Old School Hockey – bröderna Salming minns sitt Kiruna

Börje och Stig Salming är både nationellt och internationellt kända.
Brödernas karriär började dock långt från rampljuset – uppe i Kiruna. I en reprisintervju berättar de om uppväxten och om hockeykarriärens början. 
– För mig blev det så att när jag inte hade pappa där så hade jag ”Stigge”, berättade Börje Salming.
– Det var derbyn och allt handlade om vilka som var bäst i Kiruna, sade Stig Salming om de heta känslorna mellan AIF och IFK. 

STOCKHOLM (HOCKEYSVERIGE.SE)

Hösten 2016 fick hockeysverige.se ett samtal av Börje Salming. ”Tjena Ronnie, det är Börje. Snackat med ”Stigge”, du kan få bjuda oss på lunch nästa vecka. ”

Under sommaren hade vi pratat om att få ihop en intervju med bröderna som har rötterna i Salmi-by. Vid den här tiden hade dessutom Kiruna AIF bestämt sig för att göra en nystart på sin verksamhet och spelade i dåvarande Division 1. Alltså Hockeyettan.  

Vi möttes upp utanför en liten restaurang på Östermalm i Stockholms Innerstad. Nu minns jag inte vad dagens lunch var, men upplevelsen av att lyssna på dessa två härliga norrlänningar var obeskrivbar. Det var många sköna storys, massor med skratt och en hel del allvar samtidigt som tjejerna vid bordet bredvid smög upp sina mobiltelefoner för att ta en smygbild. Börje och Stig såg givetvis detta och log åt ”fotograferna”. 

Idag återpublicerar hockeysverige.se delar av lunchintervjun. Vissa delar i texten är idag inte aktuell av naturliga skäl. Speciellt eftersom Kiruna AIF hoppade av spel i fortsättningsserien, men nu valt ånyo att starta upp sin verksamhet. 

Mycket nöje!

Då man släckte lyset spelade vi på vägarna istället

Kiruna AIF tillbaka i svensk hockey på seniornivå. Klubben var en gång ett av två staka lag i Kiruna och derbyna mot IFK var omtalade i hela hockeysverige. Säsongen 1973/74 tog man sig dessutom upp till högsta serien i Sverige. Dock blev sejouren bara ettårig. 1988 bildades Kiruna IF då Kiruna AIF:s ishockeysektion bildade en ny förening för seniorer och juniorer tillsammans med Kiruna HC (IFK Kirunas tidigare ishockeysektion, utbruten till egen klubb 1986). Därefter låg klubben vilande under många år innan den återupplivades 2015.

Det har kommit en rad storspelare från Kiruna AIF genom åren. Eilert ”Garvis” Määttä, Peter Lindmark (jo, han började karriären i AIF), Lennart ”Klimpen” Häggroth, Tord Lundström, Göte Wälitalo, Mats Ulander, Lasse Karlsson, Micke Andersson, Hans Särkijärvi, Emma Eliasson… Listan kan egentligen göras hur lång som helst.

Två av klubbens största är ändå två bröder som bodde alldeles nära Matojärvi Ishall, Stig och Börje Salming. ”Stygge Stigge” kom att bli en stor attraktion i Brynäs och Tre Kronor medan Börje blev en av NHL:s bästa och mest uppskattade backar genom alla tider.
– På 1960-talet byggdes ladan (1957/58) och vi fick konstfruset. Förutsättningar för att spela och träna hockey var otroligt bra i Kiruna. Samtidigt hade vi mycket naturis att tillgå tidigt. Naturligtvis gynnade det ungdomskullarna som kom då. Dom höll ju till på Matojärvi, men det fanns även flera andra ställen i stan som var uppspolade, berättade Stig Salming och fortsatte:
– Vi bodde dessutom väldigt nära hallen så vi kunde ta på oss skridskorna hemma om vi ville och knalla till hallen. Dessutom frös man upp fotbollsplanen med skrinnarnas oval runtomkring. Där kunde vi åka från oktober månad fram till mars.

Var det i princip alla killar i stan som höll på med hockey vid den här tiden?
– Jag vet inte, men jag höll i alla fall på med fotboll, bowling, handboll, ja egentligen allting, men framför allt var det mycket, mycket hockey, berättade Börje Salming och fortsatte:
– Det var så att då man släckte lysena på Matojärvi framåt kvällen spelade vi landhockey på vägarna i stället.

