Hasse Edlund.
Foto: Ronnie Rönnkvist & Fredrik Jax
Old School Hockey

Old School Hockey – Hasse Edlund

ANNONS

Hasse Edlund var en underskattad spelare och en vass målskytt under sina tolv år i Elitserien med Frölunda och Björklöven. 
I veckans Old School Hockey berättar Kirunasonen om sin karriär – och SM-guldet med Björklöven 1987.
– Det var en fantastisk känsla, men jag tror inte vi hade fattat hur stort det här kunde bli i Umeå, säger Edlund.  

UPPLANDS-VÄSBY (Hockeysverige.se)

Raden av hockeyspelare från Kiruna som tagit sig hela vägen till landslagsspel skulle kunna göras lång, Börje Salming, Stig Salming, Eilert ”Garvis” Määttä, Tord Lundström, Lennart ”Klimpen” Häggroth, Peter Lindmark… Jag kan nog fortsätta ett tag till, men idag ska ni få möta en av elitseriens mest underskattade spelare på sin tid, Hasse Edlund, som bland annat hade ett skott som dom flesta målvakter i elitserien fruktade. 
– Intresset för hockey då jag växte upp där var väldigt stort. Det var två föreningar, IFK Kiruna och Kiruna AIF. Dom matcherna var höjdpunkten och folk började ladda flera veckor före. Det var bland annat vadslagningar, att förlorarna skulle krypa på knä från gruvan ner till stan, berättar Hasse Edlund med ett leende och fortsätter:
– Mitt första derby som jag spelade, när vi kom till matchen såg man att folk hängde på stängerna som höll upp väggarna. Det var ett jätteintresse. Hockeyn var nummer ett. Sedan var det lite handboll. 

Hasse Edlund spelade även handboll.
– Det var till och med så att när dom ringde mig för att spela handboll med några år äldre killar, vi skulle åka till Boden, tackade jag nej eftersom vi skulle träna hockey klockan nio på söndagsmorgonen. Jag valde snabbt att hockeyn skulle vara nummer ett. 

Höll du även på med brottning som även det var en stor sport i Kiruna?
– Nej, men Pekka Lindmark gjorde det. Jag tror mycket av hans fysik och muskulatur byggdes av brottningen. 

“Rivaliteten föds man nästan med”

Rivaliteten mellan IFK och AIF fanns även på pojklagsnivå. 
– Ja ja… Den föds man nästan med och fanns i modersmjölken. Min bästa kompis, Tommy Nilsson, spelade i AIF. Det var på den här tiden när man började med bomberjackor. Jag tror vi tog efter det från Kanada. 
– Vi i IFK hade givetvis en blå och vit medan AIF hade en svart. När jag och Tommy gick ut i Folkets park hade vi våra jackor. Till och med vakterna där sa ”hur kan ni umgås?” Det var ingen som kunde förstå det där. 

Hasse Edlunds kompis, Peter ”Pekka” Lindmark kom från Kiruna AIF till IFK Kiruna som väldigt ung. 

Peter Lindmark:
”Då jag var liten spelade jag först i Kiruna AIF, men mina kompisar spelade i IFK så jag flyttade över dit väldigt tidigt. Jag var säkert bara tolv eller tretton år då.”

Pekka Lindmark. Foto: Arkivbild

Hans Edlund:
– Jag tror Pekka var med på några träningar i AIF, men sedan gick han till IFK. Om du frågar Pekka vad han tillhör så svarar han nog att han är IFK:are. Göte Wälitalo och Micke Andersson brukar påminna mig om att Pekka började i AIF, skrattar Hasse Edlund och fortsätter:
– Vi båda är 56:or och spelade i tillsammans i pojklagen. Jag kom med i A-laget något år innan Pekka. Vi hade fantastiska målvakter i TV-pucken, Pekka, Göte Wälitalo och Mats Blomqvist
– Pekka kom året efter mig upp i A-laget. Då hade vi även Lasse Wahlman som målvakt så dom två kamperade ihop. Sedan flyttade jag till Frölunda tidigare än vad Pekka tog steget till Timrå. Nästa gång vi träffades och spelade ihop var i B-landslaget under För-OS i Lake Placid. Det här var i december 1979. Då hade Pekka gått jättebra i Timrå och höll en hög nivå. 
– Hösten efter skulle jag se en landskamp mellan Sverige i Finland i Örnsköldsvik. När jag ser lagen komma ut på isen ”Där är ju Pekka”. Det var inte meningen att han skulle varit med, men någon hade blivit sjuk (Göran Högosta). Då ringde landslagsledningen upp Pekka från Timrå. Han var så jäkla bra i den matchen. Sedan stack hans karriär rakt uppåt. 
– Han hade även kunnat spela ute. Det var vissa matcher där ha tyckte det var slentrian. Då kunde han dra någon, åka ut i mittzonen och slå en passning. Han var grymt duktig med klubban redan då.  

