Sök
USHL

Så blev "en helt vanlig kille från Frölunda" general manager i USA

Lämnade Sverige som 19-åring – 19 år senare är Kalle Larsson prisad i USA:s största juniorliga.

Som 19-åring lämnade han Sverige i jakt på ”ett annorlunda hockeyäventyr” i Nordamerika. 19 år senare har Kalle Larsson onekligen fått det. I dag har han general manager för Dubuque Fighting Saints i den amerikanska juniorligan USHL – och har nyligen prisats som hela ligans bästa GM.
– Jag hoppas att andra killar i Sverige kan kolla på mig och känna "han är ju inte speciell, jag kanske också kan göra det här", säger Kalle Larsson till hockeysverige.se.

Hur många av er hockeynördar har inte fantiserat om att få bygga ett eget lag? Att scouta, drafta och trejda spelare likt man gör i NHL. Kanske har ni plöjt ned otaliga timmar i dataspel som Eastside Hockey Manager eller EA Sports-spelens ”franchise mode” för att stilla den hungern, eller kanske har ni likt undertecknad en blogg att presentera era galna idéer i.

För 38-årige Kalle Larsson från Göteborg är det här mer än bara en lek. Det är verklighet.

Som general manager för Dubuque Fighting Saints i den collegeförberedande juniorligan USHL tar han dagligen beslut som påverkar laget. När hockeysverige.se når honom hemma i Chicago har han just pustat ut efter att ha klarat av den årliga draften i ligan.

– Draften är så otroligt viktig för oss. Vanligtvis får vi bara behålla våra spelare i ett år, ibland två och i extremt sällsynta fall tre säsonger. Någon gång har vi tvingats värva in 18 nya spelare för vi hade bara fem spelare kvar sedan säsongen innan. På så vis är det en väldigt svår liga att nå framgång flera år i rad, konstaterar Kalle Larsson.

I nordamerikanska hockeykretsar har USHL blivit en allt mer respekterad liga. Varje år är det någon eller några spelare därifrån som väljs i första rundan av NHL-draften. Och tittar man på dagens stjärnor i NHL finns det åtskilliga som har fått en del av sin hockeyskolning där. Eller vad sägs om namn som John Carlson, Torey Krug, Jaccob Slavin, Kyle Connor, Andrej Svetjnikov och Johnny Gaudreau, som faktiskt tillhörde just Dubuque Fighting Saints innan han via collegespel blev en firad NHL-stjärna i Calgary Flames.

"FAMLADE I MÖRKRET"

Men hur kommer det sig då att ”en helt vanlig kille från Frölunda”, utan några stora spelarmeriter att tala om, kunnat få en så pass eftertraktad och hög ställning i den största amerikanska juniorligan? 

Inte är det något som skett över natt i alla fall. Faktum är att Kalle Larsson bara var 19 år när han 2001 packade väskan och begav sig ut i stora vida världen. På vinst och förlust flög han till Chicago bara några dagar efter att ha tagit studenten. Detta i hopp om att få uppleva ett hockeyäventyr i Nordamerika – och att kunna kombinera hockey och studier på ett sätt som inte var möjligt i Sverige. 

– Drömmen var att spela collegehockey, att göra något annorlunda och testa vägar som inte så många – i alla fall inte då – hade tagit. På den här tiden fanns det inte så mycket information om hur man skulle gå till väga eller hur vad man hade att vänta. Hade jag haft någon som visat mig hur man gjorde hade det gått mycket enklare, nu famlade jag ganska mycket i mörkret och fick lära mig saker på egen hand. Det var jätteklurigt, skrattar han.

Vägen till collegehockeyn gick via spel i någon amerikansk juniorliga. Kalle Larsson insåg tidigt att han inte skulle bli upptäckt av några college hemma i Sverige. Han mejlade därför runt till olika juniorlag i jakt på provspel.  

– När jag kom över åkte jag runt och provspelade, men första året lyckades jag inte ta plats i något lag så jag drog till Kanada och spelade inlinehockey i stället. Tack vare det fick jag en kontakt i en nystartad liga som hette CEHL där man inte behövde betala för att spela hockey. Så jag hamnade i Dayton i Ohio.

"DRÖMMEN VAR ATT BLI DIPLOMAT"

Säsongen med Dayton Gems 2002/03 gav honom det eftertraktade collegestipendiet på Lawrence University i Appleton, Wisconsin. Där kom Kalle Larsson att tillbringa fyra säsonger som spelare, men kanske framför allt som student.

– Hockey var sådär, får jag vara ärlig att säga, men utbildningen var svinbra. Jag pluggade statsvetenskap, international studies och lite historia vid sidan av det. Drömmen då var att bli diplomat, för då hade jag ju insett att jag inte skulle tjäna mina pengar på att spela hockey. Jag gjorde praktik på Sveriges generalkonsulat i Chicago och hoppades få chansen att jobba med internationella relationer eller något liknande.

