Kallade Gretzky för ”gubbjävel”

Han har spelat med både Wayne Gretzky och Mario Lemieux och kan dessutom titulera sig både Stanley Cup- och världsmästare. Tomas Sandström var en av Sveriges största NHL-spelare under 1980- och 90-talet. I dag får ni chansen att stifta bekantskap med honom i Old School Hockey.

– Jag blev trejdad från New York Rangers till Los Angeles Kings under säsongen 1989/90. Det hade gått dåligt för Rangers under en tid och klubben ville göra en förändring, vilket är ganska vanligt. Nu ville Rangers ha Bernie Nicholls som hade gjort 70 mål säsongen innan, så han kostade lite.
– Vi hade hört att något var på gång och när jag och min fru fick redan på att jag och Tony Granato skulle flytta till Los Angeles sa vi direkt att skulle vi bo någon annanstans än i New York, där vi bott under sex år, skulle det vara i just Los Angeles.
– Första matchen med Los Angeles skulle vi spela i Vancouver. Innan vi kommit dit visste både jag och Tony att vi båda skulle spela i samma kedja som Wayne Gretzky – samma Gretzky som både jag och Tony kallat ”gubbjävel” när vi möttes. Hur skulle han reagera när vi nu skulle spela tillsammans? Det började verkligen illa i och med vi båda blev försenade och kom in på isen när övriga laget värmt upp ett tag. Då kommer Gretzky fram till oss båda och säger ”Grabbar, jag vet att det kan vara nervöst att spela med mig. Spela bara ert spel så anpassar jag mig i stället efter er”. Och det gjorde han.

Den som berättar det här är Tomas Sandström. Över en natt blev han kedjekompis med självaste Wayne Gretzky. Men vi börjar i en helt annan ände av Sandströms karriär. För det är i bruksorten Fagersta som ”Tjompen”, som han kallas, inledde den bana som tog honom via Brynäs och Tre Kronor till NHL.

Tomas Sandstöm i LA KingsBildbyrån

”Tjompen”?
– (Skratt) Det var faktiskt ”Stigge” Salming som började kalla mig för det och sedan har det hängt med.

Du kommer från Fagersta och bland spelarna i din ålder var det inte bara du och Ulf Samuelsson som blev framstående spelare. I samma pojklag hittade vi även Mats Lööv, Mauri Liikamaa och Magnus Sundquist. Vad gjorde just den här Fagersta-generationen så lyckad?
– Vi hade bra ungdomsledare i Fagersta. Just vårt lag hade Lars-Ove Ågren, ”Soda” kallad, som tränare. En speciell och väldigt bra ledare som tyvärr har gått bort. Det var mycket tragglande med att åka skridskor och passa pucken. Visserligen kunde det vara tråkigt ibland, men det gav resultat.
– Det var inte många som spelade hockey i Fagersta vilket innebar att du fick spela i många olika lag samtidigt. Ett tag spelade jag som 15-åring i A-laget, juniorlaget och med A-pojkarna under samma vecka.

Sparrade ni bröder, du, Mikael och Krister, varandra under pojklagsåren?
– Micke är född 1963 och Krister 1967. Det blev ganska naturligt att framför allt Micke och jag ofta spelade tillsammans. Det var alltid tävling. Sprang jag en kilometer skulle Micke springa två och någon annan från ”64-gänget” skulle vara värre än oss och springa tre. Så där höll vi på jämt.

Finskt temperament?
– Vi flyttade till Sverige redan 1969 eftersom pappa och mamma skulle jobba i Fagersta. Vi bodde i en svensktalande del av Finland så ingen av oss talar finska i dag.

SLOGS MED BRORSAN PÅ TRÄNINGARNA

Säsongen 1979/80 debuterar Tomas Sandström i Fagerstas A-lag.
– Vi spelade i division 1 då, men första matchen var en träningsmatch mot Hammarby. Berra Svensson var tränare för Fagersta, men samtidigt var han fritidsledare på skolan där vi gick. I och med det hade han järnkoll på oss. Skötte vi inte skolan fick vi heller inte vara med i A-laget. Löjligt tyckte man då, men så här i efterhand tycker jag att det var väldigt bra.

