En klassisk hockeyorts utmaningar – i skuggan av storstaden

Våren 1944. Den 900 dagar långa belägringen av Leningrad avbryts. Samtidigt som andra världskriget härjade i Europa spelades det hockey på Surahammars isrink. Säsongen 1944 hade Surahammars IF vunnit Division 2, precis före storstadslaget och seriefavoriten Västerås SK. I kvalmatchen till Division 1 besegrades Surahammar med 3-2. 

På andra sidan stod stockholmslaget Skuru IK. Trots en sen kvittering av Suralegenden Folke Berg kunde Skuru vinna efter ett mål i slutskedet av matchen. Precis som belägringen av Leningrad så avbröts Surahammars avancemang till landets högsta serie. Det var iallafall vad alla trodde.

Sommaren 1944 beslutade svenska ishockeyförbundet att utöka högstaserien med hopp om att sprida ishockeyn i landet. Eftersom att Surahammar vann sin serie, flyttades de upp per automatik. Där och då blev Surahammars IF det första elitlaget från Västmanland i Sveriges högsta serie.

"ETT GÄNG BÖNDER FÖRSTÖRDE STORSTADSLAGETS SM-DRÖMMAR"

Någon som minns tillbaka på när Surahammar utmanade storstäderna är eldsjälen och ”Mr Sura”, Staffan Hesselbäck. Han minns speciellt rivaliteten med Västerås IK. 

– Det var 1969 och Surahammar gästade Västerås. På den tiden spelade båda lagen i högstaserien. Jag var tio år gammal när jag stod i Rocklundahallen och det var ungefär 9 000 personer på den matchen. Sura fick stryk med 7–3 eller något sånt.

Resultatet var inte så förvånande. Här någonstans i tiden hade Västerås gått om Surahammar och blivit länets bästa lag. Men returmötet 1969 blev något speciellt för brukslaget Surahammar. 

– Västeråsarna kom med bussen i full utrustning för de ville inte byta om i omklädningsrummet här. De skulle bara komma hit och vinna och sen spela SM-slutspel. Det var deras inställning, säger Hesselbäck och minns tillbaka:
– Bo Schilström sprätte upp 1–0 i nättaket i första perioden. Vi vann till slut med 3–0. Tänk dig, ett gäng bönder förstörde storstadslagets SM-drömmar.

NÄRA KONKURS

Senaste gången Surahammar var i allsvenskan, det vill säga näst högsta serien, var 1995. Då mötte de lag som Brynäs, Södertälje och Björklöven. Men två år innan var det nära att klubben sattes i konkurs.

– Vi hade ett möte under våren 1993. Det hade framkommit att föreningen hade ungefär 2,5 miljoner i skulder. Så det var mer ett krismöte angående klubbens överlevnad. Här kunde klubben dö ut helt.

Föreningen skulle snart fylla 80 år, och stod inför en ekonomisk katastrof. 

– Vi bestämde oss att göra ett sista försök att hålla klubben vid liv.

Hur kunde klubben rädda en så skadad ekonomi?
– Vi hade en väldigt bra dialog med våra sponsorer som ställde upp bra för oss. Sen var det något lån som kunde avskrivas. Den nya styrelsen med Mats Bark och Dan Andersson gjorde ett riktigt hästjobb för att rädda föreningen.

Föreningen räddades.

Suringen Tommy Salo med Västeråskillarna Leif Rohlin och Patrik Juhlin efter OS-guldet '94.Foto: Bildbyrån

"VAR KÄNT FÖR ATT JOBBA HÅRT"

Tack vare det här fick Surahammar ihop ett slagkraftigt lag och gick från botten av division 2 till Allsvenskan på bara några säsonger. Tiden i Allsvenskan blev dock kortvarig. Bara en säsong spelade de innan de trillade ner i Division 1 igen. I den här vevan kom också Bosmandomen. Det var en konflikt mellan den belgiske fotbollsspelaren Jean Marc Bosman och en klubb som vägrade släppa honom till en annan klubb. Bosman drog det till rättegång och vann målet. Det här gav en rejäl effekt i sportvärlden. 