När han 2007 avslutade sina studier vid Lawrence University trodde Kalle Larsson att han var klar med hockeyn. Han fick ett bra jobb som ledningsrådgivare. Men som den hockeynörd han var fortsatte han oförtrutet att intressera sig för sporten. Större delen av hans lediga tid gick åt till att gå på matcher, se matcher på tv och följa allt som hände i hockeyvärlden. 

– Ett år bodde jag i Cincinnati och gick på alla deras lags hemmamatcher i både ECHL och juniorligan. Så trots att jag hade ett vanligt jobb hade jag hela tiden ena foten kvar i hockeyn, även om det var på en amatörmässig nivå. Det var en passion och ett intresse.

Att höra det från någon som honom, som har varit på den nivån själv, det ändrade nästan allt.

Det skulle bli mer än bara så. För Kalle Larsson var det två enskilda händelser inom loppet av ett par veckor som sög tillbaka honom in i sporten en gång för alla.

– När jag flyttade till Chicago bodde jag på samma gata som Don Granato som är assisterande coach i Buffalo Sabres i dag. Vi brukade spela inlinehockey på stranden tillsammans och lärde känna varandra den vägen. En dag sa han till mig: ”Kalle, även om du inte har spelat i NHL kan du jobba med hockey för du har sådan passion för sporten att du skulle kunna klara det”. Att höra det från någon som honom, som har varit på den nivån själv, det ändrade nästan allt. När han sa det till mig gick det upp för mig att ”fan, jag skulle vilja göra det här”.

Som av en slump fick han chansen att göra det snabbare än han själv trott.

– Jag hade flax att Lawrence University, där jag själv hade pluggat, hade en jobböppning som assisterande coach. De ringde mig och frågade om jag var intresserad, bara för att de visste att jag var hockeynörd. Det blev min väg in och det är jag väldigt tacksam för.

Kändes det som att det var ödet när allt det här föll samman?
– Absolut, så var det. Det här var dessutom runt 2008 när ekonomin gick åt helskotta i USA. Det var tuffa tider, nästan depression, och jag satt med utgående kontrakt på jobbet och oroade mig för hur det skulle gå med arbetstillstånd och om jag skulle vara tvungen att flytta hem till Sverige. I stället kom den här möjligheten att jobba med hockey på heltid. Om man vill kalla det ödet, tur eller hur man vill definiera det, men något i den stilen, absolut.

Det man blir påmind om när du berättar den här historien är hur viktigt det är att ha kontakter, att bygga upp ett nätverk med folk i branschen. Hur mycket har det betytt?
– Det är allting. Att vara på rinken, det finns ingenting som ersätter det. Du är där för att kolla på hockey, men människorna du träffar, snacket du hör och informationen du får bara genom att lyssna på folk är ovärderlig.
– Ganska snabbt efter att ha varit på Lawrence ett tag kände jag att jag ville jobba på en ännu högre nivå. Nu var det så bra att jag fick resa mycket på deras portmonnä och scouta, då passade jag på att lära mig spelarna som lagen på högre nivå ville ha. Eftersom jag var ute så mycket som jag var hände det att jag fick samtal från större skolor i USA och till och med NHL-klubbar som frågade om spelare.
– Så separat från det jobbet jag gjorde för Lawrence skapade jag en databas med information om spelare som skulle vara nyttig för mig om jag skulle ta nästa steg. Jag jobbade röven av mig och gjorde nästan två jobb samtidigt för att stå redo för större uppgifter om den chansen kom.

"VAR TVUNGEN ATT GÅ NED I LÖN MED 65 PROCENT"

I mars 2014 kom den möjligheten. Men det var till ett ganska högt pris. När Sioux City Musketeers i USHL erbjöd honom jobbet som scoutingdirektör och assisterande general manager försvann mycket av det han hade kunnat ta för givet som anställd vid Lawrence University.

– Där hade man alla förmåner – hälsoförsäkring, pensionssparande och hela kitet. Det är ett väldigt bekvämt jobb livssituationsmässigt. I USHL, på den nivån jag gick in som glorifierad scout, fanns ingenting sådant. Jag var tvungen att gå ned i lön med 65 procent och gick miste om alla förmåner jag tidigare hade haft för att ta mig in i den ligan. Men det var priset jag insåg att jag skulle få betala.
– Där krävs det att man har support från de runt omkring sig. Jag hade lyckligtvis det från min blivande fru. Jag sa att det skulle bli jäkligt tufft med pengar under den här tiden ”men om du ger mig två år tror jag verkligen att jag kan göra något bra av det”.