“Idag har inte Kiruna-lagen dom pengarna”

Göte Wälitalo, Ulf Zetterström, Hans Särkijärvi, Robert Östlund, Erik Stålnacke, Mikael Andersson, Lars Karlsson, Roger Mikko, Thomas Hedin, Kjell-Åke Johansson, Peter Lindmark, Hans Edlund… Det kom fram en rad skickliga hockeyspelare från just den här generationen av Kiruna-spelare. 
– Dels tror jag rivaliteten sporrade lite grann. Sedan handlade det om istider. Vid varje skola i Kiruna fanns det en is med sarg. Det var inte att vi bara tränade tre gånger i veckan utan kanske tolv gånger även om vi inte tänkte på det, men vi var ändå ute på is. 
– Om sedan någon från en sådan liten stad får en framgång rycks man med. ”Oj då, kan han så borde jag också kunna”. Det kan ha varit bidragande och det var också många som kom upp i A-laget tidigt. 
– Nu när jag sitter i Västerbottens Ishockeyförbund ser jag flickhockeyn växa, men problemet är att det inte finns några isytor att träna på. Kommunerna har ett jätteansvar där att stå upp för tjejerna. 

Du bor idag i Umeå, är du upp till Kiruna för att se någon hockey på plats?
– Min mamma bor kvar på ett äldreboende i Kiruna så jag är upp någon gång då och då. Jag har också varit upp och sett någon match, men inte så jag är uppe frekvent flera gånger varje år. 

Hasse Edlund. Foto: Ronnie Rönnkvist

Hur ser du på intresset för hockeyn i Kiruna idag?
– IFK-mentalitet finns, men jag tror att många före detta AIF:are idag är i Kiruna IF. Där finns även IFK:arna. Sedan finns dom här riktiga AIF:arna som fortfarande vill vara där. 
– En del av AIF:arna är kvar i Kiruna IF trots att AIF startat upp igen. En del tycker nog att det var dumt att man gjorde det till en gemensam förening. Jag tror inte det, men det finns heller inget svar på det. 
– Jag tror nedgången för hockeyn i Kiruna började när alla övergångssummor försvann. Under vår tid, om man sålde två, tre spelare fick man runt 375 000 kronor. Jag var själv nära att bli ettårsfall. Det var sista dagen som det löste sig och Kiruna fick en bra peng.
– Det här var jättemycket pengar och då kunde man använda dom i verksamheten. Sålde Kiruna två, tre spelare blev det snabbt en miljon som man kunde ha till verksamheten. Idag har inte Kiruna-lagen dom pengarna. Ekonomiska underlaget har krympt. 

Flyttade till Frölunda: “Det var långt ifrån Kiruna”

Hasse Edlund gjorde fyra säsonger i IFK Kirunas A-lag och blev snabbt en av lagets viktigaste spelare offensivt. Säsongen 1975/76 blev han lagets bästa poängplockare med 22 mål och totalt 40 poäng på 23 matcher. Bara Luleås Tom Martin och Björklövens Ulf Barrefjord, båda med 42 poäng, var bättre i Division 1 Norra. 
– Jag upplevde att jag var lite halv medelmåttig under hela pojklagstiden, men jag kom ändå med till TV-pucksuttagningarna. Jag hade sett upp till alla som flyttat från Kiruna, Börje Salming, Stig Salming, Lars-Göran Nilsson, Tord Lundström… Det var många som hade flyttat och jag såg att dom lyckades. 
– Det där blev ”är jag också på väg nu?”, så jag kämpade på ordentligt. Sedan kom jag med i TV-pucken och A-laget samtidigt. Dessutom hade jag flyt. Efter första året fick jag, Roger Mikko och Thomas Hedin ett jättelyft då vi tre spelade ihop. Vi hade egentligen bara roligt och allt gick jättebra. Sedan kom jag med i Juniorlandslaget. Allt accelererade i en fart där jag nästan inte själv hängde med. 
– Helt plötsligt, ”oj gjorde jag så här många mål här och är i topp av skytteligan?”. Dessutom hade vi i IFK en kille som heter Rolf Älvero som var en jätteförebild för mig. Han kom också upp i Kirunas A-lag som ganska ung. En liten teknisk och skicklig kille. Jag såg att Rolf lyckades och senare fick jag även spela med honom, vilket jag även fick göra senare i Björklöven. 
– Jag hängde bara på och tyckte allt var så rolig. Jag kommer ihåg när jag kom till Frölunda. Då sa Arne Strömberg till mig: 
– ”Hur har ni spelat er defensiva hockey?”
– ”Defensiv hockey???”
– ”Ni måste väl ha pratat om hur ni ska göra i defensiven?”
– ”Nej, tyvärr, det har vi aldrig pratat om. Jag Thomas och Mikko hade bara kul och spelade ”
– ”Nu ska du få lära dig spela en defensiv hockey”. 
– Under min första eller andra säsong i Frölunda var jag defensiv forward, vilket inte var världens roligaste, men nyttigt. Jag hade nytta av det i resten av min karriär. 

