Från Sverige till Rumänien: "Alltid velat gå min egen väg"

När stora delar av hockey-Sverige blickar åt samma håll har Jens Brändström valt en annan väg – en väg som för flera kan ses som udda.
Frågan som alla ställer sig: Hur och varför hamnar en svensk hockeytränare i Rumänien? Och hur är egentligen hockeytillvaron i ett så litet hockeyland?
– Det finns ingen klubb i Sverige med samma förutsättningar, säger den 39-årige tränaren till Hockeysverige.se.

Det bevingade uttrycket lyder "Alla vägar bär till Rom", men det kanske bara gäller de som tar samma väg. För den 39-årige tränaren Jens Brändström leder inga vägar till samma plats som för alla andra. 

Genom den svenska damhockeyn har 39-åringen tagit sig från Norge till Ungern och till sist Rumänien där han nu tränar Sapientia U23. 

Den självklara frågan som dyker upp i allas huvuden är: Hur hamnar en svensk tränare i Rumänien? När Brändström började sin tränargärning hade han förmodligen ställt samma fråga, men allting är tydligare för honom nu.

I en lång intervju med Hockeysverige.se berättar Jens Brändström om  vägen han har tagit, utmaningar och motgångar han har stött på samt hur livet ser ut för en tränare i den Rumänska högsta divisionen.

"RAMLADE IN PÅ ETT BANANSKAL"

Tränargärningen började när Jens Brändström var 20 år och han tog sina första steg som ishockeytränare i Härnösand AIK:s ungdomsverksamhet.

– Jag ramlade in på ett bananskal. Jag insåg att jag inte hade någon superkarriär framför mig utan jag försökte ta plats i AIK Härnösands A-lag, säger han till Hockeysverige.se om den egna spelarkarriären och fortsätter:

– När man sedan gick ut gymnasiet och började jobba så fick man välja om det skulle vara hockey eller jobb. Jag valde att jobba men ville vara kvar en del i hockeyn och fick ett erbjudande om att träna U10-laget i Härnösand vilka jag följde fram tills att de spelade i U14.

Vid den här tiden hade inte tränarambitionerna växt fram utan det var en lång väg kvar innan de första riktiga jobben skulle börja trilla in. Däremot var det ett steg i rätt riktning.

I Härnösand AIK tog Brändström sina första steg inom damhockeyn vilket i sin tur ledde vidare till ett jobb i Timrås damlag och till slut till Linköping.

"BLEV EN SUCCÉ"

Jobbet i Linköping var inte endast ett stort steg i karriären utan även ett stort steg i livet för den då 30-årige tränaren som för första gången flyttade ifrån födelsestaden Härnösand.

När den svenske tränaren väl hade landat i "flygstaden" blev han kvar i fyra säsonger och under tiden i Linköping blev det ett SM-guld innan resväskan packades igen.

– Första året i Linköping blev en succé när vi tog brons, andra året åkte vi ut redan i kvartsfinalen och sen blev det guld sista året som jag var där. Jag kände att jag hade nått målet i Linköping. Vi hade en plan på att vi skulle vinna SM-guld och när vi hade gjort det kände jag inte längre samma driv, säger han.

Efter den långa tiden i Linköping bar det av till Norge och Sparta Sarpsborg där han agerade junior- och ungdomsansvarig. Men utlandsuppdraget i Norge blev inte som Brändström hade tänkt sig.

– Efter halva andra säsongen i Norge valde vi att bryta. Det var inte socialt perfekt och tufft för min fru som inte hade hittat ett jobb i Norge under åren som vi var där.

Jens Brändström.Foto: Privat

"TOTAL KOLLAPS"

Tränaren flyttade återigen hem till Sverige där det blev nya tag i tre olika svenska klubbar där den senaste var Lindlövens IF i HockeyEttan. 

– Jag hade ett kontrakt som gick ut i Lindlöven, vi valde att gå skilda vägar efter ett år. Jag gillar och har fortfarande kontakt med de i klubben. Vi nådde inte våra satta mål och efter en svag höst där vi presterade under vad vi förväntade oss, samt en total kollaps i den sista matchen, gick vi skilda vägar. säger Brändström om tiden i HockeyEttan-klubben.