Debuterade i A-laget vid 14-års ålder

En viktig person för hockeyns utveckling i Kiruna var Eilert ”Garvis” Määttä. Han var den första från stan som vann VM-guld i ishockey, 1957.
Stig:
– Jag var bara sju, åtta år då, men jag har något svagt minne av då ”Garvis” spelade i AIF. Det här VM:et var 1957 och jag tror att han flyttade från Kiruna 1955 eller 1956. Jag minns att vi tyckte att det var häftigt att det var en Kirunakille som hade varit med och vunnit. ”Garvis” hade flera bröder som spelade i AIF och dom har man följt hela vägen.

Bröderna Määttä bestod av förutom ”Garvis” även Sören, Börje och Östen.
– Givetvis har dom betytt mycket för hockeyn där uppe. ”Garvis” och Östen hamnade i Skellefteå, Sören nere i Södertälje och Börje i Tingsryd. Under jularna och stora helgerna dök dom upp på den här stora planen och åkte skridskor bland oss. Det var häftigt så in i bomben, sa Stig Salming med ett leende och fortsätter:
– Jag debuterade i Kiruna AIF:s A-lag när jag var 14 år. Då var både Östen och Börje, dom två yngsta bröderna med i laget.

Börje, hur minns du din A-lagsdebut?
– Det är lite diffust, men jag har för mig att jag fick åka med till Skellefteå. Det var sista säsongen ”Stigge” spelade och jag kom med i slutet av den. 
– Men om jag bara åkte med eller om jag också spelade i Skellefteå kommer jag inte riktigt ihåg. Efter det var jag med i truppen och spelade i nästa hemmamatch. Då var jag 17 år.

Stig?
– Jag debuterade, som sagt var, precis innan jag fyllde 15 år. Jag har inga direkta minnen av matchen, men vi hade en tränare som hette Mike Mazur. Det var han som tog upp mig i A-laget och det var en tuff fostran redan där. Han och kanadensarna som var där har betytt mycket för utvecklingen i Kiruna. Efter honom kom en tjeckisk tränare, Miroslav Osmera. Honom hade jag sista åren som jag var i Kiruna. En jättebra kille.

Uppväxten i Kiruna

Det blev bara åtta matcher för Börje Salming den säsongen som han spelade i A-laget samtidigt som Stig. Bröderna spelade aldrig tillsammans som backpar i Kiruna utan det var först i Brynäs. Bröderna umgicks inte heller speciellt mycket vid sidan av isen heller.
Stig:
– Det var så pass stor åldersskillnad mellan oss (fyra år). När Börje började träna med oss var han 15 år och jag 19.
Börje:
– Stig hade redan familj innan han stack till Brynäs. Han hade sina kompisar och jag var ute med mina.
Stig:
– Vi hade olika kompisar, men då vi var yngre hängde Börje på oss mer

Brödernas pappa dog i en olycka i gruvan då båda var väldigt unga, Stig nio år och Börje fem.
Börje:  
– Vi kanske inte blev tajtare, men för mig blev det så att när jag inte hade pappa där så hade jag ”Stigge”. Han hade jag sett upp till hela vägen. Gjorde han en sak ville jag också göra samma sak. Från det att jag var sex, sju år blev han såklart min förebild. När jag kom upp i juniorlaget var han redan där. Samma sak i A-laget och senare även i Brynäs.

Hur kunde en dag se ut efter plugget när ni växte upp i Kiruna?
Stig:
– Man fuskade med läxläsningen, i stället drog man till planen…
Börje:
– Så var det. Mamma jobbade ju så man sa till sina kompisar att vi ses på ”Mato”. Sedan sprang vi dit. Där var det landhockey och på kvällarna var det träningar, så där bodde man mer eller mindre.

Stark rivalitet mellan AIF och IF: “Alltid ett jäkla hallå”

När läste ni läxorna?
Börje:
– (Skratt) Efter maten, men då somnade jag nästan varje gång.