I korta drag handlade det om att idrottare hade rätt till fri transfer efter sin kontraktstid. Förr kunde klubbarna styra individuella spelare på ett annat sätt. Det här gjorde det svårare att locka spelare till Surahammar. Det blev helt enkelt för dyrt att behålla spelare, och det blev inte lika exklusivt att spela hockey i Surahammar längre.

En förutsättning för att hockeyföreningen har varit framgångsrik och överlevt så här länge är Surabruket. Där producerade man bland annat plåt. Under många år flyttade många nya in till Surahammar för att jobba. Då jobbade ishockeyspelarna på bruket under dagarna, och spelade ishockey på kvällarna. Det var minst sagt en arbetarklassmentalitet. Men när industrialiseringen smög sig på, flyttade man istället in till storstaden Västerås, där jobben fanns.

– 90 procent av befolkningen jobbade på bruket under en väldigt lång tid. Surahammar var känt för att jobba hårt. Vi var en arbetsklasskommun. Men när bruket började gå sämre på 80-talet började utflyttningen. Vi hade trots det fantastiskt bra kullar av duktiga spelare som stannade kvar. Så hockeyn påverkades inte i någon vidare utsträckning.

Hur är det att som den klassiska klubb Surahammar är, leva i skuggan av Västerås?
– Det får man finnas sig i, helt enkelt. Men rent sportsligt finns det en problematik. Västerås har under en längre tid dragit åt sig så mycket spelare från länet så de knappt kan göra bra träningar. Det tror jag är ett problem i Västmanland. 

Suringen Dennis Rasmussen återfinns i Metallurg Magnitogorsk i KHL.Foto: All Over Press

"ENORM STOLTHET"

I dag är Surahallens istidsschema är inte lika välfyllt som det var en gång i tiden. Det beror mycket på att ungdomsverksamheten har börjat försvinna och spelare lockas istället av storstaden och andra aktiviteter. Staffan Hesselbäck menar på att det är problematiskt.

– Spelare går till storklubbar för att de tror att de blir bättre hockeyspelare då. Det fungerar inte alltid så, stanna kvar i moderklubben och få chansen att spela mycket mer. Då utvecklas du mer som spelare.

Surahammar har fostrat många duktiga spelare. Tommy Salo, Mikael Karlberg, Daniel Rydmark, Ronald Pettersson, Dennis Rasmussen. Att det finns en stolthet över arvet finns det ingen tvekan om. 

– Det finns en enorm stolthet för oss Suringar. Den senaste som slagit igenom ordentligt är Dennis Rasmussen. En otrolig talang som är stolt över föreningen och sin bakgrund. Vi är väldigt stolta över att spelare har kommit från oss och representerat Surahammar på den stora scenen.

"YNGRE GENERATIONERNA HAR INTE DEN RESPEKTEN"

Hur upplever ni respekten när det kommer till er hockeytradition?
– Respekten finns bland de äldre, som vet hur det fungerar i en så pass liten klubb. De förstår hur svårt det är att driva en klubb med få resurser. De yngre generationerna har inte den respekten. De jämför med större klubbar och deras förutsättningar. Det verkar som att de inte är medvetna om att Hockeyettanverkligheten är tuff för en så liten klubb som oss. De måste förstå att det skitar ner småklubbarna när de resonerar så. Vi fostrar spelare som sedan tas av storklubbarna. Vi får inte en krona. Det skrivs det inget om.

Vad tror du om Suras framtid?
– Det gäller att överleva. Jag är orolig, men man måste vara positiv. Kolla bara på de övriga småorterna i länet. Alla har det jobbigt ekonomiskt och det är svårt att säga vart det här är på väg, säger han och fortsätter:
– Vi måste ha fler människor som brinner för ishockeyn. Vi är för få just nu. Flera måste engagera sig, annars finns det snart inga hockeylag i Västmanlands småorter.

 I dagsläget ligger Surahammar återigen på en kvalplats i den västra Vårettan. För bara någon vecka sedan avgick tränaren Conny Grundström, och i går blev det klart att den OS-meriterade västeråsaren, Patrik Juhlin, tar över huvudansvaret resten av säsongen.