Ulf Samuelsson och Mats Lööv gick till Leksand, Mauri Liikamaa och Magnus Sundquist valde Mora. Tomas och hans bror Mikael valde spel i Brynäs.
– Jag och Micke var faktiskt först i Leksand. Där pratade man om att vi skulle få spela i juniorlaget. Min tanke var att ta en plats i ett A-lag och inte att spela juniorhockey. Då kom Brynäs med förslaget, eller rättare sagt så lurade man oss på rätt sätt (skratt), att få vara med och kriga om en plats i Brynäs A-lag. Vi fick ju även chansen. Just den möjligheten Brynäs gav oss gjorde att vi valde spel där.
– Trots att jag spelat i New York Rangers och med Wayne Gretzky i Los Angeles vill jag nog säga att mina roligaste år som hockeyspelare trots allt var i just Brynäs.

Bildbyrån

Tränare för Brynäs var Stig Salming och Lars Öberg, två killar som Tomas Sandström vill hylla.
– Fantastiska tränare och ledare, både ”Stigge” och Lasse. ”Stigge” var verkligen en vinnare ut i fingerspetsarna även som tränare. Det här smittade av sig på oss spelare och för min egen del kan jag säga att de båda präglat mitt sätt att spela.

Stig Salming har låtit berättat tidigare att du och din bror Mikael slogs på träningarna, liksom han och Börje Salming hade gjort tidigare.
– Lite så var det faktiskt. Matcherna mellan svarta och vita laget på träningarna var verkligen heta tillställningar. Ingen ville förlora. Sedan får faktiskt ”Stigge” ta på sig lite av skulden själv till att vi slogs med varandra eftersom han triggade oss ganska mycket, haha…
– Första träningen med Brynäs åkte jag och Micke runt och kallade ”Jajjen” (Lars-Göran Gerdin) och Jan Kock för gubbjävlar. Jag undrar vad dem tänkte om oss då. Två knäppskallar från Fagersta, haha…

Redan i andra elitseriematchen hamnar Tomas Sandström i sin första fight. För motståndet i bråket stod Mats Thelin, ”Mördarn” kallad.
– Det är flera än jag som stött på Thelin genom åren. Det var också min spelstil att bara köra på. I början tog man den som stod i vägen. Nu blev det just Thelin och av det blev man en erfarenhet rikare.

”TUR FÖR MOTSTÅNDARNA ATT WIKEGÅRD TVINGADES SLUTA”

Redan under debutsäsongen med Brynäs vinner Tomas Sandström lagets interna poängliga före Kenneth Andersson och Anders ”Masken” Carlsson.
– Grejen var den att jag ville ge mig själv en ärlig chans. Nu hade jag turen att få spela med ”Masken” Carlsson och Göran ”Flygis” Sjöberg. Än i dag säger ”Flygis” att det var jag som förstörde hans karriär eftersom han bara fick backchecka de två säsongerna. Fast å andra sidan ska man göra det man är bra på.
– Jag kom till ett Brynäs som var i en generationsväxling, men som ungefär samtidigt släppte fram flera unga spelare. Det tror jag var en stor anledning till att vi inte gick till slutspel under mina år i Brynäs.
– En kille som det är riktigt häftigt att fått spela med är Stig Östling. Brynäs övertalade Östling att fortsätta varje säsong och han var ju bäst trots att han var äldst i laget. Vilken härlig spelare och person.

Ni hade även en het Niklas Wikegård i laguppställningen?
– Han slog sönder sitt knä den säsongen. Niklas var tuff som back, nästintill brutal mot sig själv och motståndarna. Det var verkligen otur för Niklas att han tvingades sluta, fast kanske tur för motståndarna.

