En karriär i både dur och moll – Old School Hockey Oscar Sundh

Två år efter skadan som avslutade karriären blickar Oscar Sundh tillbaka på sin tid som elitspelare. Den tidigare forwarden blev en kultspelare i framförallt HV71 – där han vann två SM-guld.
– Även om jag avskydde ”Pettan” (Petrasek) och många andra där så fanns det en beundran för HV71 hos mig, berättar 36-åringen för Hockeysverige i Old School Hockey.

STOCKHOLM (Hockeysverige.se)

Oscar Sundh kan se tillbaka på en framgångsrik karriär som inleddes i Knivsta, som ligger mellan Stockholm och Uppsala. Tyvärr blev avslutet tufft då han drabbades av en av flera hjärnskakningar, vilket tvingade honom till att avsluta karriären. Tiden efter avslutet har också varit tuff, men när vi ses på ett hotell vid Hötorget i centrala Stockholm började vi med att se tillbaka på hans hockeyresa. 
– Knivsta? Min pappa höll på mycket med idrott då han var liten. Han spelade hockey, men även någon basketmatch på motsvarande allsvensk nivå. Jag tror det var han som fick mig att börja idrotta, berättar Oscar Sundh med ett leende då han tänker tillbaka på uppväxten.
– Nu har kommunen fått upp en hall i Knivsta, men under min uppväxt hade vi aldrig någon ishall där. Vi fick vara inne i Uppsala, Gränbyhallen som det hette då. Jag tror hela Knivsta IK fick elva is-timmar där på en vecka. Vårt lag fick en timme, vilket var mellan 18 och 19 på torsdagar. Varannan vecka tränade vi på den timmen och spelade bortamatch på helgen. Andra veckan spelade vi match den timmen. 
– Det var även mycket spontanidrott då Valloxen frös till eller då någon vänlig själ spolade antingen bandyplanen eller rinken. 

Oscar Sundh höll, som så många andra killar och tjejer, på med flera olika idrotter som ung. 
– Hockey, fotboll, tennis, löpning, golf, bandy… Jag har alltid känt att hockeyn varit roligast. Däremot var jag kanske vassast i bandy. Samtidigt är det inte samma konkurrens där. Jag var med i TV-pucken, men också motsvarande i bandy och fotboll.  

Du var en fysisk spelare i SHL, var du det redan som ung hemma i Knivsta och Almtuna?
– Nej, jag skulle nog säga att jag var en mer offensiv spelare då. Sedan fick jag anpassa mig lite. Jag debuterade i Almtunas A-lag ganska tidigt. Jag var 16 år då och spelade sedan två säsonger i allsvenskan. Då hade jag en lite mer tillbakadragen roll och spelade i fjärdekedjan. 
– Efter mina två säsonger i Almtuna drog jag till St. John’s i QMJHL. Det var ett superviktigt år för mig. Jag och Niclas Bergfors var där från början. Bergfors var draftad av New Jersey i första rundan så han åkte i väg på deras camp. Där gick det bra för honom så han blev kvar och jag blev ensam svensk i St. John’s. 
– Med facit i hand var det bra för mig eftersom jag åkte upp ett pinnhål och var nog vår bästa spelare, om jag får säga det själv, säger Oscar Sundh med ett nästan generat leende. 

Här förändrades delvis Oscar Sundh som hockeyspelare. 
– Jag tycker det var väldigt utvecklande och jag spelade i förstakedjan hela den säsongen. Jag spelade i fickan och höll pucken i första ”pp”, var back i andra ”pp”, spelade boxplay… 
– Det här var också första gången jag inte hade någon skola så jag kunde träna själv på förmiddagarna och med laget på eftermiddagarna. Då var jag en offensiv spelare. Efter den säsongen gick jag till Timrå i SHL. Där fick jag anpassa mig lite mer, men spelade nog också mer fysiskt under mina första säsonger där. 
– Många tycker tuffhet är en spelare som tacklar och smäller på mycket. För mig är tuffhet också någon som ”Jag är vid sargen, måste få ut pucken och vet att jag kommer få en ordentlig smäll. Det kommer göra ont”. Eller att du täcker ett skott. 
– Mina sista år tacklades jag inte speciellt mycket. Spelet har förändrats väldigt mycket under mina 15 år i SHL och idag handlar det mer om att ta med sig farten hem och jobba med ”stick on puck”. Däremot har jag aldrig varit rädd för att sticka in näsan. 

Hade Wikegård som tränare: “Lindade inte in något i bomul”

Vi backar bandet lite och till säsongen 2002/03 då Sundh var i MoDo. 
– Jag funderade mycket i nian kring det här med hockeygymnasium och hela den biten. På den tiden var MoDo mest attraktivt och var ett av två riksintag. Därför var det också lite prestige att komma in där. 
– Vår familj är goda vänner med Jonas Almtorp, som är tre år äldre än jag, och hans familj. Han gick på hockeygymnasium där uppe och trivdes väldigt bra med det. Jag trodde aldrig att jag skulle komma in där, men jag testade att söka. När jag kom in hade jag svårt att tacka nej. 

Det blev bara en säsong för Oscar Sundh i MoDo:s J18 innan han lämnade klubben. 
– När jag flyttade hemifrån var jag 15 år. Det är många som klarar det, men jag tyckte att det var lite svårt. 
– Jag trivdes jättebra på hockeygymnasiet med Anders Melinder, men också med grabbarna i min årskull och i skolan. Däremot kände jag inte att MoDo riktigt trodde på mig utan hade andra killar före mig i kön. 
– Sedan kan vi alltid diskutera vad som är rätt eller fel, men jag kände inte att det var rätt väg för mig att gå. Då valde jag att flytta hem och spela med Almtuna och började där då tvåan på gymnasiet. 