När det inte blev någon förlängning med Lindlövens IF stod Brändström utan jobb fram tills att hans fru tog upp frågan om ett nytt utlandsäventyr.

– I och med tiden i Norge hade jag inte tittat utanför Sverige men när min fru lyfte frågan om att åka utomlands började jag leta. Sen var det David Järvå som tipsade en klubb i Ungern om mig, säger han och fortsätter:

– Jag hade haft kontakt med flera andra klubbar i Europa men med min erfarenhet var det svårt att hitta något. Det är sällan klubbarna tar en tränare från Division 1. Jag märkte att jag var tredjevalet och när de andra klubbarna började falla bort fanns erbjudandet i Ungern kvar.

"ETT RIKTIGT HOCKEYNÄSTE"

Den ungerska klubben HK Budapest erbjöd svensken jobbet som tränare för U20-laget, men han skulle efter bara ett halvår bli befordrad och ta över jobbet i A-laget.

– Det sociala funkade bra. Min fru fick jobb direkt och vi trivdes bra i staden. I Ungern var det tufft, förlorade man två matcher i rad var det möten på direkten. Det är väll samma i Sverige i och för sig, men det var kanske lite andra tillvägagångssätt, säger Brändström om tiden i HK Budapest.

I den ungerska huvudstaden blev det endast en säsong innan flytten återigen var ett faktum och svensken hamnade i den rumänska byn Carta.

Byn har en befolkning på under 1000 personer men har blivit ungdomshockeyns Mecka i Rumänien. I byn bor nu Jens Brändström och tränar laget Sapientia U23. Trots namnet är det emellertid inget juniorlag utan det är ett universitetslag som spelar i den rumänska högsta divisionen.

– Den här regionen i landet har ett stort hockeyintresse. I själva byn där jag är kanske det inte är lika stort och de äldre har väl inte så bra koll, men det har blivit ett riktigt hockeynäste på grund av förutsättningarna, säger han och fortsätter:

– Här är det enorma anläggningar, vi kan ha det största gymmet jag någonsin har sett. Det finns verkligen alla förutsättningar. Vi har maskiner, läkare, fysioterapeut, sjukgymnast, bastu, plast-is och en klubbtekninksdator som spelarna kan göra övningarna på. Det finns ingen klubb i Sverige med samma förutsättningar.

Jens Brändström på bänken i Ungern.Foto: Privat

"SKAKA HAND VARENDA GÅNG"

De enorma förutsättningarna som skiljer det rumänska laget från svenska lag är inte den enda skillnaden svensktränaren har stött på.

– Husen här står rätt tätt men det är som på landet, de har djur på sina gårdar och livnär sig på jordbruk. Ibland ser man häst och vagn som rullar förbi, men det är ett lantliv. Vi har ett pensionat som man kan gå och äta på i byn men annars måste man ta sig in till stan som inte ligger så långt här ifrån, säger han.

Faktumet är att svensken har hamnat i Transylvanien och i ett område där stora delar av befolkningen är Szekler. Szeklerna är en ungersk folkgrupp som till stora delar är bosatta i Szeklerland som är en del av östra Transylvanien. Byn som Brändström just nu bor i ligger i Szeklerland vilket tränaren har märkt av.

– De engagerar sig mer med Ungern än med Rumänien, men det ligger i Rumänien. Jag har börjat på en tatuering som ska representera min hockeyresa, och då har jag lite flaggor men frågar du några bekanta här nere tycker de inte att jag ska ha den rumänska flaggan, säger tränaren lite skämtsamt.

Flytten från Ungern till Carta i Rumänien har inte inneburit några större förändringar för svensken, men det finns vissa kulturkrockar han har sprungit in i.

– Det är likt kulturen i Ungern. Men det finns kulturella skillnader om man jämför med Sverige. Bara en sån sak att man ska skaka hand varenda gång man träffas. Jag är inte så bra på det, man är van att bara hälsa och sedan gå vidare och det har tagit tid att vänja sig, säger han och fortsätter:

"LIGAN HÅLLER HÖG NIVÅ"

Sapientia U23 spelar både i den rumänska högsta divisionen och den Europeiska universitetsligan EUHL. Spelarna är födda mellan 1998 och 2002.