Rolf Älvero. Foto: Arkivbild

Legendariske ledaren, Arne Strömberg, kom också att bli en viktig person i Hasse Edlunds hockeyuppfostran. 
– Ja, han var jättenyttig för mig. Jag hade varit på Arne Strömbergs hockeyskola i Skellefteå. Då var jag 15 år och IFK Kiruna hade plockat ut några som man skickade dit. 
– När jag var 18 år ringde Arne Strömberg och sa att han ville att jag skulle flytta till Frölunda. ”Jag har sett dig på min hockeyskola och följt dig sedan du var 15 år.”
– Jag var ner till Göteborg, men kände mig inte mogen att flytta så jag avvaktade ett år, vilket i och för sig var synd eftersom juniorlandslagsledningen sa ”Tyvärr Hasse, vi har beslutat att alla som ska spela Junior-VM ska spela i elitserien”. Jag hade ju valt att stanna kvar i Kiruna, men det är inte säkert jag hade kommit med ändå. 

Det var också Arne Strömberg som kom att plocka ner Hans Edlund till Västra Frölunda. 
– Det var också en story. Jag kom ner. Checkade in på ett jättehotell, Opalen. Såg Scandinavium och Ullevi. Tjejen i receptionen sa:
– ”Hur länge ska han vara här?” 
– ”Jag tänkte åka hem imorgon.”
– Då säger Strömberg:
– ”Imorgon, ska du inte vara här en vecka?”
– Sedan åkte jag upp på tionde våningen och fick se vyn. Det var långt ifrån Kiruna, skrattar förre Frölundaspelaren. 

Lämnade för Björklöven: “Nästan ingen trodde mig”

I det laget Hans Edlund kommer till spelade bland andra Anders Broström, Emil Mészáros, Lars-Erik Esbjörs, Magnus Olsson, Jörgen Pettersson, Tommy Persson, Roger Åhsberg med flera. 
– Jag hade spelat i Juniorlandslaget med Jörgen Pettersson, Magnus Olsson, Roger Åhsberg och Tommy Persson. Det var ändå fyra personer jag kände lite. Plus att jag hade en sådan tur att, Lars-Erik Esbjörs som var kapten, jag hamnade bredvid honom i omklädningsrummet. Han tog mig under sina vingar, vilket var jättenyttig för mig som kom in som 19-20 åring från Kiruna. 
– Jag kände mig ändå ganska hemtam snabbt. Enda gången jag inte kände mig hemtam var då jag vaknade ensam i lägenheten och kylskåpet var tomt. Jag fattade ingenting för jag trodde det skulle fylla på sig själv som det tycktes göra då jag bodde hemma, skrattar Hasse Edlund.

Hans Edlund i Frölunda. Foto: Arkivbild

Trivdes du med att bo i Göteborg?
– Ja, det var fantastiskt bra och jag hade kunnat tänkt mig att bo kvar där. Nu var det så att jag hade en pappa som var sjuk i tung astma. Det gjorde att man under mitt sista år i Frölunda ringde och berättade att man hittat pappa hemma, tagit in hon till sjukhuset med ambulans och att det var ganska kritiskt. 
– Han kunde ligga inne på lasarettet en vecka. Då fanns det inte mobiltelefoner så jag kunde ringa och kolla hur det var med honom. Det här gjorde att jag kände mig långt ifrån mina föräldrar och framför allt pappa som var så pass sjuk. 
– Björklöven hade gått upp och klarat sig kvar i elitserien. Då ringde (Hans) ”Virus” Lindberg mig. ”Jag skulle vilja att du kom upp hit”. Han berättade varför också så vidare. Det här kom i precis rätt tajming. 
– Frölunda ville skriva nytt kontrakt med mig, men jag hade även berättat för dom att jag hade bestämt mig för att flytta upp till Björklöven. Det var som att nästan ingen trodde mig. Jag fortsatte träna sommarträning med Frölunda. Sedan kom en från styrelsen och ville lösa det där med att skriva på kontraktet. 
– ”Jag ska flytta.”
– ”Va, du måste skoja, ska du flytta?”
– Jag berättade varför och att det inte hade något med Frölunda att göra eftersom jag trivdes fantastiskt bra där. 
– Jag är till Göteborg ibland… ”Bros”, Jörgen Pettersson, mina grannar familjen Figoni…

Just familjen Figoni är några som Hasse Edlund hållit kontakten med. 
– Jag var till och med ner när Kent Figoni fyllde 80 år. Nu var dom äldre än jag, men jag kunde alltid gå in där och fika efter träningarna. Det blev som en extra familj för mig. 
– Jag ringde ner under sommaren för ett par år sedan och fick tag på Gert, som sonen heter. Tyvärr hade mamman, Marita, gått bort för någon månad sedan. 
– ”Pappa fyller 80 år i september”
– ”Vad ska ni göra?”
– ”Vi har hyrt en båt för oss i familjen”
– Jag frågade om jag fick vara familj för jag ville följa. Dom svarade att det fick jag jättegärna. Jag åkte ner till den här båten och jag kände att dom verkligen är som en extra familj för mig, säger Hasse Edlund med ett leende. 