Samma säsong blev han uppkallad till Djurgården. 
– Jag var 16 år och visste inte om jag skulle ta plats i allsvenskan. I slutet av juli var jag på ett russinläger. Där fick jag en knätackling och skadade knäet, så jag började min resa i Almtuna med att vara borta fyra veckor med en knäskada. 
– När jag kom tillbaka satt jag på bänken i två matcher. Sedan fick jag chansen mot Huddinge hemma. Det gick jättebra, men jag fick en tackling och en exakt likadan skada på andra knäet. Det var surt. 
– Då jag kom tillbaka efter den rehaben mötte vi Björklöven hemma. Där gjorde jag mål i mitt första byte. Sedan gjorde jag ett mål till i andra perioden och vi vann med 6-3. Det här var i november och allt flöt på ganska bra. 
– Vi hade Thom Eklund och Bernard Kaminski som tränare. Thom berättade att Djurgården hade några spelare borta på JVM. Då blev jag uppkallad till Djurgården. 

Det måste varit ett stort steg?
– Det var omtumlande. Jag och Joacim Gellerstedt bildade fjärde torpedparet. I min debut mötte vi MoDo som jag just hade lämnat. Då hade jag ändå bara spelat J18 där. Ett drygt halvår efter mötte jag deras A-lag i elitserien. 
– Det var över 10 000 åskådare i Globen. I mitt andra byte kom jag fri, blev neddragen och vi fick straff. Vi vann matchen med 5-3. I alla tre matcherna fick jag och ”Gella” spela första två perioderna. Sedan gick Djurgården på tre kedjor i sista. Vi vann i alla fall alla tre matcherna och det var kul att få vara med. 
– Säsongen efter var jag med under två matcher. När vi gick ner på tre femmor fick någon annan sitta. (Niklas) Wikegård pekade bara på några av spelarna ”Du, du och du har varit för dåliga…” Han lindade inte in något i bomull och det var ett bra tryck på träningarna. 
– Under ett av landslagsuppehållen när jag var med och tränade med Djurgården vände Espen Knutsen hem och skrev på för Djurgården. Jag kommer ihåg att det var ganska stor uppståndelse när han gjorde sin första träning. Mycket media och en hel del fans var där och kollade. På första övningen blev det så att jag skulle passa honom och jag har nog aldrig varit så nervös inför en passning på träning. Men jag lyckades sätta den på bladet. Det hade varit jobbigt om jag hade börjat med att lägga den på grillerna, skrattar Oscar Sundh och fortsätter:
– Den satt på bladet. Säsongen efter var det lockout. Då var det många skickliga spelare med. Den säsongen, när vi mötte Mora, gjorde jag mitt första mål. Jag skulle ha gjort mitt första mål redan säsongen innan om jag fattat hur bra Micke Johansson var. 
– Han hade pucken i ”Gretzky-position”. Då stack jag mot en yta, men tänkte att han aldrig skulle få fram passningen dit så jag stannade och blev en halv sekund efter. Micke lade en macka och skulle jag inte ha stannat upp hade jag kunnat raka in den i tom kasse.

Blev aldrig något VM: “Då rök jag tyvärr”

Säsongen 2005/06 spelade alltså Oscar Sundh i QMJHL för St. Johns Fox Devils. Säsongen efter skrev han på för Timrå. 
– Jag trivdes bra i St. Johns och hade helst velat vara kvar där borta och spelat i AHL, men jag vet inte varför det inte blev så. Djurgården, Brynäs och Timrå var intresserade. Brynäs och Djurgården tvekade lite medan ”Nubben” (Kent Norberg) var mer på.

Redan under sin första säsong i Timrå fick Oscar Sundh chansen i Tre Kronor under en dubbellandskamp mot Ungern. Där spelade han i en kedja med Karl Fabricius och Johan Harju. 
– I Timrå hade vi Micke Johanssons brorsa, ”Lill-Kenta” (Kent Johansson) som tränare. Vi var ett bra gäng med Sanny Lindström, ”Robban” Carlsson, Pär Styf och många andra som fostrade oss yngre. I det yngre gardet var vi Johan ”Bagarn” Andersson Peter Regin med flera. 
– Det gick bra för oss, men vi åkte ut i sudden match sju mot MoDo som sedermera vann guldet den säsongen, vilket såklart var surt. 

Samtidigt fick Oscar Sundh sitt genombrott på nationell nivå. 
– Jag gjorde lite mål, var kandidat till Årets Rookie och det flöt på. Säsongen var kanske lite ojämn, men jag gjorde ett bra slutspel. Efter säsongen ringde Bengt-Åke (Gustafsson, Förbundskapten) och sa att jag fick vara med i landslaget. 
– Det var såklart överraskande och jättekul, men det hade i och för sig varit lite snack om att jag skulle komma med till Karjala Cup, vilket var säsongens första turneringen. 
– Vi åkte ner till Ungern och hade ett bra lag med Dick Tärnström, Fredrik Bremberg med flera. Vi spelade i en arena där det säkert var 10 000 på läktarna och ett väldigt liv. Vi lyckades förlora den matchen efter övertid. 
– Efter matchen skulle fem spelare från varje lag lägga några sorts uppvisningsstraffar. Bengt-Åke lät oss unga killarna lägga straffarna, men jag missade min, så det var verkligen ingen drömdebut. Vi mötte Ungern dagen efter också och då blev det 7-1. 

