Old School Hockey: Gunnar Leidborg 70 år

Igår fyllde en av AIK:s största profiler och bästa målvakter genom tiderna 70 år. 

Han fick aldrig chansen i någon stor landslagsturnering. Ändå har Gunnar Leidborg gått till historien som en av de stora målvakterna i elitserien på 1980-talet.

I en öppenhjärtig Old School Hockey-intervju från 2018 berättade AIK-legendaren om sina två SM-guld 1982 och 1984 – och den där gången Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson hotade med att slå huvudet av honom ”om han släppte in fler mål”.

Till alla stormålvakter som AIK fått genom åren – Leif ”Honken” Holmqvist, Kjell Svensson, Jan ”Nypan” Nyström, Åke Liljebjörn, Thomas Östlund, Lasse Svensson – skriver vi även in Gunnar Leidborg, tvåfaldig svensk mästare med AIK 1982 och 1984.

2018 träffade vi ”Lejdan” i Kumla för den här intervjun samtidigt som vi njöt av raggmunk med fläsk. Där börjar han med att berätta hur han ramlade in på hockey en gång i tiden, trots att det var en annan sport som lockade mest till en början.
– Fotbollen i Brommapojkarna var min stora grej från början. Vi tyckte inte det var kul att spela dom här hallturneringarna på loven. Då var det en ledare som tyckte vi kunde starta ett hockeylag. Vi var en hel del bra bollspelare med (Sten-Ove) ”Putte” Ramberg, Peter Flodin och så vidare.
– Vi klarade oss bra i St. Erikscupen. Sedan blev AIK intresserade av oss och efter det rullade allt på. Jag kommer ihåg att vi vann pojk-SM där vi slog (Thomas) Gradin, (Bo) Berglund i Modo i finalen.

Gunnar Leidborg var målvakt redan från början som knattespelare i Brommapojkarna.
– Ja, jag dög aldrig till något annat. Jag var även målvakt i fotboll. Det var egentligen bandy som jag var utespelare i eftersom jag var en hyfsad skridskoåkare.
– Just skridskoåkningen var bra för mig eftersom man en gång i tiden införde den här touch-icingen. Målvakterna som aldrig hade fått lämna målområdet hade jättejobbigt medan jag hade spelat ute i bandyn. Det var en fördel. Men varför jag hamnade i målet var nog för min fantastiska löpförmåga…

Du var löpstark alltså?
– Nej, säger Leidborg med ett leende och fortsätter:
– Jag insåg tidigt att det inte var något kul samtidigt som jag kom på att alla andra tar ju bollarna till mig om jag står i mål.

Blev hämtad av ”Honken” från skolan

Säsongen 1972/73 får Gunnar Leidborg chansen i högsta serien med AIK. Då som tredjemålvakt bakom Leif ”Honken” Holmqvist och Bert Jättne.
– Steget för mig upp till A-laget gick väldigt fort eftersom Bert sedan gick till Västerås. Då blev jag skriven som andremålvakt bakom ”Honken”. På den tiden fanns det en deadline för övergångar och då stack ”Honken” över till nybildade ligan WHA. Då var det svårt att värva en etablerad målvakt så man tog in en kille som hette Anders Lif och som var från Hofors.
– Han var väldigt duktig, men det var svårt för honom eftersom det var mest tryck på honom att lyckas. Jag lyckades ta första spaden i början.
– Jag tror aldrig jag då fattade hur stort det var att spela i allsvenskan. Självklart visste jag att ”Honken” var ett stort namn, men det var nog bra att jag var så pass ung för jag hade jobbigt nog att hålla ordning på mig själv. Jag tänkte inte så mycket på vem jag ersatte. Trots allt pratar vi om nationens hjälte, ”Honken”. Hade jag stått och tänkt på det hade jag antagligen svimmat.

Hur var det att träna tillsammans med Leif ”Honken” Holmqvist?
– Fantastiskt. Jag gick på Bromma gymnasium då. ”Honken” bodde på Ekerö och kom och hämtade mig när vi skulle åka till träningarna eftersom jag inte hade något körkort. Han berättade allting och var hur öppen och skön person som helst. En toppkille verkligen.
– Det jag lärde mig av honom som målvakt var, vilket han märkte redan i början när vi tränade ihop att jag stod och tänkte på förra skottet som gick in, att han var rätt klar med att pucken hade gått in. ”Nu måste jag ta nästa”. Påverka det du kan påverka. Det är någonting som hjälpte mig enormt mycket.

Foto: Bildbyrån

”Jag var en slashas”

Det A-laget Gunnar Leidborg kommer upp till vimlar av profiler och starka karaktärer. Förutom ”Honken” spelade Rolf ”Råttan” Edberg, Hans ”Virus” Lindberg, Kai Nurmi, Bosse Olofsson, Lennart ”Sillen” Selinder med flera.
– Det var faktiskt rätt kul. När man kom upp i AIK så fanns det ett rum innan man kom in i omklädningsrummet som hette kapprummet. Det var inte så att jag kom in i stora rummet direkt utan jag fick sitta där ute och byta om. Man var närmare Roger (Andersson, materialförvaltare) än kärntruppen. Jag tror även att Bert-Ola (Nordlander) var med och träningslägren fick jag hämta tidningen och kaffe åt dom.
– Sedan var jag en slashas som kanske inte alltid föll in i alla regler så jag fick nog mina tillsägelser. Jag tror att jag till och med kom för sent till matchvärmningen en gång. Då fick jag reda på att jag levde.