Hur upplevde ni rivaliteten mellan Kiruna AIF och IFK Kiruna vid den här tiden?
Stig:
– Man kan lugnt säga att den var högst påtaglig. Det var ingen AIF:are som önskade någon IFK:are framgång och tvärtom. Det gällde att vinna över IFK så inte dom skulle få någon framgång.
– IFK ledde serien något år. Hade dom vunnit sista matchen mot oss hade dom gått upp i Allsvenskan, men då lyckades vi vinna. 
– Jag var bara 18-19 år då och hade ingen klar uppfattning om vad det betydde. Det kanske hade varit fantastiskt bra för hockeyn i Kiruna om dom hade vunnit, men det var inget som fanns framför mina ögon då. Då var det bara att vi måste klå IFK så dom inte får någon framgång.

Var det även så på stan att IFK:are och AIF:are hyste agg till varandra?
Stig:
– I alla fall var det så på arbetsplatserna.
Börje:
– Arbetarna var AIF och kontorsnissarna IFK, skrattade Börje Salming mellan tuggorna och fortsatte:
– Det var derbyn och allt handlade om vilka som var bäst i Kiruna. Vi spelade i samma division och det var alltid ett jäkla hallå.

Kunde ni umgås med IFK-killarna?
– Inte för mitt vidkommande i alla fall. Börje fuskade lite grann, säger Stig bestämt medan Börjes bästa kompis faktiskt spelade i just IFK:
– En kille som heter Rolf Älvero. Dom var två bröder (även Lars). Roffe är lika gammal som jag så vi spelade tillsammans på ”Mato”. Vi var väldigt bra kompisar och umgicks, men det var många som tyckte att det där inte var något bra. Det där brydde vi oss inte om. När det sedan blev matcher körde vi över varandra för då vill vi ju båda vinna.
– Det var alltid ”hata, hata”. Jag minns då ”Stigge” spelade i A-laget… Herrejösses vad jag skrek och härjade. Det gick inte alltid att komma in på matcherna, men då kröp man under staketet och läktaren. Det fanns ju hål överallt som gjorde att man kunde ta sig in så huvudet kom upp där från något hål i läktaren, haha… Ibland tog vi oss in där även på kvällen och åkte skridskor.

Fick inte ledigt från gruvan:”Stick bara, stick”.

Var det bråk på läktarna också?
Börje:
– Nej, det upplevde jag aldrig. Klackarna var dessutom på varsin sida. Dom skrek och härjade under matcherna, men vad dom gjorde sedan vet jag inte.
Stig:
– På arbetsplatserna var det mer att man skötte om spelarna. Jag minns då jag hade varit borta och spelat både lördag och söndag och sedan kommit hem fyra på måndagsmorgonen. Jag skulle upp och jobba klockan sex. När jag kom upp dit skickade gubbarna in mig i ett rum vi hade i gruvan så jag fick lägga mig och sova ett par timmar på förmiddagen.

Var det ingen från IFK som jobbade i gruvan?
Börje:
– Jo, visst fanns det några. Gruvan var trots allt den största arbetsgivaren som fanns i Kiruna då.
Stig:
– Jag minns att du hade blivit uttagen på något juniorläger och inte fick ledigt från jobbet. Då ringde du mig och frågade hur du skulle göra. ”Stick bara, stick”.
Börje:
– Ja, just det. Man var i väg på backläger och juniorläger. Annars hade man aldrig någon chans att komma ifrån Kiruna. Det var fantastiskt roligt att få vara med, men jag fick inte ledigt från gruvan. Förresten gruvan, jag jobbade på MCD ovan jord som svetsare.
– Jag jobbade bara två månader och då fick jag dessutom vara med och strejka. Det var lite roligt så jag bara garvade. Dom sa åt mig att sitta ner och inte säga ett skit. ”Kan man lägga sig ner också?” Då svarade dom: ”Lägg dig ner”. Då var det strejk och då var det bara att lägga sig ner och sova. Vad skönt, haha…
– Dessutom fick jag strejkkassa. Man gick till Folkets Hus och hämtade pengar.

Kiruna AIF var upp och vände i allsvenskan, vilket motsvarade dagens SHL, säsongen 1973/74, men det var aldrig aktuellt för någon av bröderna Salming att återvända hem för att spela med sin moderklubb den säsongen.
– Vi fick aldrig frågan, men vi var uppe och spelade i Kiruna med Brynäs. Börje hade stuckit till Toronto då. Jag minns inte hur det var att spela den matchen, men jag minns att det året som Börje värvades till Brynäs var vi upp och spelade någon tackmatch.
Börje:
– Då kunde inte jag vara med. Jag låg lumpen och hade ramlat på rygg vid något tillfälle så jag hade så jäkla ont i ryggen.