Du fick aldrig chansen i VM eller OS, hur känner du kring det idag?
– Under min andra säsong i Timrå gick det okej och återigen gick det bra i slutspelet. Jag, ”Bagarn” och några till som hade åkt ur slutspelet kom med i landslaget. Jag kände att jag var med lite på lånad tid och kunde spela ganska avslappnat. 
– Det gick ganska bra. Vi var bland annat i Danmark och spelade. Dessutom spelade vi i Tjeckien och det gick bra där också. Samtidigt var det många NHL-spelare som tackade nej till VM och jag var med på sista samlingen där vi skulle möta Lettland i Globen. Där var jag 13:e forward, men hoppet fanns ändå att jag skulle få åka med över till Kanada. 
– Turneringen gick på Östra sidan i Quebec. Det hade varit riktigt roligt att få åka med över i och med att det inte är superlångt från St. Johns där jag har vänner och en bra kontakt med min värdfamilj jag bodde hos. Jag tror att det var ”Mackan” Nilson som tackade ja sent och då rök jag tyvärr.

Gick till HV71: “Även om jag avskydde 'Pettan'…”

Vad har just det här med att dra på sig landslagströjan betytt för dig?
– Jättemycket. Från det jag kom med i U16-landslaget var jag egentligen med i varje turnering till Team 20. Jag missade någon då jag var skadad. Annars var jag ganska bofast. 
– Jag spelade U18 VM, Ungdoms-OS, J20 VM och så vidare. Det var alltid en stolthet och häftigt att få vara med. Dessutom blev det tio A-landskamper, men klart att jag hade velat vara med mer.

Inför säsongen 2009/10 skrev Oscar Sundh på för HV71. 
– Vi hade åkt ut mot HV71 båda mina sista år i Timrå. Det var ofta bra och häftiga matcher mot HV71. Framför allt hade jag och (David) Petrasek många duster. 
– Jag ville verkligen vinna och spela med spelare som är beredda att gå över lik för att vinna. HV71 vann ju och hade många… Även om jag avskydde ”Pettan” (Petrasek) och många andra där så fanns det en beundran för HV71 hos mig.

Var det stor skillnad på gruppen i HV71 jämfört med den som var i Timrå?
– Även om jag trivdes bra i Timrå och vi var ett bra gäng där så var HV71 ett snäpp till. Det är svårt att komma ifrån det. Vi gjorde det bra i Timrå, gick tillmatch sju i kvarten, tog oss till semi en säsong och kom hyfsat till i serien, men HV71 var i toppen och vann ofta. 
– Under min sista säsong i Timrå gick det bra slutspelet, men grundserien var svag så jag trodde det inte skulle finnas något intresse från HV71 att ta in mig. Jag bad min agent, Claes Elefalk, att höra med HV71 och det visade sig att dom var lite intresserade. 
– Jag åkte ner och träffade (Fredrik) Stillman. Alla i klubben välkomnade mig. Vi käkade lunch och jag fick kikade runt lite. Stillman frågade om det var något mera. ”Nej, jag vill hit. Erbjud mig ett kontrakt så skriver jag på”. Jag ville dit och med facit i hand kan jag säga att det var rätt beslut.

Redan under sin första säsong i HV71 fick han vara med och spela hem ett SM-guld. 
– Det var en tuff konkurrens i laget och en väldig tävlan på träningarna. Vi var ett hetsigt gäng med Per Ledin, ”Pettan” och många andra. Det var riktigt stökigt på träningarna och alla konkurrerade om istid. Samtidigt var det ett skönt gäng och en hälsosam konkurrens. 
– Jag gnetade mig upp i laget under säsongen. I början huserade jag mycket i fjärdelinan. Sedan fick jag spela mer och mer i slutet av matcherna. Ibland fick jag hoppa in på Jukka (Voutalainen) eller (Martin) Thörnbergs plats när dom var skadade. 
– Vi låg etta, om inte i 52 omgångar, så näst intill i alla fall. Vi hade en liten svacka i slutet av säsongen, men annars trummade vi på. I slutet hade jag, Andreas Falk och Mattias Tedenby etablerat oss som en ”line”.
– Sedan hade vi en klassisk finalserie mot Djurgården. Vi vann med 4-3 i matcher. Första matchen vann Djurgården med 4-2. Sedan var det fem raka matcher som gick till ”sudden”. Det var en häftig finalserie, men också dränerande och omtumlande då det var slut. För mig som inte hade upplevt det innan visste inte vad det innebar att spela en finalserie och vinna SM-guld. 

Var det stor skillnad då du var med och vann guld med HV71 2017?
– När det då var ”sudden” i match sju visste vi exakt vad som stod på spel. Vi visste exakt hur det skulle kunna kännas och allt man får uppleva som kommer med att vinna, men som vi också kunde gå miste om. 
– Jag vet inte om jag hade kunnat hantera att vi inte skulle vunnit. Där kan man snacka om att jag var i en bubbla två veckor efter. Jag tror att det var fest tolv av 14 dagarna efter, skrattar Oscar Sundh.

"Även om det har gått lång tid tänker jag på det ofta"

Under hösten 2011 hände det ofattbara. Lokomotiv Jaroslavls plan störtade strax efter att det lyft från flygplatsen. I planet satt bland andra Stefan Liv som det skulle visa sig vara en av alla omkomna. 
– Jag hade kommit hem efter träningen, käkat och lämnat min dator öppen. Sedan var jag i väg och gjorde några ärenden. Precis innan jag kom hem ringde en journalist och frågade om jag visste vad som hänt i Ryssland, vilket jag inte visste.   
– Han sa att Jaroslavls plan hade kraschat. Min första tanke var ”Nej, där spelar Petrasek”. Jag blandade ihop lagen. Petrasek spelade i Sibir och Stefan hade gått till Jaroslavl. När jag gick in på Aftonbladet stod det ingenting. Sedan kom det upp där som en nyhetsflash. 
– Det blev såklart en chock, men ändå var lugn på något konstigt sätt. Jag pratade snabbt med Johan Lindström, men han visste inget. Jag satt resten av eftermiddagen och sökte på nätet för att hitta någon form av information om Stefan. Till slut hittade jag någon som hade fotat en handskriven lapp med kyrilliska bokstäver där alla som hade omkommit stod med. Jag kunde utläsa Stefans namn och då lämnade det sista hoppet mig. Då släppte allt och jag bröt ihop. 