“Vann med 10-1 och vår femma spelade 10-0”

Det blev såklart en stor kontrast för Hasse Edlund att ta klivet från IFK Kiruna i Division 1 till elitserien med Västra Frölunda.
– Det var en jätteskillnad. Allt runtomkring, för varje nivå blir den högre. Jag kom från Matojärvi som var ganska sliten och till Scandinavium där jag skulle spela för 12 000 åskådare. Det var en ganska stor skillnad. 
– Vi hade vårt riktiga omklädningsrum i Frölundaborg. Sedan tog vi grejerna och åkte till Scandinavium. Vi parkerade i P-huset för att sedan gå med grejerna upp till omklädningsrummet. 
– När vi kom från en bortamatch där vi kanske hade gjort det jättebra kunde det vara kö med folk som skulle köpa biljetter. Hade det gått dåligt fanns det ingen kö (skratt), så det blev en temperaturmätare över vad folk tyckte om oss.  
– Då det var matcher med 12 000 på läktarna, när vi gick från omklädningsrummet upp mot rinken, var det som att öppna dörren till en bastu. Jag var van vid Kiruna där det var svinkallt. 
– Självklart var det också en jättestor skillnad på hockeyn, men jag tycker att jag anpassade mig till den ganska snabbt.

Det blev tre år i Göteborg för Edlund. Foto: Ronnie Rönnkvist

Vilken kedja tillhörde du oftast i Västra Frölunda?
– Jag började spela med (Leif) ”Blixten” Henriksson och Darwin Mott. Sista säsongen spelade jag, Jörgen Pettersson och Emil Meszaros, vilket det var mestadels under mina år där. Sedan hade vi Anders Broström och Mike Ford som backar. 
– En match jag minns väl var då vi mötte Leksand. Över 10 000 åskådare. Vi vann med 10-1 och jag tror vår femma spelade 10-0. (Hasse Edlund tre mål/8-0). 

Inget VM eller OS: “Jag var väl för dålig”

Efter tre säsonger i Göteborg gick Hasse Edlunds flyttlass till Umeå för spel med Björklöven. 
– Björklöven hade varit lite av ett lindansarlag då. Vi hade ”Virus” som var en fantastisk tränare. Den bästa tränare jag har haft. Han var ganska tydlig med vad han ville då jag kom dit. Jag kom dit samtidigt som Lennart Norberg, Per Sjölander och Ulf Nilsson. Från att Björklöven hade varit en lindansarlag tog vi oss ganska högt upp i tabellen.
– Däremot var det stor skillnad på organisationen jämfört med Frölunda, av naturliga skäl, men det familjära får man ganska fort oavsett. Vi började få jättemycket folk på matcherna. Då vi kom till hallen två timmar innan matcherna var det kö för att köpa biljetter. När vi kom ut för uppvärmning 40 minuter innan nedsläpp var det fullt på ståplats. 
– Jag hade tur att jag kom då jag gjorde. Redan min första säsong gick vi till slutspel, vilket Björklöven aldrig hade varit i tidigare. Det här gjorde att jag även kom med i Tre Kronor. 

Hasse Edlund debuterade i Tre Kronor på Hovet mot Kanada där han spelade i en kedja med Anders Håkansson och Lennart Norberg. 
– Jag gjorde ett mål, slagskott från blålinjen, men någon jävel åkte offside ha ha…

Hasse Edlund och Patrik Sundström. Foto: Arkivbild

Hur bra var bröderna Patrik och Peter Sundström vid den här tiden?
– Patrik spelade med mig och Lennart Norberg. Jag tror att han debuterade mot Leksand borta. Han var steget före Peter och tog en ordinarie plats ganska snabbt. 
– Patrik kom med till VM 1981 och den säsongen var han ruskigt bra. Han bar oss i Björklöven och under framför allt slutspelet 1982 var han en av dom tongivande. Efter finalerna mot AIK stack han över till Vancouver. Peter åkte över senare. 

Det blev inget VM eller OS för dig, kan du idag känna en besvikelse över det?
– Jag var väl för dålig, skrattar Hasse Edlund och fortsätter:
– Om jag ska rannsaka mig själv, vilket man bör göra ibland, så har jag spelat För-VM och För-OS. Jag var på en förturnering i Leningrad, alltså St. Petersburg, innan VM och jag gjorde det inte tillräckligt bra där för att komma vidare. 