Vem var den starka ledaren i gruppen vid den här tiden?
– Det var nog ”Lill-Pröjsarn” (Ulf Nilsson). Han var mer känslosam. Vi spelade avgörande en säsong om att gå till slutspel eller inte mot Västerås. Vi leder med 3-1 och sedan gör Västerås 3-2. Då åker han fram till mig och säger ”Släpper du in en till slår jag huvudet av dig”. Vi vann till slut med 3-2 så jag fick behålla huvudet.

Säsongen 1974/75 lämnar Leidborg AIK för spel i Västerås under en säsong. Där får han dessutom återigen Bert Jättne som målvaktskollega.
– När ”Honken” kom hem från proffslivet förstod jag att det var tillbaka till bänken. Jag hade fått spela mycket i AIK säsongen innan. Jag kände att sätter jag mig på bänken så är det lätta att jag blir nöjd.
– Jag var sugen på att spela, var fortfarande ung, kunde röra på mig och fick då chansen i Västerås.

Gick från målet till tränarposten – direkt

Gunnar Leidborg fortsatte spela en säsong i Lustenau innan han slog sig in på tränarbanan.
– Coachen (Peter Johansson) stack samtidigt som jag blev skadad. Peter var faktiskt den enda coach jag har haft under min karriär som fått sparken. I AIK fick han plötsligt hjälp av ”Ankan” och fick i stället mer eller mindre stå och räkna klubbor på Hovet.
– Jag hoppade i alla fall in som coach i Lustenau och det gick hyfsat. Sedan frågade dom om jag ville var kvar. Efter det blev det Bundesliga, som det hette i Tyskland, och efter det har det rullat på.

Vad ser du som din främsta merit som tränare?
– Vi gick till semifinal med Augsburg och jag var även med och tog upp dom i DEL. Det roligaste minnet är att jag fick göra den allra första DEL-matchen. Det var med Augsburg mot regerande mästarna München.
– Jag kom ihåg att det var pompa och ståt, Bobby Hull var där och släppte pucken och så vidare.

Foto: Ronnie Rönnkvist

Säsongen 1997/98 får Gunnar Leidborg kliva in som coach i AIK efter det att finske Timo Lahtinen fått sparken.
– Det var ruskigt kul att få den chansen. Samtidigt var det nog det värsta jag gjort. Jag kommer ihåg sista matchen mot Linköping då vi hade klarat oss kvar. Jag förväntade mig att känna en enorm glädje, men det var bara luften ur.
– Jag menar, att komma hem och allt kom ihåg mig ifrån var den goda tiden i AIK. Det började slå mig då, vad hade jag gett mig in på. Samtidigt var det massa sjabbel. Av tjeckerna vi hade (Otakar Vejvoda och Pavel Patera) var det bara en som spelade. Dom var skadade samtidigt som det var en massa grupperingar.
– Om man ser vilka spelare vi hade, (Miikka) Kiprusoff, backen Libor Prochazka – som var duktig i VM men aldrig slog i AIK förutom då han slog ner folk – och Pavel Patera. Vejvoda spelade aldrig eftersom han var skadad hela tiden. Sedan hade vi Dick Tärnström, Niclas Hävelid. Nu var dom i visserligen i början av sina karriärer, men dom var redan väldigt bra.
– Det första jag gjorde då jag kom till AIK var att ta bort fyra finnar och i stället ta upp Sam Hallam och dom här juniorerna. Dom var inte bättre än dom andra spelarna, men det var för mycket grupperingar. Sedan hade det varit en konstig säsong där AIK på försäsongen hade spelat 23 matcher. Dessutom spelades dom flesta i Finland.
– Jag fick börja träna kondition med laget och ganska tidigt fick jag frågor om vi skulle hålla oss kvar. Visst, men nu tränar vi för nedflyttning. Alt annat är bonus. Då tittade bara folk på mig, men om man ligger sist kan man inte börja prata om slutspel.

Spelade 16 landskamper

Gunnar Leidborg hade chansen att stanna kvar i AIK ytterligare en säsong, men han valde att åter flytta till Augsburg i Tyskland.
– Jag fick förfrågan, men jag hade redan en muntlig uppgörelse med Augsburg.

Lockar det att en gång i framtiden träna AIK igen?
– Ja och nej. Jag är ändå 63 år, men visst är jag allt lite sugen, säger den tidigare AIK-målvakten med ett stort leende.
– Det är där uppe man vill vara, men samtidigt vill jag inte ha åren ute i Europa ogjorda.

Arkivfoto.