Hur mycket har ni följt Kiruna AIF genom åren?
Stig:
– Inte så jättemycket ändå. Jag vet att AIF var ner till Hofors och spelade någon kvalmatch. Då var jag dit och tittade.
Börje:
– Jag var ju borta i Toronto då så jag hade ingen koll alls egentligen eftersom jag inte hade några tidningar där borta heller. I dag hade det varit en helt annan sak att följa.

Kirunahockeyns framtid

Hur reagerade ni på klubbarnas hopslagning 1988?
Stig:
– Av den uppfattning jag fick så höll klubbarna på att kväva varandra av ekonomiska skäl. En hopslagning blev ett måste skulle jag tro. Jag hörde att det var mycket synpunkter både för och emot.
– Från dom som var med i en här processen har jag hört att det var ett måste. Det gällde att få folket, spelarna och alla runt omkring med sig. Den första tanken jag fick när jag hörde att klubbarna slagit ihop var att det var roligt. Samtidigt var det ett varningens finger uppe. Jag hoppades att det inte skulle leda till någon typ av rivalitet. Jag hoppades att det skulle bli någon typ av samarbetsform så man inte krigade ihjäl varandra.

Börje:
– Man ser idag att det är otroligt många som håller på AIF…
Stig:
– Jag var hemma i Kiruna när serien startade och hade tänkt att gå ner dit, men just den kvällen var vi bortbjudna. Då hade AIF-supportrarna haft ett tåg genom stan.
Börje:
– Vad jag förstod hade man startat på någon bar och sedan gått till hallen. Det här gör man varje gång. Så kör dom sin uppvärmning.
– Det är många som kommer tillbaka och vill spela nu när Kiruna AIF har återuppstått. Det kanske är spelare som inte fått spela så mycket i andra klubbar men nu kommit hem för att dom får spela i Kiruna AIF. Där fanns det plats vilket dom kanske inte fick i Kiruna IF. Jag följer klubben på Facebook och man ser att det kommer in nya killar i laget hela tiden.

År 2015 valde alltså AIF att starta upp ett A-lag igen.
Börje:
– Jag tyckte det var kul, men samtidigt kände jag som ”Stigge”, att det inte får bli någon rivalitet.
Stig:
– Min första tanke var att det blir roligt bara det ger någonting och inte slår ihjäl någon annan verksamhet. I stället att man hittar former där man kan samarbeta, att det leder åt rätt håll för alla parter.

Kiruna AIF är en del av Kiruna IF vilket gör situationen ännu mer speciell.
Stig:
– Hoppas dom får ihop något av farmarlagstänk så man kan lotsa upp ungdomar och att det finns äldre spelare som kan fostra dom här unga talangerna i AIF. Spelare som är 14-15 år kan få chansen att dyka upp där och fostras med äldre spelarna innan man sedan kommer upp i IF.
Börje:
– Ja, för det finns många lovande unga talanger där uppe. Jag hoppas man kan komma överens där uppe, men jag tycker att när jag läser mellan raderna att det är Kiruna AIF och inget mer. Egentligen behövs det inte två klubbar i Kiruna, men samtidigt har det gjort hockeyn intressant igen där uppe.
Stig:
– Kan man lyckas hitta en form som vi pratar om och kan fånga upp ännu med ungdomar i Kiruna så dom får åka skridskor, spela hockey och så vidare är man rätt ute.
Börje:
– Kiruna var en väldig plantskola där spelare åkte ner över hela Sverige och spelade. Då tänker jag inte bara på oss som spelat i landslaget, utan det är så många andra som också varit ute och spelat i olika klubbar och serier. Därför vore det bra om kunde få ett bra drag bland ungdomarna.
Stig:
– Det är ungefär som det här med TV-pucken, det är så fokuserat med elittänkandet. I den här åldern från nio år fram till ungdomarna är 16, 17 eller 18 år, är perioder som dom här ska fostras till fina medmänniskor. Då finns det egentligen ingen bättre plats än i idrotten med kamratskapet, lära sig ta hänsyn och sådana saker. Den viktigaste biten är att göra bra ungdomar av alla. Det kanske bara är en eller två procent som når till exempelvis SHL.
Börje:
– I slutändan, oavsett om du har spelat en match eller en säsong, gäller det att ha roligt när du spelar. Det är viktigt att alla får en jäkligt rolig uppstart. Det är, som ”Stigge” sa, två procent som kommer till SHL, men det gäller att få resten att hålla på längre och inte lägga av eftersom man inte får vara med om en elitsatsning i 14-årsålder. Killarna ska kunna se tillbaka på sig karriär och känna att det har varit roligt oavsett i vilken division man spelat.