– Grundtanken är att det ska vara U23-spelare som inte är proffs. Det är lokala spelare som spelar hockey och har fått stipendium för att göra det samtidigt som de studerar. Ligan håller hög nivå då de andra lagen tar in importspelare som både har spelat i NHL, KHL och i landslagen. När vi möter de tre bästa lagen är en match där vi står upp bra en 4-1 förlust men ibland åker man på de här riktiga plump-matcherna och förlorar med 8-0. Tanken var att vi skulle spela i EUIHL men den säsongen har fortfarande inte startat. Där skulle vi vara lite mer konkurrenskraftiga och slåss om slutspelet, säger han och fortsätter:

– Målet med klubben är att utveckla spelarna till att ta nästa steg och bli professionella. Mitt jobb är att se till att killarna får rätt träningsmängd och rätt träning. Mycket handlar om spelstruktur och hur man spelar utan puck.

På vilket sätt skiljer sig den rumänska hockeyn från den svenska?

 – Spelstilen här nere är mer tuta och köra, och går det så går det. Man spelar mer offensivt med många långa passningar och det skiljer sig från den svenska lite mer strategiska ishockeyn.

Jens Brändström och spelare i det ungerska laget Sapienteia U23.Foto: Tamirjan Photo

"NHL HADE OCKSÅ VARIT TREVLIGT"

Jens Brändström har även egna mål med tiden som han spenderar ute på kontinenten. Förutom att lyfta och utveckla spelarna blickar svensktränaren mot framtiden.

– Jag har ganska höga mål och brinner för att nå långt i min karriär. Drömmen är att leda ett lag i den svenska högstaligan. Ett jobb i NHL hade också varit trevligt, skrattar svensken.

Trots en vag dröm om NHL är det inte omöjligt att vi i framtiden kommer att se den bereste 39-åringen tillbaka i svensk hockey.

– Jag är nöjd med min tillvaro just nu och den vägen jag tar. Självklart vill jag ta steg uppåt men jag har ingen plan på hur det ska gå till. Jag vill göra det jag tycker är spännande och det jag mår bra av att göra, säger han och fortsätter:

– Jag har blivit kontaktad av några klubbar i HockeyEttan men jag ser inte ett tränarjobb där som ett steg uppåt. Jag har även haft kontakt med några HockeyAllsvenska klubbar om jobb som assisterande tränare vilket jag inte hade haft några problem med. Jag har aldrig haft den rollen tidigare och tror det hade kunnat vara en bra utmaning i framtiden.

"VELAT GÅ MIN EGEN VÄG"  

Varför svensken har hamnat i Rumänien tror han själv handlar om hans vilja att lära sig mer om ishockey samtidigt som han får lära sig om andra kulturer.

– Jag vill göra det jag känner för och det som utmanar mig som människa. Jag vill se och lära mig saker och är nyfiken. Det här har passat mig väldigt bra, säger han.

Genom den erfarenhet som 39-åringen redan har tillförskansat sig öppnar han för att fler svenskar borde se hans resa som ett alternativ. 

– Jag rekommenderar alla att pröva den här vägen. Men har ingenting emot de som väljer att göra den vanliga resan genom divisionerna i Sverige. Jag har alltid velat gå min egen väg och det här har passat mig bra. Nivån på professionaliteten här nere och i verksamheten är hög.

Brändström har i Rumänien en finsk kollega som är målvaktstränare i laget och ser att det är fler finländare som väljer att gå samma väg som han själv.

– Vi är lite stängda för den här vägen. Eller jag upplever det så. I Sverige kan du få bra betalt redan i Division 1, men kollar du på till exempel Finland där det krävs att man har ett extrajobb på sidan i de lägre divisionerna så är den här vägen vanligare. Man tittar inte lika mycket utomlands i Sverige, säger han.

TV: Veckans SHL-lag