Hur nära vänner hann du och Stefan Liv bli?
– Vi spelade bara en säsong tillsammans. Sedan var han med och sommartränade inför sina två säsonger i Ryssland. Stefan var en jäkla skön kille. 
– Det alla sagt om honom om hans tävlingsinstinkt och vinnarmentalitet är ingen överdrift. Under min första säsong, han var så förbannad på träningarna och jag fattade inte hur ”Snöret” (Johan Davidsson) och ”Pettan” vågade reta honom. 
– Ibland åkte jag in och sköt lagom hårt i plocken eftersom jag inte vågade försöka göra mål på honom. Samtidigt ville jag inte skjuta för löst så han skulle fatta för jag var skraj för hur arg han skulle bli, skrattar Oscar Sundh och fortsätter:
– Vi hade god relation. Då jag kom till HV71 som lite mer okänd var Stefan väldigt schysst mot mig och såg om jag täckte ett skott i boxplay eller gjorde ett bra defensivt jobb. Han gav mig ofta beröm för det och pushade mig, vilket jag växte av eftersom jag såg upp till honom.

Vad betydde Stefan Liv för guldet 2010?
– Självklart jättemycket. Räddningen han gjorde på ”Mackan” Nilson i sista finalen… Det kom ett överspel. Stefan han över och gjorde en otrolig räddning.Efteråt sa han ”jag är fan bäst när det gäller” i en klassisk intervju från isen. Att det var så tror jag alla skriver under på. 
– Att han omkom var hemskt i så många olika aspekter. Dels för oss, men framför allt tänker jag på hans fru, Anna, och deras två unga grabbar samtidigt som jag nu själv har barn… Även om det har gått lång tid tänker jag på det ofta. 
– Fredrik Stillman kallade oss till hallen efter det hade hänt. I bilen på vägen dit tänkte jag att nu måste jag sluta gråta, men när jag kom in där satt alla och grät. Allt kändes hemskt.

Efter fyra säsonger i HV71 valde Oscar Sundh att flytta så långt upp det gick i elitserien, det vill säga till Luleå, men det blev inget lyckat klubbyte.
– Jag trivdes väldigt bra i HV71. Säsong tre gick väldigt bra för mig. Speciellt hösten då jag spelade med Per Ledin och Andreas Falk, men vi åkte ut i kvartsfinal två säsonger i rad, vilket var en stor besvikelse.

Knockades medvetslös: “Fick en så konstig tanke”

Fick ni tyst på Per Ledin?
– (Skratt) Nej, det får man inte. Han kan vara oerhört enerverande, men också väldigt, väldigt bra att ha i sitt eget lag och egna line. Jag trivdes väldigt bra att spela med honom. 

Under Oscar Sundhs fjärde säsong drabbades han av en kraftig hjärnskakning under en match i Luleå.
– Jag var medvetslös i 32 minuter och borta från hockeyn ganska länge efter det där. När jag kom tillbaka var jag inte i någon bra form eftersom jag mer eller mindre nästan bara legat still i tre månader. 
– Tydligen vaknade jag i ambulansen och kräktes och efter det hade jag ytterligare tre timmars minneslucka där jag inte har en aning om vad som hänt. 
– Halv ett på natten vaknade jag i en mörk sal. Jag hade en mask för ansiktet, låg i kalsonger, hade elektroner över hela kroppen, dropp och såg att mina föräldrar var i rummet. Jag kände bara ”vad är det som händer?”. Det var omtumlande.

Hade du då tankar på att karriären kunde vara över?
– Nej, nej, nej… Jag fick en så konstig tanke, skrattar Oscar Sundh och fortsätter:
– Jag är jättetacksam över allt ambulanspersonalen gjorde, men jag tänkte ”undrar om någon klippt sönder mina axelskydd?” Sedan började jag tänka på schemat ”På tisdag möter vi Skellefteå. Då kan jag inte vara med. Torsdag Färjestad, men den missar jag också, CHL, men sedan borde jag kunna vara tillbaka”.
– Efter den smällen var jag borta i nästan tre månader. Då fick vi bryta ner varje steg i hjärntrappan i mindre steg. Jag hade några bakslag på vägen och även något efter att jag hade kommit tillbaka. 

Var det någon där och då som varnade dig för att fortsätta med hockeyn?
– Nej, inte vad jag kan erinra mig. Fokuset var på att bena ner hjärntrappstegen i mindre steg och försöka ta mig framåt. 
– Sista halvan av den säsongen gick inget vidare. Jag fick inte förlängt av HV71 och det var en jättebesvikelse. Det tog hårt. Jag hade ändå varit där under fyra år. Förhandlingarna förhalades och HV71 kunde inte bestämma sig. Klubben ville först ha kvar mig och sedan inte. Till slut kunde jag inte vänta längre. 
– Säsongen innan hade jag spelat i landslaget och gjort flest mål i laget. Sedan åkte jag på den här allvarliga hjärnskakningen, som säkert många kommer ihåg. Jag har alltid haft behov av bra lungor och en stor arbetskapacitet. När jag kom tillbaka orkade jag inte och den halva säsongen gick, som sagt var, inte bra. 
– Jag trodde ändå att jag under tre och ett halvt år hade visat vad jag går för, vilken person och karaktär jag är. Att jag hade byggt upp lite kapital där, men tydligen inte. Då blev det Luleå i stället.