Hur bestämdes det att du skulle åka över till New York Rangers 1984?
– Jag hade spelat två år i elitserien med Brynäs då och det hade gått ganska bra. Min agent var advokaten Björn Wagnsson och han ville att jag skulle åka över och se hur det var borta i New York. Väl där ville klubben skriva med mig på en gång. Testa ett år och fungerar det inte så kan du väl bara åka hem.
– Jag var väldigt sugen på att prova, men jag kunde inte tänka mig att spela ett år i AHL först. Då kunde jag lika gärna stanna kvar och spela i Brynäs ytterligare en säsong. Nu fick jag flyt redan från början och hade stor nytta av att ha spelat Canada Cup tidigare den hösten, vilket gjorde att jag kom till Rangers väl förberedd.

I New York Rangers klassiska tröja.Bildbyrån

Fagersta, Gävle, New York, det var snabba steg.
– Ja, fast man tänkte aldrig så. Det var bara att försöka göra det bästa på isen varje dag, oavsett var du befann dig. Första gången som jag minns att jag reflekterade över vart jag spelade och hur stort det var med Nordamerika var då vi satte oss i ett plan på väg till en bortamatch och piloten sa att det var fyra timmars flygresa dit vit skulle. Trots allt så var alla de här resorna borta i NHL väldigt roligt att fått vara med om.

Anders Hedberg, Peter Sundström, Jan ”X:et” Erixon och Reijo Ruotsalainen som alla talade svenska. Vad betydde det för dig?
– Jag, ”X-et” och Peter hyrde faktiskt ett hus tillsammans i början och vi hade väldigt mycket roligt tillsammans. Anders Hedberg var väldigt respekterad i NHL och vi hängde ofta hemma hos honom och hans familj. Han betydde mycket för mig och de andra svenskarna.

”HAR ALLTID SAGT ATT GRETZKY ÄR BÄTTRE ÄN LEMIEUX”

Tomas Sandström spelade sex säsonger med New York Rangers innan han såldes vidare till Los Angeles Kings. Efter Los Angeles blev det Detroit Red Wings, Pittsburgh Penguins och Anaheim Mighty Ducks. Med andra ord har Sandström haft äran att spela med både Wayne Gretzky och Mario Lemieux.
– Jag har hela tiden vidhållit att Gretzky är den bäste. Tyvärr råkade Mario ut för sjukdomar och skador vilket gjorde att han var borta från spel en hel del.
– Båda två är annars väldigt ödmjuka personer. I början fick Mario en stämpel på sig att han skulle vara smågrinig. Det stämmer inte utan han är en jäkligt trevlig kille, vilket jag för övrigt tycker alla stora stjärnorna är både i NHL och i Sverige.

Du har även en Stanley Cup-ring hemma i huset.
– Det stämmer. I januari 1997 såldes jag från Pittsburgh till Detroit, vilket innebar att jag kom till ett väldigt bra lag som hade chansen att gå hela vägen. Det var mycket européer i laget, stämningen blev ganska lik den man har i ett svenskt lag faktiskt.
– Att jag dessutom fick vara med och vinna en Stanley Cup med Red Wings var givetvis jättehäftigt.

Var det många som uppmärksammade att det var två Fagerstapojkar samtidigt i Pittsburgh Penguins när du och Uffe Samuelsson spelade där?
– Nej, det var inte så mycket snack om det direkt. Uffe var ju en fantastiskt duktig back som hade stor respekt med sig i laget. Han blev efter någon säsong såld till New York Rangers.

Varför valde du Malmö när du återvände till Sverige 1999?
– När NHL-lockouten var 1994/95 köpte helt enkelt Malmö rättigheterna för mig. Sedan spelade jag där under själva lockouten. Då vi skulle återvända till Sverige ville jag och familjen bo i en storstad så vi hamnade i Skanör.

Skanör?
– (Skratt) Ja, det är i alla fall närheten till en storstad.

Det blev Malmö när flyttlasset gick till Sverige.Bildbyrån

Var aldrig Brynäs aktuellt?
– Nej, det stod klart ganska tidigt att jag skulle återvända till Malmö. Jag vet faktiskt inte ens om det fanns intresse från Brynäs sida. Jag spelade tre säsonger i Malmö mellan 1999 och 2002, men sedan lade jag av.