”Tror du att ungdomarna idag vet vem jag är?”

Efter lunchen och intervjun gick vi ut för att ta lite bilder samtidigt som snön började singla ner på oss. Jag kan lova att bröderna inte var överens om vem som skulle stå på vilken sida när vi skulle ta bilderna. Mycket munhuggeri, men med massor av kärlek till varandra och glimten i ögat. Restaurangpersonalen hade dessutom fått ta sina bilder inne i lokalen.

Den 24:e november 2022 stannade verksamheten upp i alla ishallar runt om i Sverige. Börje Salming hade avlidit i sviterna av ALS. En av våra största hockeymänniskor genom alla tider hade somnat in. Börje Salming var omåttligt populär för sitt hockeykunnande, men framför allt för hans jordnära och varma sätt att vara. 

Sista gången jag hade äran att träffa Börje Salming var dagarna innan han skulle fylla 70 år och fira det uppe i Dalarna. Jag minns så väl när han sa ”Tror du att ungdomarna idag vet vem jag är?”  Nästan så han bad om ursäkt för att hockeysverige.se ville fira honom med blommor och göra en intervju. 

På frågan om hur det varit att vara en offentlig person i drygt 50 år svarade han:
– Jag har bara kört på, inte brytt mig så mycket och inte varit en sådan som känt ”oj, jag är jättekänd”.  Det kanske beror på att jag är från Kiruna och lite konstig, skrattar Börje Salming och fortsätter:
– Den där biten med kändisskapet… Jag har aldrig velat vara kändis utan hållit mig lite undan även om jag naturligtvis även varit där och accepterat det också. Det är en del av det hela, att man just måste acceptera det.
– Toronto var det som galet, men jag vet aldrig om jag där kände mig som en kändis. Jag var bara en hockeyspelare så att folk kände igen mig då var jag bara tvungen att acceptera eftersom folket där var galet i hockey.

Tog efter Sixten Jernberg:”Kan han så kan jag”.

Kände du att det var lite av din skyldighet att ställa upp?
– Ja, faktiskt. Så har jag känt under hela mitt liv. Jag har en ”role model” och det är Sixten Jernberg. Han gav mig sin autograf då jag var runt 10-12 år. När jag har tänkt tillbaka på det så har jag känt att jag ska ställa upp för alla andra. ”Kan han så kan jag”.

Han berättade också vad Salmi-by har betytt för honom:
– Allt. Vi åker upp om två veckor igen. Jag ska hälsa på mamma och självklart ta skotern upp till Salmi. Det är så otroligt vackert där uppe. Salmi glömmer jag aldrig och dit vill jag alltid.
– Visst är det också så att jag har hjärtat kvar i Kiruna. Som jag sa då jag sommarpratade ”När jag ska dö så ska jag göra det i Salmi”.

Stig Salming minns tillbaka på sin lillebror:
– Det första jag tänker på är att vi lyckats gjort något bra av att vi kommit ifrån Kiruna och lyckats ta oss vidare som vi gjort båda två, berättar Stig Salming för hockeysverige.se från hemmet i Valbo och fortsätter:
– Om jag tänker på Börje i första hand så har han haft en otrolig hockeykarriär där han lyckades med allt som man egentligen kan tänka sig. Från Kiruna, ner till Brynäs och sedan vidare till Toronto. Det är bara att konstatera att det vi sett av uppvaktningen senaste tiden gör att man förstår man vilket genomslag han haft. 

Vad tror du gjort att han har blivit så pass folkkär och samtidigt bra hockeyspelare?
– Det handlar om ödmjukhet. Han satte laget i centrum, tänkte inte alla gånger på sig själv i första hand utan på lagets resultat. Det visar på just den här ödmjukheten Börje hade inför uppgiften. 
– Innerst inne vill man vinna det man ställer upp i. Sedan att få vinna tillsammans med sina lagkamrater. Det vet jag var i Börjes fall vad som präglade honom och hans sett att vara.