Fick en sista chans i HV – och tog den

Det blev inget bra där, vad hände?
– Ja, vad hände i Luleå… Till syvende och sist är det jag som spelar på isen och ska ta ansvar för min egen insatts. Ganska tidigt undrade jag varför Luleå egentligen hade värvat mig. Det kändes konstigt.  
– Det blev något strul i samband med att vi hade match mot Björklöven. Alla som känner eller har spelat med mig vet att jag dagen innan match äter bra, dricker bra och går och lägger mig i tid. Då var det något fan som hade skrivit på sociala medier att jag varit ute och supit. Allt kändes jättekonstigt. Och, nej, det hade jag inte varit. 
– Han som hade skrivit det där ville inte be om ursäkt eller dementera det, vilket också blev en grej. Det var ett sidospår och till syvende och sist så spelade jag inte tillräckligt bra där. Jag tänkte mycket på om jag skulle fortsätta stånga mig blodig i Luleå på samma sätt som jag gjorde första säsongen i HV71. 
 Men när några av killarna i Luleå, som hade spelat där under många år och var rutinerade, kom fram till mig och sa att jag måste därifrån, ”Du kommer aldrig ur facket du hamnat i”, kände jag också att vi skulle försöka titta på en lösning. 
– Jag trivdes jättebra med mina lagkamrater i Luleå och jag tror att dom trivdes bra med mig också. Det var ett skönt gäng, men på isen fungerade det inte av olika anledningar, men det är mitt ansvar att spela bra på isen och det gjorde jag inte.
Det blev en utdragen process, men till slut kom chansen för Oscar Sundh att lämna Luleå för att i stället spela för Linköping. 
– Till en början fick jag en stor roll där. Återigen trivdes jag bra i laget och stan. Dessutom hade jag mina tre bästa kompisar i laget, Johannes Salomonsson, Sebastian Karlsson och Daniel Rahimi. Jag kände även flera andra bra och vi hade kul utanför isen. 
– Det gick inte speciellt bra på isen och det var mycket upp och ner, men jag var inte på den nivån jag ville spela på. 
– Samtidigt var det lite kulturskillnad mot HV71. I Linköping var det en ganska tajt och strikt ram man skulle sig hålla sig inom och hur man skulle vara. I HV71 tilläts olika egenheter och personligheter att sticka ut lite mer. 
– Mina två säsonger i Luleå och Linköping är inget jag är stolt över hockeymässigt. Där spelade jag inte speciellt bra. Klart att det kan vara yttre faktorer som påverkade, men jag kommer aldrig ifrån att det var mitt ansvar att spela på isen.

Säsongen 2015/16 var Oscar Sundh tillbaka i HV71. 
– Jag känner både Johan Hult och Johan Davidsson. Hult lärde jag känna redan under min första säsong i HV71, alltså 2009/10. ”Snöret” hade jag spelat med i fyra år. Nu var dom sportchefer i HV71. 
– Det var inga lag som var intresserade, ”möjligen HV71”, sa min agent. Då handlade det om en ordentlig lönesänkning. Jag hade lågt självförtroende och tvivlade på min kapacitet. Jag kände ändå att det skulle vara kul att få komma tillbaka till HV71, att få chansen där igen, men också att det var min sista chans. 

Fick du gå ner i lön?
– Ja, det kan man säga, 50 procent, säger Oscar Sundh med ett skratt och fortsätter:
– Så hårt som jag tränade och bara levde för hockeyn den sommaren hade jag nog aldrig gjort innan. 

Träningen gav också ett gott resultat och Oscar Sundh gjorde 15 mål den säsongen, vilket var näst bäst i laget. Bara Simon Önerud med 17 mål var bättre. 
– Det gick ändå helt okej på hösten, men jag fick inte så mycket utdelning. Jag fick chansen i förstakedjan med Chris Abbott och Martin Thörnberg. Det gick bra för oss. Under mina första 20 matcher gjorde jag ett mål. Under mina sista matcher, då jag spelade med Martin och Chris, gjorde jag 14 mål. 
– Chris och Martin krävde mycket av mig och jag fick ganska mycket skäll (skratt), men jag tror att dom gillade att spela med mig.

Tränarna som betytt mest: “Lärt mig oerhört mycket”

HV71 slog ut Örebro i play-in.
– Sedan rök vi kvarten mot Skellefteå med 4-0 i matcher. 

Tränare var Johan Lindbom som sedan skulle ta HV71 till SM-guld 2017. 
– Han var bra. Det kändes som att Lindbom gillade mig. Jag fick förtroende. Framför allt i boxplay.  
– Jag började med att ha en lite lägre roll, men kände att jag kunde gneta mig till mer istid och spela högre upp i hierarkin. 

Och nu är Johan Lindbom din chef.
– (Skratt) Ja, jag satt i möte med honom igår. Det är inga konstigheter. Han var min tränare under tre och ett halvt år. Vinner du tillsammans med någon blir det såklart ett speciellt band. Vi har en god relation.

Vilken tränare har betytt mest för dig genom åren?
– Jag har haft många bra tränare och ledare genom åren. Om jag ska lyfta fram en så får det bli min fotbollstränare jag hade från det att jag var sex år till 15, Peter Levin. 
– Han har lärt mig oerhört mycket. Utan honom hade jag inte haft någon karriär som professionell hockeyspelare.