Trots fjorton säsonger i NHL spelade Tomas Sandström 77 A-landskamper och sågs ofta i Tre Kronor-tröjan när det vankades storturneringar som VM, OS eller Canada Cup.
– Jag tackade nej någon gång då jag var skadad. Annars måste jag säga att det alltid varit kul att ställa upp och spela i Tre Kronor. Det passade ofta ganska bra, speciellt under åren i New York Rangers eftersom vi sällan gick långt i slutspelet.
– En annan kul anledning till att jag gärna ville spela i landslaget var läkaren Lennart Hovelius. Han var läkare i Brynäs när jag var där och man visste att det skulle bli en kul turnering vid sidan av isen om han var med.

”2-2-MÅLET MOT SOVJET ÄR FORTFARANDE KUL ATT SE”

OS 1984 i Sarajevo var Sandströms första stora turnering med Tre Kronor.
– Jag var 19 år då och självklart var det väldigt roligt att få chansen att spela i ett OS då. Vi tog ett brons till slut efter Sovjet och Tjeckoslovakien, som var omöjliga att slå de här åren. Det var ett jäkla roligt gäng som vi åkte dit med och ”Ankan” Parmström var förbundskapten.
– Den hösten spelade jag även Canada Cup och dessutom VM våren efter. Det innebar att jag spelade JVM, OS, Canada Cup och VM under loppet av en och en halv säsong. Intensivt, men väldigt roligt.

Canada Cup 1984 minns vi mest för nattvändningen i den andra finalen mot Kanada. Ni ligger under med 5-0 efter halva matchen och Arne Hegerfors uppmanar folket där hemma att stänga av TV-apparaterna och gå och lägga sig. Vad händer i Tre Kronor när ni ligger under så här stort?
– Det var lite som hockey är. Vi gör 5-1, vilket gör kanadensarna lite osäkra. Sedan rullar det på och det är nära att vi lyckas vända matchen. Nu vinner Kanada med 6-5, men det var inte långt borta att vi skulle vända och få till en tredje final.

Vid VM i Wien 1987 lyckas Tre Kronor bättre. Efter en märklig grundserie som avgjordes i civil domstol tar sig Sverige till slutspel. Väl i slutspelet imponerar svenskarna och lyckas knipa åt sig guldet.
– Grejen var så enkel som att vi hade ett väldigt bra lag plus Tommy Sandlin som förbundskapten. Jag har alltid gillat Tommy och han betydde mycket för det här guldet. Sammanhållningen var jättebra, lugnt vid sidan av och så vidare.
– I slutspelet hade vi lite flyt också. Vi spelade två oavgjorda matcher och sedan slog vi Kanada med 9-0 i den sista matchen. Att vi tog poäng av Sovjet var en skräll. Det hände att vi kunde leda mot Sovjet med 2-0 inför sista perioden. Då lade ryssarna i en högre växel och vann med 7-2. Att vi nu tog en poäng var väldigt otippat.

Ett av svensk idrotts mest klassiska ögonblick.Bildbyrån

Berätta om det klassiska 2-2-målet när hela femman med Tommy Albelin, Anders Eldebrink, Håkan Loob, Bengt-Åke Gustafsson och du är inblandade.
– Jag har sett det på TV några gånger men det är fortfarande kul att se, skrattar Sandström.
– Jag gjorde egentligen inte så mycket mer än att sätta dit klubban så pucken gick i mål. Fast samtidigt ska man ta sig dit vid rätt tillfälle också. I alla fall var ryssarna ordentligt knäckta efter det målet. Speciellt eftersom det kom så pass sent i matchen och innebar att ryssarna inte kunde vinna guld.

Hur viktig var fältherren Bengt-Åke Gustafsson för laget?
– ”Bengan” är en jätteduktig ledare på isen, men det fanns flera stora ledare i det här laget. Det var den rätta kemin helt enkelt. Trots en del tjafs om vi skulle ta oss till slutspel eller inte så höll vi hela tiden ihop och det gav resultat.

Vart har du den klassiska rutiga kavajen?
– Den kastades ganska snabbt. Fulare kostym har jag sällan sett ha ha…

Tomas Sandström och Mats Thelin.Bildbyrån