Du var ändå ofta med i landslagssnacket. 
– Av någon anledning blev jag ändå inte uttagen. Jag har spelat en massa landskamper, men det har bara blivit För-OS och För-VM. Jag tror det blev silver i båda. 
– Om jag rannsakar mig själv… Jag gav det här lilla extra, men jag hade kanske kunnat göra fler saker för att få till det här extra. Jag hade även någon förfrågan från ett NHL-lag. Jag tror det var Philadelphia, men jag vet inte hur allvarligt det var. Samtidigt var jag inte draftad eller några sådana saker. 
– Jag är jättenöjd med karriären, men ibland när jag sitter och funderar kan jag tänka ”Jag hade kanske kunnat göra mer där”.

Hans Edlund i Tre Kronor. Foto: Lennart Månsson/Bildbyrån

“Kan ibland bli förbannad över att vi bara vann ett SM-guld”

Vid finalserien mot AIK 1982 var Hasse Edlund en av Björklövens bästa spelare. På lagets sex matcher svarade han för fyra mål och totalt sex poäng. Bara AIK:s Ulf Isaksson och Björklövens Patrik Sundström var bättre med sju poäng var. 
– Där vann jag målligan i laget. Det gick bra, jag gjorde mycket poäng och fick spela jättemycket powerplay. ”Virus” skolade in mig i powerplay nästa direkt då jag kom till Björklöven eftersom man ville utnyttja mitt skott. 
– Spelar du mycket powerplay så gör du mycket poäng. Sköter du dig någorlunda så får du spela powerplay, annars får du inte det. Så enkelt är det.
– AIK fick en kanonstart i avgörande matchen och gjorde två mål ganska omgående. Vi försökte, men räckte inte hela vägen. Sedan hade AIK varit i final tidigare (1978), vilket vi inte hade. Man ska inte underskatta den här erfarenheten man kan få både som lag och spelare. 
– Spelar du i elitserien, det var tio lag då, var det hyfsad uppmärksamhet från media. Fyra lag gick till slutspel. Sedan var det semifinal innan det bara var två lag kvar. Allt runtomkring, man måste lära sig det här med media också, vilket jag idag berättar för våra tjejer i U18-landslaget. Man får inte bli störd av det för det ingår på något sätt i konceptet oavsett om det är fotboll, hockey eller vad det kan vara. 
– Vi hade ett bra lag den säsongen, men av någon anledning startade AIK matchen bättre. Till slut blev det 3-2. 

Björklöven fortsatte vara framgångsrika i elitserien och hade kvar ungefär samma spelare säsong efter säsong. 
– Styrkan var nog sammanhållningen. ”Vi måste göra det här tillsammans” och vi gjorde också jättemycket grejer tillsammans både på och utanför planen. Vi försökte hålla ihop laget och få in nya som kom ganska snabbt. 
– Under mina nio år var vi i slutspel sju. Under dom flesta av säsongerna var det bara fyra lag som gick till slutspel. Ska vi vara ärliga så är inte tre SM-finaler på nio säsonger så tokigt. Tittar vi idag är det inte många lag som presterar det. Så som individ ska jag vara nöjd med det även om jag ibland kan bli förbannad över att vi bara vann ett SM-guld. 
– SM-finalen 1988 mot Färjestad var egentligen en större bragd eftersom vi tappade många spelare efter guldet 1987. ”Virus” byggde spelet på att ha två backar och en center som höll ihop allting. Vi fick också behålla alla centrar. Det var jag, Matti Pauna och Micke Andersson. Dessutom nästan alla backarna. Peter Andersson flyttade. Då fick vi norske Åge Ellingsen i stället. Även Calle Johansson flyttade till NHL. 
– Vi hade även bra vingar. Om du tittar vilka som flyttade efter guldet så var det (Lars-Gunnar) ”L-G” Pettersson, Peter Sundström med flera. Det var sju från Björklöven som var med och tog VM-guld efter SM-guldet. 

Björklövens lag 1987. Foto: Arkivbild

Mötte kompisen i SM-final

Trots att Björklöven förlorade mot Färjestad kände sig Hasse Edlund glad, vilket han kan vara förbannad över. 
– Varför var jag glad? Förmodligen för att alla tyckte vi hade gjort det bra, men det kanske var just det lilla sista som gjorde att vi inte tog guld i finalen. Mentala bitar ska man inte underskatta. 
– Samtidigt hade jag bestämt mig för att flytta efter att ha spelat tolv säsonger i elitserien. Mina kompisar, Anders Broström och Lars-Erik Esbjörs hade spelat i Norge och sa ”Hasse, du måste åka till Norge och spela”, vilket jag också gjorde. 

