kommit tillbaka från WHA till Leksand och varken jag eller leksandsledningen tyckte att det skulle vara en bra situation att vi båda spelade i Leksand då. 
– Det blev fyra mycket fina säsonger i Frölunda i stället. Jag trivdes verkligen jättebra där också.

Du delade målvaktsjobbet med din kompis Benny Westblom första tre säsongerna i Frölunda. Hur var det att kampera ihop med en landslagsmålvakt i ett klubblag, konkurrensen måste ha varit knivskarp mellan er?
– Visst var den det! Benny var på gränsen till Tre Kronor han med och var en mycket bra målvakt. Jag stod kanske två tredjedelar av matcherna och Benny en tredjedel, men det var aldrig några problem mellan oss utan vi sporrade varandra.

Comebacken: “Jag hade ju lovat…”

Säsongen 1986/87 gjorde Göran Högosta en mycket överraskande comeback i Leksandströjan efter att först ha tillbringat en säsong i Falun och efter det haft uppehåll från hockeyn under en säsong.
– Snacket om comeback började faktiskt redan sommaren innan då jag och Bengt ”Fisken” Ohlson badade bastu en kväll efter att vi jobbat på hans hockeyskola. ”Fisken”, som då satt med i Leksands styrelse, sa att jag fan inte fick spela i någon division 2 eller 3 klubb det året. Anledningen var att Leksand hade Peter Åslin och sedan var det bara juniorer. Ni vet då man sitter där i en bastu och mår gott är det lätt att lova saker, skrattar Högosta.
– Peter Åslin blev skadad i en lårmuskel under säsongen och då ringde ”Fisken”. Jag hade ju lovat så det var bara att packa trunken och åka dit.

– Jag frågade direkt ledningen om vilken av juniormålvakterna som dom skulle satsa på och det var Bengt-Åke Pers. Jag berättade för Pers att jag inte var där för att ta hans plats utan i stället backa upp honom under matcherna och träningarna. Jag tror att ett stort tungt ok föll från hans axlar och den första månaden spelade han ett fantastiskt målvaktsspel och blev även utnämnd som månadens spelare i Leksand.
– Som junior är det lätt att sprattla till en kortare tid och göra bra ifrån sig, det hör ju till junioråldern. I januari var det ett landslagsuppehåll och efter det skulle Åslin göra comeback och jag slutade att träna.
– Åslin blev skadad på nytt och då ”Fisken” ringde igen var det bara att packa trunken på nytt (skratt). Vi hade match mot Björklöven på bortaplan och Pers släppte in sex mål i första perioden. Då frågade jag om han ville slippa stå resten av matchen, vilket han var tacksam för.
– Jag hoppade in och det kändes riktigt bra. För första gången sedan jag börjat träna med Leksand igen så hade jag ingen träningsvärk eftersom jag hade fått vila i en vecka.

Leksand var väldigt nära att få lämna elitserien efter den säsongen och allt skulle komma att avgöras i seriens tre sista omgångar.
– Vi behövde ta minst ett poäng i två av dom tre sista matcherna. Första mötet var med Skellefteå borta och vi fick 2-2. Den matchen ville jag verkligen stå. Publiken var ju alltid som tokig där uppe och om dom var med eller mot mig spelade inte så stor roll. Stämningen där var alltid fantastisk. Minns jag inte helt fel så fick jag matchens spelarpris efter matchen.
– I nästa match spelade vi 4-4 mot Färjestad och vi var klara för elitserien även kommande säsong. (Stefan Åkerlind Årets Ishockey efter matchen mot FBK: ”Det var Högostas förtjänst att masarna gick fram till 3-0. Nu höll det inte ända fram, men det räckte i varje fall fram till en poäng.”)
— Sista matchen mot HV71 fick killarna åka ner till Jönköping utan mig och klara poängen för jag hade ju trots allt mitt jobb som säljare på Pripps att tänka på.

Avslutade karriären

Var det aldrig aktuellt med en fortsättning i Leksand efter den fina säsongsavslutningen?
– Jo, jag fick frågan av Leksand eftersom jag hade varit i bra form säsongen innan, men jag tackade nej. Allt har sin tid brukar jag säga och nu var det mitt jobb som jag skulle satsa på i första hand.

Av alla ledare du har haft vem har betytt mest för dig?
– Det är svårt att lyfta fram någon enskild men visst gjorde det sitt till att ”Pära” Karlström som var vår tränare i Leksand var gammal målvakt. Vi hade väl inte alltid samma åsikter ”Pära” och jag.
– Jag hade honom redan i TV-pucken några år tidigare så visst har han betytt en del för mig, avslutar Göran Högosta

Lansering av boken Old School Hockey Fr v: Tomas Jonsson, Per-Erik Eklund, Mats Åhlberg, Skribenten Ronnie Rönnkvist, Tommy Salo, Anders ”Masken” Carlsson, Dan Söderström, Pelle Prestberg, Christer Abris och Göran Högosta.

TV: "Råttans" födelsedagshälsning till Göran Högosta