"Den stunden kommer jag alltid bära med mig"

Hur mådde du själv när du såg din lillebror tyna bort?
Stig Salming tystnar en lång stund för att samla sina tankar innan han svarar på frågan. 
– Jag måste säga att det var väldigt, väldigt svårt och tungt med tanke på vad vi gått igenom från det vi var små. Att sedan inte få fortsätta livet där vi hade mycket kontakt med varandra. Det är väldigt, väldigt tungt faktiskt. 
– I dagarna har även vår mamma gått bort och vi fick inte vara med om den stunden tillsammans. Att Börje inte fick vara kvar då känns jävligt. 

Mamma Karin Salming var 95 år då hon somnade in.
– Jag var enkom upp för att tala om för henne när det skedde att Börje gått bort. 

När hade du sista riktiga samtalet med din bror?
– När vi var nere i Tyskland och såg på Bianca. Det var sista gången vi kunde kommunicera riktigt. Sedan var det sporadiska saker vi kunde prata om, men sista tiden kunde vi inte kommunicera på ett vettigt sätt.

Börje Salming kämpade sig igenom två stora hyllningar. Dels i Toronto dels på hockeygalan i Avicii Arena och gav på så vis uppmärksamhet till kampen mot ALS.
– Först och främst var det Börjes yttersta vilja, att han skulle få vara med om det. I efterhand har jag sagt att det kändes som att livet rann ur honom något vis efter att han varit med på dom sakerna. 
– Sista dagarna… Jag var i Stockholm efter Avicii-grejen. Då såg jag att han tröttnade ur ordentligt. Sedan gick det bara några dygn innan jag fick ett meddelande att det var på upphällningen. 
– Jag hann fram och fick hålla honom i handen sista timmen innan han tog sitt sista andetag, säger Stig Salming samtidigt som hans röst inte riktigt håller, men han fortsätter ändå berätta:
– På så sätt var det dramatiskt fast vi visste utgången och allting, men den stunden kommer jag såklart alltid bära med mig.

Hur tänker du kring vad man kan göra runt sjukdomen ALS? 
– Man blir såklart ställd av det skälet att man inte kan göra någonting. Börje visste att det inte fanns någon återvändo. Nästa steg var att se hur gräslig sjukdomen är.
– Jag kan säga att det i princip var samma sak som hände med min fru året före. Det gick ett halvår från det vi fick reda på att hon hade cancer och åts upp inifrån till… 
– Det är så vårdslöst otäckt. Samma sak var det med Börje. När vi fick redan på att det var ALS och tittar till det bittra slutet är det att han åts upp inifrån på något konstigt och fruktansvärt vis. Det blev inget kvar. 
– Han kunde inte äta… När man ser på det hela så fick han inte i sig näring och till slut fanns det inget kvar. Han tynade bort, säger Stig Salming som drar en djup suck för att samla ihop sig.

Börje Salmings ALS-stiftelse

Nu har det startats en stiftelse i Börje Salmings namn för att jobba mot ALS. 
– Att ha fått till en sådan insamling som det här blivit, dom krafter det satt igång och, när jag tänker på just Börje, vilket genomslag han har för den goda sakens skull. Att Börje betytt mycket för det här är fint, men det är bedrövligt att det ska behöva finnas sådana sjukdomar.

Nyligen döptes en gata alldeles nära Matojärvi Ishall i Kiruna efter Börje Salming.
– Det är hedersamt naturligtvis att Kiruna visar sin uppskattning för Börje. Nu har Kiruna gjort det väldigt många gånger, men en sådan här bestående sak i framtiden vet jag att Börje skulle tycka vara hedersamt att få.
– Jag tycker också det är jättefint för Börjes skull att man tagit sig an en sådan här sak på det sättet man gjort. 

Stig, du låter som en stolt storebror.
– Ja, absolut. Det har jag tyckt hela vägen. Jag fick också äran att vara med laget i Canada Cup 1976, när jag satt där i båset och såg Börje åka ut på isen och få den där uppskattningen. 
– Jag är oerhört stolt över Börjes prestationer och den person han varit, avslutar Stig Salming. 

TV: "Ett rent helvete att döma Wernblom och galningarna"