Du var ändå med om att spela hem Björklövens första SM-guld säsongen 1986/87, kan du ta oss igenom den resan?
– Ja, det kan jag göra. Vi hade haft ganska samma lag under flera säsonger. Jag glömmer aldrig då vi spelade mot Leksand borta och var bedrövliga. Vi skulle sova över i Borlänge och åka hem dagen efter. ”Virus” samlade oss på kvällen i ett konferensrum. 
– Där fick vi berättar för varandra vad vi tyckte om var och en. Vi kanske skulle ha gjort det något år före. Då var det inte bara att berätta att du är bra på det här eller det där utan det var rakt. Jag tror det här var förlösande eftersom alla fick säga till alla ”Vad dålig du var då du spelade där, hur kan du dra på dig dom utvisningarna”. Upp med allt på bordet. 
– ”Virus” satt mest och lyssnade, men det var han som initierade allting. Jag tror alla kände efter att vi gått därifrån ”Fan, jag måste bli bättre. Lagpolarna tycker inte jag är bra i dom lägena. Jag måste skärpa till mig”. Sedan vann vi… Jag vet inte hur många raka vi vann och jag är inte säker på att vi hade tagit SM-guld utan det snacket.

Tog ”Virus” Lindberg med sig mentaliteten från Brynäs in till er?
– Ja, lite så var det. Vi var kompisar när vi hade tagit av oss skridskorna, men inte då vi hade utrustningen på oss. Då var det bara att köra. 
– Det satte tonen redan i första matchen efter det här mötet och sedan höll det i sig hela vägen. Vi slog ut Djurgården i semifinal. Vi hade åkt ut mot dom flera gånger tidigare. Då fick vi alltid avgörandet på bortaplan. Ofta fick vi höra ”Mjuka norrlänningarna blir alltid utslagna av stockholmarna”. Det fick vi slängt efter oss hela tiden. 
– Jag kommer ihåg då Expressen och Aftonbladet kom in i omklädningsrummet efter den matchen ”Är inte stockholmarna i final ens?” 

Hans “Virus” Lindberg och Hasse Edlund vann SM-guld tillsammans. Foto: Arkivbild

I SM-finalen 1987 väntade Färjestad med Hasse Edlunds Kiruna-kompis Peter Lindmark i motståndarkassen. 
– Det var kul att få möta min kompis från Kiruna, Peter Lindmark, i finalen. En fantastisk målvakt och vän.
– När vi vann tredje matchen på bortaplan kände jag att det fanns ingenting som kunde stoppa oss. Sedan vann vi fjärde matchen hemma med 6-1 och körde över Färjestad fullständigt. 
– I tredje matchen, när vi vann borta, efter min tredje utvisning i rad trodde jag att ”Virus” inte skulle låta mig spela en enda minut mer. Jag trodde att när jag kom ut till båset skulle ”Virus” säga ”Hasse, längst där borta kan du sätta dig”. 
– Jag han bara sätta mig och skämmas så kom han och sa ”Hasse, du måste in och ta en tekning.” Ibland fick jag gå in och ta avgörande tekningar. Det här gjorde att jag kände ”Oj, han tror fortfarande på mig”. Jag minns att jag tackade ”Virus” efter matchen för att han kunde bortse ifrån utvisningarna.

“Kan fortfarande få hyllningar då jag går runt på stan”

Det blev ett rejält firande av guldet efter matchen.
– Det var mycket och roligt. Mot slutet av matchen, det kunde vara två eller tre minuter kvar, gick speakern ut och sa att alla som hade en matchbiljett kunde gå in gratis på Universum och ta del av guldfirande på. Universum var en jätteanläggning i Umeå. 
– Vid Universum fanns det en liten ingång vid en krog. Där kunde vi sitta med laget och våra tjejer. När vi kom dit ett par timmar efter matchen då vi firat klart i omklädningsrummet och allting var det en kö till ingången av Universum som hade en tio meters bredd. Sedan vet jag inte hur lång den var. 
– Vi gick dit, firade och det var en massa tal. När klockan var tolv kom vakterna ”Nu får ni komma upp, folket håller på att riva stället”. Vi sa ”självklart”. Det gick inte att komma upp för trappan till Universum. Vakterna fick ta upp oss en och en. Sedan ville man ha upp oss på scenen, men det gick såklart inte att bara gå fram tid. Då fanns det blombänkar vid fönstren. På dom fick vi gå hela vägen fram. När folket där inne såg oss höjdes jublet under hela vägen fram till scenen. 
– Det var en fantastisk känsla, men jag tror inte vi hade fattat hur stort det här kunde bli i Umeå. Om jag jämför med Frölunda, hade vi förlorat kunde vi sågas vid fotknölarna. Vann vi var vi uppe i himlen, men i Umeå upplevde jag att det var ganska jämt. Inga toppar och dalar. 
– Jag kan fortfarande få hyllningar då jag går runt på stan i Umeå, vilket är helt fantastiskt. Vi firade säkert under en vecka och kommunen hade också någon grej för oss. 