Kalle Larssons satsning gav utdelning. Under ett drygt år i Sioux City lärde han sig hur det funkar i USHL. 2015 kontaktades han av den rivaliserande klubben Dubuque Fighting Saints. Deras nya coach/general manager Jason Lammers hade Kalle lärt känna under sin tid ute i rinkarna i Nordamerika. Nu ville han ha honom i klubbledningen och erbjöd en fin löneökning och stort ansvar. 

Allt klaffade och Kalle Larsson blev anställd som spelarrekryterare. Efter två år på den posten blev han inför säsongen 2017/18 befordrad till general manager när Lammers fick ett collegejobb. Därmed kastades han in i en helt ny värld.

– Hockeybiten är ganska lik det jag gjorde innan, den är nästan identisk. Men som general manager är det väldigt mycket mer ansvar utåt sett, både vad gäller mediabiten och businessbiten. Jag har lärt mig otroligt mycket om hur en organisation fungerar. Var får vi pengar ifrån? Hur många biljetter måste vi sälja för att gå plus? Under tiden man gör allt det måste man samtidigt ha koll på hockeyn, för det går inte att välja antingen eller, säger han och fortsätter med ett skratt: 
– När man är scout eller har någon annan sportslig funktion är man olyckligt ovetande om allt som försiggår. Det är väldigt många bollar att hålla i luften. Det har varit jätteroligt, jätteutmanande och många gånger har man tvingats lära sig saker som man inte hade en aning om att man skulle behöva kunna när man jobbar inom hockey. Men klubben har en svinbra ägare som är bra på att ge både mig och hela klubben support.

När man är scout eller har någon annan sportslig funktion är man olyckligt ovetande om allt som försiggår.

Kalle Larsson har växt in i rollen undan för undan. 2019/20 blev hans hittills mest framgångsrika säsong med Dubuque. Laget var näst bäst i ligan efter Chicago Steel med 33 vinster på 48 matcher innan säsongens avbröts på grund av coronautbrottet.

– Det var absolut den bästa säsongen vi har haft. Grejen är den att Dubuque Fighting Saints har varit i ligan i tio år nu. Under den tiden har laget inte bara gått till slutspel varje år, utan vunnit minst en slutspelsrunda. Ingen annan i ligan har gått till slutspel mer än fem säsonger i rad. Förväntningarna i den här klubben är orättvist höga ibland. Jag trivs att jobba i den här klubben, men det är väldigt hög press.
– Förra året gick vi till slutspel och vann en runda där, men det var ändå ett misslyckande, både i media och bland fansen. I år var vi tvungna att vara bra, vi hade verkligen pressen på oss. Det gick jättebra och det var synd att säsongen slutade när den slutade, för jag tror att vi hade kunnat fajtas om att vara med och vinna allting.

BLEV "GM OF THE YEAR"

När det stod klart att säsongen var över fick lagets svenske målvakten, JVM-uttagne Erik Portillo, priset som ligans bästa målvakt  och kom med i All-Strar Team – medan Larsson röstades fram som säsongens främsta general manager av övriga general managers i ligan.

– Jag vet ju att det här är för att jag har grym support från hela klubben. Det är det som har gjort det möjligt. Det är klubbens resultat som gör att jag kan bli general manager of the year, säger han om utmärkelsen.
– Sedan är det givetvis kul att få en sådan utnämning när det är andra GM:s i ligan som röstar. Jag vet hur smarta de här människorna är och att det är riktiga hockeymänniskor som har röstat. Det gör mig jättestolt. För jag känner mig inte som någon "GM of the Year" – jag är ju en helt vanlig kille från Frölunda. Men det är också något jag är stolt över. Jag är en helt vanlig kille, jag har inte spelat i NHL och har inga föräldrar som har kunnat hjälpa mig till några jobb.
– Jag hoppas att andra killar i Sverige kan kolla på mig och känna "han är ju inte speciell, jag kanske också kan göra det här". Jag hoppas att det kan inspirera, för jag själv hade velat ha någon att kolla på när jag flyttade över.

Känner du till någon annan svensk som gjort något liknande?
– Jag vet inte ens om det finns någon europé som har gjort det. I NHL finns ju såklart Jarmo Kekäläinen i Columbus, och all respekt till honom för det han har gjort, men han har ju även spelat i NHL. Så jag vet inte om det finns någon som gjort det "på mitt sätt". Det har tagit mig nästan 20 år år att ta mig hit och det är viktigt att komma ihåg det. Ska man komma över hit och skapa en karriär måste man vara villig att satsa allt. Det känner jag att jag har gjort. Det har varit jävligt jobbigt många gånger, men samtidigt jävligt roligt.