Flyttade till Oskarshamn: “Fick bryta mitt löfte…”

Många tidigare spelare har jobbat i HV71 genom åren, Johan Hult, Johan Davidsson, Johan Lindbom, Bengt Halvardsson, Fredrik Stillman, Peter Ekelund, Bengt Kinell. Ulf Dahlén, Fredrik Olausson, Thomas Ljungberg, Tommy Fritz, Arto Ruotanen, Per Gustafsson, Stefan Örnskog och så vidare, hur tror du det har det här påverkat klubben?
– Det finns ett väldigt intresse kring HV71. För två säsonger sedan var våra sista tolv matcher hemmamatcher slutsålda fast vi låg sist. Många har dessutom varit med sedan tiden i Rosenlundshallen. 
– Flera har haft framgång med HV71, vilket underlättar. Davidsson, ”Pettan”… många bryr sig genuint och vill verkligen HV71:s bästa. Även om jag inte är därifrån så spelade jag där under nio säsonger och var med och vann två gånger. Då blir det en kärlek och jag vill verkligen HV71 väl. 
– Sedan kan det alltid bli diskussioner om den eller den personen tog rätt beslut där, men det jag kan säga är att, som sagt var, väldigt många bryr sig om HV71 och vill klubben väldigt väl. 

När det var dags för säsong tio för Oscar Sundh i HV71 meddelade klubben att det inte skulle bli någon fortsättning för honom där. 
– Det kändes också tufft. Jag pratade häromveckan med Simon Önerud för att kolla hur han mådde. Han hade också spelat i HV71 länge. Dessutom är det hans moderklubb. När jag inte fick vara kvar skrev jag ett brev till fansen för att tacka dom. Där beskrev jag det som att jag var olyckligt kär. Simon sa samma sak, att det var en tuff känsla eftersom han ville kvar.
– Det som kan reta mig, vilket det också var snack om när HV71 åkte ur, att då sa i princip alla att HV71 hade varit i en nedåtgående spiral sedan guldet 2017. Okej, 2018 blev vi söndervärvade och åkte ut mot Linköping i play-in. 2019 gick vi vidare från play-in och pressade Färjestad i match sju. Pandemisäsongen, i den näst sista omgången slog vi serieledande Luleå med 3-1. Vi slutade trea i serien, hade näst bäst ”PK”, tredje bäst ”PP” och två jättebra målvakter. Undrar hur många det var som gick hem och dagen efter matchen mot Luleå och kände ”Ja, HV71 är verkligen på dekis.”
– Jag tycker det var svagt av de som uttalade sig så, då har man inte riktigt koll. Dagen efter satt vi i bussen på väg upp till Leksand. Det var då pandemin verkligen bröt ut på riktigt. Vi kände ”Vad kommer hända med säsongen egentligen?”
 – Alla känner spelare i olika lag och då drog djungeltrumman i gång. Vi började ringa runt för att samla information. Vi hade väl knappt hunnit till Huskvarna innan fattade vi att det inte skulle bli någon säsong. Det var ingen publik på Leksandsmatchen och jag brottades med tanken att det kunde bli min sista match i HV71 eftersom jag inte hade hört något från klubben, så jag tyckte att det var jobbigt. 
– Sedan hade vi några spelare som inte var speciellt motiverade att spela. Vi förlorade den matchen, men i normala fall, med all respekt till Leksand. Vi låg just då trea i serien och hade vi slagit Leksand skulle vi ha kommit tvåa i serien. Vi hade ett riktigt spännande läge inför slutspelet så det blev en besvikelse att det ställdes in även om jag förstår varför man tog det beslutet. 
– Det blev tyvärr också min sista match i HV71. Det var deppigt och jag hade svårt att hantera det. Jag tror det tog flera veckor innan jag var mig själv igen. 

Du var en kort tid i Oskarshamn innan du fick smällen av en Örebrospelare som avslutade din karriär, hur upplevde du att komma till den relativt lilla klubben jämfört med exempelvis HV71?
– När jag var i Luleå och Linköping tyckte jag att det var tufft att möta HV71. Särskilt i Kinnarps Arena. Jag kände stark för HV71 och det var hemma för mig. Samtidigt gjorde jag ofta mål och gjorde bra matcher mot dem. Då jag 2015 kom tillbaka lovade jag mig själv att aldrig mer möta HV71. 
– När jag inte fick vara kvar i HV71 kände jag mig rätt färdig med SHL. Jag hade spelat 14 säsonger i ligan som är väldigt, väldigt disciplinerad och defensiv. Inte alltid jättekul att spela i och jag kände mig även rätt klar med den rollen jag haft under de flesta av mina säsonger. Jag kände att jag ville testa spela utomlands och kunde absolut tänka mig att spela i någon sämre liga med lite öppnare hockey och för mig en större chans att få en liten roligare roll. Men pandemin pågick ju inte bara i Sverige, nere på kontinenten såg det ännu värre ut. 

I väntan på en ny klubb tränade Oscar Sundh med HC Dalen. 
– Jag höll i gång där med Pelle Gustafsson och tänkte att jag skulle ha is i magen. Jag kunde vänta ett tag samtidigt som vi skulle ha vårt första barn. 
– Ryktena gick att det inte skulle bli något i AHL och Nordamerika. Det började välla in spelare därifrån till Europa. ”Om jag ska spela överhuvudtaget måste jag nog hoppa på något nu”. 
– Min bästa kompis, Johannes Salomonsson, spelade i Oskarshamn och Thomas Fröberg hade hört sig för lite om mig hos honom. Jag pratade med Fröberg och (Martin) Filander och fick en bra känsla. Oskarshamn ligger ändå nära Jönköping och Filander såg att jag kunde göra mer än att bara spela i en tredjekedja och döda utvisningar.
– Jag fick bryta mitt löfte och köra på Oskarshamn. Jag trivdes väldigt bra där. Oskarshamn hade inte varit uppe i SHL så länge och jämfört HV71 som hade en bra ekonomi skiljde det såklart en del. Däremot upplevde jag Oskarshamn som en oerhört familjär förening med fantastiska fans. Sedan var det andra krav och förväntningar i HV71 jämfört med Oskarshamn. 
– Dessutom är Oskarshamn en trevlig stad och bra folk i föreningen. Jag blev väl omhändertagen på alla sätt.

Vägen tillbaka efter smällen: “Vaknade med en riktig blyhjälm”

Den 21 november 2020 tog Oscar Sundhs hockeykarriär slut. Mitt i allt fick dessutom hans sambo, Matilda, beskedet att hon hade en aggressiv cancer. Samtidigt var deras son, Nikolai, fortfarande bara ett år och behövde all kärlek och uppmärksamhet han kunde få. 
– Jag har sett smällen några gånger på video så jag har svårt att säga vad jag egentligen kommer ihåg. Det jag minns är att jag fick en passning av (Brian) Cooper. Efter det är allt ganska svart. 

Oscar Sundh kom också att vara medvetslös ett tag. 
– Jag vet inte hur länge. Det lär ha varit allt från 30 sekunder till två minuter. Jag har något svagt fragment från då jag ligger på båren och tänker ”nej, inte nu igen”.
– När jag var inne i läkarrummet visste jag inte vilken dag det var eller vad det stod i matchen. Jag kunde ändå byta om efter ett tag, gå till ambulansen och åka till sjukhuset.

När hockeysverige.se träffade Oscar Sundh 2022 så gjorde vi det i ett folktomt gym i Jönköping. Just att kunna träna igen var något som har betytt mycket för den tidigare landslagsspelaren. 
– Det har betytt jättemycket. Jag har pratat en del med Sanny Lindström. Han har gått igenom en liknade situation. Sanny var på en föreläsning vid Karolinska Institutet. Där pratades det om att i St. Louis hade det gjorts tester på krigsveteraner som har liknande symptom som du kan få efter en hjärnskakning. Det forskarna i St. Louis hade sett bästa resultatet på av alla medicineringar och tester var fysisk aktivitet. 
– Vi bor i ett skogsområde där det är en bäck som forsar, fågelkvitter, gröna träd och så vidare. I höstas kunde jag gå ut och ta lite promenader där och kände att jag mådde bra av det. I oktober, då jag började dag-rehaben på Ryhov, var ett av inslagen just träning varje dag. 
– Jag började på en extremt låg nivå, vilket var svårt eftersom jag var van vid att ha en viss fysisk standard. Klart att jag förstod att ett år helt utan träning gjorde att jag var på en helt annan nivå. Ett av första passen skulle jag egentligen bara jogga åtta kilometer i timmen. Där är som att gå. Dagen efter vaknade jag med en riktig blyhjälm. 

Hur hanterade ni den här situationen?
– Jag och Agneta, som jag jobbade med, fick vara lite detektiver ”varför blev det så här, vad gjorde jag igår?” Vi kom fram till att det kunde vara stötarna då jag sprang på löpbandet eftersom då jag kom upp till samma puls på cykel så gick det bra. 
– Vi började smyga i gång och jag tyckte det var skönt. Första dagen på rehaben… Jag hade träningskläder på mig, en tid jag skulle passa och var i ett gym. Hela jag kände bara en stor glädje.

Mardrömmen: “Det var en riktigt käftsmäll”

Oscar Sundhs sambo är musikalartisten Matilda Ambré som bland annat var med i Kristina från Duvemåla. 
– Vi träffades faktiskt första gången på Johan Hults bröllop. Det var innan han blev sportchef i HV71. Matilda är bra kompis med Johans fru, men var upptagen på det bröllopet. Vi hördes ett par år senare då hon var singel och sedan var det kört, säger Oscar Sundh med ett leende.  

Den 26 april 2021 lade Matilda ut ett inlägg på sociala medier där hon berättade om att hon fått en aggressiv och elakartad cancer. 
– I november, utan att överdriva, vaknade Nikolai 20-30 gånger per natt. Han sov katastrofalt dåligt så Matilda fick dra ett tungt lass eftersom jag hade mitt. Hon kunde inte ta varje natt så även om jag mådde som jag gjorde fick vi försöka dela på det lite. 

Vid den här tiden flyttade familjen till Matildas familjs stuga i Tranås. 
– Vi bodde mitt ute i skogen eftersom det var lugnt. Min svärfar, Rolf, fanns där. Han kunde avlasta och hjälpa till. I december berättade Matilda att hon känt en knöl i magen som växte. Det skulle visa sig att hon hade en cysta i buken stor som en limpa. 
– Det vekade inte vara några konstigheter, men hon behövde såklart göra en bukoperation. Med facit i hand borde hon ha gjort den i Linköping i stället för Jönköping för när cystan skulle plockas ut sprack den. Innehållet i cystan rann ut i buken. Det verkade ändå inte vara någon större oro kring det där. 

Veckorna gick…
– Efter bukoperationen fick inte Matilda bära någonting. Samtidigt ville Nikolai bli buren mycket. Klart det blev jobbigt för henne som mamma, men också för oss alla tre, då hon inte fick bära på sex veckor. 
– Matilda skulle sedan på ett vanligt återbesök. Känslan för oss båda var, vilket kanske var dumt att vi tog för givet, att det var en ren formalitet. När hon kom hem hade hon med sig sin mamma. Matilda berättade då att läkarna hade hittat något elakartat, säger Oscar Sundh som tystnar en stund för att samla kraft innan han fortsätter:
– Det var en riktigt käftsmäll. Vad betydde egentligen något elakartat? Läkarna ringde. Vi frågade om det var cancer och fick svaret att det var förstadiet till det. Det gick ytterligare några timmar sedan ringde det igen. Då fick Matilda beskedet att det var en elakartad cancer, men den bästa och minst spridningsbenägna cancern. 
– Det här var på förmiddagen. Sedan ringde läkarna igen och sa ”Det blev fel. Cancern är den mest elakartade och spridningsbenägna”. Efter det gick det två dagar. Sedan låg Matilda i Linköping och fick cellgifter. Då var hela den karusellen i gång och allt var väldigt omtumlande för framför allt Matilda.