Hur har du trivts med att bo i Umeå under åren?
– Fantastiskt bra. Umeå är en ganska ungdomlig stad i och med Universitetet. Det byts folk hela tiden där. Jag har alltid känt mig väldigt välkommen i Umeå. 

Hasse Edlund spelade final tre gånger med Björklöven. Foto: Arkivbild

Har du kontakt med Björklöven som förening fortfarande?
– Jag är ordförande i Västerbottens Ishockeyförbund vilket också gör att jag är fadder åt Skellefteå AIK, Björklöven, Vindeln och Lycksele, så vi har täta kontakter. Nu har vi haft TV-pucken och där hade vi Björklöven som samarbetspartner. 
– Däremot var det länge sedan jag hade något jobb i Björklöven, men jag är på matcherna. Det togs ett beslut som gör att alla vi som vann SM-guld fortfarande kan gå på ishockey gratis. 

Vilken kedja har du fungerat bäst med under dina år i Björklöven?
– Jag måste säga att det var med Ulf Dahlén och Lars-Gunnar Pettersson. Vi spelade ihop under guldsäsongen. Dahlén hade en ungdomlig entusiasm som kunde försätta berg. Talade du om för Uffe att ”nu gör du det här” så gjorde han det. Han ifrågasatte ingenting och var en väldigt skicklig spelare. Året efter flyttade han till NHL. 
– ”L-G” Pettersson var en sådan du visste att bara du såg till att han fick en liten yta och pucken var det mål. Han var fantastisk på det. Han var den typen av spelare där du kanske inte såg honom på en hel match, men när du tittade i statistiken hade han gjort två, tre mål. Han var likadan i landslaget. 
– Då hade vi Peter Andersson och Calle Johansson som backar så det var en fantastiskt bra kedja. Calle var lika ungdomlig som Uffe och stack till NHL samtidigt som honom. Andersson vann VM-guld samma säsong och även 1991. 

Flyttade till Norge: “Kommer jag aldrig ångra”

Inför säsongen 1988/89 valde Hasse Edlund att lämna Björklöven för att åka över till Norge och spela för Stjernen. Där blev han kvar under två säsonger. 
– Jag hade anbud från fem olika klubbar att ta ställning till. Jag hade en fördel av att jag hade Åge Ellingsen och Erik Kristiansen som spelade hos oss och bodde i Norge, Jag kunde ha dom båda som lite bollplank. 
– Jag var och hälsade på hos fyra av dom fem klubbarna. Efter sista matchen mot Färjestad 1988, när vi förlorade, var en av Stjernens spelare, Ørjan Løvdal, där och tittade tillsammans med två killar som var sponsorer och kompisar på den matchen. 
– Ørjan Løvdal kom och sa att dom här killarna ville snacka med mig eftersom dom visste att Stjernen varit på mig. Det mötet gjorde att jag fick en jättebra kontakt med Ørjan Løvdal som jag sedan spelade med. Dom andra två var med runtomkring och det fanns en jättefin ”stötteaparat” som det kallas i Norge. 

Hasse Edlund spelade nio säsonger i Björklöven. Foto: Ronnie Rönnkvist

Hasse Edlund stortrivdes i sin norska klubb. 
– Det klubbvalet kommer jag aldrig ångra. Allt funkade hur bra som helst, både föreningen och staden. Jag är faktiskt dit lite då och då. Föreningen ville att jag skulle komma dit under slutspelet i våras. Dom hade byggt upp ett tält och ville ha dit gamla Stjernen-spelare, men det var osäkert kring vilka lag dom skulle få möta så det blev ingenting.
– Trots att jag bara var där under två år har jag fortfarande ett jättestort Stjernen-hjärta. Det tror jag beror på att jag hamnade i deras familj på något sätt. Dessutom fick jag mycket uppskattning och det betyder såklart också någonting. 

Blev NHL-scout: “Jag fick slåss för Loui”

Efter karriären som spelare blev det scouting för Dallas. 
– Ulf Dahlén ringde mig. Han spelade i det som då hette Minnesota. ”Hasse, dom behöver en scout i Sverige. Craig Button kommer över för att se MoDo mot Rögle. Han vill träffa någon som som kan tänkas hjälpa klubben. Då har jag sagt ditt namn.”
– Jag jobbade heltid på Skandia då och behövde såklart veta vad dom krävde av mig. ”Jag, har ingen aning”, sa Uffe.
– Button skulle titta på killar födda 1975 så han träffade Anders Eriksson, Niklas Sundström och Per Svartvadet. Då ville dom att jag skulle vara med och tolka. 
– Jag förberedde lite inför att Craig skulle komma till ”Ö-vik”. Vi såg matchen. Dagen efter träffade vi dom här killarna och jag var med och tolkade lite grann. Sedan ringde Uffe ”Jag har träffat Craig på kontoret. Han var jättenöjd med dig och vill att du ska jobba med dom”.
– Det här var i februari. Sedan var jag i väg på semester i juli. Då ringde Craig. 
– ”Hej, jag ber om ursäkt att det tagit så här länge, men vi har haft mycket. Vi är jättenöjda med dig och vill att du ska jobba med oss.”
– ”Jag jobbar heltid.”
– ”Om du berättar vad du kan hjälpa oss med så kör vi på det och skriver ut ett avtal.”