Att du är svensk och inte nordamerikan, hur har det påverkat dina möjligheter att slå dig fram?
– Det har inte varit någon nackdel, kanske till och med en fördel eftersom man är lite unik som svensk här. Man har alltid ett samtalsämne, en "conversation starter" till hands. Den svenska delen har mest varit positiv eftersom Sverige är ett sådant erkänt land i hockeykretsar. Att jag är svensk har varit en bra grej.
– Det tuffa har i så fall varit att man inte haft ett naturligt nätverk här eftersom man inte vuxit upp här. Man har fått famla runt på egen hand och försökt lösa grejer.

Om mitt enda mål hade varit att jobba i NHL så hade jag jobbat i NHL för ganska länge sedan.

Hur ser du på framtiden?
– Jag vill jobba med bra människor, ha ett arbete jag verkligen tycker om. Jag vill inte låta kaxig, men om mitt enda mål hade varit att jobba i NHL så hade jag jobbat i NHL för ganska länge sedan. De möjligheterna har funnits där. Men ska jag jobba i NHL ska det vara en roll som jag tycker är intressant och utmanande med en klubb och människor jag tycker om.
– Nu trivs jag väldigt bra i Dubuque. Jag behöver ingen stämpel eller fin jacka för att känna mig lyckad. Det känner jag i bröstet ändå. Jag är på en nivå där jag har det bra. Jag bor i Chicago och det funkar bra med familjen, med två unga barn och fru. Man har fått lära sig att gräset inte alltid är grönare på andra sidan.
– Ibland tänker jag att det vore kul att jobba i Sverige, eller bara med svensk hockey på något sätt. Väva in min europeiska sida på något sätt i en konsult- eller scoutingroll. Jag är öppen för väldigt mycket och har aldrig satt upp något enskilt mål som jag vill uppnå, utan det som är viktigt är att få chansen att lära sig nya saker. 

Är du så rotad i USA att det är ointressant att flytta hemåt?
– Min fru är också europé och barnen har europeiska pass, så jag är inte främmande för att flytta till Europa på något sätt. Men skulle vi flytta på oss är det på grund av ett bra jobb, inte för att vi aktivt söker oss dit. 

Hur mycket kontakt har du med hockeyn i Sverige i dag?
– Mitt nätverk i Sverige är okej, det är inte grymt. Det är folk man känner från när man växte upp som coachar. Jag skulle inte påstå att det är jättestarkt och jag hade gärna haft det bättre, men det är svårt när man bor här. Man vet inte riktigt var man ska börja. 

Vad är ditt mål just nu?
– Att vinna Clark Cup med Dubuque Fighting Saints. Vi fick ju tyvärr inte chansen att göra det nu, så vi satsar mot att försöka göra det nästa säsong i stället. 

FOTON: Dan Hickling, privat, USHL.com samt Paul Wilkie.

FAKTA

SHL-svenskarna som spelat USHL

Över 100 svenska spelare har lirat i juniorligan USHL genom åren. Här är de av dem som spelar i SHL nästa säsong:

  • Jakob Forsbacka Karlsson, c, Växjö – den JVM-meriterade stockholmaren lämnade Linköpings juniorverksamhet 2013 och tillbringade två säsonger med Omaha Lancers innan han påbörjade sina studier på college.
  • Fredrik Olofsson, c, Oskarshamn – den tidigare Modospelaren spelade för Green Bay Gamblers och Chicago Steel innan han gick vidare till college.
  • Eric Martinsson, b, HV71 – den landslagsmeriterade backen gjorde en säsong med Des Moines Buccaaneers 2012/13.
  • Linus Klasen, fw, Luleå – trollkarlen spelade 26 matcher med Lincoln Stars 2004/05.
  • Mattias Göransson, b, Leksand – värmlänningen flyttade från Brynäs juniorverksamhet till Tri-City Storm 2014 och gjorde två säsonger i USHL innan det blev collegehockey.
  • Axel Wemmenborn, c, Malmö – var lagkamrat med jämngamle kompisen Eric Martinsson i Des Moines Buccaneers 2012/13.
  • Johan Mattsson, mv, Frölunda – lämnade Sudbury Wolves i kanadensiska OHL och vaktade kassen för Tri-City Storm som överårig under säsongen 2012/13.
  • Marcus Björk, b, Brynäs – testade spel i Omaha Lancers som sistaårsjunior 2016/17, men flyttade hem efter åtta matcher och hamnade i Asplöven i Hockeyettan.
Den här artikeln handlar om:
×

Välkommen till vårt lag!

Som plus-medlem har du nu tillgång till ALLT material på Hockeysverige.se

Tack, ditt köp är nu genomfört. Du har nu tillgång till ALLT material på Hockeysverige, FotbollDirekt, Innebandymagazinet och Svenska Fans (bannerfritt).

×

Grattis, du har nu blivit medlem!

Framöver kommer du få nyhetsbrev från Hockeysverige, glöm inte att du även kan bli plusmedlem för att få tillgång till ALLT material på sajten