Stödet från hockeyfamiljen: “Otroligt tacksamma”

Kände du en dödsångest för Matildas skull?
– Oja. Det var svårt att borsta bort mina negativa tankar även om läkarna kändes försiktigt positiva till att allt skulle gå bra. Klart att det var tufft. 
– Efter ett tag… Givetvis blev det jobbigt för henne då hon tappade håret och blev svullen av kortisonet. Det blev fyra sådana vändor på 21 dagar. Jag vet inte hur det känns, men jag har sett på Matilda vad det gör. Hon var en vålnad där hemma som hade svårt att ta sig upp ur sängen. 

Du hade din problematik och Matilda gick igenom en tuff cancerbehandling, hittade ni ändå någonstans kraft att stötta varandra?
– Vi har pratat om det efteråt, att vi båda kanske har varit lite ensamma i våra respektive resor. Jag skulle inte vilja byta kläder med henne och det hon har gått igenom. 
– På något sätt blev mitt fokus att bara försöka ta hand om Nikolai och ta mig igenom dagen. Min familj har hjälpt till, absolut, men familjen bor norr om Stockholm. Matildas familj har ställt upp på ett otroligt sätt eftersom dom bor här i Jönköping och haft nära hem till oss. Givetvis har också våra vänner funnits där. Det skulle ta många timmar att nämna alla namnen och vad otroligt mycket alla gjort för oss. Vi är otroligt tacksamma för all hjälp vi fått. 

Har alla dina hockeyvänner funnits där för dig och familjen?
– Ja, absolut. Jag har känt stöd från mina forna lagkamrater. Två av mina barndomskompisar som bor i Stockholm, när jag hörde av mig och berättade om läget så var dom snabbt nere här och hälsade på. Det var fint och något jag uppskattade mycket.

Blev det mycket gråt när allt var som tuffast eller klarade ni av att se framåt?
– Bra fråga. Det är nästan svårt att komma ihåg…

“Det är nervöst varje gång”

Levde ni som i en bubbla?
– Allt var som en soppa och så här efteråt är saker som hänt svårt att placera tidsmässigt. Lite klyschigt var det bara ett försöka ta en dag i taget.  
– Klart vi pratade. I hockeyn är det inte alltid en dans på rosor. Det har varit många gånger jag fått tagit mig igenom motgångar och kämpat på. När jag samlat mig efter första beskedet Matilda fått tänkte jag att jag skulle vara det bästa stödet jag bara kan vara för henne. 
– Några timmar senare kände jag att jag inte orkade. Jag var helt slut. Jag önskar att jag hade gjort och orkat mer för henne. Jag tycker ändå att jag gjort vad jag kunnat och orkat. Nikolai har varit prio ett samtidigt som Matilda varit mycket på sjukhuset. 

Matilda är idag bättre, men det finns såklart fortfarande en stor oro för bakslag. 

Hur mår du idag och hur kom du in på att jobba hos HV71?
– Jag mår bättre. Om jag tänker på första veckan kontra nu så har jag kommit en lång väg. Jag känner också att jag fortfarande har en långt väg att vandra. Många saker har blivit bättre. Sedan har jag på något vis börjat acceptera att det här tillståndet är det nya normala. Även om jag fortfarande dras med migrän så går det framåt. 
– Jag gick på dag-rehab under åtta veckor på sjukhuset i Jönköping. Sedan skulle jag få komma och arbetsträna hos HV71. ”Jag kan scouta motståndarnas ”pp” eller städa toaletterna bara för att försöka komma i gång och göra någonting”.
– Försäkringskassan är inte alltid lätta att göra med och det drog ut på tiden otroligt mycket. Åtta månader efter att Försäkringskassan krånglat och inte godkänt saker så skippade vi arbetsträningen. I stället började jag jobba 25 procent. 
– Egentligen visste jag inte vad jag skulle göra då jag kom till HV71 och blev lite skrämd då jag såg min titel (assisterande Sportchef). Det har känts bra och folk i föreningen har förståelse för min och familjens situation. Det är en trygg plats för mig att vara på och HV71 är något jag brinner för.

Hur mycket orkar du vara pappa idag?
– Det får du fråga min son, säger Oscar Sundh skämtsamt och med ett skratt innan han fortsätter:
– Jag tycker att jag gör ett bra jobb som pappa. Klart att jag har sämre dagar och känner att jag kan vara lättirriterad. Då får jag dåligt samvete, men jag älskar att vara pappa. 
– Matilda mår också bättre. Hon är i gång och jobbar 50 procent på teatern. Det är hennes hemmabana och trivs otroligt bra där. Sedan har Matilda sina saker hon dras med återkontroller. Hon var på en nyligen och det såg bra ut, men det är nervöst varje gång.  
– Under första två åren med den typen av cancer hon haft är risken som störst att det kommer tillbaka. Vi håller tummarna för att det kommer fortsätta se bra ut, avslutar Oscar Sundh samtidigt som han spricker upp i ett leende. 

Under den här artikeln kan ni läsa om hur Oscar Sundhs rehabilitering med Mårten Prosell och Erik Hermelin ser ut idag.

TV: Matthews: "Vi sköt oss själva i foten"