Så blev det. 
– Ja och sedan körde vi på. Dallas var också fantastiskt med Craig, Les Jackson, Tim Bernhardt, Bob Gainey… Det var samma gäng som jag fick jobba länge med. Elva fantastiska säsonger blev det. 
– För mig handlar det mycket om personerna jag får jobba med. Att sedan fanns ett klubbmärke med kändes bra…, säger Hasse Edlund med ett leende. 
– Jag satt och pratade med Pernilla (Winberg) om det där, att jag har så många fina minnen därifrån att jag kände ”Har jag verkligen varit med om det där?”

Hasse Edlund. Foto: Karikatyr av Fredrik Jax

Varför slutade du som scout för Dallas?
– Det skulle skrivas ett nytt avtal. Då ville Dallas att jag skulle vara ännu mer i Stockholm, men jag kände inte att det skulle funka i och med att jag har jobb och familj. ”Det är två alternativ. Antingen skaffar ni en ny familj åt mig eller hittar ni någon som bor i Stockholm. Enklaste är att ni hittar någon som bor i Stockholm” och så blev det. 
– Les Jackson ringde mig efter några år. Dom hade varit i slutspel och jag satt på ett hotell i Luleå där jag var med jobbet. Då såg jag att det var en himla massa siffror i telefonnumret. Då var det Les. 
– ”Jag vill bara ringa och berätta för dig, vi har haft en genomgång av slutspelet. Dom du hade varit inblandade i…”, Loui Eriksson, Nicklas Grossmann och Joel Lundqvist, kanske att (Mathias) Tjärnqvist var med, men jag minns inte riktigt. ”Det var dom som skötte sig bra”.
– Les hade inte behövt ringa och säga det, men det kändes verkligen jätteroligt att han gjorde det. Jag träffade senare Craig Button då Junior-VM spelades i ”Ö-vik” och Umeå. Han var hem på middag hos oss. Jag och Tim brukar också träffas och dom har varit här för att fira nyår med mig och mina kompisar. 

Om vi ska plocka russinet ur kakan, vem är du mest nöjd med att ha fått in i Dallas organisation?
– Om jag tittar på hur utvecklingen blev och hur länge han spelat i NHL så är det Loui. Han är ändå en av dom bästa Dallas har haft. Jag fick slåss för Loui när vi skulle ta honom, men titta vad han gjort då han då han kommit hem och spela VM. Han har till och med ett VM-guld. 
– Nicklas Grossman var det ingen som trodde på. Han tog Dallas i fjärderundan, men spelade sedan i deras förstafemma under ganska många säsonger. 
– Nu var inte Joel så länge i NHL, men hade han kommit till ett annat NHL-lag kanske han hade haft en helt annan plats. På den tiden var Dallas så jäkla bra och gick ganska långt under alla år, men jag känner mig nöjd med alla. 
– Sedan är det så i idrott att du måste komma till rätt klubb i rätt tid och få rätt tränare. Det är mycket som måste stämma. 

Hur ser Hasse Edlunds liv ut idag?
– Mitt liv idag består mest av ishockey. Dels är jag ordförande i Västerbottens Ishockeyförbund.  Det finns fyra regionförbund i Sverige. I Norra, som vi nu startat, är jag ordförande. Sedan har vi startat ett hockeykontor, vilket jag från styrelsen ansvarar för. Där har vi anställt fem personer som sköter all administration och föreningsutveckling för hela Norrland, från Medelpad till Kiruna. 
– Sedan är jag med i tävlingsnämnden på Svenska ishockeyförbundet. Dessutom har jag tagit på mig Team Manager-uppdragen. 
Olof Östblom ringde mig veckan före påsk.
– ”Hasse, vi måste ha en Team Manager som åker med Team 19 till Tjeckien, skulle du kunna tänka dig att göra det?”
– ”Ge mig en minut så ska jag prata med frun”. 
– Hon sa åt mig att åka och det var fantastiskt. Det var nästan första gången sedan jag slutat som jag var ner i omklädningsrummet. Första matchen stod jag i båset när man spelade nationalsången. Då kände jag som att jag hade på mig skridskorna och stod på isen. Det bara pumpade i mig, vilket var en fantastisk känsla. 
– Sedan ville dom att jag skulle haka på det här gänget (U18-dam), avslutar Hasse Edlund med ett leende. 


TV: Det bästa med Loui Eriksson från förra NHL-säsongen

Den här artikeln handlar om: